Grannarna/Kap 19
| ← Adertonde brevet |
|
Tjugonde brevet → |
NITTONDE BREVET.
Vi ha nu varit en månad i staden. Den här dimman, den här mörka tiden trycka lynnet. Och sedan det eviga slasket! Man kan icke få en näsa frisk luft. Också ha alla människor snuva och bröstfeber. Björn är så upptagen, att jag blott får se honom till middagen och sent om aftonen. Gubben Dahl har fått ett anfall av podager, och Serena kan icke lämna honom. Jag är icke nog frisk för att kunna gå mycket ut och får då ej se henne ofta. Jag söker att sysselsätta mig hemma, men ingenting vill gå. Nyss ville jag uppliva mig med den sköna ”sången till solen”, men jag hade ingen röst. Så ville jag skriva en liten vers, men kunde till ”hjärta” ej få något annat rim än ”smärta”, vilket gjorde mig gråtfärdig; sedan ville jag rätt och slätt sy, men arbetet föll sig varken rätt eller slätt. Slutligen har jag satt mig vid fönstret för att vid ljudet av kärror och takdropp berätta för dig mitt dåliga lynne. Mina små elever tynga mig också. Vi komma omöjligt fort med bataille de Prague. Vi måste försöka med något annat. Säg, vet du något mera tröttsamt än oupphörligt takdropp?
Den 19.
Jag ville i går se Serena; jag behövde hennes vänliga anblick och ord. Jag var missmodig över mycket och särdeles över mig själv. Mina elever hade på förmiddagen så kvalt mig, att jag grät, då jag blev ensam. Vid middaden var soppan rökt. Björn måste lämna mig strax efter middagen. Jag tyckte att allt var odrägligt, och för att köra det elaka lynnet ur huset, vandrade jag under paraply och i smutsen bort till Dahls.
Jag fann dem ensamma. Den lilla familjen var församlad i gubbens sjukrum. Han satt i sin stora länstol med fötterna lindade i flanell. Serenas blick och vänlighet skulle ha upplivat mig, om icke hennes blekhet hade förskräckt mig och låtit mig ana, att här icke heller stod rätt väl till. Herr och fru Dahl voro även ovanligt tysta och allvarsamma. Jag såg likväl tydligt, att förhållandet emellan de gamla och deras älskling var lika hjärtligt som vanligt.
Efter teet gick fru Dahl in till sig och bad mig följa med, emedan Serena skulle läsa högt för sin morfar, som denna afton ej orkade språka. När vi voro allena berättade den goda gumman att Bruno för några dagar sedan hos Serenas morföräldrar anhållit om hennes hand.
”Hans begäran”, fortfor fru Dahl, ”gjorde mig ont, och dubbelt så, när han framförde den på en gång så varmt och så manligt, ty jag har alltid hållit av Bruno, och likväl kunde vi, för många orsakers skull, ej tänka på honom till make åt Serena, åtminstone icke ännu, då vi så litet känna honom. Det har gått underliga rykten om hans ungdom och anledningen till hans flykt ur modershemmet. Min man tog således kallt emot Brunos begäran, och, utan att avslå den, bad han honom för närvarande ej tänka vidare därpå, talade om framtiden, om att närmare lära känna honom o. s. v. Med en dyster blick tog Bruno sin hatt, bugade sig och lämnade oss utan att säga ett enda ord.
Sedan han var borta, kände vi oss alldeles förstämda, och vi beslöto att yppa för Serena allt vad som nyss förefallit och höra vad hon skulle säga därtill.
Vi gjorde så, och hennes djupa sinnesrörelse därunder bekräftade vad jag anat och vad hon själv på vår tillfrågan öppet erkände — Serena älskar Bruno! Redan som barn fattade hon för honom en besynnerlig innerlig tillgivenhet, och denna har nu blivit kärlek. Men när min man förelade Serena de skäl, som förmått honom att lämna Bruno ett så föga uppmuntrande svar, sade hon — fast under tårar — att han hade alldeles rätt.
Sedan denna stund ha vi icke mera talat om saken, men — Gud vet huru det kommer sig — vi äro alla litet förstämda.”
Under det vi samtalade, hade klockan blivit nio. Fru Dahl och jag åto en lätt aftonvard. Serena blev inne hos sin morfar. En stund efter måltiden gingo vi även in till honom för att bevista aftonbönen, som sedan femtio år hålles var afton i detta hem. När jag kom till dörren, hörde jag Serena läsa högt.
Då vi åter voro ensamma, märkte jag, att Serena såg trött ut. Hon hostade några gånger. Jag tyckte ej om den hostan, men då jag såg på henne med frågande oro, log hon mot mig så glatt och vänligt, som om hon velat förtaga detta intryck.
Då jag tog avsked och önskade gubben Dahl ”att sova väl!” sade han: ”Sömnen är icke min vän sedan en tid, men jag är lycklig nog att ha en liten Scheherazade vid min bädd, som förkortar för mig en del av den långa natten genom sina angenäma historier. Och det har hon väl gjort i mer än ett tusen och en natt. Men törhända är du i afton trött, min goda flicka?” tillade han i det han såg på Serena.
”Jag kan gärna läsa en stund till!” svarade hon hjärtligt.
Serena följde mig ut i salen. ”Serena”, sade jag förebrående, ”varför säger du icke sanningen åt din morfar? Du är trött; jag ser det. Tror du, att han är belåten med att du läser dig ihjäl för att roa honom? Detta är orätt, oförståndigt!”
”Tyst, tyst, du förståndiga människa!” sade leende och smekande Serena, under det en tår glänste i hennes öga, ”låt mig i afton följa mitt förstånd; en annan afton vill jag följa ditt. Morfar är ej frisk, och hans lynne är i dag mycket nedstämt. Om han trodde, att jag ej mår fullt väl, så skulle han bli mycket orolig. Jag mår ej heller illa. Jag är blott litet trött. Snart skall jag åter vara som ett vinterny.”
”Ack, kom snart till mig, Serena!”
”Det allra första, som blir mig möjligt!”
Dahls betjänt lyste mig hem. Det regnade, och tunga som dropparna föllo sig mina tankar. ”Skall Serena”, så talade de, ”vissna i sin ungdom, därför att hon blivit så kär för de gamla och gjort sig så oumbärlig för dem? Jag önskar, att hon bleve enleverad — hon blir eljest fasttrollad i den läsningen. Bruno skulle vara den rätta mannen att göra en sådan gärning.