Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 04
| ← Kapitel 3 |
|
Kapitel 5 → |
4 Kapitlet.
Med förloradt hopp på undsättning, hänvisad till inga andra hjelpmedel än sitt mod och sin ståndaktighet, samt dertill med det friskt blödande såret i sitt hjerta af en öm, älskande makas förlust, och med sex små moderlösa barn under sina ögon, på hvilkas rätt till hans faderliga omvårdnad fosterlandspligterna strängt inkräktade, såg Horn med hvarje dag och timma den afgörande krisen nalkas, som väntade denna honom anförtrodda stad och och fäste. På alla sidor derom hade ryssarne uppkastat vallar, hvilka de nu började starkt bestycka. Alla mått och steg tillkännagåfvo att belägringen skulle taga sin början. Det dröjde icke heller länge innan de ryska kanonerna började spela mot staden.
Tider af gemensam fara och känslan af gemensamma behof nedslå alla skiljemurar menniskar emellan och förbrödra dem i inbördes anda och tjenstaktighet. Detta visade sig här i all sin obestridliga sanning. Liksom alla hjertan rigtades mot samma önskningars mål, rigtades också alla händer till samma verk. Sida vid sida arbetade borgare och soldater — synnerligast nattetid, då de voro fredade för kulorna — på iståndsättandet af de skadade murarne, understödjande hvarandra med täflande ifver. Horns öga bevakade allt, och hans varma fosterländska nit var den elektriska gnista, som med mod och hopp lopp genom hela kedjan af de arbetandes hjertan.
Trenne dagar hade skjutningen emot staden fortfarit. Bryggan mellan denna och den gent öfver floden liggande fästningen Ivanogorod var förstörd. Af de fyra starka bastionerna, Honoré, Gloria, Fama och Viktoria, hade tvenne lidit betydliga skador; men ännu var modet friskt hos stadens försvarare och föresatsen att icke gifva sig oförsvagad.
Då inträffade en olycka, egnad att nedslå det starkaste sinne. Med ett förfärligt dån nedramlade, nemligen, den förstnämnde af de nyss nammngifna bastionernerna, med bröstvärn, batterier, m. m. och lemnade icke allenast muren öppen, utan igenfyllde också grafven inunder[1].
Vid denna händelse stannade Horn en stund såsom träffad af modlöshetens domning, men det var blott ett ögonblicks bedöfvning, hvarur hans starka, fosterlandsälskande själ uppsvingade sig med fördubblad spänstighet.
— Kamrater! — utropade han sedan han samlat soldaterna och borgarne på stadens torg. — Den Gud, som råder öfver krigets och fredens skiften har skickat oss ett nytt eldprof att fresta våra krafter på. Men låtom oss icke fälla modet! Han ser bäst hvad vi förmå. Skola vi falla, låtom oss icke göra det af feghet, utan under ansträngningarne att försvara oss, på det vi ur våra grafvar må lära våra efterkommande hur svenske män veta att dö!
— Lefve kung Karl och vår kommendant! — blef det enhälliga svaret på detta tal, under det tusen hattar svingades mot höjden och tusende ansigten uppklarnade under en återvändande förtröstansfull sinnesstämning.
Emellertid, och under det ännu alla hjertan voro varma af de ord Horn talat, visade sig, under den hvita parlamentärflaggans skyddande tecken, ett bud utanför stadsportarne. Det blef insläppt och aflemnade till befälhafvaren ett bref. Det var ifrån ryska fältmarskalken Ogilvi och innehöll en uppfordran till Horn att uppgifva staden. “Ryssarne hade,” hette det bland annat, “redan kommit så långt med belägringsarbetena, att man snart kunde företaga en allmän stormning, och till lycka för deras seger hade Gud låtit bastionen Honoré rasa. Dessutom hade man, af några fångar, som man tagit från staden, fått veta, att der rådde en kännbar brist på alla nödiga lifsmedel, liksom på friskt manskap. Czaren ville derför, af kärlek för alla tappra soldater, ännu en gång uppfordra staden att gifva sig och tillika låta kommendanten veta, att han ingen nåd hade att hoppas, om han ej genast och på ögonblicket antoge detta tillbud, utan i stället lät det komma an på en stormning, o. s. v.”
Förslaget var begrundansvärdt och de omständigheter, hvarunder det skedde, i högsta grad vådliga. Det var icke fråga om att skona sig sjelf, utan en fästnings hela besättning och en stads alla innevånare. På ena sidan låg ansvaret för att åt fienden öfverlemna en plats, som kunde bevaras, på andra för allt det spilda blod och de skoningslösa lidanden, som ett fruktlöst motstånd skulle kosta.
Tvenne dagar slets Horn mellan tvenne stridiga makter, som begge kämpade med lika rätt att behålla segren, tills han slutligen, förlitande sig på besättningens och borgarnes oförskräckta mod och lifliga sinnesstämning, gaf gehöret åt den röst, som fann den starkaste genklangen inom hans eget bröst.
Han skref då till Ogilvi: “att han lät den åberopade mildheten mot fångar och besegrade fiender, hvarför czaren bland andra nationer skulle gjort sig känd, gerna gälla för hvad den kunde; men att hvad uppfordringen af fästningen angick, på grund deraf att bastionen rasat och att staden hade brist på lefnadsmedel, så ville han blott säga, att han sjelf, liksom både soldater och borgare, ännu hoppades att kung Karls segerlycka skulle stå hans redliga kämpar bi; och att ingen sådan brist förefanns, som kunde urskulda kommendanten, om han öfverlemnade fästningen. — Derför ville han och hans redliga svenskar, genom Guds nåd, med oförskräckt mod fylla sin pligt, så, som de äro det skyldiga inför Gud och sin konung, samt deras ärliga namn inför verlden det fordrar; hvilket han också hoppades skulle bli väl ansedt af czaren sjelf, såsom den der med sin gunst omfattar alla rättskaffens krigare.”
Detta svar undertecknade Horn i Narva, såsom i en fästning, hvilken af kung Karls förfäder blifvit intagen och borde bevaras åt hans sednaste efterkommande.
Att detta svar framkallade en fördubblad förbittring i anfallet mot staden, torde läsaren lätt föreställa sig. De ofantliga krafterna å ryssarnes sida, hvilka oupphörligen, liksom ur en outtömlig reservoir, ersatte allt hvad som stupade, lemnade svenskarne ingen tid att återställa de skador, som stund från stund tillfogades dem. Bomber regnade öfver staden och antände på flera ställen, under det de genomskjutna murarne gjorde allt svagare motstånd för kulorna. Slutligen, och efter en allmän stormning, blefvo ryssarne herrar öfver staden.
Då sista skymten af hopp om räddning försvunnit, och hvarje ögonblick hotade med fiendens inträngande och stadens uppgifvande åt det rysliga öde som vanligen åtföljer ett så hårdnackadt försvar, hade Horn, under en trogen tjenares vakt, låtit föra sina barn till den kyrka, som förvarade hans hustrus stoft, i hopp att ställets helgedom skulle lemna dem ett säkert skydd och Gud och deras moders ande vaka öfver deras räddning. Då nu de segrande fienderna från alla sidor började instörta i staden och, lika uthungrade vilddjur, teckna hvarje sitt spår med mord, förödelse och plundring, drog sig Horn med en liten trupp, som ännu icke vikit från hans sida, mot denna punkt. Det var också hög tid, emedan kyrkans yttre prakt redan ditlockat en hop roflystna soldater med hopp om rikt byte. Horn fattade post utanför hufvudingången. Den som följt hans nit i försvaret af hans konungs murar, skall lätt kunna föreställa sig honom i försvaret af den punkt, som utgjorde hans saknads, hans kärleks och hans förhoppningars helgedom. Hans kamp var icke en menniskas, den liknade mer ett uppretadt lejons. Man vid man stupade vid hans sida, men med ryggen emot kyrkporten försvarade han den ännu. I denna ställning fick han inifrån kyrkan höra några genomträngande skri af röster, som voro honom välbekanta, och i nästa minut såg han sin hustrus lik utkastas genom ett fönster, samt, under hån och spe, släpas ned mot floden och dränkas i dess vågor[2].
Under det Horn försvarat kyrkans ingång från en sida, hade man från en annan inslagit någon af sidodörrarne, och på detta sätt inkommit samt verkställt det plundringsdåd, som isade Horn af fasa.
Vid åsynen deraf kände han sin arm förlamad och beröfvad all kraft till vidare motstånd. I denna belägenhet blef han öfvermannad af en del ryssar, under det en annan obehindradt inträngde äfven genom denna port i kyrkan — och skulle han otvifvelaktigt, i ordets fullaste bemärkelse, blifvit styckad af deras hugg, om icke en rysk officer, af, som det syntes, hög rang, i samma ögonblick sprängt fram och i czarens namn befallt soldaterna upphöra med alla oordningar.
Den råa hopen lydde väl på denna befallning, men under ett doft knot och med åtbörder, som tycktes tillkännagifva, att den vid första tillfälle ämnade hålla sig skadeslös för hvad lydnaden nu aftvang den.
Emellertid vände sig den ryska officeren till Horn, och tillsporde honom, på fransyska, hvar man skulle träffa svenska befälhafvaren öfver staden.
— På den plats, der hans sista pligt kallat honom, och den är här, — svarade Horn.
— Hvad! — sade officeren. — Jag skulle då i er se den hjeltemodige försvararen af denna stad?
— Som sådan har jag ingen högre förtjenst att tillskrifva mig, än den ringaste af mina soldater.
— Allt nog! Ni är generalmajor Horn?
— Densamme.
— Ni är czarens krigsfånge. Er värja, general!
I stället att genast åtlyda, knöt Horn krampaktigt handen om värjfästet, med en nästan utmanande åtbörd.
— Ni torde påminna er — sade ryssen — att allt motstånd här vore en barnlek. — Derpå gaf han befallning åt de honom åtföljande officerarne att vara ansvarige för Horns person, till dess czarens befallningar rörande honom hunnos inhämtas.
— Om ni är far, eller ert hjerta är mäktigt af några ömmare känslor, så beskydda mina barn! — sade Horn och visade in åt kyrkan.
I detsamma hördes rop af späda röster derinifrån. — Barmhertige Gud! Kanske mördar man de oskyldiga och jag kan ej försvara dem. Jag är fånge! — Ack, för hvilket pris skulle ej Horn i detta ögonblick velat tillbyta sig vildens rättighet i ödemarken — rättigheten att fritt röra sig och handla efter naturens heligaste instinkter!
— Var lugn! General Tschammer lofvar er att skydda eller hämna edra barn! — sade den ryska officeren och störtade in i kyrkan, under det hans adjutanter bortförde Horn.
Det var också hög tid att sätta en damm för de gräsligheter, som förehades inom sjelfva helgedomens murar. Hånet och grymheten tycktes här hafva räckt hvarandra handen, för att vittna om menniskonaturens möjliga förnedring under de vilda djurens ståndpunkt. Altarstegen voro nedsölade af blod, och innanför disken syntes en stympad menniska uppspetsad på några bajonetter. Det var Horns tjenare, hvilken haft vård om barnen. Vid denna syn ryste Tschammer af fasa och vrede, och styrde sina steg åt den del af kyrkan, derifrån han hörde blandade ljud af barnarösters snyftningar och grofva soldateder komma. Der, i ett plundradt grafkor, bland spillror af söndertrampade vapensköldar och krossade marmorreliefer, fann han sex små barn, hvilka han lätt förmodade vara Horns. Några af dem hade krupit ner i den toma likkistan, hvarur de nyss sett sin mors lik uppryckas och plundras på de dyrbarheter, som smyckat det, samt gömt sina små hufvuden i lemmingarne af hennes sveptyg. Från detta heliga gömställe, der den barnsliga instinkten dref dem att söka modersvingens sista skygd, hade en soldat ryckt upp det minsta af barnen, en liten tvåårig gosse, för att på spetsen af sin bajonett plantera honom vid ingången till detta vanhelgade rum. Vid åsynen af det öde, som ämnades deras lilla broder, hade alla barnen uppgifvit det rop, som nått Horns öron. Antingen djerfvare än de öfriga, eller starkare genom driften af sitt kärleksfulla hjerta, hade det äldsta, Ingeborg, sprungit till, knäppt sina små händer om den till mordet lyftade armen, hängt sig med hela sin tyngd dervid, och således hejdat våldets verkställande. Öfverraskad af detta oväntade motstånd, hade soldaten för ett ögonblick hållit sin hand tillbaka, hvarvid Ingeborg störtat till hans knän, för att beveka honom till mensklighet. Det var under detta uppskof Tschammer inträdde, och med ett enda ord gjorde slut på det förfärliga uppträdet.
Ingeborg Horn var då tio år gammal. Hon var en af dessa naturer, som redan i knoppen förråda den rang, som den blifvande blomman skall intaga i täflingen om skönhetens pris. Hon var en blondin af de finaste former, och med en fullkomlighet i alla proportioner, som vid hennes år är ganska sällsynt, och antyder en natur af särdeles ädel daning och lyckliga anlag.
Sedan Tschammer ryckt den lilla gossen ur hans mördares hand och återgifvit honom åt sin förebedjande syster, ilade han att upplyfta de andra barnen från deras gömställe, hvarvid idel små englahufvuden af skönhet och oskuld blickade upp emot honom, med ögon och miner, som tycktes säga: “Rädda oss, rädda oss!”
Med nöje erfor generalen, att barnen, såsom ofta var fallet inom de förnämare familjerna, på den tiden, lärt fransyskan såsom sitt modersmål, hvarigenom han kunde tilltala dem och erhålla de upplysningar han åstundade. Sedan han ställt dem tillfreds och lofvat dem sitt beskydd, fattade han sjelf Ingeborg vid handen, och befallde de nyss så mordiska soldaterna, att på sina armar taga de andra barnen, och, åtföljande honom, bära dem till hans qvarter.
Med barndomens lyckliga lätthet, att ombyta intryck efter stundens vexlingar, glömde de små snart sin öfverståndna fara och förfäran. Den militäriska rörelsen på gatorna, de inryckande regementerna, de svenska vakternas aflösande af ryska, de jemnt ankommande och affärdade ordonnancerna, m. m., sysselsatte innan kort deras hela uppmärksamhet. De öfverlemnade sig åt betraktandet af denna brokiga och hvimlande tafla, med så mycken sorglöshet och så liten eftertanka, att de logo åt de fiendtliga soldaternas honnör åt deras nye beskyddare med samma fägnad och fryntlighet, som nyss förut åt den de voro vane se bevisas deras fader. Endast Ingeborg kunde icke förmå sig att dela sina syskons återtagna glädtighet. Gråtögd och med beklämdt hjerta satt hon vid ett fönster, i det rum som blifvit dem anvisadt, och sökte, att i den böljande mängden, som uppfyllde gatan, upptäcka en skymt af sin fader. Timma efter timma gäckade hennes hopp, men utan att uttömma hennes tålamod.
Emellertid hade Horn, sedan han från den plats der vi sist lemnade honom, blifvit förd i säkerhet under god bevakning, fått befallning att inställa sig för czarens ögon. Huru det i sjelfva verket var beskaffadt med den aktning denne hyste för tappra män, fick Horn nu bittert erfara, då han efter att hårdt och skymfligt ha blifvit tilltalad, hörde befallning gifvas, att “fången skulle inspärras och strängt förvaras i något mörkt underjordiskt fängelse.”
Ingeborg satt ännu vid fönstret, blickande utåt gatan och aftorkande de framträngande tårarne, som emellanåt hindrade henne att klart urskilja föremålen, då Horn, beledsagad af en underofficer och tvenne soldater, som under sitt rusiga öfvermod, stundom med gevärskolfvarne, lät honom rätt eftertryckligt erfara den fruktansvärda naturen hos den råa öfvermakten, gick förbi.
Vid åsynen af detta ovärdiga behandlingssätt och det djupa bekymmer, som hvilade på hennes fars bleka panna, var Ingeborgs hjerta nära att brista. Utan att säga ett ord, hvarken till sina syskon eller den fremmande omgifningen, åt hvilken hon var anförtrodd, och af hvilken hon lyckligtvis i detta ögonblick fann sig obevakad, ilade hon ut ur rummet och ner på gatan. Fadren hade redan passerat huset, då hon kom ned. Hon kunde icke upphinna honom och vågade icke tillropa honom; men styrkan af den barnsliga kärleken lät hos henne icke besegra sig af dessa hinder. På afstånd följde hon honom i spåren, för att erfara hvarthän man skulle föra honom och hvad hans öde skulle blifva. Hon tänkte härvid icke på den fara som omgaf henne i den förvirring som öfverallt rådde, emedan hon hade sin far för ögonen, och hon, i hans närhet, aldrig erfarit hvad det är att känna fruktan.
Narva utgjordes på den tiden af tvenne städer med dubbla befästningar, nemligen den gamla och nya staden. Inom den förstnämndas murar låg slottet. Hit, till detta välbekanta ställe, såg Ingeborg sin fader föras; men icke för att der intaga sin vanliga bostad, med dess beqvämligheter och prydliga anordningar, utan för att instängas i ett mörkt, underjordiskt fängelse, ur hvilket en fuktig, unken luft utströmmade, då dörren dertill öppnades.
För att icke förlora honom ur sigte hade Ingeborg påskyndat sina steg, och hann till stället just då han af sina grymma vaktare blef inskuffad i den eländiga kulan. Vid denna anblick uppgaf hon ropet: »min far!»
Denna röst på detta ställe var som en engels stämma för Horns öra. — »Mitt barn!» utropade han och i nästa ögonblick kände han sin dotters armar lindas om hans hals, kände hennes varma andedrägt öfver sin kind och hörde hennes snyftningar tolka de kärleksfulla känslorna af hennes hjerta.
— Är det en dröm? Är det min Ingeborg, eller har Gud sändt mig en engel i min dotters hamn, att beskydda mig i detta näste? — sade Horn.
Tryckande sig hårdt intill hans sida, och slående sina armar kring honom, öfvertygade hon honom snart om verkligheten af sin närvaro. Hon berättade honom nu både hvad som händt henne och hennes syskon, sedan de sist träffat sin fader, samt den afsigt som förmått henne att infinna sig här.
Det uppehåll som Ingeborgs mellankomst gjort i den skyndsamma verkställigheten af fångens inspärrande, hade emellertid väckt soldaternas otålighet. Under några väldiga eder och hotelser på en illa rådbråkad svenska, men med utseende af att tro sig imponera genom sitt välde öfver språket, befallde den ene af soldaterna Ingeborg att lemna sin far, och fattade henne dervid i armen, såsom för att förtydliga sin mening.
— Nej, låt mig stanna! Det är min far, och jag vill dela lidandet och eländet med honom!
Horn tryckte henne ännu en gång till sitt bröst, kysste hennes panna och sade: — Det kan icke få ske, mitt barn. Men var lugn för din fader! Han lider för sin pligt och sitt fädernesland. Det är mannens lott och mannens ära. Lär dig att älska ett fosterland, hvilket i honom egt en klanderfri försvarare, och måtte du en dag förstå, att det för sin välfärd lika väl behöfver ädla qvinnor som ädla män!
Nu ryckte soldaterne Ingeborg ur Horns armar. Det var någonting obeskrifligt hjertslitande i denna skilsmessa, som nödvändigheten föreskref och kärleken motsatte sig. Men soldaterna hade endast hjerta för den inkräktning, som ett uppehåll i tjensten gjorde på deras rätt till delaktigheten i det sjelfsvåld, hvartill den vunna segern berättigade dem likasåväl som deras kamrater.
Då Horn besinnade faran för sin dotter att ensam, utan ögonmärket af hans ledande fotspår, vända tillbaka, genomströmmades han af en hemsk oro. Den englavakt, som följer barndomen på oskuldens vägar, tycktes honom här tvifvelaktig, midt ibland en förvildad menniskomassas tygellösa oordningar. Det enda medel, hvarigenom han kunde betrygga henne, visade sig för honom i försöket att afvinna roflystnaden hvad han förgäfves skulle begärt af menskligheten. Han vände sig derför till den af soldaterna som låtit höra sin kännedom i svenskan, lade Ingeborgs hand, tillika med några dukater i hans, och sade: — Till general Tschammers qvarter. — Derpå kysste han ännu en gång sin dotter och hviskade: — Måtte Herran beskydda dig, och gudsfruktan, mod och ståndaktighet bli ditt hjertas och din lefnads prydnad! —
Sedan Horns fängelse — der han i tolf dagars tid qvarhölls, utan annan spis än vatten och bröd, och utan att få hemta ett enda andedrag frisk luft —[3] blifvit väl igenbommadt, permitterades soldaterna, hvarpå underofficeren aflemnade nycklarne på behörig ort.
Emellertid följde Ingeborg sin ledsagare, visande honom vägen, emedan hon kände den vida bättre, såsom bekant med alla stadens delar. Då de kommo på vindbryggan öfver grafven, som omgaf gamla stadens murar, och skilde denna från den utomkring ligande nya staden, der Tschammer hade sitt qvarter, omgafs hennes följesven af en hop kamrater, i hvilka hon igenkände bödlarne från kyrkan. De åtbörder som åtföljde den glädje, hvaraf de nu syntes intagne, och den förtrolighet de visade, ingaf Ingeborg nästan lika mycken fruktan som hon erfarit vid deras grymhet. Det handlade ej heller om någonting mindre, än att bjuda sin påträffade värdige kamrat med sig på en våldgästning, den de hade i sinnet att företaga, i en källare, der de vädrat upp en särdeles kostlig och välsmakande laddning för deras törstande strupar.
Lockad och dragen af en så oemotståndlig frestelse, utgjöt sig Ingehorgs ledsagare i harm öfver att vara hindrad af “den f—de flickbytingen” från att ögonblickligen kunna efterkomma kallelsen.
— Hvad f—! — utbröt under ett bredt, rått skratt en af soldaterna i hopen — har du fått på orderna att vara barnpiga för våra fienders ungar? En hygglig kommendering, min själ!
— Bytingen skall föras till general Tschammer.
— För tusan! Det är just en af de ungarne, som generalen nyss ryckte oss ur klorna — sade en annan af soldaterna, i det han skarpt fästade sina ögon på Ingeborg. — Men hur f— har generalen kommit att lemna henne åt dig?
— Generalen, säger du! Åh nej, det är af hennes egen far hon är mig anförtrodd.
— Af hennes far — — Vid S:t Niklas! En större åsna har aldrig stått i ledet än du. Hvilka förpligtelser har väl du att motsvara hennes fars förtroende?
— Jag har fått min hederliga betalning.
— Bra för dig, min gosse lilla! Soldater behöfver sina extra rationer. Gör dig fort fri och ledig.
— Om flickan träffar generalen och sqvallrar ur skolan blir jag olycklig; ty det går lätt för honom att få reda på mig, såsom en af dem som förde hennes fader i sitt fängelse.
— Sqvallra, säger du! Hvem f— behöfver utsätta sig för sqvaller? På hufvet med henne i grafven! Der är djupt nog för att dränka kattungar.
Det vexer en giftig blomma i Indien, om hvilken man berättar, att om dess skugga faller på ett sofvande barn, öppnar det aldrig mer sina ögon för ljuset. Utan att sätta tro till en bokstaflig sanning deraf, kan väl ingen förneka att den rena barnasjälen är en sensitiva, hvilken, om än omedveten af den fiendtliga handens närhet, erfar intrycket deraf. Ehuru Ingeborg icke förstod ett ord af det språk som talades af soldaterna, erfor hon dock en oro, som man kunde kalla dödsångest under det samtal, som vi anfört. Hennes ledsagare kände att hennes hand började darra i hans, och att hennes svigtande knän ej längre ville uppehålla henne: detta, jemte åsynen af hennes dödsbleka ansigte, ingaf honom ett slags känsla af medlidande, som kom honom att vackla i beslutet att efterfölja uppmaningen. Då kamraten såg hans vankelmod, utbrast han med ett hånskratt:
— Du står der, min själ, så gudsnådelig, som väntade du att S:t Niklas skulle komma ner och tvätta dig ren af dina synder i ekelut. Men vänta lär du få! Stå inte och gapa längre, utan gör dig af med flickungen, annars gå vi och tömma vinfaten dig förutan. Välj hvilketdera!
— Valet är icke svårt, men…
— Mod till saken, menar du. Anfäkta dig, din kruka! Ser du, så går det till! Och med dessa ord tog han Ingeborg på sina armar och lyftade henne öfver bröstvärnet.
Ingeborg uppgaf ett rop.
— Pip i h—te, f—de skrikhals! Fick jag icke makt med dig i kyrkan, skall det åtminstone ske nu! —— Men i detsamma hejdade han sig och ställde ned flickan på bryggan, ty ett porträtt, hvilket Ingeborg i en briljanterad infattning bar vid en guldkedja, såsom minne af sin mor, och hvilket glidit fram på hennes bröst, föll honom nu i ögonen. ― För dj―! Guld är inte gjordt att kasta i sjön heller. Det är vårt byte! — utropade han och slet kedjan från hennes hals.
Men i samma ögonblick rycktes denna honom ur handen, hvarvid ett så väldigt slag rigtades på hans öra, att han föll öfver bröstvärnet hufvudstupa den väg han ämnat Ingeborg.
I den uppträdande räddaren och hämnaren igenfinna vi kapten Stael von Holstein, hvilken, tillika med de andra, i de förutnämda förrädiska träffningarne tagna fångarna, efter Narvas intagande fördes dit att der förvaras och vid passerandet af bron varseblifvit soldatens tillämnade våld. Åsynen deraf var till den grad upprörande för hans känsla, att han, utan all tanke på sin egen belägenhet och de möjliga följderna af sitt steg, ögonblickligt, och innan ännu den honom beledsagande vakten hann att sansa sig, expedierat hvad både till räddning och hämnd fordrades.
Tilldragelsen underlät icke att göra uppseende, och bland den hop, som, oaktadt den allmänna förvirringen, fängslades deraf, befann sig en borgare, som åtog sig att föra dottren till stadens tappre och älskade försvare i säkerhet, skulle det också ske på bekostnad af hans eget lif.
Innan vi afsluta detta kapitel och i ett nästföljande föra läsaren en ny tid och nya händelser till möte, torde vi med några ord böra göra honom underrättad om det öde, som drabbade de vid Narva blifna fångarne. Detta blef i allmänhet mindre svårt än man föreställer sig. Kung Carls segrande framfart i Polen, och den förbländande öfverlägsenhet, hvarmed han der uppträdde som hämnare och skiljedomare för konungar och stater, och den lycka som följde hans äfventyrliga framfart, öfvade på czar Petter en fruktan, som bjöd honom att behandla den oöfvervinnerlige hjeltens fångne krigare så, att han ingenting skulle ha' att befara af en återfallande vedergällning. De blefvo alla förda till Moskau och, med undantag af Horn, som äfven der blef förvarad i ett föga hyggligare fängelse, än det i hvilket vi sett honom inneslutas i Narva, bemötta på ett sätt, hvilket, om de icke varit fångar, ej lemnat något öfrigt att önska. Flera af dem blefvo genom sitt ädla väsende och sina intagande umgängesgåfvor införda i de bästa sällskapskretsar.