Hoppa till innehållet

Gotlands konsthistoria/Öfversigt af Gotlands forntida konstverk

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Öfversigt af Gotlands historia
Gotlands konsthistoria
av Carl Georg Brunius

Öfversigt af Gotlands forntida konstverk
Fordna staden  →


[ 79 ]
Öfversigt af Gotlands forntida konstverk.

Då den hufvudsakliga och tillochmed den enda afsigten med våra anteckningar om Gotland är utredande af dess konstverk från medeltiden, så åligger oss att af desamma lemna en öfversigt, hvilken erfordras för att göra det hela lättfattligt. Detta är så mycket nödvändigare, som ifrågavarande konstverk ha i flere afseenden en ganska egen hållning, hvadan vi funnit oss nödsakade att begagna flere alldeles nya konstord för att undvika lika tröttande som svårfattliga omskrifningar. Liksom vi vid slutet af Skånes konsthistoria lemnat en förklaring öfver konstord, ärna vi med sista delen af dessa anteckningar bifoga en sådan, hvilken måste bli fullständigare, enär här framställda konstverk äro i flere afseenden vida ovanligare än de, som vi hittills beskrifvit. Då emellertid här begagnade konstord kunna af en sakkunnig och eftertänksam läsare lätt fattas, så våga vi hoppas att bli utan svårighet förstådda.

Kyrkorna bestå af fyrkantiga eller aflångfyrkantiga skepp och likadana kor med eller utan halfrunda utsprång i öster. Helgeandskyrkan är den enda, som framter ett åttkantigt skepp med två afdelningar öfver hvarandra. Blott tvenne landskyrkor utmärka sig med fyrkantiga utsprång i öster och tvenne klosterkyrkor med tresidiga altarväggar. De fleste kyrkorna ha fyrkantiga eller aflångfyrkantiga torn vid skeppens vestra gafvelmurar och likadana sakristior vid korens norra sidomurar. Blott S. Lars, Roma kloster och Hamra äro korsformiga. En enda kyrka nemligen Vestergarn [ 80 ]består af ett fyrkantigt skepp utan kor, torn och sakristia. På Gotland finnes blott ett åttkantigt torn nemligen vid Lärbro, men intet enda rundt. Skeppen ha korshvalf dels med dels utan pelare eller kolonner. Några få skepp betäckas med platta, tresidiga eller bågformiga brädtak. Koren ha korshvalf och ganska sällan tunnhvalf; men tornen och sakristiorna betäckas nästan likaså ofta med tunnhvalf som med korshvalf. Somligstädes ha tornen blott bjelklag.

I kyrkorna råder rund- eller spetsbågsstil och äldre eller yngre öfvergångsstil. Vi hoppas, att dessa benämningar förklara sig sjelfva, ehuru man numera vill kalla samma byggnadsarter romanisk eller göthisk med äldre och yngre afvikelse. De fleste af Gotlands helgedomar ha under medeltiden blifvit ombyggda eller utvidgade till mindre eller större delar, hvadan de icke kunna indelas efter särskilda byggnadsåldrar; enär en och samma kyrka företer två, tre och tillochmed fyra olika byggnadsarter. Härtill kommer, att kyrkorna ej sällan blifvit på ganska olämpligt sätt utvidgade, så att koren blifvit vida större och högre än skeppen, eller tornen alltför låga i jemförelse med skeppen, hvadan de mest störande missförhållanden uppstått, helst hvarje tidsålder följt då rådande byggnadsstil. Helgedomarne omgifvas af ringmurar med större och mindre portar.

Då de allrafleste kyrkorna ligga vid eller i närheten af kalkberg, är det helt naturligt, att de äro uppförda af kalksten; men de öfriga, hvilka omgifvas af sandstenslager, bestå deremot af sandsten med mer eller mindre inblandning af kalksten. Således äro alla kyrkorna i den norra befallningen och till betydlig del i den södra byggda af kalksten, men mot södra udden [ 81 ]af sandsten, så att kalksten blott är använd till vissa omfattningar och kolonner. Alfva, Hemse, Grötlingbo, Fide, Öja, Hamra, Vamlingbo, Sundre, Hafdhem, Näs, Hablingbo och Silte bestå af sandsten med ringa inblandning af kalksten. Med ytterst få undantag har ingen gråsten blifvit använd i yttre eller inre murytor. Under hela medeltiden har ingen tegelsten blifvit på Gotland begagnad utan i S. Nikolai korhvalf och S. Catharinas alla takhvalf, hvilka tillkommit omkring år 1400. Kalk- och sandstenen är dels huggen dels tuktad. Qvaderstenen företer allestädes ganska olika storlekar och skiftegångar. Den huggna kalkstenen har i många äldre kyrkor väl bibehållit sig, men deremot i flere yngre mycket lidit af vittring. Detta egna förhållande härrör deraf, att man i den äldre medeltiden förstått att välja fasta lager, hvilka visat sig i brotten motstå luftens åverkan, men att man i den sednare ej sällan begagnat petrifikatförande och lerblandade block. Ehuruväl sandstenen är ovanligt fin, har den temligen bra uthärdat luftens åverkan. Många kolonner och portaler bestå af slipad kalksten. Inga kolonner i skeppen äro af sandsten, emedan den icke har sådan förmåga som kalksten att uppbära stora tyngder. Väl märkas slipad kalk- och sandsten, som i några fönsteromfattningar och triumfbågar, der kyrkorna bestå af sandsten, omvexla med hvarandra.

Ej allenast flere skepp och stora kor utan äfven många torn ha inåtdragna sidomurar. Orsaken härtill är, att skeppen och koren, hvilka utan yttre och inre sträfpelare fingo vidspända och ovanligt tjocka och tunga takhvalf, behöfde genom sidomurarnas inåtlutning ökad motståndskraft, och att tornen, som gjordes [ 82 ]ansenligt höga, skulle på dylikt sätt bättre motstå sina takhvalfs påkänning och säkrare sammanhålla.

I murarna, hvilka äro väl sammanbundna med ganska godt kalkbruk, förmärkas inga jernkramlor. De murytor, som bestå af huggen kalk- eller sandsten, sakna anputs; men de tvärtom, hvilka utgöras af tuktad sådan, äro afputsade. Af denna orsak ha de huggna hörnstyckena samt dörr- och fönsteromfattningarne små framsprång för att utan anputs bilda lika murytor med de afputsade mursträckorna. Både hörnstyckena och fönsteromfattningarne äro å ändarnas framsidor så afhackade och öfverputsade, att de, ehuru desamma göra förtagningar, visa sig alldeles lika långa. Tornens öfra afdelningar äro aldrig till det inre putsade, men stundom fogstrukna, dock merendels helt och hållet råa.

Skeppen och koren, som i jemförelse med bredden äro ovanligt höga, ha gafvelrösten i vester och öster, men sakristiorna, hvilka äro helt låga, ha sådana i motsatt riktning, och alla med få undantag skyddas af kroppåstak. Några få treskeppiga långhus nemligen uti S. Maria och Roma sockenkyrka ha öfver mellangångarna kroppås- men öfver sidogångarna luttak. S. Nikolaus och S. Catharina liksom Roma klosterkyrka förete lemningar efter likadana betäckningar. De fleste tornen sakna, men många ha spetsiga rösten och de uppbära med få undantag höga spiror. Om rösten saknas, så öfvergå spirorna från fykanter till åttkanter. Der rösten höja sig å alla sidor, uppstå åttkantiga spiror emellan och öfver desamma. Några sakristior ha luttak, som sluta sig till korens sidomurar och måste i sednare lider fått en dylik anordning. Rundbågsålderns kyrkor ha vida lägre kroppåstak än spetsbågsålderns. [ 83 ]Vattentaken äro beklädda med bräder, hvarifrån några, hvilka i sednare tid fått tegelpannor, göra undantag. Då spår ingenstädes finnas, att metallbetäckning blifvit begagnad; så tyckas bräder ha ursprungligen varit använda till vattentak, helst de ha starka framsprång utan taklister. Här bör ej heller glömmas, att de bräder, som betäcka skeppen, koren och sakristiorna, ligga på längden, men att de, som skydda tornen, äro spikade på tvären.

Under rundbågsåldern var det ganska vanligt, att koren fingo, såsom vi redan nämnt, åt öster halfrunda utsprång för inrymmande af högaltaren. Dessa utsprång, hvilka uppbära halfkoniska vattentak, äro smalare och lägre än koren. S. Drotten och S. Lars ha halfrunda utsprång, men S. Gertrud framter blott svaga lemningar efter ett sådant. Ej flere landskyrkor än Heideby, Akebäck, Gothem, Anga, Ganthem, Vall, Atlingbo, Stånga, Alfva, Hemse, Hafdhem, Sproge, Levide, Gerum, Fardhem, Linde, Mästerby och Vesterheide ha dylika utsprång. Det är mera än sannolikt, att många flere kyrkor i rundbågsstil haft små kor med halfrunda utsprång, innan deras stora kor med raka altarväggar i spetsbågsstil uppstått.

I Sverige finnes en mängd gamla kyrkor, som ha fyrkantiga utsprång i öster. På Gotland märkas sådana utsprång blott å Barlingbo och Kräklingbo. De fyrkantiga utsprången, hvilka liksom de halfrunda tillkommit för inrymmande af högaltaren, äro alltid mindre och lägre än koren och ha såsom de gafvelrösten i öster samt kroppåstak.

Det är ganska ovanligt, att ett kor med rak altarvägg inrymmer derinnanför en stor halfrund [ 84 ]altarnich med halft hjelmhvalf, så att ingen kan vid blott betraktande af det yttre eller inre ana en sådan anordning. För att icke missförstås, så böra vi nämna, att här blott är fråga om en altarnich, hvilken fullkomligt liknar ett halfrundt utsprång och hvilken tillkommit för inrymmande af ett högaltare och således icke om en mindre altarnich för uppsättande af ett sido- eller helgonaltare. Helgeandskyrkan samt Öja och Stenkyrka äro de ende, som ha dylika altarnicher. Då det klarligen visar sig, att man på en inskränkt tomtplats velat ge en helgedom, såsom Helgeandskyrkan, det möjligen största utrymme, så kunde man lätt falla på den tankan, att den besynnerliga anordningen blifvit tillgripen för att få den uråldriga och högtidliga altarnichen och derjemte bereda sakristia och förvaringsrum. Men då Öja och Stenkyrka fått likadana altarnicher inom raka altarväggar, så måste samma anordning betraktas såsom en stor ovanlighet, helst vi icke känna någon annan så beskaffad helgedom i Norden. Emellertid kunde det väl tyckas, att denna egenhet härrör deraf, att materialierne och arbetslönerne varit föga kostsamma, och att denna anordning medgifvit en enklare och varaktigare betäckning.

Alla de öfriga stads- och landskyrkorna på Gotland ha raka altarväggar i öster med undantag af S. Nikolaus och S. Catharina, hvilka äro uppförda i rundbågsstil och sedermera omkring år 1400 fått kor med tresidiga altarväggar i spetsbågsstil. Härvid bör jemväl erinras, att såväl de äldre som yngre kyrkorna sakna både yttre och inre sträfpelare. Blott nyssberörda kor, och ett kapell, som under sednare medeltiden uppstått vid S. Maria, ha utvändigt fått sträfpelare. De yttre [ 85 ]murstöd, hvilka långt derefter blifvit utan murbruk uppförda på det mest konstvidriga sätt, kunna naturligtvis ej såsom sträfpelare betraktas.

S. Nikolaus och S. Catharina samt S. Göran ha inga spår efter torn. Elinghem, Kräklingho, Gunfiaun, Östergarn, Roma, Björke, Hväte och Lau samt Vestergarn sakna äfvenledes torn och lemningar efter sådana. Detta förhållande gäller likaledes om Roma klosterkyrka. Alla andra stads- och landskyrkor ha torn, af hvilka några få äro ofullbordade och några få blifvit till sina öfra delar afstympade. S. Maria har tre torn, men ingen af de öfriga mer än ett sådant.

De kyrkor, hvaruti skeppen ha platta trätak, äro troligtvis bland de äldsta på Gotland. Ingen af de helgedomar, af hvilka lemningar finnas i Wisby, företer spår efter någon sådan betäckning. Men flere kyrkor å landet ha öfver skeppen platta trätak, nemligen Follingbo, Akebäck, Ala, Halle, Viklau, Guldrupe, Garde, Alskog, Lye, Alfva, Fardhem, Fröjel och Vesterheide. Af dessa helgedomar ha Akebäck och Ala blifvit 1149 uppförda.

Buttle, Burs och Östergarn ha öfver skeppen tresidiga brädtak, som äro spikade på sparrarna och handbjelkarna. Hvarje sakkunnig inser, att dessa betäckningar icke äro ursprungliga. I sistnämnda kyrka finnas tydliga spår efter fyra nerbrutna korshvalf, hvilka bildat skeppets betäckning. Några kyrkor ha i sednare tider fått bågformiga trätak nemligen Eista och Hafdhem öfver skeppen och koren, Lummelund, Boge och Sproge öfver skeppen och Viklau öfver koret. För få årtionden sedan ha dessa herrans hus efter takhvalfvens nedbrytning blifvit på berörda sätt vanställda.

[ 86 ]Mindre skepp liksom kor ha takhvalf, hvilka blott hvila på omgifningsmurarna. Skeppens takhvalf äro alltid korsformiga. Koren ha äfven korsformiga takhvalf med undantag af trenne, som äro tunnformiga nemligen i Akebäck, Alfva och Fardhem. I stora skepp står en eller två rader pelare eller kolonner, hvilka uppbära takhvalf. Blott S. Göran och Rute ha tvenne pelare, på hvilka skeppens takhvalf hvila. S. Maria, S. Nikolaus, S. Catharina och S. Lars ha pelare i två rader för uppbärande af korshvalf. S. Olof, S. Klemens och S. Drotten ha jemväl haft pelare, som i två rader uppburit skeppens takhvalf. I Roma och Levide hvila skeppens takhvalf på pelare i två rader. Detsamma gäller om Roma klosterkyrka. Öja skepp har i vester två pelare, men i öster två kolonner, af hvilka detsammas korshvalf uppbäras. I månget skepp står en och i månget två kolonner, hvarpå dithörande takhvalf hvila. Hvardera af landskyrkornas största skepp har fyra kolonner för takhvalfvens uppbärande, i intet kor finnes en eller två pelare. Af koren, som i Källunge och Laus kyrkor äro ovanligt stora, har hvardera fyra kolonner, hvilka uppbära takhvalfven.

Härvid bör för tydlighetens skull erinras, att pelare kunna ej allenast vara fyrkantiga utan jemväl åttkantiga och tillochmed runda, då stammarnas tvärmått är ungefär lika med omgifningsmurarnas tjocklek. Åttkantiga pelare finnas i S. Catharina och lemningar efter sådana ligga i S. Olof. I nedra afdelningen af Helgeandskyrkan stå åttkantiga och i dess öfra runda pelare. Det saknar ej exempel, att äfven kolonner kunna vara åttkantiga. Af de fyra kolonner, som uppbära korets takhvalf i Källunge, äro de tvenne åttkantiga i vester [ 87 ]föga starkare än de tvenne runda i öster. För öfrigt märkas på några få ställen små, åttkantiga kolonner. Alltså är skilnaden emellan åttkantiga och runda pelare och kolonner den, att de förre äro jemförelsevis vida tjockare och lägre än de sednare.

Takhvalfven, af hvilka de allrafleste äro slagna af kalkstens- och blott några få af sandstensflisor, hålla från 1.0 till l.5 i tjocklek och äro ofvanpå mer och mindre ojemna samt orappade. De fleste takhvalfven likna ofvanpå sammanvräkta stenrös, hvadan de äro vådliga att bestiga. Omgifningsmurarne och takhvalfven äro samtidiga, ty efter de förras fullbordan ha de sednare ej kunnat byggas, utan att grofva hörn- och sidopilastrar samt breda kantbågar blifvit efteråt anbragta för kappornas uppbärande. Ehuruväl kyrkorna med få undantag äro ovanligt höga, öfverskjuta takhvalfven så sidomurarna, att kapporna uppgå till murkanterna, och slutstenarne höja sig mycket deröfver och somligstädes nära upptill handbjelkarna.

Hvalfbyggnaden har under olika perioder mycket olika skaplynne. Af tunnhvalfven, som äro de enklaste och äldsta, bildades korshvalfven, af hvilka de förre likna en klufven tunna, men de sednare två sådana rätvinkligt skärande hvarandra utan kant- och korsbågar. Liksom man derefter begagnade mindre eller mer spetsiga tunnhvalf, så har man äfven för minskning af vederlagens påkänning slagit korshvalf mindre eller mer spetsiga. Sedan gjordes kapporna för att ytterligare vinna samma ändamål mindre eller mer rakt uppåtgående och kupiga. Kupol- eller hjelmhvalf, hvilka äro halfklotformiga, finnas uti ingen gotländsk kyrka, men halfva kupol- eller hjelmhvalf, som betäcka halfrunda utsprång och stora [ 88 ]altarnicher äro mycket vanliga. Korshvalfven äro till följd af deras uppkomst och benämning fyrdelade, sällan tre- fem- eller flerdelade. De tredelade korshvalfven användas för tresidiga öppningar och de femdelade för kor med tresidiga altarväggar. Sexdelade korshvalf förmärkas ingenstädes på Gotland. Blott Vestergarn har ett enda stort korshvalf, hvilket utgöres af åtta kappor. Lärbro kyrkotorn, som är åttkantigt, har tvenne åttadelade takhvalf öfver hvarandra, hvilka tyckas vara både kors- och kupolformiga.

De fyrdelade korshvalfven äro de allravanligaste på Gotland. De äldste korshvalfven, som ha rundbågiga och vågräta kappor, sakna kant- och korsbågar samt kragstenar och skiljebågar. Då två eller flere sådana korshvalf betäcka ett rum, utgå deras hvalffötter och kappor ur omgifningsmurarna. Mera utbildade korshvalf i rundbågsstil ha enkla och skarpkantiga skiljebågar. På Gotland ses ganska sällan korshvalf med kant- eller korsbågar, af hvilka de förre äro skarpkantiga, men de sednare rundstafviga och bådadera hvila på kragstenar eller hörnkolonner. Spetsbågiga korshvalf ha, då tvenne eller flere betäcka ett rum, en- eller tvåsprångiga skiljebågar, som uppbäras af kragstenar eller pilastrar, men några högst få ha korsbågar och ännu färre både kant- och korsbågar, af hvilka de förre äro rätvinkliga, men de sednare rundstafviga eller karnisade. Uti S. Maria sakna långhusets vestra takhvalf kant- och korsbågar, men detsammas östra ha liksom korets bådadera. I dithörande kapell ses takhvalf, som prydas med snedskurna kant- och trestafviga korsbågar, hvilka uppgå från pilastrar, hörnkolonner och kragstenar. S. Nikolai långhus har kant- inga [ 89 ]korsbågar, men dithörande kor framter lemningar af bådadera. S. Klemens’ skepp visar lemningar af kantbågar, men dess kor saknar sådana. S. Drotten har å skeppets omgifningsmurar ganska tydliga lemningar af rätvinkliga kant- men intet spår af korsbågar. Uti dithörande kor, hvilket saknar kantbågar, stå hörnkolonner, som uppbära rundstafviga korsbågar. S. Lars företer blott å korets takhvalf korsbågar, hvilka äro rundstafviga och hvila på två kragstenar i vester och två hörnkolonner i öster. S. Görans skepp saknar både kant- och korsbågar, men dess kor har rätvinkliga kant- men inga korsbågar. Kant- och korsbågar finnas blott i nedannämnda landskyrkor. Ett takhvalf, som i Heide bildar skeppets hela betäckning, har kantbågar å sido- men icke å gafvelmurarna och korsbågar med hörnkolonner. I Othem liksom i Lokrume betäckes koret med ett korshvalf, hvilket, saknande kantbågar, framter hörnkolonner och derpå rundstafviga korsbågar. Vestkinde, Ekeby och Kräklingbo ha kantbågar för skeppens korshvalf. Ingen enda landskyrka har takhvalf med kantbågar öfver koren. Ett och annat torn betäckes öfver första afdelningen med ett korshvalf, som fått en mycket grof kantbåge åt söder eller norr eller åt begge håll, hvadan andra afdelningens södra och norra sidomurar kunnat derpå indragas och gallerier derutanför anbringas.

De fleste tornen innehålla tre, men somliga fyra och några få fem afdelningar öfver hvarandra. Den första afdelningen betäckes merendels med ett tunn- eller korshvalf, och samma förhållande eger ej sällan rum i andra afdelningen. För öfrigt finnas vanliga bjelklag. Trappor i sidomurarna uppgå från första till andra och sällan till tredje afdelningen. Stundom [ 90 ]uppgå trappor genom en till en annan sidomur och stundom öfver hvarandra i samma sidomur. Flerstädes uppleda spiralformiga trappor från första till andra afdelningen. Sällan ha tornen i första afdelningarna stegar, men de fleste deremot i öfra. I några få torn tjena stenar, som äro trappvis utskjutna ur sidomurarna och ungefär 1.0 långa, till uppgångar i de öfra afdelningarna. Dylika trappsteg finnas till större och mindre sträckor i Tingstäde, Hörsne, Burs och Stenkumla.

Å flere torn finnas utanför andra afdelningarna öppna gallerier. S. Marias vestra torn har ett galleri å norra och spår efter ett sådant å södra sidomuren. S. Olofs torn framter lemningar af ett galleri åt söder och ett sådant åt norr samt S. Klemens’ torn af tre gallerier. Å nedannänmda landskyrkors torn finnas gallerier åt söder och norr, nemligen Vestkinde, Tingstäde, Rute, Lokrume, Gothem, Vall, Heide, Lye, Burs, Öja, Hafdhem, Loista, Eskelhem och Stenkumla. Deremot ha Stenkyrka, Dalhems och Rone torn gallerier åt söder, vester och norr samt Lärbro å fem sidor.

Tornen ha, såsom det påtagligen visar sig, ingalunda uppstått för att inrymma klockor utan för att tjena till försvarsverk. Detta förhållande ådagalägges deraf, att många torn tillkommit, innan klockor brukades på Gotland, och att desamma med sina fasta takhvalf, många gluggar samt stora gallerier voro mycket passande för forntidens sätt att försvara sig mot hastiga anfall. Det var helt naturligt, att, sedan klockor kommit i bruk, sådana uppsattes i tornen, och att på de få kyrkor, der dylika ej funnos, takryttare anbragtes. Detta är orsaken, hvarföre ingen klockstapel finnes på hela Gotland. Det bör således ej väcka förundran, att [ 91 ]ingen klosterkyrka haft något torn. När man besinnar, att kyrkorna i den aflägsna forntid, då ofvannämnda helgedomar uppstått, icke fått torn för inrymmande af klockor, som något sednare kommo i bruk, utan för afvärjande af fiendtliga angrepp, hvilka ej sällan inträffade; så låter det ganska lätt förklara sig, hvarföre klosterkyrkor, som blott begagnades af fromma brödraskap, ej hade sådana försvarsverk, hvilka voro angelägna för menigheter; ty fribytare hade fruktan för ofredande af heliga stiftelser, men ingalunda för plundrande af allmogens tillhörigheter. Att kyrkotorn under medeltiden blifvit använda såsom försvarsverk, kan med många historiska bevis ådagaläggas [1].

Vi ha i Skåne och äfven annorstädes funnit gamla kyrkotorn, som haft nedra men inga öfra afdelningar. Det är likväl sannolikt, att gamla torn blifvit vid yppade bristfälligheter stympade. Således måste noga efterses, om torn aldrig fått eller om de sedan förlorat sina öfra afdelningar. Bäl, Barlingbo, Gammalgarn, Hogren, Atlingbo, Alfva, Näs, Gerum och Träkumla ha ofullbordade torn. Vid Vestkinde, Bunge, Lärbro, Helgvi, Boge, Lokrume, Fide och Vamlingbo ha tornen till mindre eller större delar nedramlat eller blifvit afbrutna.

Såväl rund- som spetsbågsålderns kyrkor på Gotland ha välarbetade socklar, hvilka å äldre byggnadsverk, äro mindre och enklare, men å yngre deremot större och prydligare. De få kyrkor, som sakna socklar, äro Hangvar, Eke och Sundre å skeppen och koren, Garde å skeppet och tornet, Källunge å tornet, [ 92 ]Stenkumla och några andra å sakristiorna. De äldste kyrkornas socklar utgöras af skråkanter med 45 graders lutningsvinkel och ungefär 0.5 framsprång och lika höjd. De yngre kyrkorna ha socklar, hvilka bestå af vida större dels föga dels starkt sluttande skråkanter med vanliga eller liksom öfverfalsade rundstafvar derpå. Någon gång förekomma hålkälade socklar. Ganska sällan ha socklar likhet af attiska baser. Enär socklarnas förhållanden äro temligen bestämda för olika byggnadsarter och byggnadstider, ligger mycken vigt derpå, att desamma noga bestämmas. Man finner ej sällan ganska olika socklar å en och samma kyrkas hufvuddelar, och detta gäller ej allenast i afseende på form utan äfven på framsprång och höjd. Kyrkor, hvilkas alla delar uppstått på en och samma tid, ha sällan socklar, som äro olika hvarandra. Man finner dock någon gång, att tornen och utsprången stundom fått prydligare socklar än skeppen och koren. Deremot härröra socklarnas större skiljaktigheter från de särskilda byggnadsdelarnas olika åldrar.

Några kyrkor, hvilka tillkommit under rundbågsåldern, ha taklister, men ganska få helgedomar från spetsbågsåldern framte sådana. Vanligtvis bestå rundbågsålderns taklister af små rundbågar och derpå karnisade listverk. Dylika gesimsbågar äro mycket ovanliga på Gotland, emedan de fleste dervarande kyrkors skepp eller kor eller bådadera blifvit under spetsbågsåldern ombyggda. Märkligt är, att dylika gesimsbågar, som ha vanlig bredd l.0 till 1.5, merendels äro blott 0.1.5 djupa. S. Klemens har mellan tornets första och andra afdelning rundbågiga bandlister med uppnedvända skråkanter derpå. Å S. Lars’ utsprång ses lemningar [ 93 ]af gesimsbågar, hvaröfver kragstenar utskjuta, hvilka uppburit en taklist, som saknas. S. Maria har å långhusets och korets sidomurar lemningar af små rundbågiga bandlister och å mellanskeppet trebladiga gesimsbågar samt å östra tornen rundbågiga band- och trebladiga taklister. Follingbo företer å skeppet och tornet halfrunda, men å koret tryckta gesimsbågar, af hvilka de förre röja en ren rundbågs- men de sednare en förderfvad spetsbågsstil. Levide har å skeppet, koret och utsprånget, Fardhem å skeppet och koret halfrunda gesimsbågar. Hafdhem företer å skeppet några och å utsprånget flere sådana rundbågar. Å somliga kyrkor, som äro uppförda i rundbågsstil, saknas gesimsbågar, men de ha likväl framspringande taklister. S. Brottens torn har karnisade gesimser. Helgeandskyrkans kor framter lemningar efter taklister, hvilka bestått af en rundstaf och derpå en hålkäl. Sidoskeppens taklister å S. Maria utgöras af en stor rundstaf och derpå en stor hålkäl. På mellanskeppets gesimsbågar ligga likadana listverk som de nyssberörda. Öfver de östra tornens gesimsbågar sträcka sig stora karnisade listverk. Ganthem har å koret och utsprånget, Fardhem å utsprånget skråkantiga taklister, hvilka likna deras socklar, men äro uppnedvända. Af kyrkor i rundbågsstil finnes en mängd gesimsbågar, som alldeles oförändrade blifvit begagnade såsom qvadersten vid ombyggnad af desamma i spetsbågsstil. I sådana gesimsbågar märkas ofta figurer af hvarjehanda slag. Å de kyrkor, hvilka ha halfrunda gesimsbågar, finnas stundom yttre pilastrar, som äro 1.0 till 1.5 breda och blott 0.3 till 0.4 tjocka. Dessa pilastrar, hvilka uppgå från socklarna, ha lika framsprång som gesimsbågarne. Pilastrar, som äro [ 94 ]ställda i motsatt riktning med hörnen, äro så ovanliga, att de blott finnas å Dalhems och Lärbro kyrkotorn.

Flere kyrkor i ren rundbågsstil ha intet spår efter taklister. Detta förhållande väcker å enklare byggnader med låga, skråkantiga socklar mindre uppseende. Det förhåller sig helt annorlunda, då man finner, att ingen enda kyrka i ren spetsbågsstil har några taklister, ehuru dithörande socklar äro både stora och prydliga. Ett sådant uteslutande af taklister, helst å praktfulla byggnader, verkar ganska störande. Att anbringa stora och prydliga socklar, men inga taklister, är rakt stridande mot ett ändamålsenligt byggnadssätt; ty bådadera äro nödvändiga för att på uråldrigt sätt ge byggnader en harmonisk hållning; men de förra äro mindre angelägna än de sednare för skyddande af omgifningsmurarna. Det är lätt begripligt, att vattentak böra utskjuta framom öfra murkanterna för att på bästa sätt afleda nederbörd, och detta bör enligt god beräkning så ske, att äfven socklarne fredas från takdropp. Att de, som uppfört kyrkorna på Gotland, saknat begrepp om ett sådant förfarande, hvarom Greker och Romare hade den klaraste kännedom, kan ej antagas. Alltså måste man under rundbågsåldern funnit det vara lämpligt att, då socklarne hade ringa framsprång, anbringa små rundbågar och derpå smala listverk såsom gesimser; men deremot ansett, att, då socklarne under spetsbågsåldern fingo starka framsprång, långt utstående gesimser med sirliga listverk af huggen sten blefvo alltför besvärliga och kostsamma; enär sådana kunde vida lättare och billigare göras med framskjutande takstolar. Ett dylikt förfarande är så mycket troligare, som vattentaken å kyrkorna ha förmodligen enligt gammal anordning haft [ 95 ]starka framsprång, men dessa bestå nu af vågräta bräder, hvilka äro ohyflade och öfvertjärade.

Högst sällan ses något skepp, som icke har en ingång nära vestra gafvelmuren från söder och ofta en motsvarande från norr. Uti blott ett och annat stort långhus finnas äfven ingångar närmare östra gafvelmuren. Intet kor saknar ingång från söder, men högst sällan märkes en sådan från norr såsom i Lau. Ingen ingång inleder från öster. Tornen ha merendels ingångar från vester, stundom ifrån söder eller norr. Då skeppen sakna ingångar, ha deremot tornen sådana från söder och norr såsom i Akebäck, Anga, Ala, Heide, Etelhem, Hemse, Loista, Klinte och Träkumla.

Portalbyggnaden förtjenar stor uppmärksamhet. Mot midten af murarna stå poster på höga trösklar och uppbära bågar eller dörrfält. Yttre omfattningarne, som bilda perspektiviska utvidgningar till 45 graders vinklar, bestå af färre eller flere murhörn utan eller med kolonner. Inre omfattningarne äro i de äldsta kyrkorna stundom lindrigt snedsmygiga och rundbågiga, men de ha för öfrigt mer och mindre sneda sidor och vinkelräta och lågrakspetsiga betäckningar. Portalbyggnaden är under särskilda tider ganska olikartad. Från rundbågsåldern märkas å yttre omfattningarna antingen inga eller högst svaga framsprång utan rösten; men deremot finnas från spetsbågsåldern starka och olikartade framsprång med höga rösten. Ej sällan prydas dörrfälten och kapitälerne med bildverk, hvilka under rundbågs- och spetsbågsåldern äro mycket olika till bearbetning och betydelse. Posterna äro stundom prydda med små upphöjda rundbågar och likaså dörrfälten. Man måste noga skilja emellan dörrfält, som äro bågformiga med [ 96 ]blad- eller flikprydnader. Portalerne bestå merendels af hela block nemligen till grundstenar, murhörn, skaft, baser, kapitäler och kransar så ock till poster och dörrfält. Somligstädes ligger en enda häll under grundstenarna å båda sidor och bildar således en vacker plan deremellan.

Kyrkornas dörrar, som visa sig härröra från medeltiden, bestå af furu med jernbeslag. I hvarje kyrka finnes på urgammalt sätt bommar i murarna för dörrarnas stängning, så att blott en enda låses. Helt små ingångar ha enkla, men mycket stora deremot dubbla dörrar med luckor för undvikande af drag. Alla dörrar och luckor gå inåt. Ehuruväl dörrarne äro ungefär 0.2 tjocka och skyddas genom sina djupa omfattningar och tid efter annan bestrykas med tjära, har dock luften haft stark inverkan på trädets lösare delar, men ingenstädes förorsakat någon röta. Gångjernen, skenorna och ringarne m. m. äro för sin höga ålder temligen väl arbetade i sednare medeltidsstil med mer och mindre krökningar och bladverk.

Både rund- och spetsbågiga fönster äro ut- och invändigt snedsmygiga. De rundbågiga fönstren ha vida högre bröstningar och äro mycket mindre än de spetsbågiga. Rutfacken äro på det närmaste insatta i midten af murarna. För rutfackens insättning äro små falsar inhuggna i omfattningarna, eller äro deri karmar anbragta. I fönster utan poster äro karmarne vinkelräta och hålla 0.4 till 0.5 i tjocklek och lika i framsprång. I fönster med poster ha karmarne betydlig bredd, men ringa framsprång. Posterne äro vanligtvis 1.0 breda och 0.6 tjocka samt ut- och invändigt snedsmygiga i öfverensstämmelse med omfattningarna och [ 97 ]karmarna. Rutfacken äro naturligtvis anbragta i små falsar i midten af posterna och karmarna, så att bådadera äro lika breda såväl ute som inne. Fönstrens omfattningar, karmar, poster, bågar och rosverk äro väl arbetade af kalksten, högst sällan af sandsten. Rutfacken sammanhållas af smala och tunna jernskenor och flerstädes finnas målade glasrutor från medeltiden. Dessa rutor, hvilka föreställa figurer och bladverk, äro på urgammalt sätt infattade i mycket smalt men temligen tjockt fönsterbly, och de skyddas utvändigt med nät af koppartråd i fina jernbågar.

Å kapitälerna till kolonner och pilastrar samt kragstenar i skeppen, koren och portalerna liksom å dörrfälten och i röstena finnas mångstädes lika egna som väl utförda bildverk. Figurerne äro ofta helupphöjda, och de ha någon gång naturlig storlek, högst sällan deröfver. Alla dessa figurer äro arbetade af kalksten eller marmor, någon gång af sandsten. De äldre af samma bildverk ha ofta symboliska betydelser, men de yngre föreställa merendels Christus och lärjungarne, äfven bibliska berättelser. Å ett och annat ställe ses Christus fastlåsa djefvulen nära helvetets gap.

I portalens röste å S. Maria kapell föreställes Christi uppståndelse. En alldeles likadan föreställning finnes i södra portalens röste å Norrlanda och Stånga skepp samt i portalens röste å Grötlingbo kor. Christus, som har naturlig storlek, stiger ur grafven och håller en segerfana i venstra och välsignar med högra handen. Krigsknektarne derunder, hvilka äro helt små, ligga afdånade. Ett liknande bildverk i helt liten skala förmärkes å skeppets dörrfält i Källunge. Dessa föreställningar, som vi icke funnit å någon kyrka i [ 98 ]rundbågsstil, äro merendels anbragta å portaler i utbildad spetsbågsstil och tillhöra, såsom det tyckes, till största delen den sednare medeltiden. Det är emellertid visst, att detta föreställningssätt varit i bruk ända till medeltidens slut och äfven något derefter.

Å det takhvalf, hvilket van Duren ombyggde öfver norra korsarmen af Lunds domkyrka, ses ett sådant bildverk som de nyssberörda. Då denna fråga är af stort intresse i konsthistoriskt afseende, så vilja vi i största korthet omnämna samma bildverk. Korsbågarne i berörda takhvalf prydas med tolf sköldar. Å de fyra nedersta ses evangelisternas sinnebilder med åtecknade namn, å de fyra mellersta Christi pinoredskap, å de fyra öfversta Christi fötter och händer, å slutstenen afbildas Christi törnekrona. Midt under kantbågen åt söder märkes ett lejon, hvilket lutar sig öfver tvenne ungar, en afbild af frälsaren, som vakar öfver de värnlösa barnen; gent deremot åt norr står en pelikan, hvilken öppnar sitt bröst för sina ungar, en vanlig skildring af återlösningen; midt under kantbågen åt vester ses phenix uppflyga från sitt lågande bål; rakt deremot åt öster uppstiger Christus ur grafven med segerfana i venstra och välsignande med högra handen. Denna föreställning eger mycket intresse, emedan det med säkerhet vetes, att van Duren förehaft sin reparation å kyrkan redan 1513 och dermed fortfarit ännu 1527. Det är dubbelt märkvärdigt, att under Christus, som saknar korsgloria, står 1523 och under phenix 1524 med dåtidens siffror.

Uti ett sigill, hvilket tillhört medel tredingens presterskap, afbildas Christus utan korsgloria med strålgloria uppstiga ur en likkista och hålla i den högra [ 99 ]handen en segerfana och nedsträcka den venstra. Kring kanten läses mellan två ringar: sigilvm. medie. tertiane [2]. Den ovanliga strålglorian och den enkla segerfanan och hela ställningen samt bokstafsdragen visa klarligen, att detta sigill tillkommit en god tid efter reformationen. Således ådagalägges, att ofvanberörda föreställning af uppståndelsen troligtvis icke är gammal, men kan deremot vara temligen ung.

I afseende på de bildverk, som förekomma å Gotlands kyrkor, bör erinras, att Christus, lärjungarne och helgonen föreställas å de äldre med, men å de yngre merendels utan glorior. De bilder, hvilka van Duren uppsatt å Lunds domkyrka och som föreställa Maria med barnet, S. Laurentius och Knut den Helige, sakna alla glorior, dock omgifves Maria ensam med ett stort strålsken. Vi skulle icke gjort denna anmärkning, om icke en utländing, som det åligger att känna konsthistorien, ej påstått, att Christus och helgonen blifvit hela medeltiden igenom utmärkta med glorior.

Högaltaren, hvilka intaga midten af utsprången eller midten af korens östra gafvelmurar och stå på 3.0 till 4.0 afstånd derifrån, äro merendels lika breda som höga och dubbelt så långa. Altarborden äro murade af huggen eller tuktad kalksten och ha med ganska få undantag hela slipade skifvor af sådan. Midt framför och under hvarje skifva finnes ett fyrkantigt hål, som håller 0.3 till 0.4 i bredd och i höjd. Hvarje hål har innehållit en ask med reliker, och varit tillslutet med en huggen sten. Vi ha endast i Guldrupe sett en sådan ask med inneliggande qvarlefvor. Uti en och [ 100 ]annan kyrka finnes i midten af altarbordets södra ända och tätt under skifvan en framstående uttömningssten, hvilken är väl utarbetad och tjenat till utslående af tvagningsvatten.

Flere kyrkor ha lyckligtvis fått hittills bibehålla de altarprydnader, som der blifvit under medeltiden uppsatta. Dessa altarprydnader bestå af altarskåp, hvilka med eller utan dörrar och flygelstycken ha väl skurna bilder och baldakiner med bjerta målningar och rika förgyllningar. Några af dessa altarprydnader förete jemväl figurer, som föreställas i oljemålningar och somligstädes finnas namn åtecknade, men ganska sällan årtal. På Gotland förefinnes intet enda altarskåp i rundbågsstil, utan alla dervarande röja spetsbågs- eller sednare öfvergångsstil. Bilderne föreställa vanligtvis Gud, Christus och Maria, hvaröfver den helige ande sänker sig. Stundom ses omgifvande englar. Merendels stå lärjungarne till höger och venster och ytterst å hvarje sida ett helgon. De målade styckena skildra berättelser ur bibeln eller legenderna.

Det tyckes, som Gotlands altarskåp först blifvit under Christian IV:s tid undanträngda af altartaflor, hvilka utgöras af trenne delar öfver hvarandra och ha omgifvande kolonner eller pilastrar och derutanför flygelstycken. Dessa altartaflor äro utförda i barockstil, som nämnde konung egentligen utbredde i Danmark. Nederst läsas bibliska språk. Å midten föreställes nattvarden eller någon annan biblisk scen. Vid sidorna stå Moses, Christus eller englar. Öfverst ses snörklar, vapen och någon gång figurer samt ofta Christian IV:s namnchiffer. Samma altartaflor, hvilka äro arbetade af fin sandsten och bestå af flere stycken, äro stundom [ 101 ]temligen väl utförda, men så stora, att de till betydlig del bortskymma fönstren i öster, och de stå för öfrigt i den uppenbaraste strid med kyrkornas anordning. Efter Gotlands återförening med Sverige fortsattes med dåraktigt nit förstörande af öfverblifna altarskåp och uppsättande af altartaflor i barockstil. Denna abderitism blef länge fortsatt, så att flere altartaflor ha Carl XI:s och några Carl XII:s namnchiffer. Ända från Christian IV:s till Carl XII:s tid blefvo samma altartaflor allt sämre och sämre arbetade, så att det är ganska bedröfligt att se dylika å Herrans bord. Sedan Carl XII:s tid har man väl fortsatt med berörda förstöring, men icke med samma ifver, och man har då gjort altartaflor af trä i rococomaner eller i modern fason. Under denna sednare tid ha ganska klena oljemålningar, som skildra bibliska scener, blifvit infattade i ramar, hvilka utgöras af pilastrar och bågar samt utskurna sidostycken och uppsatser och ej sällan med vanliga krukor derpå. Man skall i sanning sakna allt begrepp om kyrklig byggnadskonst, då man med så högst opassande och vanprydliga altartaflor till största delen bortskymmer det ljus, som skulle nedströmma ifrån öster öfver Herrans bord.

Utom högaltaren, af hvilka blott ett enda stod i hvarje kyrka, funnos färre eller flere sido- eller helgonaltaren med eller utan altarnicher. Ganska ofta anbragtes i skeppens sydöstra och nordöstra hörn större eller mindre altarnicher, som dels voro halfrunda dels rätvinkliga, af hvilka de förre fingo halfkupolformiga, men de sednare rundbågiga sällan spetsbågiga betäckningar. Af halfrunda altarnicher med halfkupolformiga betäckningar äro de tvenne, som finnas i S. Maria [ 102 ]långhus å östra gafvelmuren midt emot sidoskeppen, de ansenligaste på Gotland. Den största af rätvinkliga och spetsbågiga altarnicher är inbyggd i södra sidomuren af nyssberörda långhus. Af sådana altarnicher, som den sistomnämnda, inrymmes den prydligaste i södra kormuren af Lau kyrka. Flere af sådana altarnicher ha större eller mindre fönster. På dithörande altarbord, hvilka äro murade och lika breda som långa, ligga merendels hålkälade skifvor af slipad kalksten. De allrafleste af dessa altarbord äro liksom de altarprydnader, hvilka stått derpå, förstörda. Emellertid ha många kyrkor fått behålla altarborden i skeppens sydöstra hörn, emedan predikstolar blifvit uppsatta på desamma. Några mycket få och illa skadade altarskåp äro på Gotland liksom i Skåne ännu öfriga.

I alla kyrkor finnas mindre och större, färre eller flere väggskåp, som dels äro fyrkantiga dels rakspetsiga. De fleste väggskåpen bestå af huggen eller putsad sten och sakna dörrar. Många äro likväl invändigt brädbeklädda och ha prydliga omfattningar, hvilka dels utgöras af sten dels af trä, och de tillslutas med dörrar, som framte löfprydda jernbeslag och enkla lås från medeltiden. Väggskåpen ha tjenat till förvarande af monstranser, rökelsekar, handkannor, handbäcken, handdukar m. m. Månget kor har i södra sidomuren en skåplik fördjupning, hvars bottensten är skålformig med ett hål i midten, och hvars ändamål varit afledande af tvagningsvatten. Somligstädes finnes i inre omfattningen af skeppets södra ingång en skålformig sten för vigvatten.

S. Nikolaus och S. Lars i Wisby ha i sidomurarna rum med ingångar inifrån. Dessa rum måste [ 103 ]tjenat till förvarande af kyrkornas tillhörigheter. I nedannämnda landskyrkor finnas sådana rum, som tvifvelsutan varit begagnade för samma ändamål. I Vestkinde torns första afdelning ligga i södra sidomuren två mindre rum, af hvilka det ena beträdes utifrån, men det andra inifrån. Valls torn innehåller i södra sidomuren af första afdelningen ett större rum med yttre ingång. Bro, Martebo och Atlingbo torn framte jemte södra sidomurarna små tillbyggnader, af hvilka hvarje innehåller ett rum med ingång utifrån.

I den äldre medeltiden begagnades ambones för uppläsande af evangelier och epistlar. Med predikareorden uppkommo predikstolar. På hela Gotland är Vamlingbo den enda kyrka, hvarest lemningar finnas af en predikstol från medeltiden. Å södra sidan om triumfbågen ses en rundbågig genomgång, hvartill några trappsteg i korets sydvestra hörn uppleda, och hvarifrån man utkommer på predikstolen i skeppets sydöstra. Denna genomgång har åt skeppet haft en tunn bröstningsmur och deröfver en glugglik öppning med trebladig betäckning, som bådadera blifvit bortbrutna. Hela omfattningen bestar af slipad kalksten. Vi finna således här lemningar efter en predikstol, hvilken obestridligen är samtidig med sjelfva kyrkan, som, att döma af hela hennes anordning, uppstått omkring midten af trettonde seklet. Enär för öfrigt alla predikstolarne på Gotland förete barockstil, rococomaner eller modern fason och dessutom äro mycket simpla, så ha vi ansett oss kunna med tystnad förbigå desamma.

Under medeltiden funnos inga sittplatser eller bänkar i skeppen eller långhusen, men väl i koren. Många gotländska kyrkor förete ganska märkvärdiga exempel [ 104 ]på olikartade sittplatser, hvilka begagnades i koren. Dessa säten utgjordes egentligen af trenne slag nemligen, sittnicher eller sitthällar, som bestodo af sten och voro samtidiga med sjelfva byggnaderna; korstolar, hvilka voro arbetade af trä högst sällan af sten och fastsatta vid eller nära sidomurarna; samt flyttbara bänkar, som liknade soffor. Vi vilja här nämna några ord om dessa ovanliga säten och vi skola på de ställen, der de finnas, närmare beskrifva desamma.

Flere kyrkor ha sittnicher med rund- eller spetsbågiga och någon gång med stickbågiga betäckningar. Dessa sittnicher, hvilka varit begagnade såsom korstolar, äro anbragta i korens södra sidomurar och således nära högaltarna. En sittnich rymmer tvenne högst trenne personer, och blott en sådan finnes uti ett och samma kor. Barlingbo har uti utsprångets södra sidomur en sittnich, hvars rundbågiga betäckning bildar ett prydligt framsprång. Denna sittnich utgöres af slipad kalksten. S. Catharina i Wisby framter i korets södra sidomur en spetsbågig sittnich och S. Nikolaus en stickbågig sådan. Dessa två sittnicher ha prydliga omfattningar af huggen kalksten. I Lye liksom i Grötlingbo framstår en sitthäll ur korets södra sidomur.

Få lemningar af korstolar äro öfriga. I Burs nära korets södra sidomur står en korstol, som prydes med flere bilder i baldakiner och är ovanligt väl arbetad af marmor. I Gothem liksom i Norrlanda och Dalhem står vid korets norra sidomur en rad korstolar. I Gothem innehålla dessa stolar åtta och i Dalhem nio sittplatser. De stolar, hvilka finnas i Norrlanda, äro afsågade och ha endast två och en half sittplats i behåll. Alla desse stolar, som äro väl arbetade af trä, ha [ 105 ]gafvel- och mellanstycken och siras med ros- och bildverk. I Vallstena, Hväte och Tofta finnas korbänkar, hvilka äro flyttbara och bestå af svarfvade språtar och prydas med rund-, spets- och stickbågar samt några betydelselösa utskärningar. Desse bänkar, som ha sido- och rygg- men inga mellanstycken, likna helt enkla soffor och inrymma tre till sex personer. Samma bänkar, hvilka förete mycket sen öfvergångsstil, ha troligtvis tillkommit kort före eller kort efter reformationen.

I Norrlanda, Ala, Ganthem och Hamra finnas å skeppens och korens norra sidomurar stora väggmålningar, som föreställa Christi lidande. I Mästerby prydes korets utsprång med vägg- och hvalfmålningar, hvilka afbilda lärjungarne och flere helgon m. m. I några få helgedomar finnas ornamentsmålningar å torn- och triumfbågarna. För några få år sedan sågos i Boge kyrka å skeppets norra sidomur helgon målade i naturlig storlek. Dessa figurer, som voro något skadade, äro nu öfverkalkade. Att de flesta om ej alla kyrkorna haft väggmålningar, lider intet tvifvel, och att de blifvit med få undantag öfverstrukna. Väggmålningar äro anbragta å skeppens eller korens norra sidomurar, såvida de kunnat derå rymmas, emedan der sprider sig den mest fördelaktiga dager, och emedan fönster aldrig saknas å södra, men ofta å norra sidomurarna.

Redan i den äldsta medeltiden fick ett latinskt kors ej sällan å midten en lagerkrans såsom symbol af Christi lidande och seger. Många kyrkor på Gotland ha triumfkors i naturlig eller något mindre storlek. Af dessa kors, hvilka omgifvas af stora ringar och siras med bladverk och evangelisternas sinnebilder samt stundom med flere figurer, ha varit anbragta på tvärträ [ 106 ]i eller upphängda med jernkedjor framför triumfbågarna åt vester. Christi fötter, som i den äldre medeltiden fästades jemte hvarandra med två spikar, blefvo i den sednare fastgjorde på hvarandra med en sådan. Några kors bibehålla sina ursprungliga platser, men många ha i sednare tider dels blifvit uppsatta på norra sidomurarna, dels nedlagda på golfven. Af de ansenligaste kors, hvilka ej blifvit rubbade, äro de trenne, som hänga i grofva jernkedjor framför triumfbågarna i Öja och Hamra samt Fröjel.

Gotland har en oskattbar mängd af konstrika dopfuntar, hvilka påtagligen äro ganska gamla. Man finner många sådana, som, att döma af deras hållning, äro vida äldre än de kyrkor, hvartill de höra. Desse dopfuntar, af hvilka de allrafleste äro runda och några åttkantiga, bestå af fin sandsten eller af spräcklig kalksten. Många dopfuntar af sandsten ha å fötterna framskjutande mennisko- och djurhufvuden samt å skålarna större och mindre figurer, som ange berättelser ur frälsarens lefverne, och dels ha dels sakna omgifvande kolonner och bågar derpå med svickelprydnader. Flere dopfuntar ha blotta bladprydnader. Äfven förekomma fabelaktiga djur och symboliska föreställningar. Dopfuntar, arbetade af kalksten, äro merendels släta och slipade. Inga sådana ha å fötterna några framstående hufvuden, men en och annan prydes å skålen med stora blad. Många dopfuntar ha stora grundstenar, hvilka alla bestå af kalksten och merendels ha skålformiga fördjupningar för uttömning af dopvatten. Liksom man bemödat sig att utbyta altarskåp mot altartaflor, har man förstört dopfuntar i urgammal medeltidsstil och anskaffat nya i barockstil och rococomaner. En [ 107 ]ganska märkvärdig dopfunt i Dalhems kyrka har uti en sednare tid försvunnit. En dopfunt, som blifvit för några år sedan hittad vid gräfning å Vesterheide kyrkogård, begagnas nu till blomkruka vid en närbelägen bondgård. I tornets första afdelning uti Grötlingbo fanns för få år sedan en nedgräfd skål af en dopfunt. En dithörande fot kvarstår på samma ställe. Ehuru skålen endast föreställer scener ur Christi lefnad, har den påtagligen blifvit af ett förvändt begrepp om katholsk styggelse undangömd; men foten, som blott prydes med fyra figurer, har såsom oförarglig blifvit bortflyttad i en skräpvrå. De dopfuntar, hvilka tillkommit samtidigt med de nya altarprydnaderna, äro smala, höga och krukformiga och siras med bladverk och drufklasar i festoner, och de förtjena ingalunda någon beskrifning; helst enhvar, som sett en enda, kan ganska lätt föreställa sig alla de öfriga.

I de fleste kyrkorna och derutanför ligga många grafstenar från medeltiden. Desse minnesvårdar bestå af kalk- högst sällan af sandsten, och de äro mycket olika till storlek. Somlige grafstenar äro smalare i fotändan än i hufvudändan, men de fleste äro lika breda i bådadera. Bredden och längden af samma grifthällar stå ej sällan i olika förhållande till hvarandra. Somlige grafstenar ha inskrifter med runor, andra med munkbokstäfver. De flesta inskrifterne, som intaga öfverkanterna, äro dels inristade dels upphöjda i försänkta ränder. Somliga grifthällar ha å midten kors, hvilka dels prydas med ringar dels med bladverk. Korsen stå merendels på tre, sällan på ett, två eller fyra trappsteg. Å några grafstenar intages midten af en kalk, hvaröfver stundom ses en korsprydd hostia. Några [ 108 ]grifthällar siras å midten med ringar och ha deruti inskrifter. Många af detta slags minnesvårdar framte en, några två, ganska få tre eller flere menniskogestalter i half till hel kroppsstorlek, stundom med och stundom utan omgifvande baldakiner. Några grafstenar prydas i hörnen med evangelisternas sinnebilder, andra med rosor, kors eller blotta ringar. Korsen, ringarne, figurerne och baldakinerne äro lätt inristade. Ganska få dylika minnesvårdar från medeltiden ha lågupphöjda figurer och ornamenter. I S. Maria kyrka i Wisby förekomma några grifthällar med halfupphöjda bildverk från sextonde och sjuttonde seklerna. Ifrågavarande minnesvårdar ha redan blifvit noggrannt undersökta i afseende på deras inskrifter, men litet eller intet i afseende på deras bildverk. Ehuru en närmare granskning af berörda grafstenar skulle ingalunda sakna intresse, så ha vi för undvikande af vidlyftighet ej kunnat omnämna andra än sådana, hvilka företrädesvis ha konsthistoriskt värde.

Ehuru vapenhus sällan saknas vid de äldre kyrkorna i de tre nordiska rikena, så finnes blott ett enda dylikt på hela Gotland nemligen vid S. Klemens i Wisby och grundvalar efter ett sådant vid S. Göran derutanför. Att vapenhus tillkommit för att under gudstjensterna der inrymma de vapen, som under medeltiden städse medhades på utvandringar, är ett välbekant förhållande, hvilket fortfor långt efter reformationen. Vi veta, att nämnda ö, ehuru den i en aflägsen forntid legat under Sverige och sedan under Danmark, haft ett eget slags sjelfständighet och samhällsskick. Med historiska bevis kan det ådagaläggas, att missgerningar både i Sverige och Danmark blifvit begångna i sjelfva [ 109 ]kyrkorna [3]. Det vill i sanning synas, som Gotländingarne varit vida fredligare än de öfriga Nordborne, då de besökt Herrans hus, och det är således hedrande, att de ej behöft några vapenhus.

Kyrkogårdarne bilda fyrkanter, hvilka äro ansenliga och omgifvas med dubbla kallmurar af kalksten och några få på södra udden af sandsten. Merendels finnes å hvarje sida af dessa murar en mindre eller större port, som består af huggen och tuktad kalksten sällan af sandsten och vanligtvis betäckes med ett spetsigt tunnhvalf, men somligstädes med ett korshvalf, och har rösten med kroppåstak samt derå bräder på längden. I hvarje ports insidor märkas lågrakspetsiga sittnicher.

Man känner med historisk visshet, att de två första kyrkorna, hvilka byggdes på Gotland, bestodo af trä, och man kan med skälig säkerhet antaga, att många andra derstädes liksom annorstädes uppfördes af samma material. Det tyckes, som några af kyrkorna i Wisby äro äldre än någon af helgedomarne å landet. Temligen säkert är, att ingen af landskyrkorna, hvilka liksom stadskyrkorna bestå af sten, tillkommit före början af tolfte, men att de flesta blifvit uppförda under trettonde och fjortonde och några få under femtonde seklet. Af Gotlands talrika kyrkor, som tillkommit i rundbågsstil, ha somliga blifvit helt och hållet och ännu flere till mindre eller större delar ombyggda i spetsbågsstil för att bereda behöfliga utrymmen. Väl finnas några helgedomar, hvilka förete blott rundbågs- och andra idel äldre öfvergångs- samt jemväl en och annan [ 110 ]bara spetsbågsstil. Men enär rätt många kyrkor till särskilda delar förete olika stilförhållanden, så måste för hvarje sådan olika byggnadstider antagas.

Det är emellertid af synnerlig vigt, att uti den förteckning, som under medeltiden blifvit uppsatt öfver biskopsvisitationerna på Gotland, byggnadsåren för de flesta kyrkorna uppges. Att några årtal i denna förteckning icke öfverensstämma med kyrkornas stilförhållanden, låter deraf förklara sig, att de dels blifvit till större partier eller helt och hållet ombyggda. Då det t. ex. uppges, att Grötlingbo kyrka blifvit 1199 uppförd, så kan detta årtal blott gälla tornet, hvilket företer ren rundbågsstil; men ingalunda skeppet och koret, som äro hållna i utbildad spetsbågsstil och ungefär halftannat sekel yngre. När det säges, att Kräklingbo kyrka 1211 uppstått, så måste dermed menas en helgedom, hvilken blifvit nedbruten för uppförande af den nuvarande, som röjer mycket utbildad spetsbågsstil och troligtvis tillkommit mot midten af femtonde seklet.

Det är förvånande, att, ehuru Strelows uppgifter på de gotländska kyrkornas byggnadsår sakna, såsom vi ofvanföre omnämnt, allt slags bevis, många kort efter honom och intill våra dagar antagit dessa orimliga dikter såsom pålitliga. Hvad således samme författare i berörda fall förkunnat och mången eftersäger utan den ringaste betänklighet, kan ingen sakkunnig antaga. De gamle sade, att stenarne talade, och detta yttrande gäller i många afseenden. Då man med säkerhet känner den tid, hvarpå flere byggnadsverk uti en trakt tillkommit; så kan sådanas ålder, hvarom säkra anteckningar saknas, temligen nära bestämmas af desammas hållning.

[ 111 ]Att kyrkorna i Wisby, hvilkas torn haft gallerier för att begagnas till försvarsverk, uppstått omkring ett sekel, innan staden fått ringmur, kan af de förras och den sednares olika stilförhållanden lätt inhemtas. Att staden haft, innan den omgafs med ringmur, äfven andra försvarsverk än kyrkornas torn, lider intet tvifvel. Det torn, som ligger nära intill Norra strandporten och fordom kallades Silfverhättan men nu Kruttornet, har till sitt yttre och ännu mer till sitt inre fullkomlig likhet med de fastaste kasteller, hvilka finnas vid några landskyrkor. Att detta torn är äldre än ringmuren, inses deraf, att det framter en rå rundbågsstil, och att detsamma har en skef ställning mot och saknar förtagningar med ringmuren. Det bör härvid erinras, att ringmuren, som uti sitt slag är den märkvärdigaste i Norden, har i flere afseenden mycken likhet med Romarnes stadsmurar och ännu mer med en och annan lemning af sådana i Frankrike. Ingen sakkunnig kan förundra sig öfver detta förhållande. Innan krut och kanoner uppfunnos, så var ibland alla bildade folkslag befästningskonstens skaplynne på det närmaste lika under nära ett helt årtusen, och Wisby invånare, hvilka handlade på de fleste länder af vår verldsdel, förstodo, huru de borde befästa sig och samlade medel dertill. Ringmuren är så mycket märkvärdigare i konsthistoriskt afseende, som man vet, när den tillkommit, och som den är utförd i äldre öfvergångsstil. Härtill kommer, att ringmuren har, ehuru den på några ställen nedramlat, alla sina portar och många torn i behåll.

Ehuruväl landskyrkornas torn tillkommit för att tjena till försvarsverk, så finnas likväl helt nära eller på föga afstånd från många af desamma såkallade [ 112 ]kasteller eller lemningar af sådana. Kastellerne, som likna fyrkantiga, högst sällan runda temligen grofva torn, äro uppförda liksom de närbelägna kyrkorna af huggen och tuktad kalk- eller sandsten med någon inblandning af gråsten. Vid Lärbro, Gothems, Gammalgarns och Sundre kyrkor stå någorlunda väl bibehållna kasteller, hvaribland de tre förstnämnda äro fyrkantiga, men det sistnänmnda rundt. I dessa kasteller märkas tre till fyra afdelningar öfver hvarandra, af hvilka en eller två betäckas med tunnhvalf, men de öfriga med bjelklag eller skönjas spår efter sådana. Det runda kastellet, som afslutas med ett hjelmhvalf, har derunder spår efter ett bjelklag. Vid Lau, Öja, Hamra, Fröjels och Vestergarns kyrkor märkas mindre och större lemningar af kasteller, hvaribland ett varit rundt. Linné har sett ett kastell vid Fide och Langebek ett vid Kräklingbo, af hvilka inga lemningar nu skönjas. Det är ganska troligt, att dylika försvarsverk funnits vid de flesta kyrkorna i närheten af stränderna, och att många blifvit nedbrutna för att begagna stenen till nybyggnader. Linné, som förundrar sig deröfver, att desse kasteller alltid stå jemte kyrkorna, berättar, det allmogen påstår, att de förra äro äldre än de sednare [4]. Då kyrkorna merendels ligga i midten af eller på den mest bebodda trakten i socknarna; så var del helt naturligt, att gemensamma försvarsverk skulle i närheten af desamma bli uppförda; helst man äfven varit angelägen om skyddande af sina helgedomar. Att kastellerne äro, såsom sägen förmäler, äldre än kyrkorna, synes oss vara mer än sannolikt; ty alla kastellerne [ 113 ]framte rå rundbågsstil utan spår till spetsbågsstil, och ingen enda helgedom röjer ett så simpelt byggnadssätt. Det mest troliga är, att kastellerne å landsbygden tillkommo, då kyrkorna derstädes bestodo af trä; ty sedan helgedomar med ansenliga torn till försvar uppstått af sten, blefvo kastellerne, hvilka äro vida lägre, föga behöfliga. Af de förstörda kastellerne ha några blifvit jemnade med jorden, efter andra qvarligga stora grushögar, men vid Lau, Öja och Fröjel qvarstå ansenliga murstycken.

Många borgar hade på Gotland redan tillkommit, innan Wisborg 1411 anlades. Ehuru säkra underrättelser finnas om dessa borgars uppförande, har likväl ingen försökt att utreda deras anordning. Wisborg, som varit det ansenligaste af alla öns fästen och yngre än dess många borgar och qvarstått till 1679, är det enda, hvarom vi hittills haft någon närmare kännedom. Detta slott, hvilket utgjordes af mycket vidsträckta och grofva sträckmurar med hörn- och sidotorn samt ansenliga bonings- och förrådshus samt en kyrka m. m., fordrade en talrik besättning. Att borgarne å landsbygden voro 1395 många, inhemtas deraf, att i den fred, som nämnde år afslutades mellan konung Albrekt och drottning Margareta, bestämdes, det bådadera skulle tills vidare behålla de delar af Gotland, hvilka de innehade, men att ingendera skulle bygga nya borgar. Konungens son Erik företog sig likväl 1396 att uppföra en borg vid Klintehamn. Sedan härmästaren Konrad von Jungingen 1398 förstört några röfvarnästen på Gotland, blef hertig Johan af Mecklenburg nämnda år nödsakad till honom afträda detsamma med vilkor, att Fetaliebröderne och deras anhang skulle inom viss tid lemna ön [ 114 ]och alla borgarne derstädes afbrännas och icke återuppbyggas. Margareta, som innehade någon del af Gotland, lät tvärt emot nyssberörda vilkor 1405 der uppföra fem starka fästen, af hvilka tre följande år intogos och nedbrötos af härmästaren. Strelow omnämner, att Olof Axelson lät omkring 1450 nedbryta de många fästen, af hvilka några tillkommit i drottning Margaretas, några i konung Eriks och några i de preussiska Ordensbrödernas tid, så att man för öfver två århundraden sedan ej deraf hade mer än namnen i behåll [5]. Att så många och så fasta borgar skulle för så lång tid tillbaka blifvit helt och hållet jemnade med jorden, gränsar till det otroliga. Linné berättar, att lemningar af stora stenhus, som flerstädes voro tre våningar höga och hade hvälfda rum och smala trappor och gångar i murarna, sågos vid bondgårdarna och vid kyrkorna, och han säger sig ej veta, huruvida de blifvit uppförda till kasteller mot sjöröfvare eller till boningar för munkar eller till residenser för sockenherrar [6]. Att munkar ej blott utom sina kloster, och att Gotland ej haft några sockenherrar, är så mycket vissare, som de två kloster, hvilka legat å landsbygden, äro nogsamt bekanta, och som inga säterier å denna ö funnits eller finnas. Vi äro Linné mycken tack skyldiga för de upplysningar, hvilka han i detta afseende lemnat. Vi måste dock beklaga, att samma upplysningar äro högst onöjaktiga; men för ett sekel tillbaka var konsthistorien en okänd vetenskap. Hilfeling har i sina jurnaler infört flere pennritningar af dylika [ 115 ]byggnader. Skada, att dessa ritningar äro mycket små och dithörande beskrifningar ganska knapphändiga. Samma byggnader, som blifvit uppförda af huggen och tuktad sand- eller kalksten, ha varit aflångfyrkantiga och två till tre våningar höga med fasta murar och takhvalf samt små ingångar och glugglika fönster. Ett sådant hus med tvenne våningar har i den första haft en tvärvägg och ett litet rum med korshvalf å hvarje sida derom samt i den andra ett enda rum med tunnhvalf eller bjelklag. En eller tvenne ingångar ha utifrån infört till den första våningen, och trappgångar i murarna eller löstrappor utifrån ha uppfört till den andra. Dessa byggnader, hvilka med skäl kunna på gammalt sätt kallas fasta stenhus, ha påtagligen tillkommit för att under oroliga tider bebos och försvaras. Tvenne sådana hus äro i behåll nemligen i Vestkinde och Lokrume samt hälften af ett sådant i Björke. För öfrigt finnas af detta slags byggnader blott stora grushögar synnerligen i Öja och Vamlingbo; ty många sådana ha blifvit till grundvalarna bortbrutna. Då dessa hus till allrastörsta delen uppstått nära stränderna och i de minst bördiga trakterna, så kunna de ej rimligtvis tillkommit såsom bostäder för bönder, utan de måste vara lemningar efter de många borgar, som under de långvariga och förödande härjningarna på Gotland blifvit af inkräktarne uppförda.

Enär det är icke blott för krigshistorien utan jemväl för konsthistorien af stort intresse att få något klart begrepp om dessa fasta stenhus, hvilka man icke ens betraktat såsom borgar; så skola vi vid beskrifning om landets byggnadsverk taga hithörande lemningar i närmare skärskådande. Vi vilja nu blott i förbigående [ 116 ]omnämna följande. Efter Olof Axelson, som egentligen förstörde dessa borgar, fick Ivar Axelson, dennes broder, mottaga Gotland, hvilket han öfver trettio år innehade. Samme herre egde en ansenlig borg, som liknade de ifrågavarande och belägen på en holme i Helgeå kallades Lillöhus. Ivar Axelson, hvilken råkat i missförstånd med Christian I, sände honom ett fejdebref, hvarpå konungen ett års tid belägrade Lillöhus utan att kunna intaga detsamma. Jens Holgersen Ulfstand, som efter Ivar Axelson blef höfvitsman på Gotland och flere år fortfor i denna egenskap, byggde 1499 en likadan borg på Glimminge i Skåne. Denna borg, hvilken fått benämning af Glimminge fasta stenhus, har lyckligtvis undgått både förändring och förstöring. Det är mycket troligt, att båda dessa borgar, som blifvit uppförda af Gotlands tvenne mäktige höfvitsmän, haft mycken likhet med dervarande större borgar, hvadan vi kunna göra oss ett temligen klart begrepp om sådana numera högst ovanliga byggnadsverk.

Om det är ganska vanligt att i Norden finna kyrkor, hvilka blifvit under medeltiden uppförda uti dess olikartade byggnadsstilar, så är det tvärtom högst ovanligt att se något boningshus, som uppstått under ifrågavarande period. Orsaken härtill låter lätt förklara sig. Man bibehåller en gammal helgedom tills den blir mycket förfallen eller alldeles för liten, helst en ombyggnad medför en betydlig kostnad. Det förhåller sig helt annorlunda med boningshus. Enhvar önskar att enligt förmåga följa, såsom det heter, med sin tid; hvadan gamla boningshus skonslöst nedbrytas och nya ej sällan tanklöst uppföras. I fråga om urgamla boningshus är Wisby onekligen den märkvärdigaste stad [ 117 ]i Norden. Vi finna der flere boningshus, hvilka uppstått under rundbågsåldern och hvilka äro lika eller nära lika gamla som en del af dervarande kyrkoruiner. Samma boningshus äro uppförda af tuktad kalksten med dörr- och fönsteromfattningar af huggen sådan. Uti ett och annat af dessa boningshus, som äro tre till fyra våningar höga, betäckes första våningen med korshvalf, hvilka uppbäras af kolonner, och dithörande vindar ha tunnhvalf, som hvila på sidomurarna och sluta sig till gafvelmurarna. Omgifningsmurarne, hvilka äro 4.0 tjocka, sakna både socklar och taklister. Gafvelmurarne, som vetta åt gatorna, ha tinnade rösten utan prydnader. Allt röjer mycken fasthet, men stor enkelhet.

Det är ganska sannolikt, att allmogens hus på Gotland varit under medeltiden både små och simpla. Prestgårdarne, hvilka då liksom nu byggdes af allmogen, måste att döma af det ringa, som intill våra dagar bibehållit sig, varit med omsorg och konstfärdighet uppförda. Hilfeling omtalar ett märkvärdigt presthus i Gothem. Detta hus, hvilket bestod af huggen och tuktad kalksten, hade slipade hörnstycken samt dörr- och fönsteromfattningar, och rummen voro hvälfda. Man har i Garde för kort tid sedan nedbrutit ett ganska gammalt presthus af huggen och tuktad kalksten. Vid Bunge har legat ett temligen stort presthus, som äfven utgjordes af huggen och tuktad kalksten och var två våningar högt. Detta hus, hvars omgifningsmurar voro för ett halft sekel tillbaka temligen väl bibehållna, röjde rundbågsstil. Ruinen af ett mindre envåningshus ligger helt nära Ala kyrka. Detta hus utgöres af tuktad kalksten med en dörromfattning af huggen sådan. Äfven uthusen vid prestgårdarna ha varit med omsorg [ 118 ]och skicklighet uppförda. I Närs prestgård ligger en ovanligt stor ladugårdsbyggnad, hvilken är uppförd af huggen och tuktad kalksten och företer, ehuru enkel till sin anordning, ren spetsbågsstil.

Vid Gothems liksom Garde prestgård stå prydliga inkörsportar af huggen och tuktad kalksten. Nära Bro och Tingstäde samt Norrlanda kyrkor märkas likadana portar, hvilka förmodligen tillhört presthus, som efter reformationen blifvit öfverflödiga. Äfven en sådan port finnes vid Riddare i Heinhem. Alla dessa portar äro spetsbågiga och hålla omkring 3.0 tvärsigenom. Betäckningarne prydas med fem, sju eller nio tinnar. Tvenne portar ha å mellersta tinnarna små ringkors. En af samma portar, hvilken saknar tinnar, har vattenfall åt sidorna.

På kyrkogårdarna ses inga upprättstående minnesvårdar från medeltiden. Den urgamla plägseden att jemte vägarna sätta kors öfver personer, hvilka fått våldsamma dödssätt, har intill våra dagar bibehållit sig. Men dessa kors äro nu icke af sten utan af trä och merendels små och sakna ringar. På Gotland i synnerhet jemte vägarna finnas många kors, som, bestående af huggen kalksten, dels äro enkla dels omgifvas med ringar. Stammarne äro bredare och längre än armarne och öfverstyckena. De enkla korsen ha merendels i vinklarna rullika knoppar. De ringprydda korsen ha med ganska få undantag genombrutna vinklar samt helt korta armar och öfverstycken. Korsen äro inalles vidpass 8.0 höga och armarne tvärsöfver ungefär 5.0 långa. Alla korsen på Gotland härröra från medeltiden och några framte inskrifter samt figurer eller sinnebilder, men de fleste äro alldeles slätta. [ 119 ]Utanför Wisby står ett kors och ett sådant ej långt ifrån Mästerby, hvilka beggedera afse de slagtningar, som Valdemar Atterdag der hållit. Dessutom finnes ett kors i Rute, tvenne i Boge, ett i Endre, ett i Kräklingbo, två nära Dalhem, ett i nordost från Guldrupe, ett nära Burs, ett i Levide och ett i Sanda. Uti en trädgårdsmur i Wisby mellan landshöfdingeresidenset och hamnen finnes ett enkelt och helt litet kors insatt. Några få af dessa kors äro till större och mindre delar sönderslagna och många ha tvifvelsutan blifvit helt och hållet förstörda.

Den stora mängd af välbyggda kyrkor, fasta försvarsverk och ansenliga boningshus samt prydliga minnesvårdar, hvilka under medeltiden uppstått på Gotland, väcker förvåning, om denna lilla till betydlig del bergiga och ofruktbara ö dermed jemföres. Wisby hade tolf socken- och fem klosterkyrkor, om till de förra räknas Wisborgs slottskyrka och till de sednare Helgeandskyrkan inom samt S. Görans och Solberga klosterkyrka utanför staden. Å landet underhållas nittioen sockenkyrkor och fem sådana äro ödelagda. En stor klosterkyrka är förändrad till ett fähus. Vi ha ofvanföre omnämnt, att många kasteller och starka borgar samt fasta boningshus blifvit å landet uppförda. Det är visserligen mer än sannolikt, att Gotlands inbyggare före digerdöden varit dubbelt flere än nu, men det tyckes dock vara temligen svårt att rätt förklara, huru man der förmått utföra så talrika, så ansenliga och så storartade byggnadsverk. Väl kunna vi utan svårighet inse, att Wisby, som haft efter forntida handelsförhållanden det fördelaktigaste läge, snart kommit i tillfälle att utföra de stora och fasta byggnadsverk, hvilkas ruiner vi [ 120 ]beundra. Det låter äfven lätt förklara sig, huru de många och rika klostren på Gotland kunnat genom fromma gåfvor uppstå. Då likväl mången bland landskyrkorna är nära lika ansenlig, men vida praktfullare än de, som uppstått i Wisby, och då jemte desamma många kasteller funnits, samt talrika borgar och välbyggda boningshus legat å landsbygden; så kunna vi blott på följande sätt förklara detta högst ovanliga förhållande, hvartill intet annat så inskränkt område i Norden kan förete ett motstycke. Inbyggarne på Gotland måste, såsom en mängd af dyrbara der gjorda fynd ådagalägger, under hedendomen samlat på vikingatåg och under medeltiden på handelsresor stora egodelar. Men enär flere landskyrkor äro så ansenliga och så välbyggda, att desamma ej skulle kunna med alla dithörande hemmans sammanlagda värden uppföras; så inses, att de tillgångar, som blifvit på nyssberörda sätt hopade, ej velat rimligtvis förslå för utförande af dylika byggnadsföretag äfven med de frikostigaste uppoffringar. Det tyckes således, som allmogen på Gotland varit flere sekler igenom lifvad af det varmaste nit för att uppföra storartade kyrkor, och att således enhvar från ungdomen öfvat sig i dithörande arbeten. Om icke son efter fader lång tid igenom inlärt stenhuggning, så att densamma blifvit ett lika allmänt som hvardagligt yrke, skulle omöjligen så många herrliga kyrkor och prydliga hus af huggen och tuktad kalk- och sandsten uppstått å landsbygden. Vi tro således, att all stenhuggning vid ifrågavarande byggnadsverk blifvit förrättad af allmogen, hvaribland mången med synnerlig flit och godt naturanlag väl kunnat under skicklig ledning från ungdomen utarbeta både ornamenter och bildverk, och vi våga [ 121 ]äfven tro, att ibland den så inöfvade allmogen en och annan kunnat efter behag uppträda såsom byggmästare. En inskrift å koringångens dörrfält i Helgvi tillkännager, att mästaren Lafrans Botvidson af Yskilaim nu Eskelhem byggt kyrkan. Troligtvis har på Gotland funnits flere infödda mästare. Under sådana förhållanden ha helgedomar och boningshus m. m. kunnat med en allmän skicklighet i byggnadsväg väl utföras för vida billigare priser än fuskiga företag med okunniga och ovana arbetare. Det är jemväl en bekant sak, att mången under medeltiden gjorde betydliga skänker till kyrkobyggnader, och att mången utan betalning arbetade derpå. Nu tillhöra båda dessa förhållanden stora sällsyntheter.

Om man förvånas öfver den lika ovanliga som allmänna konstfärdighet, hvilken under medeltiden varit flere sekler igenom rådande på Gotland; så förvånas man ej mindre öfver den förändring, som i berörda afseende efter reformationen inträdt. De gamles skicklighet i byggnadsväg har från sistnämnda tid allt mer och mer aftagit och slutligen nedsjunkit uti en okunnighet, hvilken gränsar till det otroliga.

Enhvar har sig någorlunda bekant, att äfven de fastaste murverk måste, såvida rappning eller fogstrykning försummas, genom vittring samt vatteninslag och frostsprängning förderfvas. Sedan remnor i ansenliga takhvalf eller tornbyggnader uppstått genom dylik uraktlåtenhet, så har det i långliga tider varit på Gotland ett vanligt bruk att uppbryta stora hål å murarna och deri inlägga ankarbjelkar. Ho inser ej, att murverk på dylikt sätt mer skadas än gagnas. Emellertid har man på samma ö gått ännu längre i tanklöst [ 122 ]fuskeri. Man har nemligen mångstädes i de herrliga kyrkornas skepp och torn inlagt otillhuggna timmerstockar, så att den ena ändan med hela roten och den andra med en lång tvärklots framskjuter å murarnas utsidor. Då man besinnar, huru ansenliga utbrytningar i murarna måste för inläggande af dessa grofva stockar företagas, och huru obetydlig deras spännkraft är, och huru snart deras framstående ändar afruttna, och huru vederstyggliga desamma ej allenast ut- utan äfven invändigt visa sig; så måste väl hvarje sakkunnig förundra sig öfver detta eländiga förbättringssätt å kyrkor, som äro uppförda till stor del af huggen kalksten med kolonner och portaler af finslipad sådan.

Ej mindre ändamålsvidriga och vanställande äro de murstöd, hvilka under de två sistförflutna seklerna blifvit uppförda å de större kyrkorna. Dessa murstöd, som bestå af rå kalksten utan murbruk, hålla i tjocklek ungefär 6.0 till 8.0 samt i framsprång och höjd 18.8 till 20.0. På de äldre af dessa murmassor växa merendels mindre och större löfträd. Man kan svårligen tänka sig några uslare och vanprydligare sträfpelare.

Fönstren ha flerstädes mistat omfattningar och poster samt båg- och rosverk af huggen kalksten samt målade rutor i bjerta färger, och de ha deremot fått karmar, poster och bågar af trä samt hvita rutor såsom i boningshus. Flere kolonner eller dithörande skaft saknas i ganska många portaler, gallerier och gluggar, eller äro de ersatta med trästycken. Det måste ännu mer beklagas, att man i trenne kyrkor nedbrutit takhvalf och kolonner och i deras ställen intimrat trätak. Vi ha ofvanföre omnämnt, huru man under två århundraden utbytt altarskåp mot altartaflor. Det [ 123 ]torde häraf vara uppenbart, att Gotlands forntida konstfärdighet numera är helt och hållet bortglömd.

Att magasiner blifvit inmurade i tornens nedra afdelningar eller i skeppens vestra ändar, röjer föga aktning för Guds hus, och är en otillbörlig inkräktning deri. Emellertid finnas sådana inbyggnader i de allrafleste af Gotlands konstrika landskyrkor. Stundom äro magasiner byggda inpå helgedomarnas norra sidomurar. Några kyrkor äro dock ganska väl uppsnyggade t. ex. Barlingbo, Hörsne, Dalhem och Roma.

Det är emellertid en angenäm pligt att förklara, det man på Gotland vida mindre vandaliserat forntida byggnadsverk än i det öfriga Sverige. Så ha t. ex. blott trenne kyrkotorn fått, efter förstöring af deras gamla spiror, vanställande lanternor. Men orsaken till en sådan skonsamhet på nämnda ö är den, att dervarande kyrkor mindre behöft förbättringar, och att blott en enda erfordrat utvidgning, samt att medel saknats till utförande af fåkunniga infall i större utsträckning.

Vi ha ofvanföre omnämnt, att Gotländingen saknar skicklighet i stenhuggning. Likväl ha flere bland allmogen bibehållit sina förfäders förmåga att hugga slipstenar. Af den förbättring, som en Gotländing utför å domkyrkan i Wisby, tyckes skickligheten att bearbeta kalksten på Gotland snart återupplifvas, ehuru ett sådant yrke icke kan drifvas till någon höjd, förrän folkmängden i betydlig mån ökes, och mången nödgas äfven i denna riktning förskaffa sig bergning.

Då nämnda ö har rikare tillgång på kalk än någon annan trakt i Norden och densamma kan derstädes fås för mycket billigt pris, och då god mursand der förefinnes; så ha vi med bedröfvelse sett, att man ej [ 124 ]allenast för reparationer å kyrkor hopat under bar himmel många läster osläckt kalk, utan att man i Wisby vid uppförande af bättre hus betett sig på samma sätt. Hvarje sakkunnig vet nogsamt, att intet tjenligt murbruk kan af sjelfsläckt kalk beredas. Då man minst hvarje vecka kan på nära afstånd hemta osläckt kalk, är det uppenbart, att man är i tillfälle att med ringa kostnad bereda ganska godt murbruk. Hade de gotländska kyrkorna varit uppförda med så dåligt murbruk, som beredes af sjelfsläckt kalk; så hade deras tunga takhvalf för längesedan instörtat. Den enkla förmågan att bereda dugligt murbruk torde genom lifligare beröring med andra orter göra sig inom kort gällande.



  1. Se Brunius, Konstanteckningar under en resa till Bornholm år 1857, S. 126–131.
  2. Wallin, Gothl. saml. D. I. S. 130.
  3. Se Brunius, Skånes Konsthistoria för medeltiden. S. 28, 29.
  4. Linnæi Gothl. resa. S. 263, 264.
  5. Strelow, S. 214.
  6. Linnæi Gothl. resa, S. 254, 264.