Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 05
| ← Drömmen är ibland svår att skilja från verkligheten |
|
Den nygifta (fortsättning) → |
5.
Den nygifta.
Ludvig af Clermont, vanligen känd under namnet Bussy af Amboise, hvilken räknades bland det sextonde seklets största fältherrar, ehuru han dog knappt trettio år gammal, var en vacker karl och en sann ädling. Konungar och furstar eftersträfvade hans vänskap; drottningar skänkte honom sina ljufvaste småleenden. Bussy hade efterträdt La Mole i besittningen af Margaretas af Navarra tillgifvenhet, och den goda drottningen, som efter sin gunstlings död behöfde tröst, hade för den vackre Bussys skull begått så många dårskaper, att hennes gemål, Henrik, harmades däröfver, han som eljest föga brydde sig om dylikt, dårskaper, dem hennes svåger Frans säkerligen aldrig skulle förlåtit henne, så vida ej denna kärlek bragt Bussy på hans sida. Äfven denna gång uppoffrade hertigen allt för den oroliga ärelystnad, som under hela hans lefnad vållade honom så mycket lidande.
Men midt under allt detta hade Bussy, som aldrig hyst någon fruktan, hittills ej heller vetat, hvad kärlek var.
Henrik III hade erbjudit Bussy sin vänskap, men Bussy hade afböjt den, i det han yttrade, att konungars vänner vore deras drängar och stundom något ännu sämre, samt att ett dylikt anbud följaktligen ej anstode honom. Henrik III hade måst svälja denna förolämpning, som blef ännu skymfligare, då Bussy antog Frans till herre. Frans var, som sagdt, Bussys herre, dock på samma sätt som djurväktaren är lejonets: han betjänar och föder det, på det att lejonet ej må sönderslita honom. Sådan var denne Bussy, som Frans alltid sköt framför sig. Bussy visste det väl, men rollen var just i hans smak.
Hans tänkesätt påminde om familjen Rohans valspråk: Kung kan jag icke vara, furste försmår jag att vara, jag är en Rohan. Bussy tänkte: Kung af Frankrike blir jag icke, men hertigen af Anjou vill och kan bli det, och jag skall bli hans kung.
— Är herr de Saint-Luc hemma? frågade Bussy, när han anlände till palatset.
— Nej, nådig herre, svarade portvakten.
— Hvar skall jag då få reda på honom?
— Jag vet ej, svarade den gamle tjänaren; vi äro alla mycket oroliga, ty herr de Saint-Luc har ej varit hemma sedan i går afton.
— Hvad säger ni? utropade Bussy tviflande.
— Det är, som jag haft äran säga, nådig herre.
— Är fru de Saint-Luc hemma då?
— Ja.
— Gå då och säg henne, att det vore mig ett nöje, om jag finge göra henne min uppvaktning.
Fem minuter därefter återkom portvakten och svarade, att fru de Saint-Luc tog emot.
Bussy gick uppför trappan. Jeanne mötte honom i stora salen. Hon var mycket blek, hennes ögon voro röda af sömnlöshet, och på hennes kind kunde man märka spår efter tårar.
— Var välkommen, herr de Bussy, oaktadt all den fruktan er närvaro väcker hos mig, sade den unga damen.
— Hvad menar ni, min fru? yttrade Bussy; hur kan min närvaro väcka fruktan hos er?
— Ack, en duell har ju i natt ägt rum emellan er och Saint-Luc; tillstå det.
— Emellan mig och herr de Saint-Luc? upprepade Bussy förvånad.
— Ja, han aflägsnade ju mig för att få tala några ord enskildt med er. Ni tjänar hertigen af Anjou, och Saint-Luc tjänar konungen. I han säkert haft någon tvist er emellan, herr de Bussy; jag bönfaller, att ni måtte säga sanningen. Ni bör inse min oro. Saint-Luc följde visserligen med konungen, men I han ju kunnat stämma möte någonstädes. O, jag besvär er, säg mig, hvad som händt Saint-Luc!
— Min fru, svarade Bussy, hvad ni säger mig, är verkligen besynnerligt. Jag väntade, att ni skulle fråga, huru det är med mitt sår, och nu är det tvärtom jag, som skall göra reda för en annan person.
— Ack, Saint-Luc har då verkligen sårat er? Ni har duellerat med honom! utropade Jeanne; jag hade ju ändå rätt.
— Nej, visst icke, min fru. Saint-Luc och jag ha ej varit i minsta handgemäng, och det är, Gud ske lof! ej han, som sårat mig; han har tvärtom gjort allt, hvad han kunnat, för att hindra det. Han har väl redan talat med er om den vänskap, som numera råder oss emellan?
— Han? Hur skulle han kunnat berätta mig det, då jag ej fått se honom?
— Har ni ej sett honom?
— Ack nej! Visst icke.
— Men hvar kan han då vara?
— Det är just det, jag ville fråga er om, suckade Jeanne.
— Men omtala då, min fru, hur det gått till, sade Bussy, som anade förhållandet; det är ju alltför löjligt.
Den stackars unga frun såg förvånad på Bussy.
— Nej, det är mycket ledsamt, ville jag säga, återtog han hastigt. Jag har haft en så stark blodförlust i följd af mitt sår, att mitt hufvud icke är rätt redigt. Berätta för all del denna bedröfliga historia.
Jeanne började nu omtala allt, hvad hon visste, nämligen att konungen befallt Saint-Luc följa med, att Louvren blifvit stängd och att vakten bortskickat herr de Brissacs tjänare.
— Godt, sade Bussy, nu förstår jag: hans majestät har fört Saint-Luc med sig till Louvren, och, väl inkommen dit, har Saint-Luc cj fått tillstånd att lämna slottet.
— Hvarför det? frågade Jeanne.
— Åh, min fru, svarado Bussy förlägen, ni begär då, att jag skall yppa statshemligheter?
— Men, återtog den unga frun, både jag och min far ha varit till Louvren, och vakterna svarade, att de ej förstodo, hvad vi menade, och att herr de Saint-Luc säkert vore hemma hos sig.
— Ännu ett bevis på, att Saint-Luc är kvar i Louvren, återtog Bussy.
— Tror ni det? frågade Jeanne häftigt.
— Jag är säker därpå, min fru; vill ni själf öfvertyga er därom?
— Hur skall det gå till?
— Låt mig dra försorg därom.
— Men jag försäkrar er, att det är förgäfves jag beger mig till palatset; man skall säkert afskeda mig på samma sätt som sist; ty om han verkligen vore där, hvarför skulle jag ej då få se honom?
— Vill ni verkligen komma in i Louvren för att träffa er man?
— Men om han inte finns där?
— Jag försäkrar er, att han är där.
— Besynnerligt! Men, herr de Bussy, kan ni då verkligen komma in i Louvren?
— Ja visst, emedan jag icke är fru de Saint-Luc.
— Jag förstår er icke.
— Kom bara och lita på mig.
— Ni blir allt mer och mer obegriplig. Ni påstår, att fru de Saint-Luc ej får komma in i Louvren, och ändå vill ni själf föra mig dit.
— Visst icke, min fru; det är ej fru de Saint-Luc jag vill föra dit … ett fruntimmer! … Fy då!
— Ni gör narr af mig, herr de Bussy, och det är illa af er, då ni ser min ångest.
— Nej, min sköna fru; hör mig blott och förstå mig. Ni är tjugu år, har svarta ögon, är lång till växten och snarlik min yngste page: minns ni den där vackre gossen, som guldtyget klädde så bra i går afton?
— Ack, hvilken dårskap, herr de Bussy! utropade Jeanne rodnande.
— Hör på, jag har intet annat medel än detta att föreslå er. Det står er fritt att antaga eller förkasta det. Vill ni träffa er man, så säg?
— Ack, jag vill ge allt i världen för att få se honom!
— Jag lofvar, att ni skall få se honom, utan att det skall kosta er det allra ringaste.
— Ja … men …
— Jag har sagt er på hvad sätt.
— Må ske, herr de Bussy; jag underkastar mig det. Bed då en af era pager, att jag får låna kläder af honom; jag skall skicka en af mina kammarjungfrur att hämta dem.
— Nej, min fru, det behöfs icke. Jag skall skicka er en af de nya kostymer, jag låtit göra åt de slynglarne till drottningens nästa bal, och utvälja den, som jag tror bäst passa er. Sedan skall ni möta mig, och vi skola tillsammans bege oss till Louvren.
Jeanne smålog vänligt och räckte honom handen, i det hon sade:
— Förlåter ni mig mitt misstroende, herr de Bussy?
— Hjärtans gärna, min fru; ni förskaffar mig tillfälle att ställa till ett äfventyr, som skall komma hela Europa att skratta; det är således jag, som står i förbindelse hos er.
Sedan Bussy tagit afsked af den unga frun, återvände han hem till sig för att ordna allt för maskeraden.
Om aftonen möttes Bussy och fru de Saint-Luc på öfverenskommet ställe. Om den unga damen ej burit hans pagedräkt, skulle han ej igenkänt henne. Hon var under denna förklädnad alldeles förtjusande. Sedan de växlat några ord, styrde de sina steg till Louvren.
På vägen mötte de ett sällskap, så talrikt, att det intog nästan hela gatan och spärrade vägen för dem. Jeanne blef rädd; men Bussy igenkände på facklorna och eskorten hertigen af Anjou, dessutom lätt igenkännlig på den skäck han red och på den hvita sammetskappa han alltid bar.
— Ers höghet! Ers höghet! ropade Bussy så hårdt hans lungor förmådde.
Oaktadt hästarnas stampande och sorlet af rösterna nådde detta rop hertigens öra, och genast vände han sig om, i det han ytterst glad utropade:
— Du, Bussy? Jag trodde dig vara dödligt sårad och ämnade mig just nu till ditt hus.
— Sannerligen, ers höghet, svarade Bussy utan att ens tacka prinsen för hans deltagande, om jag ej är död vid detta laget, så har jag därför ingen annan än mig själf att tacka. Ni bringar mig just i vackra äfventyr, nådig herre! På balen hos Saint-Luc i går var det en riktig röfvarekula; ja, där fanns ej en enda af era anhängare utom jag, och de ha, på min ära, hållit på att tappa hvarenda smula blod af mig.
— Vid Gud, de skola dyrt få plikta därför, Bussy; de skola betala mig ditt blod, droppe för droppe!
— Ja, ers höghet säger så nu, återtog Bussy med sin vanliga fria ton, och ändock är jag säker, att ni småler åt den förste ni möter.
— Nå, genmälde prinsen, följ mig då till Louvren, så skall du få höra.
— Hvad skall jag få höra, ers höghet?
— Du skall få höra, hvad jag skall säga min bror.
— Men jag följer icke med till Louvren, ers höghet, om fråga blir att få snäsor. Dem kunna prinsarne af blodet och favoriterna hålla till godo med.
— Var lugn och lita på, att jag skall taga saken allvarsamt.
— Lofvar ers höghet, att upprättelsen blir lysande?
— Ja, jag lofvar dig, att du skall bli nöjd med den. Men du tvekar ännu, tror jag?
— Ers höghet, jag känner er så väl.
— Kom, säger jag; jag ansvarar dig för, att jag skall ge dem talämne.
— Aldrig kunde lyckan gynna er bättre, hviskade Bussy i Jeannes öra. Det skall bli ett förskräckligt gräl emellan de ömma bröderna, och under tiden kan ni få träffa er man.
— Nå, återtog prinsen, har du tagit ditt parti ännu, eller måste jag ge dig mitt furstliga ord till borgen?
— Nej, bevars; det vore olycksbringande, genmälde Bussy. Jag följer er på vinst och förlust, nådig herre, och om jag förolämpas, så hämnas jag.
— Nej, min tappre ädling, sade hertigen, det tillkommer ej dig, utan mig att hämnas. Vet, tillade han med lägre röst, att jag känner dem, som anfallit dig.
— Bah! invände Bussy, ers höghet har visst gjort sig besvär att höra efter sådant.
— Jo, jag säger dig, att jag har sett dem.
— Hvar då, ers höghet?
— Vid Porte Saint-Antoine, dit jag själf hade ärende, svarade prinsen. De anföllo mig och höllo på att mörda mig; jag anade just, att det var dig de ville åt, annars …
— Hvad menar ni, nådig herre?
— Hade du med dig den där pagen då? frågade prinsen liksom i förbigående och afbröt den hotelse, han ämnade uttala.
— Nej, ers höghet, svarade Bussy, jag var alldeles ensam; men ni?
— Jag hade Aurilly med mig, svarade prinsen. Men hvarför var du ensam?
— Därför att jag ville bibehålla mitt rykte för oförfäradt mod.
— Och de sårade dig? afbröt prinsen med den hastighet, som var honom egen, då han ej låtsade höra ett stickord.
— Ers höghet, jag vill ej göra dem den glädjen att medge det; men, oss emellan sagdt, fick jag ett rätt duktigt styng i sidan.
— Ack, de skurkarne! utropade hertigen. Aurilly hade således rätt, då han försäkrade, att de hade ondt i sinnet.
— Huru? utbrast Bussy; ni märkte försåtet; ni hade Aurilly med er, Aurilly, som handterar värjan lika bra som lutan; han förstod, att de hade ondt i sinnet; I voren två och de bara fem; och ni lurade ej på dem för att kunna bistå den de ville anfalla?
— Men hvad vill du då, att jag skulle göra? Jag visste ju inte, hvem det gällde.
— Ah, ers höghet, då ni kände igen konung Henrik III:s vänner, horde ni kunnat räkna ut, att det var någon af era vänner det gällde, och som det just icke finns någon annan än jag, som har nog mod att vara er vän, så var det lätt gissadt, att det var mig, de ville åt.
— Du har kanske rätt däri, min käre Bussy, svarade prinsen; men jag tänke icke på det då.
— Ne-nej, suckade Bussy, som ej fann något annat ord att uttrycka, hvad han tänkte om sin herre.
Man anlände snart till Louvren. Vakten hade visserligen att befallning att ej insläppa någon; men, som man förstår, kunde detta ej gälla den förste i riket näst konungen. Prinsen och hans följe försvunno således snart under vindbryggans hvalf.
— Ers höghet, sade Bussy, då de kommit in på borggården, håll nu räfst och kom ihåg ert löfte, att den skall bli eftertrycklig. Jag har emellertid ett par ord att tala med någon här.
— Du lämnar mig då, Bussy? sade oroligt hertigen, som tycktes hafva räknat på Bussys närvaro.
— Jag måste det. Men var säker på, att när det blir som hetast, skyndar jag till er. Skrik blott duktigt, nådig herre, så att jag hör er; ty om jag icke hör er skrika, kommer jag naturligtvis ej.
Då hertigen nu inträdde i drabantsalen, smög Bussy sig in i rummen, åtföljd af Jeanne.
Bussy kände Louvren lika väl som sitt eget palats. Han tog af åt en stentrappa, passerade ett par ensliga korridorer och hann slutligen till ett slags förmak.
— Vänta mig här, sade han till Jeanne.
— O, min Gud, lämnar ni mig här ensam? frågade den unga damen förskräckt.
— Det är nödvändigt, min fru; jag måste taga reda på vägen och skaffa er inträde.