Gotlands konsthistoria/Bara
| ← Hörsne |
|
Källunge → |
| På Wikipedia finns en artikel om Bara kyrka. |
Bara.
Norrut ungefär ⅜ mil ifrån Hörsne är Bara, som dertill varit annex, belägen uti en ödslig trakt och blifvit för nära två sekler sedan obegagnad. Denna öde kyrka har bestått af ett aflångfyrkantigt skepp och ett fyrkantigt kor samt ett fyrkantigt torn i vester. Betydliga lemningar af skeppets och korets omgifningsmurar samt tornets hela vestra och delar af dess södra och norra sidomurar äro öfriga. Det visar sig likväl att byggnaden, hvilken varit uppförd af kalksten, mycket lidit både genom vittring och bortbrytning. Skeppet, som invändigt håller i söder och norr 25.7 samt i vester och öster 32.6 och murtjocklek 4.2, har skråkantiga socklar. En midtkolonn i skeppet har tillika med tunna hålkälade kransar å sido- och gafvelmurarna uppburit fyra skiljebågar och lika många korshvalf. Nedra delen af midtkolonnen qvarligger. Grundstenen är fyrkantig lodrät och hög, basen attisk med ofullbordade skyddsblad. Skaftet har hållit 6.6 i omkrets. Kapitälet har varit bukigt och slätt. Kransen saknas. Skiljebågarne ha varit 1.0 breda och kapporna spetsiga. Lemningar märkas efter en ingång å den södra sidomuren nära vestra ändan och efter en motsvarande å den norra. I södra ingångens yttre omfattning ha två kolonner mellan murhörn stått å hvarje sida. Lemningar framte, att grundstenarne varit skråkantiga, och att baserne haft skyddsblad, samt att poster stått på hög tröskel. Norra ingången är nästan helt och hållet förstörd; der qvarligger dock en hög tröskel. Inre omfattningarne ha varit snedsmygiga. Ett fönster öster om södra ingången är till det yttre och inre snedsmygigt. Triumfbågen, hvilken håller 13.6 i bredd, är hög och spetsig och har tunna hålkälade dynstenar, och den uppbär ett spetsigt röste, som å midten har en stor rakspetsig öppning för murmassans minskning.
Koret, hvars iure sträckning i söder och norr utgör 20.5 samt i vester och öster 22.1 och murtjocklek 3.3, har liksom skeppet skråkantiga socklar. Af lemningar ses, att korets betäckning bestått af ett spetsigt korshvalf. En ingang å södra sidomuren närmare vestra ändan har till yttre omfattningen haft å hvarje sida en kolonn emellan inre poster och yttre murhörn. Posterne, hvilka äro slipade och stå på hög tröskel, uppbära en spetsbåge, som prydes med trenne blad, af hvilka det mellersta liknar en åsnerygg. Ett bägarlikt kapital qvarsitter. En hålkälad krans ligger på detta kapitäl och närmaste murhörn. För kapitälerna qvarstår en rundstafvig och för murhörnen en skarpkantig spetsbåge. Å södra sidomuren och öster om ingången märkes ett enkelt fönster, som varit till det yttre och inre snedsmygigt. På altarväggen hvilar ett högspetsigt gafvelröste och å midten af densamma finnes ett stort fönster med högspetsig betäckning. Två poster i detta fönster, hvilket ut- och invändigt framter sneda smygar, ha upphurit två öfverblifna rundbågar, som skära hvarandra, och på dessa höjer sig en ring, hvilken omfattar en ros med fyra spetsiga blad. Lemningar af posterna äro liksom bågarna samt ringen och rosen ut- och invändigt snedsmygiga. I röstet ses en smal rakbetäckt ljusöppning. I den södra sidomuren nära östra ändan märkes ett rakbetäckt och i den norra två rakspetsiga väggskåp, som äro brädbeklädda. Tornet, vars vestra sidomur till hela sin höjd och ett dithörande röste qvarstår å midten af skeppets vestra gafvelmur, har, såsom lemningar af dess södra och norra sidomur visa, ofelbart med sitt sydöstra och nordöstra hörn hvilat på pelare, som uppgått från slutstenarna af södra och norra skiljebågen i skeppets takhvalf och varit med stora spetshågar förenade för att minska de öfriga sidomurarnas påtryckning. Alltså har tornet blott haft tvenne afdelningar öfver hvarandra. Tornets inre sträckning i söder och norr har utgjort ungefär 12.5, och förmodligen har dess vidd i motsatt riktning varit nära lika stor. En raksluten ingång i skeppets vestra gafvelmur vid södra ändan inleder till en trappa, hvilken i densamma sträckt sig från söder till norr och infört på skeppets nordvestra korshvalf, och vidare har en stege uppgått till ett bleklag. I nedra afdelningens vestra sidomur ses en liten ljusõppning, som ut- och invändigt är snedsmygig, men har utåt spetsbågig och inåt lågrakspetsig betäckning. I öfra afdelningen deröfver finnes en mycket stor glugg med spetsbågig betäckning och spår efter en tvådelning. Det röste, hvilket derpå höjer sig, framter två mindre gluggar jemte hvarandra och en sådan midt öfver desamma. Dessa gluggar äro till de yttre omfattningarna rätvinkliga och spetsbågiga och till de inre rätvinkliga och lågrakspetsiga. Öfra afdelningens glugg är mycket bredare nedtill än upptill, men röstets gluggar äro deremot nära lika breda nere och uppe. Å öfra afdelningen förmärkas ât söder liksom åt norr lemningar efter en stor glugg, som tvifvelsutan liknat den vestra, och förmodligen har en likadan glugg funnits åt öster. Troligtvis har ett spetsigt röste med tre gluggar stått åt söder norr och öster i likhet med det vestra. Skeppet har liksom koret haft ett spetsigt kroppåstak, och tornet måste enligt vanligheten uppburit en spira.
Ehuru socklarne och hörnstyckena samt alla yttre omfattningarne och triumfbågen bestå af välhuggen kalksten, så är hela den öfriga byggnaden uppförd af tuktad sådan. I skeppets sydvestra hörn ligger ett sockelstycke, som håller 12.5 i längd och 3.7 i bredd samt 1.0 i tjocklek. Takhvalfven ha enligt vanligheten varit slagna af kalkflisor och hållit 1.0 i tjocklek. Stycken af en dopfunt, hvilken bestått af kalksten, ligga i skeppet. Grundstenen är fyrkantig och rätvinklig. Foten saknas. Skalen, som är halfklotformig, har inunder haft enkla blad och deröfver höga rundbågiga och grunda fördjupningar, men inga andra prydnader.
På murarna växa små tallar och vid korets norra sida ett högt enträd. I tornets stora glugg hänger en ganska liten ringklocka, hvilken begagnas vid begrafningar å kyrkogården, som har en förfallen ringmur af kalksten.
Om kyrkans byggnadstid saknas underrättelse från medeltiden. Då denne helgedom är uppförd i temligen sen spetsbågsstil, kan den svårligen ha tillkommit förrän uti sednare hälften af fjortonde seklet.
Enär skeppets sidomurar haft vanlig tjocklek och dess midtkolonn endast fått vanlig styrka, inser hvarje sakkunnig, att en sådan tornbyggnad som den ofvanbeskrifna varit i högsta grad förfelad; ty en dylik kan blott betraktas såsom en takryttare, hvilken måste för att bibehålla sig uppföras af trä icke af sten. Att tornet likväl en längre tid egt bestånd, kan endast tillskrifvas det goda murningssätt, som under medeltiden varit allmänt på Gotland.
Kyrkan hade redan 1588 stått någon tid öde, då församlingen önskade att få åter begagna henne till gudstjenst. Derpå svarades, att, om menigheten ville förskaffa klocka och messkläder till kyrkan, superintendenten skulle på nytt inviga henne. Då helgedomen sedan nämnda tid förfallit, så är det lätt begripligt, att tornet, hvilket med tre fjerdedelar af sin murmassa hvilade på södra och norra skiljebågen i skeppets takhvalf, skulle, såsom det tydligen visar sig, instörta och nedslå desamma.
Vester om och några hundra steg ifrån berörda ruin ligger en stor kalkklippa, som kallas Baraberg och är en ovanlig företeelse på öns slättland. Enligt en gammal sägen ha troll, hvilka bott i klippan, mycket oroat och slutligen förstört kyrkan. Denne sägen har troligtvis tillkommit deraf, att Baraberg i hedendomen varit ett af Gotlands ryktbaraste offerställen. Nedanför klippan har jemväl en offerkälla funnits. På klippan stod en ask, som enligt en gammal berättelse grönskade både sommar och vinter och som af allmogen betraktades med helig vördnad. Ivar Axelson Thott, hvilken 1454 blef befallningsman på Gotland, lät flytta detta träd till Wisborgs slott, hvarest det strax vissnade. Från flere socknar kommo årligen till Baraberg många menniskor, som dels offrade penningar dels ull ända till ett lispund hvardera. Penningarne och den försålda ullens värde öfverlemnades till kyrkan[1]. Det tyckes således, som trollen ingalunda skadat kyrkan; såvida man ej menat, att de förbryllat byggmästaren, hvadan han uppfört en takryttare af sten ifrån den närbelägna klippan i stället för en sådan af trä ifrån den omgifvande skogen.
- ↑ Strelow. S. 215, 216.