Georg Bogislaus Stael v. Holstein/Kap 05
| ← Kapitel 4 |
|
Kapitel 6 → |
5 Kapitlet.
Trenne år hade förflutit efter Narvas öfvergång och Horns tillfångatagande, då kung Carl, saknande denna tappra krigare, började underhandlingar om hans utvexling. De lyckades, och ändtligen såg sig Horn efter sina långa lidanden nära den stund då han åter skulle känna sig fri och i tillfälle att ånyo börja ett lif i verksamhet för det kall, som sysselsatte och lifvade hans själ.
Emellertid voro hans barn ännu under Tschammers beskydd. Som en man af ära hade han vördat det löfte han gifvit deras fader, och som en man af hjerta hade de arma barnens värnlöshet rört hans medlidande.
Tschammer var en man i sina bästa år, föga öfver trettiotalet, och af detta djerfva och trotsiga lynne, som af faran gör en lek och af sin egen styrka sin aldrig irrande tillförsigts säkra ankargrund; dertill egde han denna fasthet och bestämdhet i karakteren, som alltid kastar en glans af storhet på dess yta, äfven om grunden just icke skulle tåla en granskning efter de moraliska principernas måttstock.
Dessa egenskaper, i förening med ett stort sinne för planer, en skarp blick och mycken praktisk användbarhet samt vanligt vackert, ädelt och imponerande utseende, hade gjort honom till en af czarens mest omtyckta och ombetrodda gunstlingar.
Genom ett öfverdådigt och stormande lefnadssätt, hade han tidigt slösat bort största delen af sin ofantliga förmögenhet och dertill fördjupat sig i skulder, som hotade att uppsluka den återstående. Ur denna bedröfliga belägenhet hade han vid tjugofem års ålder räddat sig genom att gifta sig med en rik furstinna, hvilken dock, hvad hennes år beträffade, väl kunnat vara hans moder, och hvars alla öfriga egenskaper voro af den beskaffenhet, att de, utan guldets allt öfverskylande kraft, varit värda sin plats i lithanian. Som hans ständiga vistande i kriget emellertid befriade honom från det husliga lifvets pligter, lade han de nyss nämnda förhållandena just icke med något tryckande allvar på sinnet, utan lät sin kära gemål lefva och regera i den anda och med den makt hon behagade på sitt fursliga gods Gortschin, under det han alltid fann förevändningar att afstyra hennes förslag, dels att komma och hälsa på honom i lägret, dels att han skulle utverka för sig czarens tillåtelse att få återvända någon tid att förfriska sig i det husliga lifvets sköte.
Utan barn och utan hopp att erhålla några sådana, hade furstinnan i sin ensamhet tagit till sig en sin slägting, furst Gagarins moderlösa dotter, Nathalia, hvilken blott var ett år äldre än Ingeborg Horn. Till sällskap åt henne hade Tschammer skickat denna sednare jemte hennes ett år yngre syster, Ebba, att uppfostras, under det han lemnade de andra barnen, med hvilka han icke ville belasta sin gemål, åt en för deras ålder mera passande vård.
Emellertid blef Horns första omsorg, sedan han kommit ur sitt fängelse, att uppsöka Tschammer, som vid denna tid med czaren uppehöll sig i Moskau, för att återbegära sina barn och aflägga sin tacksamhet för det beskydd han lemnat dem. Tschammer, som nyss haft ett bref från sin hustru, deri hon ånyo med sin ömhet hotat, att komma och uppsöka honom i Moskau, om han vore hindrad att resa till Gortschin, emedan hon icke kunde uthärda en längre skiljsmessa, under det hon visste honom vara henne så nära, fom ett gynnande tillfälle att på samma gång uppfylla sin gemåls åstundan och förkorta det pligtskyldiga återseendets stunder, genom att sjelf åtaga sig ärendet att hemta Horns barn.
I denna afsigt begaf han sig, åtföljd af sin adjutant, åstad att träffa sin furstinna. Han hade icke sett henne på flera år, och fruktade verkligen, till följe af den excentriska värma hvarmed hon uttryckte sin långtan och otålighet efter honom, för mötets lycksaliga ögonblick.
För att emellertid smickra henne med något sken af motsvarande värma och delade känslor, steg han vid början af slottsparken ur sin vagn, för att, skjutande gent genom denna, hinna i förväg fram till slottet, för hvilket ändamåls vinnande kusken dessutom fick sig anbefalldt att taga en liten omväg och köra ganska långsamt. Åsynen af parkens lummiga grönska och de storartade utsigter, som der och hvar öppnade sig för ögat, togo snart med fängslande makt hans uppmärksamhet i anspråk; som dagen dertill var tryckande varm, och den inre driften ganska sval, så verkade detta allt återhållande på hans yttre menniskas rörelsefart, så att han icke allenast saktade sin gång, utan slog sig också ned på en bänk under en ek, hvarifrån en förtjusande naturtafla log hans blickar till möte. Här hade han emellertid icke länge sutit, innan han fick höra ljudet af tvenne unga röster samt ett sakta prasslande i gräset såsom af lätta steg. Han såg åt sidan och blef i sitt granskap varse tvenne unga flickor, som kommo att slå sig ner helt nära honom, i skuggan af några låga buskar, under det de företogo sig att binda kransar. Det behag hvarmed de utsträckte sina små hvita händer efter blommorna, som vexte omkring dem, och flätade dem i sina kransar, samt deras samtal väckte hans uppmärksamhet.
— Hvem skall din krans tillhöra, Ingeborg? — frågade den ena.
— Jag vet icke, — svarade en mild, vemodig stämma — hur det kommer sig, men då jag knyter en krans, tänker jag alltid på en krigare. Fast det nu är trenne år sedan, stå ännu scenerna i Narva så lifligt för mig, att det stundom är som om de fattade mig med verklighetens hela makt.
— Jag minnes dem också, men blott som en dröm — sade den första.
— Ännu tycker jag mig ofta se vår räddare i kyrkan, så klart, så tydligt, som om han åter stode framför mig. Och vår far sedan — ack! aldrig kan jag glömma hans öde! Vår stackars fader!
— Ack, hvad de ryssarne äro grymma, som så kunde plåga honom, och som ville mörda vår lille broder!
— Det var en ryslig stund innan vår beskyddare kom. Aldrig kan det gå ur mitt minne hur jag darrade i alla leder! Tänk om icke Gud sändt oss honom. Hvad skulle det då händt oss! Vet du, Ebba, det förefaller mig stundom, som om jag blott finge träffa honom, skulle vår faders räddning följa.
— Hur så? Kan han lösa honom ur sitt fängelse?
— Icke han, utan czaren! Men ser du, generalen förmår mycket hos honom, som du hör furstinnan alla dagar tala om, och dertill är han ädel och god; om vi bönfalla hos honom…
— Tror du verkligen det skulle hjelpa?
— Jag vet ickel Men mina minnen af honom säga mig, att han skulle göra allt hvad han förmådde. Han tilltalade oss så vänligt då han tog oss i sitt våld, han log så mildt emot oss, att jag just af hans läppar kunde vänta mig få höra vår faders frigifvelse.
— Om det vore så, skulle jag längta lika så mycket som sjelfva furstinnan efter hans återkomst, Men hvad du bundit långt på din krans och hvad dina blommor äro vackra! Säg, skola vi springa bort till forssen och kasta dem begge i vattnet, då de blifvit färdiga, för att se hur de hvita hvirflarne rycka dem med sig och hur de lösslitna blommorna och bladen sedan dyka upp och simma fram nedanför i lugnvattnet?
— Nej, Ebba! Den der förstörelsen roar mig inte. På en värjspets eller… ― tigande och tankfull fortfor hon att binda. Då hon kort derpå slutat sin krans, uppreste hon sig och vände sig åt sidan, då hon blef varse Tschammer.
För att icke jaga henne på flykten eller förlora någon af de intagande vexlingar, som från hennes själs liflighet spredo sig öfver hennes ansigte, låtsade han, stödjande sig emot ekens väldiga stam, som om sömnen öfverraskat honom och halfslutit hans ögon. Ingeborg hejdade sig vid hans åsyn och betraktade honom; derpå hviskade hon: — Det är han; det är vår beskyddare! Nu vet jag hvarför jag knutit min krans! Kasta din i strömmen om du vill, men min kommer icke dit!
Hon tycktes besinna sig ett ögonblick. — Nej, icke på hans värja, — fortfor hon i det hon närmade sig honom; — ty den har han dragit mot svenskar, men här, — och hon nedlade kransen för hans fot, — här vill jag af tacksamhet lägga den, att trampas och vissna.
Så återsåg Tschammer det barn, han för trenne år sedan räddat undan ett förfärligt öde och som sedan åtnjutit hans beskydd — väl ännu barn i hjertlighet och konstlöshet, men med det väsende, den tanke- och känslorigtning, som bebådade den nära brytningen till en fullare utveckling. Det mjuka behagliga sättet af hennes personlighet, den värma, med hvilken hon talade om det beskydd han lemnat henne, och den strålande glansen af hennes uttrycksfulla ansigte, allt verkade ganska angenämt på generalen och det så mycket mer, som det bortjagade den obehagliga sinnesstämning, hvari han kort förut befunnit sig och framkallade intryck, som han under närvarande förhållande ingalunda väntade sig. Han lutade sig ned, nästan på samma gång som Ingeborg, upptog kransen innan den knappast hunnit beröra jorden, satte den på hennes panna och sade: — Jag förstår bättre blommornas värde, mitt barn. Här skola de väl fördunklas al en skönare glans, men det är dem bättre att förblekna i solljuset än i stoftet. — Och med dessa ord tryckte han en kyss på Ingeborgs kind.
Under detta hade generalen emellertid alldeles förglömt ändamålet med sin promenad, och icke allenast gilvit vagnen, med sin adjutant, tid att anlända till slottet, utan äfven sin gemål att komma honom till mötes. Furstinnan, hvilken, som vi funnit, egde en omåttlig ömhet för sin man, ilade genast vid underrättelsen om hans ankomst och den väg han tagit genom parken, för att kasta sig i hans armar.
Omgifven af ett halft dussin knähundar och med ett ungefär lika antal kammarfröknar — af hvilka naturligtvis ingen enda fick öfverlysa furstinnan sjelf i ungdom eller behag — och i en drägt som till hälften var en amasons, till hälften en sultaninnas, men i begge egenskaperna lika litet fördelaktig för hennes ålder och utseende, anlände hon just i det ögonblick generalen tryckte sin kyss på Ingeborgs kind.
Begge stannade liksom vid anblicken af ett Gorgonhufvud. Om furstinnans åsyn i alla händelser skulle frammanat en dräpande jemförelse, blef detta så mycket mera fallet vid den mine hon satte på sig.
— Jaså! min fröken! — sade hon till Ingeborg med en hotande skärpa i röst och blick — ni förstår er redan på att spela idyllens scener. Ha, ha, hal Ni måste behålla er krans! Den klär er förträffligt! Är det icke så i dina ögon, min dyra make. Se så, gå nu hem och mata min gröna papegoja! Hon ropade ert namn just då jag gick bort.
Sedan hon med dessa ord affärdat Ingeborg, hängde hon sig med återseendets hela förtjusningskraft vid Tschammers arm, och lät honom snart sagdt, bokstafligen släpa sig tillbaka till slottet, under det hon flitigt späckade sitt tal till honom med de ömma epitheter “min älskade, min dyre, min återvunne make”.
Hos qvinnan är det en egenhet att kunna förlåta mannen, synnerligast sin man, allt, under det hon aldrig förlåter en medsyster, synnerligast aldrig en medtäflarinna, något. Furstinnan Tschammer var, såsom läsaren redan vet, en person af alltför underordnade karaktersegenskaper, för att härifrån göra något undantag.
Från den stund vi omtalat intog Ingeborg, oaktadt sin ålder och den oskuld i känslor och tankar som hela hennes väsen afspeglade, samt det barnsliga förhållande, hvari hon kunde betraktas till generalen, en medtäflarinnas plats i furstinnans ögon, och fick snart som sådan nog tydliga prof på hennes hat och bitterhet.
Vid middagsbordet inträdde furstinnans hofnarr, en dverg af ett vidrigt utseende, i salen, med en herdedrägt under sin narrkåpa och en krans af blommor kring pannan. Tschammer rynkade ögonbrynen; furstinnan log under det hennes ögon med gröngul glans spelade mellan honom och Ingeborg, för att erfara hvilket intryck denna sinnrika hämd skulle åstadkomma.
Ingeborg gjorde ovilkorligen en rörelse för att rycka kransen från sitt hufvud.
— Min fröken! — sade furstinnan med isande köld. — Jag är icke van att upprepa mina befallningar två gånger.
— Låt icke genera er af att vi bära enahanda prydnader! — sade narren, — De blifva ändå alltid beviset på en vunnen hyllning.
Furstinnan, som såg det obehagliga intryck hvarmed hennes man kämpade, anmärkte hviskande, under det hon lutade sig fram emot honom, med ett leende, hvilket hon sökte göra så intagande som möjligt: — Ni får ursägta, min dyra make, om denna lilla menniskas fria språk skulle såra er, ty så obetydlig han är, har han dock en ganska skarp blick.
— Ni menar utan tvifvel tunga, min nådiga, och den skulle i sanning vara af en ohjelplig slö halt, om den icke skulle skärpas genom den dagliga slipningen af edra sinnrika uppmuntringar, — svarade generalen med en mine, som om han ville säga en stor artighet.
Ingeborg kämpade emellertid med en rörelse, som pressade henne tårar i ögat och narren sade: — För Guds skuld vackra fröken, låt det icke bekomma er något att vi äro prydda på samma sätt. Ser ni, det bevisar ingenting för vår likhet, utan blott för menniskotyckenas olikhet. Om icke dårskapen fann sina gynnare, skulle endast skönheten och förtjensten gå bekransade på jorden; och då skulle de få hela narrskaran till sina oförsonliga fiender.
— Inga dumheter i dag, Naddin! — sade furstinnan. — Min gemåls återkomst skall endast stämma alla sinnen till glädtighet och munterhet.
— Jag ber er låta den stackars menniskan i fred få skjuta fram de små gnistor förnuft, som naturen ännu bibehållit vid lif i hans hjerna, — svarade Tschammer.
— Dumheter och förnuft, det är ju blott tvenne olika tungors namn på samma sak? Men se fröken dånar. Hon tål icke den förstärkta lukten af de dubbla kransarne.
Med dessa ord närmade sig dvergen Ingeborg, som blek och maktlös sjunkit tillbaka på sin stol, med alsigt att lyfta kransen af hennes panna, men furstinnan befallde honom afstå derifrån.
Naddin lydde, men aftog i stället sin, och kastade den ut genom det öppna fönstret.
— Naddin, — sade furstinnan. — När har jag lemnat en olydnad ohämnad?
— Aldrig, tack vare ert ädla hjerta! — sade narren.
— Har du glömt att jag har ett Siberien för din lilla varelse, i östra tornets svala ödsliga hvalf.
— Visst icke, furstinna. Ni har det ändå mycket närmare till hands.
— Huru?
— Det finnes ett Siberien i hvarje kallt menniskohjerta.
— Hvad menar du?
— Narren har ingen mening. Det är just hans lycka, annars vågade han aldrig tala ut sanningen.
— Naddin, — återtog furstinnan. — Du har blifvit dum och ledsam; du tröttar mig, i stället att roa mig; detta tillika med din nyss visade olydnad måste afhjelpas. Jag skall låta försöka hvad en liten knutning kan åstadkomma.
— Knuta mig? — sade Naddin, och hans ansigte förvreds till det hiskligaste uttryck af fruktan.
— Ha, ha, ha! — skrattade furstinnan. — Experimentet börjar redan visa sin verkan, och skall säkert sluta med att fullkomligt lyckas.
Ända hittills hade generalen åhört denna scen, som alltför lifligt förnyade bekantskapen med hans makas karakter och lynne, under tystnad och med sammanpressade läppar, under det han stundom betraktat Ingeborg, hvars ansigte uttryckte en stark kamp mot upprörda känslor; men längre förmådde han icke qväfva sin ovilja, utan afbröt: — Förlåt mig, min furstinna, om jag vågar utbe mig er uppmärksamhet för ett annat ämne än detta, hvilket ni, som det tyckes mig, kunde hänvisa till er slottsfogde! Jag har redan alltför länge dröjt att förklara er anledningen till min ankomst,
Vid ordet anledning skiftade furstinnan färg. —— Jag trodde icke, min general, att man behöfde förklara sina anledningar, hvarför man efter flera års bortovaro besöker sin gemål. Men jag kommer ihåg, att ni lefvat i läger och på slagtfältet, der man bland sina skyldigheter icke erinras om den, att smickra en makas känslor.
— Ingeborg Horn — återtog generalen och höjde sitt glas. — Denna skål är för din faders återvunna frihet! Innan kort skall du sluta honom i dina armar och vara honom följaktig till fäderneslandet. — Mitt ärende hit är, att förkunna dig detta och, såsom ansvarig för din och din systers personer, återföra eder till Moskau, der friheten väntar eder.
— Ja så, detta är ert ärende? Man skulle kunna tro, min dyra gemål, att ni kommer från den svenska kungens skola.
Men Tschammer låtsade icke hafva öra för dessa sin gemåls små anfall. Ingeborg låg för hans fötter, hon omfamnade hans knän, hon tryckte hans händer till sina läppar, och det var honom som om han på spetsen af ett isberg kände dalens milda luft kringsväfva sig, och dess blomsterdoft smeka hans sinnen.
Så snart man lemnat bordet gjordes anstalterna för återresan. Då Ingeborg skulle sätta sig i vagnen, såg hon Naddin nedkomma på borggården, ledd af en slottsknekt och darrande i alla sina lemmar. Hon förstod hvad det gällde; och vid denna ömkeliga syn sprang hon fram och lade sin börs, med några dukater i, i dvergens hand och sade: — Stackars Naddin! Jag kan icke mer, men jag beklagar dig!