Gotlands konsthistoria/Öfversigt af Gotlands historia

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Blick på Gotland
Gotlands konsthistoria
av Carl Georg Brunius

Öfversigt af Gotlands historia
Öfversigt af Gotlands forntida konstverk  →


[ 48 ]
Öfversigt af Gotlands historia.

Vi förbigå de dikter, som flerfaldiga gånger blifvit upprepade rörande Gotlands första befolkning, hvarom intet med någon säkerhet vetes. Att denna ö likväl under de första seklerna af vår tideräkning haft talrika inbyggare, som företagit vikingatåg, är uppenbart af de många hedniska fornlemningar, hvilka der förefinnas, och de många högst dyrbara guld- och silfver- samt myntfynd, hvilka der blifvit gjorda.

På många ställen å Gotland i synnerhet på östra kusten och å Fårön finnes en mängd af grafhögar eller grafrör samt skeppsformer och stensättningar. Grafhögarne bestå merendels af mindre och större gråsten stundom af kalksten och högst sällan af jord. Denna olikhet torde af följande skäl böra förklaras. Rullsten, som består af gråberg och är vida varaktigare än kalksten, har, såsom det tyckes, företrädesvis blifvit använd för berörda ändamål; men der tillgång på den förre saknats i närheten, har naturligtvis den sednare måst tillgripas. Stundom äro begge dessa stenarter blandade i grafhögarna. Då ringa jord finnes å höjder, der de fleste grafhögar ligga, så är det ganska lätt att inse, hvarföre mycket sällan jord blifvit begagnad till dylika minnesvårdar. Likaledes ha i Sveriges öfriga landskap de ämnen, hvilka funnits i närheten, blifvit för sammanhopande af grafhögar använda. I Bohuslän, som har en stor mängd grafhögar, bestå desamma dels af gråsten dels af jord, men i södra Skåne, der rullsten är ovanlig, utgör idel jord sådana minnesvårdar. På [ 49 ]Gotland innehålla grafhögarne liksom i Sveriges andra provinser dels stenkistor, i hvilka obrända lik blifvit nedlagda, dels blott aska och bensmulor. Grafhögarne å Gotland ha ej sällan nedomkring enkla och stundom dubbla fotkedjor eller stenringar, som tvifvelsutan tillkommit såsom prydnader eller skyddsringar. De allrafleste grafhögarne på nämnda ö äro af skattsökare mer och mindre utgräfda i midten. Att grafhögarne ej ursprungligen haft skålformiga fördjupningar i midten, ligger i sakens natur. Man har förmodligen velat göra lägerstäder så ansenliga, som tid och tillfälle medgifvit, och på bästa sätt skydda der nedlagda qvarlefvor och dyrbarheter för skattsökares genombrytningar. Detta bevisas jemväl deraf, att oskadade grafhögar äro högre i midten än deromkring.

Gotland är rikare än något annat landskap i Sverige på skeppsformer, hvilka utgöras af upprättstående större och mindre stenar, som merendels å bak- och framstammarna äro vida högre än mot midten af sidorna. Dessa stensättningar, hvilka troligtvis tillkommit såsom grafvårdar öfver vikingar, torde, då flere sådana stå tillsammans, beteckna sjöträffningar eller tid efter annan jordade sjöhjeltar. Merendels bestå skeppsformer af enkla och mera sällan af dubbla stenrader och de allrafleste äro inuti tomma och blott några få stenlagda.

Många stensättningar på Gotland äro runda, högst få fyrkantiga. Af de runda ha flere invändigt korsformiga stenrader. Dessa stensättningar äro liksom flere sådana i Sveriges öfriga landskap mångtydiga, men de ådagalägga liksom grafhögarne och skeppsformerne, att Gotlands och det öfriga Sveriges inbyggare varit nära [ 50 ]stamförvandter. Det är märkvärdigt, att på Gotland sällan påträffas såkallade dyrhus eller kummelgrottor, som intill sednaste tider i myckenhet funnits i Bohuslän och jemväl i Skåne. Det är ej mindre märkvärdigt, att på samma ö saknas, såvidt vi veta, domaresäten, hvilka utgöras af stora klumpformiga gråstenar, som lagda i en ring ha en större sådan i midten. På Gotland förmärkas högst få såkallade bautastenar, ehuru ganska många dylika finnas flerestädes på Sveriges fastland.

På Gotland ligga några urgamla borgar. Å Vardaberget ej långt ifrån Fårö kyrka finnes en mycket stor jordvall, hvilken är ringformig. Vid Landsnäsa å samma ö märkes den såkallade Ringen å en ödslig mark icke långt från stranden. Denna borg består af en ringformig jordvall, som är mindre och nära kretsformig samt håller 5.0 till 6.0 i lodrät höjd, hvadan densamma torde haft bröstvärn af trä. Å vallen finnes en temligen stor grafhög af kalkflisor och ej särdeles långt derifrån märkes äfvenledes å vallen en liten skeppsform och derjemte några stensättningar. Nära Tjälders i Boge ligger uti en oländig trakt Spinnberg; en ansenlig borg, hvilken utgöres af kallmur. Denna borg är långrund med spetsiga ändar. Ringmurens hvarje spets intages af ett stort grafrör. Thorsborg, som är den märkvärdigaste af Gotlands alla befästningar, ligger nära midten af landet på en tvärbrant klipphöjd och består till ansenliga sträckor af kallmur.

Alla ofvanberörda fornlemningar, hvilka obestridligen härröra från hedendomen, ligga utom den forskningskrets, som vi här föreskrifvit oss. Vi böra således ej ingå i några detaljer härom, men vi kunna med [ 51 ]fägnad hänvisa den, hvilken önskar i berörda fall en närmare kunskap, till en sakrik afhandling af C. Säve, ehuru vi icke biträda alla hans åsigter [1]. Vi skola, när vi komma till Thorsborg, som i hög grad förtjenar en omständligare beskrifning, närmare utreda dithörande förhållanden.

Gotländingarne ha liksom Bornholmarne på vikingafärder samlat en stor myckenhet af dyrbarheter. En framställning i afseende på de ganska talrika och märkvärdiga fynd, hvilka i äldre och nyare tider blifvit gjorda på Gotland och hvilka blifvit räddade från förstöring, ligger utom vårt ämne. Rörande dessa fynd har J. G. Liljegren lemnat intressanta upplysningar [2].

Othar och Wulfstan, som gjort vidsträckta sjöresor i de nordiska farvattnen, afgåfvo omkring år 890 till konung Alfred i England, hvarest de uppehöllo sig, berättelser om de skandinaviska länderna. I dessa berättelser säges, att Gotland tillhörde Sverige [3]. Då Bornholm enligt samma berättelser hade en egen konung, måste Gotland, som är vida större än Bornholm, haft ett ganska svagt samband med Sverige, helst den förra ön har mindre afstånd än den sednare från närmaste fastland. Detta är lätt begripligt, enär Svearnas konung före Ingiald Illråde hade föga att säga öfver landets många fylkeskonungar, att ej nämna den långa söndring, som rådde mellan Svea- och Götaland. Ett ungefär lika [ 52 ]förhållande rådde före Harald Hårfager i Norge och Gorm den Gamle i Danmark.

Sedan Gotländingarne så förökat sig, att de ej kunde der föda sig; blef hvar tredje menniska genom lottning ålagd att medtagande all sin egendom utvandra. De, som blifvit härtill förbundna genom lottning, aftågade till och nedsatte sig på Thorsborg, hvarest ännu finnes en mycket stor och märkvärdig befästning, hvilken röjer en ganska hög ålder. De, som dit tagit sin tillflykt, bortdrefvos och nedsatte sig på Fårön. Men enär de ej kunde der lifnära sig, öfverforo de till Dagö vid Estland. Sedan begåfvo de sig på Düna ini Ryssland och omsider till Grekland. På berörda tid trodde Gotländingarne på lundar och högar samt hedniska gudar, och de offrade sina söner och döttrar samt boskap med mat och dryck. Under samma tid ingingo Gotländingarne med Svearnas konung en förpligtelse att gifva 60 mark silfver i årlig skatt, nemligen 40 till konungen och 20 till jarlen. Gotländingarne och Svearne skulle få utan tull besöka hvarandras land. Konungen skulle bistå Gotländingarne, om så påfordrades.

Olof Haraldson, sedan den Helige kallad, kom 1028 till Gotland vid Akergarn. Han förmådde Gotländingarna till christendomens antagande. Botair af Akebäck byggde den första kyrkan på Gotland nära 1 12 mil i söder från Wisby, men hedningarne uppbrände densamma, hvadan det ställe, hvarest hon stått, sedan hetat Kulstede. Samme man byggde i Wi, som var ett hedniskt offerställe, en annan kyrka. Då hedningarne äfven ville uppbränna denne helgedom, uppgick han på taket och sade, att de skulle äfven bränna honom. Mannen hade mäktiga slägtingar, hvilka [ 53 ]förmådde hedningarna att afstå från sin föresats; således fick kyrkan qvarstå och christendomen utbredde sig. I början af christendomen vände sig Gotländingarne till biskopar, hvilka öfver deras ö reste genom Ryssland och Grekland till Jerusalem. Sedan christendomen blifvit allmän, antogo de biskopen i Linköping till sin öfverherde, som hvart tredje år skulle kringresa ön för invigningar af kyrkor och altaren och slitande af tvister m. m. På detta sätt har Gotland ända till reformationen tillhört Linköpings stift. Sedan Gotländingarne blifvit omvända till christendomen, åtogo de sig att följa Svearnas konung i härfärd mot hedningar, men icke mot christna. I annat fall skulle de betala 40 mark penningar för hvarje krigsskepp i ledingslame [4].

Wisby, Gotlands enda stad, har i anseende till sin anläggningstid och benämning föranledt många dikter. Att staden blifvit af sköldmön Wisna efter Bråvalla slag anlagd och fått af henne sin benämning, och att densamma först legat 12 mil längre i norr och blifvit omkring år 800 flyttad till nuvarande plats, förtjenar ingen vederläggning. Föga sannolikare är, att invånarne i Wineta efter dess förstöring grundlagt wisby och gifvit detsamma benämning. Det tyckes vara lätt begripligt, att en handelsstad ej kunde på Gotland uppstå, innan christendomen der infördes. Om en handelsstad der funnits, när Olof Haraldson 1028 företog Gotländingarnas omvändelse, skulle vi tvifvelsutan haft derom någon underrättelse i hans saga.

Gotland hade en egen landslag, hvilken, troligtvis författad i trettonde århundradet, lemnar ganska vigtiga [ 54 ]upplysningar rörande den märkvärdiga öns äldsta förhållanden. Wisby egde en egen sjörätt, som blifvit vida berömd och flerestädes efterföljd i anseende till dess visa stadganden.

Konung Valdemar i Sverige upplät 1277 Gotland till markgrefvarne Johan Otto och Konrad af Brandenburg och deras arfvingar till arf och egendom [5]. Denna besittning blef ej långvarig; ty konung Magnus Ladulås lät 1285 ett öppet bref utgå, huru Gotländingarne borde utgöra ledingslame och hvad de borde iakttaga i afseende på landsförviste Svenskar. Han förlät deras förbrytelser och stadfästade sina förut gifna privilegier [6]. Borgrarne i Wisby bestodo till ganska stor del af utländingar, hvadan hälften af borgmästare och rådmän voro Tyskar. Då den ansenliga ön ej hade mer än en enda stad, som uteslutande lifvades af handelsintresse; så var det helt naturligt, att landtborne skulle förnärmas i flere afseenden. Till följd häraf utbröt denna ovilja 1288 i öppen fejd, hvarunder två drabbningar höllos mellan borgrarna och bönderna. Denna förderfliga oenighet, hvarunder bönderne lidit mera än borgrarne, blef på befallning af Magnus Ladulås hämmad. Borgrarne blefvo af samme konung ålagde högt vite och hårda vilkor.

Konung Birger skall 1312 begärt af borgrarna i Wisby att få å deras fiskaretorg så stor plats som ett kalfskinn. Efter beviljande af denna framställning lät konungen sönderskära ett kalfskinn i smala remmar, med hvilka den rymd intogs, hvarpå han uppförde den [ 55 ]stora och ståtliga byggnad, som sedan kallades kalfskinnshuset. Denna byggnad begagnades till konungarnes residens vid deras besök i Wisby. Sedan Wisborg tillkommit och konungarne der uppehöllo sig, blef nämnda byggnad upplåten till köpmännen för att begagnas till börs eller vinhus, men den var redan 1633 nästan öde och är nu jemnad med jorden. Sagan om platsens erhållande är alldeles lika med sagan om det jordstycke, hvarpå Carthago anlades. Att en konung skulle på ett så lumpet sätt velat tillnarra sig en tomtplats och att affärsvana köpmän af olika nationer skulle låtit så snöpligt lura sig, kan ingalunda antagas; helst af den, som icke sätter någon tro dertill, att den fagra Dido kunnat på berörda sätt förskaffa sig grundplats för sin mäktiga stad. Birger lät på Gotland 1314 omlägga vägarna, hvilka sedermera under tidens lopp förföllo; men derifrån härrör grunden till det goda skick, hvari desamma efter skeende förbättringar nu befinnas [7].

Borgrarne i Wisby och bönderne på Gotland blefvo vid samma tid uppbragte mot Birger, som pålagt dem nya utskylder. Till följd häraf landsatte konungen i Slitehamn en krigsmakt. Bönderne grepo till motvärn. Det kom till en blodig träffning på Röcklingebacke i Lärbro socken. Konungen blef slagen och tillfångatagen under ett hasselträd. Bönderne ville ihjelslå Birger; men de betänkte snart, att Erik Menved i Danmark skulle hämnas sin svågers ofärd. I betraktande deraf blef konungen mot bekräftande af deras rättigheter frigifven [8].

[ 56 ]Magnus Erikson blef 1332 förlikt med Gotländingarna om ledingsfärd. Tio år derefter blefvo borgmästarne Herman Switthing och Johan Moop samt några rådmän och borgare, hvilka utan de öfrigas hörande samtyckt till utgifvande af ledingspenningar, halshuggne på stadens torg. Detta visar, att Wisby på den tiden ännu hade en ganska demokratisk styrelse [9].

I digerdöden 1348 afledo i Wisby öfver 8000 personer, och på landet stodo derefter många kyrkosocknar öde [10].

I början af 1361 blefvo borgmästare och rådmän i Wisby varnade af Magnus Erikson i två särskildta bref rörande en befarad öfverrumpling, och de erinrades om en nödig beredelse till ett kraftigt motstånd. Denna uppmaning, som afsåg Valdemar Atterdag, blef så föraktad, att ett nidqväde diktades om honom. Emellertid landsteg sistnämnde konung samma år med en krigsmakt vid Klintehamn. Bönderne satte sig till motvärn, men de blefvo slagna. De höllo andra dagen en slagtning med Valdemar vid Fjälemyr i Mästerby socken, och de förnyade tredje dagen en sådan på samma ställe. Bönderne blefvo der nedergjorda och ett stenkors upprestes på valplatsen. Sedan tågade Valdemar mot Wisby. Borgrarne gjorde ett utfall, vid hvilket tillfälle å Gotländingarnas sida stupade 1800 man, hvarpå staden uppgafs. Ett stenkors blef äfven der uppsatt å valplatsen. Valdemar nedbröt en sträcka af ringmuren vid Söderport och intågade derigenom i staden. Han lät på torget uppsätta tre de största ölkar, som invånarne [ 57 ]skulle, om de ville bibehålla sina rättigheter, fylla med silfver. Då borgrarne samma dag fullgjort denna fordran, beröfvade han alla kyrkor och kloster deras silfver, guld och ädelstenar. Med dessa dyrbarheter lastades ett skepp, hvilket vid en af Carlsöarna helt och hållet förgicks. Valdemar insatte på Gotland fogdar, hvilka hårdt handterade allmogen, hvadan de kort derefter blefvo ihjelslagne af densamma [11]. På detta sätt kom nämnda ö åter under Svea välde [12]. Samtida ha antecknat och nyare författare ha påstått, att Magnus öfverenskommit med Valdemar om Gotlands inkräktning. De tvenne skrifvelser, som blifvit kort förut tillsända borgmästare och rådmän i Wisby, vederlägga en sådan beskyllning. Magnus var en from, klenmodig och villrådig konung, hvilken med en sådan maka som Blanka och en sådan vän som Valdemar lätt förleddes. Om förhållandena i Sverige varit på samme konungs tid lika lugna som i Norge, torde han i förstnämnda land ej blifvit kallad Smek och afsatt, utan fasthellre fått såsom i sistnämnda heta den Gode och regerat till sin dödsdag.

Hertig Albrekt af Mecklenburg blef af några landsförviste Svenskar uppmanad att mottaga svenska kronan. Han öfvergick 1563 först till Gotland och åtföljd af de landsförviste blef der hyllad af borgare och bönder, hvarefter han begaf sig till Stockholm, hvarest han rönte en lika framgång och blef samma år vald till konung i Sverige [13]. Följande år pantsatte denne [ 58 ]konung Wisby och Gotland till grefve Henrik af Holstein för 4000 mark [14]. För evig tid blefvo 1366 nämnda stad och land samt flere orter i Sverige upplåtna till Valdemar Atterdag af Albrekts fader och dess bröder. Strelow säger, att en sådan afträdelse gjordes med samtycke och bekräftelse af Sveriges rikes råd [15]. Väl uppgjordes mellan nämnda furstar en dylik öfverenskommelse, men derpå kunde rimligtvis ej någon bekräftelse från Sverige följa, hvadan densamma uteblef [16]. Af härmästaren i Preussen Konrad von Jungingen skall Albrekt för ett infall i Skåne och Halland 1383 lånat 20,000 nobler och derför gifvit honom Gotland i pant. Ehuru denna berättelse stödjer sig på gamla häfdetecknare, har densamma blifvit af nyare betviflad [17]. Sedan Albrekt och hans son 1389 blifvit af Margareta tillfångatagne, så grep hertig Johan af Mecklenburg med tillhjelp af Wismar och Rostock till vapen. Dessa städer förklarade, att eho, som på egen bekostnad och på eget bevåg ville bedrifva kaperi mot Sverige, Danmark och Norge, skulle vid desamma få fria hamnar för afyttring af gjorda byten. De äfventyrare, som antogo berörda anbud, föregåfvo sitt bemödande vara att förse Stockholm med lifsmedel, hvadan de kallades Vitalianer och Fetaliebröder. Hertig Johan bemäktigade sig 1393 Gotland, och han erhöll Wisby genom förräderi af borgmästaren Verner Progderick, född i Wismar, och flere andra, som derföre blefvo såsom förrädare halshuggne [ 59 ]på stadens torg. Under samma tid förhärjades Gotland af Fetaliebröderna, hvilka voro nämnde furstes medhjelpare. Omsider beqvämade sig drottning Margareta att för hämmande af Fetaliebrödernas röfverier på Östersjön 1395 frigöra konung Albrekt och hans son hertig Erik. För uppfyllande af de vilkor, som derför bestämdes å Lindholmen i Skåne, förbundo sig Hansestädernas fullmäktige att ansvara. I afseende på Gotland bestämdes, att hvad der innehades af konung Albrekt och hans medhållare skulle under tre års stillestånd behållas, och likaledes hvad der innehades af drottningen. Inga nya slott skulle der få uppföras.

Hertig Erik, som 1396 begifvit sig till Gotland, sökte med Fetaliebrödernas hjelp sätta sig i besittning af detsamma. Han uppförde vid Klintehamn en borg, hvilken fick namn af Landskrona och äfven kallades Kronovall. Han begärde att få i Wisby uppföra ett fäste, men borgrarne satte sig deremot, hvadan han under en natt sökte öfverrumpla staden, men lyckades blott att intaga tvenne af stadsmurens torn. Denne furste dog redan 1397. Då emellertid Fetaliebröderne, som under tiden haft säkert tillhåll på Gotland, oaflåtligen fortsatte sina sjöröfverier, så företog sig härmästaren Konrad von Jungingen att med en ansenlig krigsmakt 1398 förjaga fribytarna från denna tillflyktsort. Han landsteg vid Vestergarn, intog och afbrände tre röfvarslott och stormade derpå Wisby. Sven Sture, som gjorde gemensam sak med hertig Johan af Mecklenburg och inkastat sig i staden, kunde knappast rädda sig med 400 af sina anhängare. De öfriga Fetaliebröderne, hvilka här och der gjordes till fångar, blefvo utan nåd nedhuggna. Första söndagen i fastan nyssnämnda år [ 60 ]hade hertig Johan af borgrarna i Wisby låntagit 1700 mark, hvaremot han med all konglig inkomst, ränta och rättighet pantsatt till staden åtta närbelägna socknar. Nu fann sig hertigen nödsakad att till härmästaren afträda hela Gotland med vilkor, att han skulle derom förena sig med konung Albrekt, och att alla Fetaliebröderne skulle inom en viss tid lemna detsamma, och att de ännu varande röfvarborgarne skulle afbrännas och aldrig åter uppbyggas. Wisby skulle åtnjuta sina gamla fri- och rättigheter, och inga nya skatter skulle påläggas. Efter en lång förhandling mellan Albrekt och härmästaren rörande Gotland fattades 1399 följande beslut. Konungen upplät Gotland till Preussiska Ordensbröderna mot 9000 nobler, som han erhöll under benämning af lån, och han satte ön derför i pant. Dessutom förband Albrekt sig att betala 20,000 nobler såsom krigsomkostnader för landets befriande från Fetaliebröderna. Det vill synas, som denna konungens förbindelse på 20,000 nobler till härmästaren är den summa, hvilken Strelow af misstag omtalat såsom ett lån kort före 1383. Margareta, som 1398 höll sitt högtidliga intåg i Stockholm, ingick samma år ett formligt fredsförbund med de preussiska Ordensbröderna. I detta förbund omnämndes icke Gotland. Emellertid fordrade drottningen 1399 öns afträdande. Då Albrekt ej ville afstå sina anspråk på Gotland och härmästaren icke sin fordran hos honom samt ersättning för krigsomkostnaderna, blef underhandlingen flere år förgäfves fortsatt. Ehuru Ordensbröderne rensat Gotland för Fetaliebröderna, så innehade likväl Margareta en del deraf. Drottningen, som föga bekymrade sig om det nyligen ingångna fredsfördraget med härmästaren, öfverskickade [ 61 ]1403 manskap och krigsförråd till Gotland och uppbyggde fem mycket starka borgar derstädes. Detta manskap, hvilket bestod af Svenskar och Danskar, anfördes af Algot Månson och Abraham Broderson. Härmästaren, som fått härom underrättelse, öfversände 1404 en betydlig härsmakt från Preussen till nämnda ö och belägrade de nya borgarna derpå. Margareta utrustade i Kalmar en flotta för att öfverföra mera krigsfolk till Gotland, men Ordensbrödernas krigsskepp angrepo densamma utanför denna stad och eröfrade några och uppbrände andra skepp. Emellertid fortsattes fejden på Gotland med mycken häftighet och stor förlust å båda sidor. Härmästarens krigsmakt tvang en af drottningens borgar att efter ett tappert försvar ge sig, och den eröfrade sedan två andra. Alla tre borgarne blefvo derpå afbrända och nedbrutna. Omsider förklarade Albrekt 1405, att han afstod Gotland och Wisby till konung Erik. Till följd deraf vände sig härmästaren till Margareta och förklarade, att han icke var dermed belåten utan fordrade, att Ordensbröderne fingo ersättning för sitt utgifna lån och för sina krigskostnader. Dessutom borde drottningen på förhand ge försäkran, huru hon ville behandla landets inbyggare efler afträdelsen af detsamma. Sedan afslutades ett stillestånd tills saken kunde genom förlikning afgöras. På ett möte i Helsingborg 1407 gjordes i afseende på Gotland ett formligt fredsfördrag mellan Erik och Ordensbröderna, nemligen så att ön skulle till den förre afträdas med vilkor, all han till de sednare utbetalade 9000 engelska nobler. Denna summa, hvilken i Sverige indrefs genom särskild beskattning, blef 1408 utbetald till Ordensbröderna, som genast öfverantvardade Gotland och [ 62 ]Wisby till konung Erik. Några äldre författare ha uppgifvit, att Ordensbröderne lemnat Albrekt 10,000 nobler, och att de för öns afträdande fått en lika stor summa; men ett qvittobref S. Mauritii dag 1408 af härmästaren Ulrik von Jungingen upptager blott 9,000 [18].

Ett kongligt slott låg på en hög klippa vid Buskevig 1 mil från Wisby. Befallningsmännen bodde i staden uti det såkallade Kalfskinnshuset. Erik ville i Wisby uppföra ett slott, men borgrarne, hvilka fruktade för en sådan anläggning, satte sig emot densamma. Sedan konungen gifvit borgrarna försäkran om deras fri- och rättigheter och lofvat dem all trygghet och säkerhet och derpå 1411 utfärdat ett öppet bref, anlades samma år Wisborg, som stod många år under byggnad.

Under sken att dagtinga med Svenskarna begaf sig Erik, medtagande rikets klenoder, 1457 till Gotland, och uppehållande sig med sin frilla Cecelia i nio år på Wisborg, idkade han sjöröfveri. Snart blef hertig Christoffer af Bayern vald till konung i Sverige och bekymrade sig föga om återtagande af Gotland. Han yttrade tvärtom, då Erik tagit något skepp, vår morbroder skall också ha något att lefva af. Efter Christoffers död 1448 blef Carl Knutson utkorad till konung i Sverige. Den nye konungen samlade en krigshär, som under befäl af Måns Gren och Birger Trolle afgick till Gotland, hvarest den landsteg och tillbakaslog Eriks manskap, hvilket hastade till Wisborg. Svenskarne intogo Wisby och belägrade nämnda fästning. Sedan Erik, saknande medel till försvar, förbundit sig att mot Borgholm och [ 63 ]Öland öfverlemna Wisborg och Gotland, blef belägringen inställd. Emellertid fick Erik proviantera och besätta Wisborg. Han begärde undsättning från Danmark och erbjöd sig att deremot öfverlemna slottet och landet till nämnda rike. Erik, som var nyårsafton af de svenska befälhafvarne inbjuden i staden, skjöt derpå följande nyårsdag dansk lösen och öppnade en häftig eld, så att alla hus i närheten och S. Mikaels kyrka afbrunno. Prostar, domare och allmoge på Gotland gåfvo i Januari 1449 Carl Knutson ett öppet bref, hvari de tillförbundo sig att lyda under Sveriges krona. Under detta bref hängdes till dess fullkomliga säkerhet landets stora insegel [19]. Om våren nämnda år kom Olof Axelson med en flotta från Danmark till Gotland. Han landsteg vid Klintehamn och Vestergarn och höll ett blodigt fältslag med Svenskarna, hvarefter det fördrag gjordes, att han skulle ha fritt intåg på slottet, men Svenskarne behålla landet och staden, då frågan skulle genom kommissarier afgöras. Erik afgick samma år till Pommern, hvarest han 1459 afled. Christian I i Danmark sände 1449 en ansenlig flotta till Gotland, hvarefter Svenskarne blefvo tvärtemot det fördrag, som de ingått med Olof Axelson, angripna och omsider nödgade att lemna ön [20].

Christian förpantade då Gotland till Olof Axelson, hvilken lät strax nedbryta de många fästen, som blifvit der byggda af de preussiska Ordensbröderna samt Margareta och Erik. Efter Christians frånfälle 1481 uppsteg hans son Hans samma år på danska thronen. [ 64 ]Kort derefter beramades ett möte i Halmstad för att åter upplifva de tre nordiska rikenas förening. Flere af Danmarks, Sveriges och Norges råd och andra betydande herrar sammanträdde följande år i Halmstad, der föga i hufvudsaken uträttades. På ett möte i samma stad 1485 hyllade danska och norska sändebud konung Hans och de inbjödo Svenskarne till att göra detsamma. I den handfästning, hvilken Hans gaf Danmark och Norge, utfästade han sig, att, såvida han i Sverige antogs till konung, han skulle till sistnämnda rike återställa Gotland. Vid ett möte i Kalmar 1484 infunno sig sändebud från Danmark och Sverige. Der fordrades å den svenska sidan att återfå Gotland, innan Hans hyllades, men å den danska sades, att detta skulle ske efter konungens uppstigande på svenska thronen. Sten Sture skall sedan offentligen förklarat, att Hans icke ville hålla detta sitt löfte. Konungen afgick 1497 med en stor flotta och ansenlig krigsmakt mot Sverige och hade sådan framgång, att Sten Sture samma år nedlade sitt riksförestånderskap och konungen hyllades i Stockholm [21]. Ivar Axelson, som efter sin broder Olof Axelson fått Gotland och Wisby, hade 1487 öfverlemnat desamma till Hans. Ehuru konungen i sin handfästning edligen förbundit sig att återställa Gotland till Sverige, lät han likväl detsamma förbli under danska kronan; ett förhållande, hvilket lång tid fortfor.

Utan att Gotländingarne visste af någon fiendskap, blefvo de 1500 angripna af Lybeckarna. Sören Norby, som då innehade Gotland och Wisborg, utryckte mot [ 65 ]fienderna, hvilka landstigit vid Vestergarn. Der stupade 1000 Lybeckare och 800 Gotländingar; men de förre segrade och tågade mot Wisby samt intogo och afbrände norra delen deraf, nemligen S. Olofs kyrka och Svartbrödrakloster samt en mängd sköna hus, och de plundrade för öfrigt både i staden och på landet. Norby försvarade manligt Wisborg [22].

En krigsmakt under befäl af Berndt von Melen blef 1524 afsänd af Gustaf I till Gotland. Vid samma tid ankom en flotta till nämnda ö ifrån Lybeck i afsigt att hämma Norbys sjöröfverier. Förgäfves sökte allmogen göra motstånd. Svenskarne drogo till Wisby och belägrade Wisborg. Om von Melen ej varit förrädare, så hade Wisborg troligtvis fallit i Svenskarnas händer. Emellertid ansåg sig Norby nödsakad att till konung Fredrik I i Danmark afträda både landet och slottet. Enligt ett fördrag i Malmö emellan Gustaf och Fredrik nyssanförda år bestämdes, att hvilkendera den 1 nästkommande September innehade staden och slottet, skulle behålla landet tills frågan kunde på ett blifvande möte i Lybeck 1525 afgöras. Sistnämnda år ankom en flotta från Lybeck utanför Wisby och landsatte manskap vid Silfverhättan. Detta skedde en helgedag medan stadsborne, hvilka ej afvisste någon ofred med Lybeck, voro i kyrkorna. Lybeckarne intogo och plundrade Wisby och uppbrände hvad, som vid förra förstörelsen blifvit öfrigt; men Wisborg försvarades, så att de nödgades öfverge detsammas belägring. För det bistånd, hvilket Lybeckarne gjort Fredrik, blefvo de 1525 berättigade att uppbära inkomsterna af Gotland under fyra [ 66 ]påföljande år. Sedan Lybeckarne af samme konung fått Bornholm i besittning på femtio år, upphörde deras anspråk på Gotland efter tvenne års förlopp [23].

Efter det sjuåriga krig, som fördes mellan Sverige och Danmark, blef 1570 fred slutad uti Stettin, i kraft hvaraf Johan III afsade sig alla anspråk på Norge, Skåne, Halland, Blekinge och Gotland samt Fredrik II på Sverige. Sedan Danmark fått säker besittning af Gotland, påtänktes 1571 tillsättande af en öfverherde på denna ö, hvilken ända till reformationen tillhört Linköpings stift, men sedermera intill nämnde tid saknat en andlig styresman. Redan följande år blef Mauritz Christensen Glad, kyrkoherde och prost i Wisby, utnämnd till superintendent på Gotland, och sedan den tiden har samma ö alltjemt haft egna öfverherdar. Efter det krig, som 1611 utbröt mellan Sverige och Danmark, bekräftades i freden 1615 i Knäröd, att Gotland skulle förbli under danska kronan. Sedan krig åter 1644 upplågat mellan Sverige och Danmark, slutades året derpå en fred uti Brömsebro, i kraft hvaraf Danmark afstod till Sverige Herjeådalen, Jemtland, Gotland och Ösel.

Det är ganska märkvärdigt, att Gotland genom ränker råkat under Danmark och först efter tvenne århundradens förlopp återkommit till Sverige. Orsaken härtill ligger uti den till sin idé lyckliga och till sin tillämpning olyckliga Kalmarunionen. Strax efter denna förenings ingående behandlades Gotland såsom ett danskt län, hvilket alltjemt uppläts åt danska herrar, som ej sällan hårdt behandlade inbyggarne och som ofta [ 67 ]ombyttes. Denna herrestyrelse, hvilken merendels var egenmäktig, hade ett ganska menligt inflytande på allmogen, som ännu bär prägeln af sina förfäders förtryck. Att Gotland ej kort efter upphäfvande af Kalmarunionen återtagits af Svenskarna, kan deraf förklaras, att Gustaf ehuru kraftfull nödgades såsom uppkomling hålla sig i möjligen bästa förstånd med sin närmaste granne, konungen i Danmark. Dessutom hade Gustaf stor svårighet att väl skilja sig vid Lybeckarnas anspråksdryga fordringar. Han kunde ej heller, såsom uppror i Dalarne och Småland visade, med säkerhet lita på svenska allmogen, i händelse den betungades med krigsrustningar. Samme konungs söner och thronföljare hade nog att göra för att upprätthålla sig sjelfva. Att de dessutom voro föga lycklige i yttre fejder, visa Erik XIV:s och Carl IX:s krig mot Danmark. Det var en egen ödets skickelse, att Gotland skulle först återvinnas af Sverige, då en vankelmodig drottning der regerade och en af Danmarks största konungar förde krig mot henne.

Under den långa tid Gotland tillhörde Danmark, förlänades det till mäktige herrar, som enligt behag styrde detsamma. Olof och Ivar Axelsöner samt Sören Norby, hvilka tillsammans nära femtio år innehade ön, behandlade densamma såsom enväldige furstar. Äfven de öfrige, som under danska tiden haft Gotland i förläning, voro beklädda med mycken makt och bidrogo hvarken till stadens eller landets uppkomst, hvadan också klagomål ej sällan förspordes. Det var således lätt begripligt, att inbyggarne skulle omsider utarmas. Enligt en förordning af Christian IV år 1597 funnos på Gotland hundra ödesgårdar, och de öfriga voro så [ 68 ]betungade, att man befarade, det ön skulle bli obebyggd. Konungen lemnade fem års skattfrihet åt den, som återupptog ett ödeshemman. Allmogens ställning blef genom det såkallade Gotländska kompaniets inrättande snarare försvårad än förbättrad. Detta kompani fick emot erläggande af en viss summa till kronan uteslutande rättighet att uppköpa och försälja alla landtmannavaror. Då allmogen alltså nödgades att underkasta sig kompaniets godtycke, och måste taga köpmansvaror i förskott, så iråkade densamma uti en högst tryckande ej sällan ohjelplig skuldsättning. En mängd bönder vräktes från sina hemman och andra ditsattes. På dylikt sätt tillkommo många ödeshemman. Redan 1625 blef kompaniets upphäfvande en nödvändig följd. Då likväl dettas fordringar öfvertogos af borgrarna i Wisby, så blef hufvudsaken på det närmaste densamma. Kort efter Gotlands förening med Sverige försökte man afhjelpa detta onda genom en öfverenskommelse mellan borge- och skuldenärerna om vissa betalningsterminer. Ett tjärukompani, hvilket hufvudsakligen utgjordes af borgare i Wisby, bragte öns mest betydliga utförselvara i enskildas händer. Allmogen led deraf stor förlust, emedan detta kompani bestämde prisen. Omsider funno intressenterne sjelfve, att blott vissa personer drogo vinsten. I anledning deraf begärde borgrarne 1653 samma kompanis afskaffande, som beviljades. Wisby hade jemväl för befordrande af dess uppkomst fått ett saltmonopol, hvaröfver allmogen länge klagade förgäfves. Wisborgs garnison, som bestått af ett regemente, men omkring denna tid utgjorde 200 man, utfick icke ordentlig aflöning, hvadan den alltjemt föröfvade tjufveri uti staden och ansågs af invånarna snarare såsom ett [ 69 ]plågoris än ett försvar. Gotland underhöll 2 kompanier ryttare, hvilka 1646 upplöstes. I deras ställe uppsattes 2 kompanier båtsmän, så att tio besutne borgarhus skulle underhålla en och fyra hemman en af samma manskap [24].

Om vi vända våra blickar på landet, se vi der mycken oreda och ej mindre elände. En mängd egare af hemman frånsålde sig jordstycken, så att de förminskade hemmanen utgjorde alla utlagor, men de afsöndrade delarne deraf voro fria för sådana. Genom denna förvirring blefvo många hemman så små, att de ej kunde utgöra derå liggande utlagor, då tvärtom betydliga afsöndringar voro skattfria. För afhjelpande häraf blef en jordrefning 1654 företagen, i kraft hvaraf utskylderne fördelades till hälften på hemmanen och till hälften på de afsöndrade delarna af desamma. De hemman, som icke på trenne år utgjort skatt, tillföllo kronan. Vid denna tid räknades 144 förarmade hemman, 69 upptagna, 38 38 öde, 12 afbrände och 12 12 förlänte på lifstid [25].

I stället för en länsherre tillsattes en landshöfding, och man bemödade sig att införa svensk lag och rättegångsväsende, svensk kyrkoordning samt svenskt mynt och språk. Det ligger i sakens natur, att allt detta gick ganska långsamt. Både från borgrarna och allmogen [ 70 ]förspordes tätta klagomal öfver osäkerheten till person och egendom. Borgrarne begärde 1649, att borgmästare och råd måtte tillåtas arbitraliter straffa de stora brott, hvilka derstädes föröfvades, emedan det gick långsamt med resolutioner. I en besvärsskrift af 1652 sade allmogen, att tjufveri och mord gjordes till ett handtverk, emedan brottslingar se, att de icke nu såsom i danska tiden fingo lifsstraff. Presterne voro mest missnöjda med förändringen, och de funno det i synnerhet ganska svårt, att deras barn icke fingo studera i Köpenhamn utan i Upsala, såvida de ville framdeles befordras.

Arfprinsen Carl Gustaf, som 1652 fick Gotland, såsom han förut innehade Öland till sitt underhåll, egde väl ingen höghetsrätt öfver dessa öar, hvilka fortfarande lågo under svenska kronan, men han egde der uppbära alla utskylder samt tillsätta embetsmän under vissa vilkor. Arfprinsen sökte under den korta tid, han på nämnda sätt innehade Gotland, afhjelpa oordningar och införa förbättringar. Han lät på Enholmen, som intager midten af inloppet till Slitehamn, 1655 grundlägga en fästning, hvilken kallades Carlssvärd, och meningen var att derstädes anlägga en stad. Följande år mottog Carl Gustaf kronan, som Christina nedlade. Öland och Gotland, hvilka lemnades af konungen, anvistes jemte andra orter såsom underhållsländer för drottningen. Redan 1651 blef Gotlands styresman kallad guvernör; en benämning, som bibehölls under den tid Carl Gustaf och sedermera Christina voro förlänade med samma ö.

Att Gotland ej kunde under denna långa tid, detsamma tillhörde Christinas underhållsländer, vinna [ 71 ]synnerlig förkofran, är uti sig uppenbart. Drottningen bekymrade sig föga om landets uppkomst utan hufvudsakligen om erhållande af inkomster derifrån. Landets trångmål ökades i betydlig mån genom den pest, hvilken derstädes 1660–1662 härjade. En stor myckenhet ibland allmogen bortrycktes af den orsak, att de friska ej skydde beröring med de angripna.

För att rätt utfå skatterna har Christina 1667 på 15 års tid upplåtit Gotland till handelsmannen Jakob Momma i Stockholm mot en bestämd summa. Denne köpman erbjöd för inkomsterna af Gotland 21,000, men drottningen begärde 24,000 riksdaler. Det är solklart, att landet skulle på detta sätt nedtryckas och utsugas. Emellertid blef Momma och hans broder två år derefler adlade under namn af Reenstierna. Carl XI:s förmyndare förordnade 1669 en kommission, som skulle undersöka ställningen på Gotland och der afhjelpa oredor. I den instruktion, hvilken gafs samma kommission, säges, det rikets ständer ansett, att dylika arrenden äro betänkliga, och att kongl. maj:t icke vet, om de äro skadliga, hvadan undersökning borde anställas, så att deröfver kunde beslutas. Kommissionen ansåg inbyggarne, som besvärade sig öfver åtskilliga trångmål, ha stora fördelar i anseende till öns naturliga beskaffenhet. I afseende på öfverklagade trångmål uppgafs, att allmogen lefde öfver sin förmåga och att både presterne och länsmännen begagnade ödesgårdar till gräsbete, hvadan desamma ej fingo upptagas. Derjemte säges, att en hufvudorsak till bondens förderf, är dess lättja, emedan han är alldeles overksam, såvida han icke drifves af en nödvändighet, och emedan han likväl blott arbetar halfva dagen. Det ligger ej uti vår afsigt att närmare [ 72 ]utreda hithörande förhållanden. Vi måste deremot framställa ett af kommissionens förslag, hvilket röjer ej mindre okunnighet än kortsynthet. Kommissionen har nemligen hemställt till kongl. maj:t, om icke en del af kyrkorna kunde ödeläggas, och endast de förnämsta vidmakthållas, så att i stället för några och fyratio små och dåliga pastorater tjugo goda och behållna inrättades. Man kunde svårligen vänta sig, det herrar med högre bildning till den grad saknade begrepp om kyrklig byggnadskonst, att de framkommo med ett så vandaliskt förslag, och man kunde ej heller vänta sig, att statsmän voro oförmögna att in skåda i framtiden. Vi behöfva ej anmärka, att ingen enda så konstmessig landskyrka, som de man ville ödelägga, sedan den tiden i Sverige uppstått, och att Gotland redan fått en sådan folkökning, som erfordrar de många och stora kyrkorna, hvilka i en aflägsen forntid voro nödvändiga. Vi ha redan sett, att Fårö kyrka måst ombyggas för att bli dubbelt större, men hurudan är den nya betraktad såsom ett herrans hus i jemförelse med den gamla. Östergarns kyrka är äfven numera rentaf förliten. Kortligen den tid lärer snart inträffa, då kyrkorna ehuru många och stora mer än väl behöfvas. Kommissionens förslag att vid Slitehamn anlägga en stad var onekligen långt bättre, men då Gotland hade en mängd ödesgårdar och i jemförelse med jordrymden en ringa befolkning, var en sådan åtgärd alldeles förtidig. Det var således helt naturligt, att begge dessa kommissionens förslag förföllo [26].

[ 73 ]På Gotland funnos 1652 blott 5 skattlagda kalkugnar; deremot utfördes kalksten till Danmark och Lybeck. En längre tid bortåt hade allmogen stor fördel af kalkstens afyttrande. Omsider ansågs denna handel vara skadlig, dels emedan kalkstenen efter bränningen gaf mångdubbelt större afkastning, dels emedan kronan genom beredningen af varan finge vida större inkomst. Allmogen fann sig inom kort nödsakad att anlägga kalkugnar, hvilkas antal hastigt förökades. Följden deraf har visat sig förderflig. Gotland hade vid dess afträdande till Sverige och ännu 1669 rätt mycken skog. Sedan den tiden har skogen blifvit alltmer och mer uthuggen i anseende till försäljning af virke samt i synnerhet genom kalkbränning. Nu finnas på Gotland 46 skattlagda kalkugnar utom sådana, som enskilda bruka för egna behof [27].

Sedan Danmark 1675 rustat sig mot Sverige till krig, hvilket den 28 Februari följande år förklarades, så blef allmogen på Gotland fördelad i vissa kompanier till häst och fot och försedd med vapen. Till följd häraf ansågs det obehöfligt att från Sveriges fastland ditsända något manskap. Den 28 April sistnämnda år lade sig på redden vid Klintehamn en dansk flotta under amiralen N. Juels befäl. Dagen förut hade tvenne små fältstycken från Wisborg blifvit nedförda till Klintehamn. De, som förde dessa stycken, fingo order att draga sig tillbaka och bönderne att begifva sig hem. Således fick fienden utan motstånd landstiga, och tågade samma dag med 500 man till Wisby. Då denna trupp [ 74 ]på aftonen hunnit till ladugården och eld gafs från slottets torn Blacken, drog den österom staden till Norderport. Borgmästaren och rådet med borgerskapet öfverlemnade den 30 April stadens nycklar, hvarpå fienden intågade i staden och uppfordrade slottet. På aftonen ankom danska flottan på redden under slottet. Den 1 Maj öppnades en häftig eld å ömse sidor, och redan klockan 4 på eftermiddagen uppgafs slottet, som blott lidit någon skada å taken. Sedan Danskarne nästan alldeles utan motstånd bemäktigat sig Wisborg, gjorde de sig till herrar öfver hela landet och behöllo bådadera till hösten 1679. Då Danskarne förnummo, att de nödgades till Svenskarne återlemna Gotland, sprängde de slottet, innan freden hunnit afslutas [28].

Det är märkligt, att Christina, som 1681 till kronan afträdde Öland mot ett jemngodt vederlag, bibehöll Gotland till sitt frånfälle 1689. Om drottningen måste i anseende till dålig förvaltning och berörda inkräktning af Gotland vidkännas stora förluster; så ha deremot samma ös inbyggare blifvit under hennes långa förläningstid utarmade. Efter ifrågavarande tid har Gotlands styresman haft benämning af landshöfding.

Enhvar af kyrkoherdarne på Gotland hade 1700 åtagit sig att utrusta och underhålla en ryttare alltså tillsammans 43 man. Kalkugnsegarne uppsatte tillhopa 8. Detta manskap skulle, då inga reguliera trupper voro förlagda på ön, begagnas till garnison på Carlssvärd. På Gotland inkom pesten 1710 och härjade nästföljande år och upphörde icke förr än 1712. Både i staden och på landet rådde mycket armod. Inom [ 75 ]Wisby stadsförsamling, dit pesten inträngde 1711, bortrycktes samma år 458 personer. Uti en embetsberättelse 1712 säger landshöfdingen N. Posse, att stadens borgerskap utgör ett ringa antal mot 250, af hvilka de fleste äro arme och eländige och ej ega mera än de pracka den ene af den andre ur handen i munnen. Således måste pesten grufligt härjat derstädes. Till följd häraf föreslår han anläggande af en stad vid Slitehamn. Allmogens belägenhet var ingalunda bättre. På 1712 års vinterting voro 175 skattehemman uppbudna. Flere missväxtår hade inträffat, och jordens afkastning var endast under goda skördar tillräcklig för inbyggarna. Presterne voro 1700 från de högre till de lägre i största armod [29].

Landshöfdingen A. Sparrfelt, som 1710 ordnade Gotlands försvarsverk, indelade bönderna i tvenne regementen, hvilka utgjorde flere kompanier. Dessutom bestod öns milis af ofvannämnde ryttare, bondkavalleri och borgarinfanteri, så att denna styrka tillhopa utgjorde vidpass 5500 man, men alla voro i brist på officerare högst illa exercerade. Samma år lät Sparrfelt, som var på eget sätt nitisk, till försvar af Wisby inreda 42 torn å ringmuren. Till detta arbete måste borgrarne lemna nästan hela sitt förråd af bjelkar och bräder. Det är af intresse att veta, det ringmuren på den tiden hade 42 torn i behåll; men det är tvärtom svårt att förklara, hvartill ett dylikt försvar då ansågs tjena. Landshöfdingen Posse har 1712 bättre bedömt möjligheten af ett försvar både af Wisby och landet. Han [ 76 ]säger, att en befästning af Wisby skulle kosta mera än en sådan af Carlskrona, och att Carlssvärd vid Slitehamn och Stålhatt en redutt vid Klintehamn äro i krigstider nyttiga, om kapare utrustas; men att en fiende, som är rådande på sjön, kan vid hundra ställen göra landstigning [30].

Ryssarne gjorde den 5 Augusti 1715 en landstigning vid Herrevik, plundrade prestgården i Östergarn och några bondgårdar deromkring och afseglade dagen derpå samt medförde kyrkoherden N. L. Neogard och tre gamla bönder såsom fångar. Den 9 Juli 1717 landstego vid Östergarn vidpass 1000 Ryssar under amiralen Apraxins befäl. G. von Psilander, som då var landshöfding på Gotland, hade samlat vidpass 4400 bönder och gick fienden till mötes; men när bönderne sågo fienden, togo de till flykten och lemnade både kanoner och befäl. Ryssarne plundrade närmaste socknar nemligen Gammalgarn, Ardre, Ala, Kräklingbo, Anga och Norrlanda, togo en mängd boskap, bräder, tjära och tillochmed kyrkoklockor samt bortförde omkring tjugo personer. Att Psilander, en äkta Carolin, var en utomordentligt tapper krigare, är nogsamt bekant; men bönderne, alldeles ovana vid allvarliga bardalekar, voro, såsom det sades, så fega, att de affärdade en fullmäktig till Apraxin för att bedja om nåd. Följande år landstego 60 man Ryssar vid Rone och bortförde boskap, ehuru 400 bönder voro samlade i närheten [31]. Då man besinnar, att inbyggarne varit flere århundraden under olika styrelser och förhållanden svårt förtryckta [ 77 ]genom fejder, plundringar, pålagor, missväxter, utskrifningar och farsoter, och att folkmängden den sistberörda tiden blott utgjorde 18,000; så kan man i sanning ej undra derpå, att de voro klenmodiga. Om en allmoge skall med kraft och allvar gripa till vapen mot en fiende; så skall den ha något bättre att försvara än Gotländingen på den tiden egde.

Gotland, som ända till reformationen tillhört Linköpings stift och 1572 fått en superintendent, blef omsider 1772 biskopsdöme. G. T. Lütkeman var öns förste biskop. Under den tid Gotland tillhörde Danmark, hade Wisby ett läroverk, hvilket ej allenast omhuldades af regeringen utan äfven af landet. När stadens skolhus 1627 afbrunnit, så har Christian IV befallt, att det skulle ofördröjligen iståndsättas. Skicklige skolynglingar fingo från landskyrkorna understöd. Wisby läroverk bestod för hundra år sedan af en rektor, en konrektor, två kolleger, en apologist och en kantor. Först 1820 fick staden ett gymnasium, hvilket nu är ett högre elementarläroverk. Många lärde och berömde män ha i äldre och nyare tider utgått från denna undervisningsanstalt.

Den 22 April 1808, ett af Sveriges olyckligaste år, landstego under anförande af amiralen Bodisco vidpass 2000 Ryssar vid Grötlingbo och tågade utan något slags motstånd till Wisby. Den 16 derpå följande Maj ankrade amiralen R. Cederström med tre linieskepp i Sandvik och landsatte der svenska trupper. Kort derpå blef en kapitulation afsluten i Wisby, till följd hvaraf Ryssarne fingo aftåga. Således blef den sköna ön eröfrad och återvunnen utan att en blodsdroppe spildes. Bodisco, som hade sitt högqvarter i Wisby, höll en [ 78 ]berömvärd ordning. Ett så olika förhållande mellan det sätt, hvarpå Apraxin och Bodisco betedde sig, härrörde naturligtvis till stor del af tidens olika sätt att föra krig, men troligtvis till en ännu större af afsigt att behålla den för Ryssland ej ovigtiga ön.

Tvenne år derefter fick Gotland, såsom vi ofvanföre nämnt, en nationalbeväring. Då denna beväring är talrik, har eget befäl och årligen exerceras å bestämda mötesplatser, så är landet numera långt ifrån så värnlöst som förr. Härtill kommer, att ett sällskap årligen anställer utanför Wisby ringmur täflingar i målskjutning. Äfven allmogen får deltaga i dessa täflingar, hvarvid prisbelöningar utdelas. Således lära sig Gotländingarne att rätt värdera goda skjutgevär och väl handtera desamma.



  1. Om Gotlands äldsta fornlämningar af C. Säve i Annaler för Nordisk Oldkyndighed og Historie. Kjöbenhavn, 1852. Sid. 130—170.
  2. J. G. Liljegren, Strödda anteckningar om fynd i Svensk jord uti Kongl. Vitterhets- Historie- och Antiqvitetsakademiens Handlingar, D. 13. s. 173, 175, 177, 180, 184, 190, 193, 206, 208—215, 219, 220, 222, 225, 235, 253, 263—271, 276.
  3. Periplus Otheri Norvegi et Wulfstani. Script. Rer. Dan. T. II. P. 119.
  4. Gotlandslagen af Schlyter, S. 93—104.
  5. Svenskt Dipl. N. 630.
  6. Svenskt Dipl. N. 815.
  7. Strelow, S. 154, 155.
  8. Annal. Min. Wisb. Script. Rer. Dan. T. I. P. 257. Strelow, S. 155, 156.
  9. Strelow, S. 161, 162.
  10. Sammastädes S. 161.
  11. Annal. Min. Wisb. Script. Rer. Dan. T. I. P. 259. Strelow, S. 163—171.
  12. Script. Rer. Svec. T. I. S. II. P. 57.
  13. Lagerbring, Svea rikes hist. D. 3. S. 500, 501.
  14. Script. Rer. Dan. T. VII. P. 360.
  15. Strelow, S. 180.
  16. Lagerbring, Svea rikes hist. D. 3. S. 517—519.
  17. Strelow, S. 182—184. Lagerbring. Svea rikes hist. D. 3. S. 710, 711.
  18. Annal. Min. Wisb. Script. Rer. Dan. T. I. P. 261, 262. Chron. Dan. ab anno 1241 ad 1410. Script. Rer. Dan. T. V. P. 533, 534. Strelow, S. 184—196.
  19. Wallin, Goth. Saml. D. I. S. 100.
  20. Script. Rer. Svec. T. I. S. I. P. 88.
  21. Strelow, S. 214, 215, 224–226, 228. 229. Hvitfeldt, S. 964, 965–967.
  22. Strelow, S. 240, 241.
  23. Annal. Min. Wisb. Script. Rer. Dan. T. I. P. 266. Strelow, S. 245–255.
  24. Jemför Kort relation om Gotland och dess beskaffenhet år 1652 i Nya handlingar rörande Skandinaviens histora, D. XIX. S. 363–380. Gahne, Bidrag till Gotlands historia 1645–1654, Akad. afhandl. S. 5, 6, 9, 10, 12, 13, 15, 16.
  25. Kammarrevisorn G. Berg, Berättelse om Gotland, uppsatt vid jordransakningen 1654, i Nya handlingar rörande Skandinaviens historia, D. XIX. S. 384, 385. Gahne, Bidrag till Gotlands hist. 1645–1654, Akad. afhandl. S. 14, 15.
  26. Lindström, Bidrag till historien om Gotland, Akad. afhandling. S. 12–19.
  27. Gerle, Bidrag till historien om Gotland 1700—1718, Akad. afhandl. S. 8.
  28. Bergman, De arce Wisbyensi, diss. P. 6–10.
  29. Gerle, Bidrag till historien om Gotland 1700–1718, Akad. afhandl. S. 13, 17–19.
  30. Gerle, Bidrag till hist. om Gotland. S. 8, 16, 17, 20, 21.
  31. Samma afhandl. S. 19, 20.