Gamla brev/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  VIII.
Gamla brev
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)
X.  →


[ 53 ]

IX.


Denna afton irrade jag länge omkring på gatorna, innan jag äntligen vågade vända om till mitt hem. Aldrig har denna vårens ljusa, långa aftondager plågat mig så outsägligt som denna kväll, när jag utan mål vandrade omkring de nybyggda kvarteren, som omgiva det hus, där jag bodde och där jag i dag icke vågade inträda. Gång på gång gick jag förbi min port, emedan jag ej kunde besluta mig för att trycka på den lilla svarta knappen, som skulle hava öppnat vägen till mina avstängda rum. Ständigt kom jag tillbaka, och när jag till sist gick uppför trapporna, var jag så trött, att jag endast med möda släpade mig fram.

När jag kom in till mig, märkte jag, hur tyst där var, och med en plågsam känsla av att vara allena tände jag lampan och fällde ned gardinerna. Det var för tidigt att gå till sängs, och jag lade mig därför på min soffa [ 54 ]i tanke att tröttheten snart skulle giva vika. Det var vinet, samtalet, den långa promenaden … Alltsammans hopade sig för att få mina nerver att domna. Och utan att jag märkte det, slöto sig mina ögon, och jag föll i sömn. Hur länge jag sovit, vet jag icke. Men just därför att jag tyckte mig hava sovit länge, är jag böjd för att tro, att det måste hava varit på sin höjd en kvarts timme. Då tyckte jag mig — om det var i drömmen, eller just när jag vaknade, kunde jag omöjligt avgöra — höra en stämma, vilken suckade som under trycket av en obeskrivlig plåga. Denna stämma liknade på det underbaraste sätt något, som jag tidigare tyckte mig hava hört. Och stel av förskräckelse låg jag stilla, medan jag ansträngde min yttersta nerv för att lyssna.

Då jag intet kunde urskilja, reste jag mig upp och började gå omkring i mina rum, som om jag velat övertyga mig om, att ingen var därinne. Jag gick in i mitt sovrum, tände ljus, såg under möblerna, men fann naturligtvis ändå ingenting. Det besynnerligaste var dock, att jag hela tiden var alldeles övertygad om, att jag heller ingenting skulle finna. Mina under[ 55 ]sökningar skedde för syn skull, jag visste det mycket väl, och jag stannade till sist framför dörren, som ledde till den tomma våningen, vilken en gång varit mitt hem. Jag hade ju nu kommit in i maj, och på veckor hade jag ej ens tänkt på denna våning, vars dörr jag själv stängt en afton i april. Den hade funnits bredvid mig stängd och öde, och inga röster därifrån hade förmått mig att öppna dörren ditin och gå fram genom de tomma rummen. De voro ju så tomma för mig, att de ej ens gömde på minnen. Nu föreföll det mig plötsligt, som om jag lämnat kvar därinne hela mitt liv för att därutanför begrava mig själv. Och jag visste alldeles bestämt, att därinifrån hade den suck kommit, som väckt mig, eller som jag hört, när jag vaknade.

Om det hade gällt mitt liv, skulle jag dock icke hava vågat att gå dit in. Obeslutsam om, vad jag skulle göra, tog jag en bok och försökte att fördjupa mig i dess innehåll. Men det var mig naturligtvis omöjligt att läsa, och plötsligt hörde jag åter denna djupa suck, som nyss hade förskräckt mig. Den var denna gång så tydlig, att jag ej ens hann försöka att be[ 56 ]trakta den som en hörselvilla, och i det jag äntrade upp från min stol, gick jag fram till dörren för att bättre kunna lyssna.

Då såg jag till min outsägliga fasa, att en nyckel satt i låset. Jag sprang tillbaka till skrivbordet, drog ut den låda, där jag en gång lagt ned nyckeln, och började leta efter densamma. Den fanns icke. Jag genomsökte de andra lådorna, i tanke att jag hade lagt den på ett annat ställe, och att jag blott mindes fel i fråga om platsen. Jag genomsökte min byrå, till och med mina bokhyllor. Omöjligt. Den var ingenstädes till finnandes. Jag förstod alltså, att jag icke längre var ensam. Det fanns någon i denna avstängda våning, några steg ifrån mig, någon, som gått dit in, och som alltså när som helst kunde komma tillbaka. Besynnerligt nog var det dock ej detta, som närmast sysselsatte mig. Att jag ej var ensam, var tydligt nog. Men vad jag grubblade över, var, hur nyckeln kommit ur min låda. Ingen hade sett, när jag en gång lade den dit. Ingen kunde ens veta, att jag tagit ur den, eller att den över huvud var gömd. Själv hade jag icke återsett den sedan begravningsdagen, och [ 57 ]om den nu satt i låset, måste den alltså hava blivit stulen.

Ett ögonblick funderade jag på att beväpna mig och gå in för att jaga ut den objudne gäst, vilken troligen nu som bäst undersökte mina hemligheter. Men jag kunde ej besluta mig härför, utan, ehuru ingenting kunde förliknas vid den tortyr, som jag nu av idel obeslutsamhet ålade mig själv, stannade jag i stället kvar och avvaktade, vad som komma skulle. Jag vågade ej längre promenera på golvet, emedan jag då alltid åtminstone under något ögonblick skulle bliva tvungen att vända ryggen åt denna dörr, bakom vilken hemligheten var gömd. Jag satte mig i stället, så att jag kunde se låset. Jag tog ej mina blickar därifrån, utan fixerade oavbrutet nyckeln, vilken på ett nästan övernaturligt sätt syntes mig hava kommit på sin plats i dörren. Jag lyssnade på varje ljud, hörde avlägsna steg i trapporna, röster, som talade i angränsande våningar, steg, som trampade golvtiljorna över mitt huvud. Det knäppte i väggarna omkring mig, drog i skorstenspiporna, smällde i stenläggningen under mina fönster. Intet ljud undgick min till det yttersta skärpta uppmärksam[ 58 ]het. Min nervositet var uppdriven till en sådan grad, att en verklig uppenbarelse ur andevärlden knappast skulle kunnat försätta mig i starkare själsskakning än vad jag redan var. Jag kunde ej fatta något slags beslut, huru jag skulle handla. Men jag visste, att vilket ögonblick som helst kunde Greta komma för att göra mitt rum färdigt till natten, och som en fix idé regerade mig den tanken, att hennes ankomst skulle göra slut på den olidliga spänning, i vilken jag befann mig. Jag avvaktade därför med otålighet det ögonblick, då jag skulle höra det skrapande ljudet av tamburdörren, som hon plägade öppna med en egen nyckel, eller åtminstone de släpande ljuden av hennes tunga steg, när hon gick i trappan.

Då hörde jag plötsligt ett nytt ljud inifrån den dörr, vilken jag fortfarande betraktade, som om jag med mina ögon ville genomtränga dess hemlighet. Tydligt och klart hörde jag ljuden av steg. De kommo ej från trappan, där jag väntade dem. De kommo från den tomma våning, som jag ej vågade beträda, ibland avstannade de, ibland hördes de ånyo, och för varje gång tyckte jag, att de närmade sig dörren. [ 59 ]Ur stånd att längre uthärda denna ångestfulla väntan, reste jag mig upp och ställde mig bakom stolen i försvarsställning, ansträngande min hörsel ännu skarpare än förut.

Under loppet av ett par minuter flög en serie av de mest bisarra fantasier genom min hjärna. Att min hustru dött, sjönk för mitt medvetande undan som en fantasi, om vars overklighet jag hela tiden varit medveten. Hennes begravning föreföll mig som ett narrverk, vilket, om det någonsin inträffat, varit tillställt för att dölja det faktum, att hon ännu bebodde de rum, där jag inspärrat henne. Ty det var jag, som stängt henne inne, levande begravt henne i dessa öde rum, utanför vilka jag själv levde som en hemlighetsfull fångvaktare, själv avstängd från all gemenskap med andra människor. Jag var fullkomligt övertygad om, att Gertrud levde därinne, och när trampandet på golvet åter hördes, tyckte jag mig känna igen hennes steg, som med varje ögonblick kommo mig närmare. Jag var fullt beredd på att möta henne ännu levande, och medan dessa vanvettiga tankar blixtsnabbt genomflögo min hjärna, såg jag, hur dörren långsamt och ljudlöst öppnades.

[ 60 ]Med händerna knutna om ryggstödet på min stol, bakom vilken jag ställt mig, avvaktade jag ankomsten av det fantom eller den människa, vilkens närvaro jag motsåg med en onämnbar ångest. Och i själva verket kom Greta ut genom den öppnade dörren och tycktes vilja nalkas mig. I samma ögonblick, som hon blev mig varse, stannade hon, och jag behövde flera minuter för att vid hennes åsyn återvinna min fattning.

Hela min överretade sinnesstämning försvann ej, den tog blott, när jag igenkände det förmenta spöket, en ny riktning, bytte om färg och form. Det hemlighetsfulla fanns där fortfarande, fast ej så som jag tänkt mig det.

»Greta!» utbrast jag, gick fram och tog den gamla tjänarinnan — ty det var verkligen hon — i armen. »Vad gör du här?»

Den gamla syntes bestört över att se mig, och hon framstammade något om, att jag ej skulle vara ond på henne. Jag märkte, att mitt upphetsade utseende måtte hava skrämt henne, och i det jag så gott jag kunde lade band på mig, upprepade jag min fråga:

»Vad gjorde du därinne?»

[ 61 ]Den gamla såg skyggt på mig:

»Jag satt där och tänkte på den stackars frun, som är död,» svarade hon.

Detta svar upptände på ett egendomligt sätt hela min fanatism ånyo, och i det jag åter bröt ut som i vrede, nästan skrek jag till henne i den högsta upphetsning:

»Men, människa, hur har ni kommit dit?»

Hon såg alldeles förskrämd ut, betraktade mig med något av den ångest, med vilken man möter en farlig dåre.

»Jag gick dit in, innan lektorn kom hem.»

»Ja, men hur kom du in?»

»Genom dörren.»

»Hur kom du in genom dörren?»

»Jag har ju min nyckel.»

»Till tamburen, ja. Men till denna dörr! Hur kom du in genom denna dörr?»

Jag pekade på den ännu ej stängda dörren, och jag ropade som i vrede för att äntligen få denna gåta löst.

»Nyckeln satt ju i, vet jag. Dörren var inte låst.»

»Var den inte låst?»

[ 62 ]»Det vet väl lektorn. Den har inte varit låst allt sedan den första kvällen.»

»Vem har öppnat den, säger jag? Vem?»

»Det har lektorn gjort själv, vet jag. Nyckeln satt i på morgonen, när jag gick här och städade.»

Jag släppte mitt tag och betraktade den gamla med misstänksamma blickar.

»Stäng dörren,» sade jag.

Hon uppfyllde motvilligt min tillsägelse.

»Tag ur nyckeln!»

Hon gjorde så.

»Stoppa den i din ficka. Tag den med dig. Jag vill icke, att den skall vara här. Förstår du?»

Den gamla gjorde som jag sade, och under darrande tystnad ämnade hon börja bädda. Men jag var för upprörd att tåla någon människa i min närhet. Jag förklarade, att jag kunde hjälpa mig själv, sade kort godnatt och bad henne gå. Hon gick också, och jag såg, att hon var glad att slippa vara ensam med mig.

Ett rov för de pinsammaste tankar, började jag, sedan jag själv ordnat min bädd för natten, [ 63 ]att kläda av mig för att gå till sängs. Jag tog ett tag i den förfärliga dörren för att övertyga mig om, att den nu verkligen var stängd. Därefter satte jag mig halvklädd ned och försökte tänka över aftonens händelser. Men ingenting kunde jag förklara, det hela syntes mig hundra gånger mera underbart, hemskt och otroligt, än om min fantasi blivit verklighet, och min hustrus vålnad verkligen kommit mig till mötes. Jag vågade ej släcka lampan, ställde den endast ett stycke bakom min huvudgärd, så att skenet ej skulle falla mig i ansiktet, gick därefter till sängs och somnade, nästan ögonblickligen, som om jag varit uttröttad av ansträngande kroppsarbete.

En oredig massa drömmar måtte hava stört min sömn. Ty jag vaknade upp ett par gånger av ljud, vilka läto, som om jag själv jämrat mig i sömnen. Men lika hastigt som jag vaknade, somnade jag in igen i en tung, dvallik slummer, och när jag slutligen på allvar slog upp ögonen, skedde det med en besynnerlig blandad förnimmelse. Jag tyckte att något tungt tryckte mig till jorden, så att jag segnade ned; och på samma gång kände jag närvaron av min [ 64 ]gamla, djurlika följeslagare från föregående drömmar. Jag tyckte mig behöva göra en våldsam ansträngning att bliva fri från en oerhörd tyngd, och när jag äntligen kom till fullt medvetande, såg jag, att jag icke låg i min säng, utan stod på golvet, hållande med min hand i låset till den stängda dörren. Själv var jag till hälften begraven under en klädhängare, som stod nära dörren, vilken jag i sömnen på något sätt dragit över mig, och varav jag fått intrycket av den olidliga tyngden.

Jag tyckte mig med ens förstå det hela. Jag var helt enkelt en sömngångare; överretad som jag var, hade jag ej kunnat motstå alla de själsrörelser, vilka hopat sig över mig, utan driven av gud vet vilka impulser under natten gått de vägar, där jag om dagen ej ville sätta min fot. Fridlös som en skugga hade jag vandrat från rum till rum i min tomma våning. Själv hade jag tagit nyckeln ur lådan, själv hade jag öppnat dörren. Och som ett stort, svart djur hade min sorg följt mig ur rum i rum och försvunnit, när dagern kom och mina vanliga tankar började arbeta i min hjärna. När jag nu verkligen var utestängd och min nyckel borta, [ 65 ]hade jag vaknat av den våldsamma ansträngningen att öppna dörren med handkraft.

Det var klart dagsljus, lampan hade brunnit ut. Jag såg mig frysande omkring i rummet, och med bävan kände jag, hur hela mitt väsen var liksom kluvet i tu, och hur oförsonligt dessa jagets båda hälfter syntes stå i strid med varandra.