Gotland och Wisby i taflor/Kapitel 03
| ← II. Norderport och Norra Muren |
|
IV. St. Catharina → |
(Gotland.)
III. Stånga Kyrkas Portal,
samt några ord om Landskyrkorna på Gotland i allmänhet.
Utom de aderton kyrkorna i och invid Wisby, räknar man på Gotlands landsbygd icke mindre än några och nittio kyrkor, med rund- och spetsbågs-ålderns kännemärken, byggda af Gotlands kalksten, med undantag af några få i sydligaste delen (det s. k. “Stor-Södret”), hvilka af den der befintliga sandstenen erhållit sitt byggnads-material. I hänsigt till storlek och anordning äro dessa sockenkyrkor visserligen underlägsna Dominikanerkyrkan S:t Nicolaus, Franciskanerkyrkan S:t Catharina, Domkyrkan S:t Maria och Hospitalskyrkan Helge-Ands; men medelst sina rikare detaljer, sina bibehållna och ofta herrliga portaler och torn, sina merändeds någorlunda räddade, i kyrkligt hänseende lärorika, stundom vackra och präktiga inredningar med altarskåp, sedilia (prestbänk i chormuren), chorstolar, dopfuntar, fönstermålningar, kyrkdörrar med prydliga jernbeslag, och grafstenar med bilder och munkstils-inskrifter, m. m., äro de lika högtförtjenta af att beses som templen i Wisby. Den tid torde också icke vara långt aflägsen, då konstnärerna skola vallfärda till, samt uppmäta och afteckna äfven de utom provinsen föga bekanta bondkyrkorna i Lau, Stånga, Burgs, Lye, Gröttlingbo, Öja, Dalhem, Tingstäde, Bro … och hvad de heta, alla dessa den kyrkliga byggnadskonstens dyrbara monumenten på det tempel- och minnes-rika Gotland.
Denna myckenhet af märkliga och vackra landskyrkor (— 91 ännu underhållna och 4, som fallit i ruiner —) i en provins, så liten som Gotland (omkring 27 qvadratmil), är, bland annat, ovedersägligt bevis för hvad öns ännu oskrifna historia en gång skall lägga i dagen — bevis för den allmänna odling och välmåga, för den varmt lefvande kristligt-katolska tro, och särskilt för de ofantliga tillgångar på konstnärliga krafter, samt säkert äfven för det katolskt-presterskapliga konstsinne, som på Elfva-, Tolf- och Trettonhundra-talen utmärkte Gotland. Det allmänna tänkesätt, att man lika fromt som frikostigt hängaf sina egodelar, skatter och arbetskrafter, för sin själs salighet, till kyrkors och klosters grundläggande och försköning, och hvilket satte presterskapet i stånd att uppföra så öfverflödigt många kyrkor, var för Medeltiden något egendomligt, och den nya tiden, som fått ett annat skaplynne, har icke ens mäktat värdigt underhålla dessa heliga fastigheter, ärfda från förflutna tidehvarf. Ej heller har, såsom det synes, på den nya tidens, och derföre ej heller på det lutherska presterskapets lott, i allmänhet taget, kommit den kärlek till skön konst och poesi, som visat sig så varm under Medeltiden, eller den om helgedomens yttre och inre prydnad outtröttliga nitälskan, som prydde den katolska kyrkans tjenare (om hvilkas öfriga förtjenster eller fel och brister här icke är fråga). Vittnesbörd i denna sak äro den konsthistoriska hjertlöshet och okunniga egenmäktighet, hvarmed, i förra och dessa tider, flera kyrkor och deras tillhörigheter genom just pastors-embetenas försorg eller med deras goda minne, i uppenbar strid med gällande och nyligen upplifvade förordningar, blifvit förändrade, vanformade, stympade, förstörda, öfversmetade och utplånade. Denna vandalism mot heliga, herrliga, oskyldiga och fridsamma konststycken; denna konstfiendtlighet mot rund- och spetsbågar, mot skulpturverk och historiska minnesmärken — såsom t. ex. försäljning af helgonbilder, chorskrank, chorstolar, m. m.; kyrkoförändringar på egen hand, fyrkantiga (salongs-)fönsters anbringande; sönderhuggning af dopfuntar och grafstenar öfver historiska personer; märkliga väggmålningars öfversmetande; altarskåps undanvräkande och tillspillogifvande samt mera sådant — allt detta är frukten af förhållanden, som ännu på Gotland och annorstädes existera, och som icke nog ofta och nog lifligt kunna öfverklagas.
Vi begagna här det tillfälle, som Säve's teckning af Stånga kyrkas portal erbjuder, att i korthet skildra en gotländsk sockenkyrka, och vi välja härtill just nämnda kyrka, som dock icke är just den bästa, men en af de bättre och bäst bibehållna af den gotländska landsbygdens medeltids-kyrkor.
Stånga Kyrka, annex till Burgs' moderkyrka, ligger vidpass 5 mil S S O. från Wisby. Dess längd är utvändigt 63 ½ aln; bredden är olika för kyrkans olika afdelningar. Så är den egentliga kyrkan (skeppet eller långhuset) utvändigt 22 alnar 20 tum bred, 30 1⁄3} dito lång; choret (“sånghuset”) 16 alnar bredt, 44 3⁄4 dito långt, och det öfver choret några trappsteg upphöjda, halcirkelformiga Högchoret (altar-rundeln, Absis) 13 ½, alnar bredt, 7 1⁄4 dito djupt, Skeppets invändiga höjd är vidpass 30 alnar, chorets 24 och högchorets 20 dito. Det vackra tornets hela höjd, från marken till träspirans spets, är 100 alnar: af stentornets fyra sidor slutar enhvar med en gafvelspets, innehållande fem spetsbågiga, med klöfverblad prydda, samt af pelare afdelade klockhål i trenne rader, tvenne i första och andra raderna, samt ett, något mindre, i den tredje och öfversta raden, således summa 20 ljudhål, af hvilka 16 äro 7 alnar höga och 2 ½ dito breda. Öfver stengaflarna reser sig en träspira med brutna sidor. I närheten af kyrkan ligga några fragmenter af vidunderliga bilder, som troligen varit vattenrännor, anbragta uppe på tornet. — Tornets enda fönster, liksom skeppets enda (i hvars spetsbåge 3:ne trebladiga bågar äro infattade, och hvilket genom 2:ne pelare är i 3:ne fält afdeladt), är, likasom den utomordentligt rikt skulpterade portalen (“stordörren”), alla belägna på södra sidan, och tillhöra spetsbågens stil; deremot är den enkla torn-portalen, på vestra sidan, och chor-portalen (“sånghus-dörren”), samt chorets enda och hög-chorets 3:ne små fönster alla rundbågiga och utan prydnader. Ifall man antager, hvad som är troligt, att hela kyrkan är bygd på en gång — Strelow's “Guthilandische Kronike” nämner för Stånga byggnads-året 1160, hvilket har mycken sannolikhet —; så, är ovedersägligt, att “stordörren”, samt skeppets och tornets, liksom chorets och högchorets ursprungligen rundbågiga och simpla fönster i en sednare tid, t. ex. på 1200- eller 1300-talet, i följd af nya byggnads-idéer, och, hvad fönstren vidgår, för att lemna utrymme för större glasmålningar, blifvit förändrade, utvidgade och i en rikare stil utförda.
Hvad kyrkans inre vidkommer, må först nämnas, att skeppets fyra hvalf uppbäras af en rund pelare, en aln i genomskärning, med ett serdelas vackert kapitäl, smyckadt med mjukt skuret blad- och blomster-verk, hvilket äfven under kapitälets nedra list nedhänger på pelarens sjelfva lif med fyra vackra blad eller löfhängen. — Midt i den spetsbågiga hvalfbågen (“triumf-bågen”), som bildar öppningen till choret, och under hvilken dopfunten stått i äldre tider, satt ännu för 50 år sedan, på sin ursprungliga och betydelsefulla plats, det stora crucifixet, föreställande inom en med listverk prydd cirkel, den Korsfäste med krona på hufvudet, och med korsets ändpunkter utmärkta med Evangelisternas sinnebilder: Engeln (Matthæus), Lejonet (Marcus), Oxen (Lucas) och Örnen (Johannes). Vid en reparation år '1807 blef detta crucifix, enligt anteckning i en af kyrkböckerna, “efter stort motstånd från församlingens sida”, flyttadt till chorets norra mur. — Den gamla dopfunten, rikt skulpterad, med bibliska bilder, är qvar. Deremot har den gamla altarprydnaden lemnat rum för en nyare och ganska simpel, förfärdigad af sandsten år 1690, och föreställande Kristus på korset, Moses och en Evangelist i fristående bilder mellan 2:ne sandstenspelare, hvilka uppbära öfverdelen, som med Konung Carl XI:s krönta namnchiffer är utsirad. I anseende till kyrkans värdiga och vackra karaktär i öfrigt, skulle man önska, att den fordna altarprydnaden ännu funnes qvar, och mer än troligt är, att den kunnat täfla med Moderkyrkans i Burgs dyrbara altarskåp, som medelst sitt fina och yppiga snidverk, sin rikedom på bilder och sina rätt vackra målningar på krit- och guldgrund, är ett beundransvärdt minne af Medeltidens bildsnidare- och målarekonst. — Om predikstolen, från år 1723, och tornklockan, omgjuten 1786, är intet märkligt att förmäla.
Så delvis förändrad, som inredningen än är, har dock det inre af kyrkan en prägel af ålderdomlig vördighet, som lifligt anslår.
Vi komma nu till den på Säve's 3:dje tafla, afbildade
Södra Portalen.
Denna portal och dess bihang af storartadt bildverk måste i hög grad fängsla åskådarens uppmärksamhet. Man måste beundra den vackra och rika gotiska anordningen i dess helhet, och vid beskådandet af alla detaljerna nästan häpna för den inbillningskraft och konstflit, som här slösat med så många tankar och bilder. Också torde bland de talrika gotländska kyrkoportalerna, af hvilka de flesta äro ämnen till sköna taflor, Stånga-portalen vara den yppersta klenoden.
Denna perspektiviska portal är vidpass 7½ aln bred, och dess djup är 2⅔ aln, Sjelfva dörr-öppningen är 7⅛ aln hög och 2¼ dito bred, och slutar upptill med en spetsbåge, sammansatt af sex utåt böjda halfcirkelbågar, mot hvilka i sjelfva dörrfältet sex andra inåt böjda, upphöjda och vid föreningspunkterna med knoppar smyckade halfcirkelbågar bilda motsvarighet. Den (för åskådaren) högra dörrposten är prydd med sju rikt utarbetade klöfverblads-bågar; den venstra posten är utan prydnader. På hvardera sidan om dörröppningen i side- eller anslags-muren stå fyra smärta och lätta kolonner, hvardera 5¼ tum i genomskärning, mellan rätvinkliga pelarhörn. Foten till dessa sidopelare är 4¼ aln hög, och kapitälerna en aln och en tum höga.
Dessa synnerligt fint arbetade kapitäler bilda i figurer ett sammandrag utaf förra delen af Nya Testamentets heliga historia. Till höger föreställas: Marias Bebådelse, Marias och Josefs omfamning (den obefläckade Aflelsen), Jesu födelse och de Vise männens tillbedjan. Till venster: Betlehemitiska barnamordet, Jesu frambärande i templet och Flykten till Egypten. Hvardera af portalens yttre hörnpelare är, på dess 3:ne sidor, genom listverk afdelad i 2,:ne taflor, och på framsidan är i hvarje tafla, uti låg upphöjning en med knoppar, löfverk och tinnar sirad baldakin (gafvelprydnad) uthuggen, inne i hvilken synes en bröstbild. Dessa bröstbilder föreställa: en Kung med krona på hufvudet och bila i handen; en Biskop med ena handen lyftad till välsignelse samt bok i den andra; en Munk med tonsur, och en Nunna i dok. Dessa fyra taflor framställa således den verldsliga och andliga styrelsens samt klosterlifvets båda representanter. Hörnpelarnes utsidor äro, liksom framsidorna, afdelade i taflor, af hvilka enhvar är smyckad med spetsbågiga sirater.
På dörrfältet, öfver ingången, och innanför de 4 spetsbågarna, som bilda dess betäckning och som hvila på kolonnerna i anslagsmurarna, synas i fem afdelade taflor, följande halft upphöjda figurer: öfverst Frälsaren och den Heliga Modren, uti rikt veckade drägter, sittande på en praktstol, och på sidorna derunder fyra figurer som bära följande sinnebilder: den ene Kalken, den andre Paténet (eller Oblaten), den tredje Svärdet, och den fjerde Nyckeln och Boken.
På portalens nyssnämnda hörnpilastrer hvilar en gafvel eller frontispice, hvars yttre sneda linier upp emot spetsen bilda en kort rak afsats, hvarigenom gafvelfältet fick större utrymme för de tillämnade figurerna. Vid dessa gafvelliniers början uppskjuter på hvardera sidan en smärt och vacker, med rosetter, klöfverblad och fördjupade fält smyckad pinakel (litet torn). Under pinakeln till höger synes figuren af ett nedhukadt troll; det motsvarande trollet under venstra pinakeln är bortslaget. Uppe i sjelfva gafvelfältet, öfver spetsbågarna, synes Frälsaren med Segerfanan, uppstigande ur grafven, vid hvilken de romerske krigsknektarne, i miniatyr afbildade, ligga neddignade, allt i upphöjdt arbete.
Sjelfva kyrkdörrarna äro ganska märkliga och vackra. Deras väl smidda jernbeslag bildar fem från hvardera sidan mot hvarandra utgående bladrika grenar, i prydlig ordning. I bredd med det stora nyckelhåls-beslaget, på ingångs-luckan, finnes en stjernformig plåt, vid hvilken en ring är fästad till handtag. Venstra dörren har dessutom sin särskilta märkvärdighet. På densamma hänger nemligen ett aln-mått af jern, i hvars handtag är inlagd en messings-remsa, som bär följande inskrift:
“Hitta ier reta gota aln”
d. v. s.: detta är rätta Gotlands-alnen. Denna aln, afdelad i 4 qvarter, är 13- tum kortare än nu brukliga alnmåttet[1].
Men med ofvannämnda mångfaldiga prakt- och betydelse-fulla bilder och taflor, som tillhöra den egentliga portalen, har dock, på långt när, hvarken kyrkans behof af sinnebildlig prydnad eller bildhuggarnes uppfinningsförmåga och arbetslust varit tillfredsställda.
Med än tydligare och än mer storartadt och kostbart bildspråk skulle den heliga byggnaden för den yttre verlden visa sin höga bestämmelse.
Derföre har man straxt öster om portalen, och emellan östra portal-pinakeln och en i muren insatt, praktfull fast numera upptill afbruten baldakin, inne i hvilken finnes bilden af den Heliga Modren med Kristus-barnet, anbragt trenne i sten huggna, starkt upphöjda bildgrupper ur Frälsarens historia, af hvilka den nedersta, som föreställer de tre Vise männens tillbedjan, är en behandling i stort af hvad som i ett af portal-kapitälerna i miniatyr är utfördt; men den medlersta, föreställande Hudflängningen, och den öfversta, Nedtagningen från Korset, fullständiggöra Frälsarens i portalens bildverk åskådliggjorda historia. Äfven ögat skulle alltså vid kyrkogången till detta tempel erhålla sysselsättning och tillfredsställelse, och läran om den korsfäste Frälsaren , som derinne förklarades af det lefvande ordet, de själfulla tonerna och de symboliska ceremonierna — denna lära stod i tydliga drag utpräglad på kyrkans yttre mur: och sjelfva den kalla, liflösa stenmassan, den hårdaste materien, har konsten sålunda tvungit att förkunna Kristendomens heliga under: Försonarens underbara födelse, lidande, förnedring och upphöjelse.
Den nedersta och medlersta gruppens figurer äro i medeltal 2 alnar 16 tum höga, och öfversta gruppens bilder hafva, enligt ögonmärke, ungefär samma mått. De förtjena att med några ord särskilt beskrifvas.
Den nedersta gruppen föreställer, såsom nyss nämndt är, de trenne Konungarna af Österlandet, inför den Heliga Modren med Barnet, som står på hennes knän. Modren, från hvars krönta hufvud doket nedsväfvar i vackra, mjuka veck, sitter på en med bladverk prydd bas, som hvilar på ett vidunderligt grinande lejonhufvud. Baldakinen, eller himmelen öfver henne, består af med fint listverk och knoppar prydda gafvelfält, hvilkas öfverbyggnad dock beklagligen är förstörd. Af de trenne Konungarna, hvilkas kronor, hår och lockar, samt mantlar och kragar med stor sirlighet äro utarbetade, knäböjer den främste med blicken på Guda-barnet och aflyftar locket på kärlet, som innehåller hans offer; den medlerste vänder bort sitt hufvud och sträcker upp venstra handen för att liksom skydda sig mot det från Frälsaren utstrålande, bländande gudoms-skenet; den tredje står med ansigtet utåt åskådaren, och har ännu ej börjat sin tillbedjan och offring.
Det andra och medlersta skulptur-stycket föreställer hur Frälsaren begabbas och hudflänges. Midt emellan tvenne fiender, hvilkas själslåghet konstnären i kroppsgestalterna omsorgsfullt har uttryckt, står Kristus hög och lugn, med glorian kring sitt hufvud och armarna korslagda öfver bröstet. Den ene af hans bespottare är en vanskaplig figur, som hånleende vänder mot Frälsaren ett nästan päronformigt hufvud med ofantliga kinder och haka, men nästan ingen panna; den andre har en vidunderligt stor skalle, utslaget hår och skägg, sarnt 'håller med båda händren gisslet bak ryggen, och hela hans ställning med den något bakåt böjda öfverdelen och de krökta knäna visar, hur han samlar kraft och liksom ta'r fart för att slå till desto kraftigare.
Det tredje och öfversta stycket föreställer, likaledes i starkt framstående bilder, Frälsarens nedtagande från korset: en sörjande figur mottager varligt den döda kroppen, ur hvars fötter en annan, i miniatyr afbildad, med en lång tång rycker ut spikarna. Derjemte står Modren med nedlutadt, sörjande hufvud, och längst till höger synes den ene korsfäste röfvaren, iklädd hjelm med nedslaget visir samt bröst- och ben-pansar af sammanflätade ringar.
Hela detta skilderi är hugget af kalksten eller s. k. Gotlands-marmor, och endast några smärre delar äro förstörda , eller i högre grad skadade af tidens tand.
Hvad denna portal och dess sidobilder, i deras helhet, slutligen vidgår, må nämnas, att dess alla arkitektoniska delar äro vackra och med stor flit fulländade, samt hållna i spetsbågs-ålderns smärta, fina, uppåtsträfvande stil, med dess bild-nischer, småtorn, och ur den lefvande och blomstrande vext-naturen lånade prydnader. — De talrika, större och mindre bildstoderna, som tillhöra detta konstverk, sakna visserligen, liksom Medeltidens kyrkostatyer i allmänhet, idealets prägel; de sakna alldeles den grekiska Antikens lif och rundning; de äro merändels än magra och uppsträckta, än grofva och oproportionerliga, och de minst vigtiga delarna, såsom hår och draperier, äro oftast bäst utförda. Dock försvara de väl sin plats; den enkla, raka ställningen, och den fromma sanna enfalden i ansigts-uttrycket upphöjer dem till vackra och betydande prydnader, och man studerar med uppmärksamhet och vördnad dessa stuming, vittnen om hänsvunna tidehvarfs konstverksamhet och tros-lif.
Stånga församling, annex till Burgs moderförsamling, i stiftets södra kontrakt, belägen vid pass 5 mil S S O. från Wisby, består (efter 1795 års Jordabok) af 13½ hemman, uppskattade till 44,675 R:dr ; med en folkmängd (år 1854) af 538 personer, samt en areal af 7,961 tunnland, hvaraf 1,660 äro sjöar och kärr. — Bredvid kyrkan ligger en slätt kallad » Stånga Malm», exercisplats för Stånga kompani. Gårdarnas namn i socknen äro Hervide, Sutarfve, Tjängvide, Maldes, Bogs, Kylfves, Stangqvie, Rangvalds, Botvalda, Liffride, Odvalds, Starrlause, Ungbåtels, Friggsarve, Bosarve, Stenstugu, Hägvide, Gumbalde, Allmungs, Smissarve, Tällungs och Österlings.
- ↑ En dylik aln finnes ännu på Stordörren till Hemse och Norrlanda kyrkor, och har funnits på flera. — Om bruket att på dörren till offentliga byggnader uthänga en dylik måttstock, har författaren läst någorstädes, att »Konung Carl XI stadgade, att alnen skulle rätta sig efter Rijholms-alnen» (— fastställd redan på Norrköpings Riksdag, 1605 —) »som var inslagen i Stockholms Rådhusdörr». —