Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 03
| ← Gatan la Ferronnerie |
|
Mötet → |
3.
Prinsen och vännen.
Hertigen af Guise hade uppmanat hertigen af Anjou att samma afton begifva sig ut bland folket; denna uppmaning hade i hög grad oroat den skuggrädde fursten. Frans öfverträffade själfva ormen i försiktighet. Som dock hans intresse fordrade, att han med egna ögon såg, hvad som föregick denna afton, beslöt han att efterkomma uppmaningen men fattade äfven det beslut att ej sätta foten utom sitt palats utan att vara väl eskorterad. Liksom hvarje rädd människa tager med sig något favoritvapen till sitt värn, gick hertigen att söka sitt svärd, som var Bussy.
Hertigen insåg, att han måste vara mycket försiktig, ty allt sedan den där tilldragelsen med Monsoreau, var Bussy trumpen och tvär, och Frans erkände själf, att, om han varit i Bussys ställe och ägt dennes mod, skulle han visat mer än harm mot den furste, som så grymt bedragit honom.
Bussy, liksom alla öfverlägsna naturer, kände sorgen lifligare än glädjen; den, som är oförskräckt i faran, dukar merendels lättare än den fege under för hjärtats lidelser. De män, som kvinnor lättast bringa till tårar, äro just de mest fruktansvärda för sitt eget kön.
Sorgen hade försänkt Bussy liksom i en dvala: han hade sett Diana presenteras vid hofvet, erkännas som grefvinnan de Monsoreau och af drottningen utnämnas till hofdam; han hade sett tusen nyfikna blickar sluka denna ojämförliga skönhet, den han så till sägandes, först hade upptäckt. Under en hel afton hade han haft sina eldiga blickar fästa på den unga kvinnan, som ej upplyfte sina nedslagna ögon. Bussy tänkte ej på, hur mycket Diana led, då hon höll sina ögon sålunda nedslagna.
— Ack, sade Bussy för sig själf, då han såg, att han förgäfves väntade på ett ögonkast af henne, kvinnorna äro listiga och djärfva, endast då det handlar om att narra en förmyndare, en man eller en mor; men är det fråga om att gälda en simpel skuld af erkänsla, då äro de blyga och fega. De äro så rädda för misstankar och fästa ett så öfverdrifvet pris vid sin minsta ynnest, att de föga fråga efter att krossa ett hjärta, om det så faller dem in. Diana kunde ju öppet sagt mig: tack, grefve de Bussy, för hvad ni gjort för mig, men jag älskar er ej. Häraf skulle jag antingen fått döden eller blifvit botad. Men nej, hon låter mig hopplöst älska; dock har hon därvid ingenting vunnit; ty jag älskar henne ej mer, jag föraktar henne.
Med raseri i hjärtat aflägsnade han sig.
I detta ögonblick var det ej mer detta ädla ansikte, som väckte kvinnornas kärlek och männens fruktan; det var en mulen panna, en hemsk blick, ett gäckande smålöje.
Då Bussy gick ut, såg han sig händelsevis i en stor venetiansk spegel och fann sin bild odräglig.
— Ack, sade han, jag är ju galen, då jag, därför att en föraktar mig, gör mig afskyvärd för hundra andra, hvilka söka mig! Men hur kommer det till, att hon föraktar mig, och hvem föredrar hon?
— Kanske det där långa skelettet med den gula hyn och som ständigt med sin svartsjuka blick rufvar öfver henne och ej heller låtsar se mig? När jag betänker, att jag, om jag ville, inom en kvart kunde hålla honom stel och kall under mitt knä, med tio tum af min värja i hans hjärta; att jag kunde öfverskölja hennes hvita, blomsterprydda klädning med hans blod; att jag kunde göra mig, om ej älskad, så åtminstone hatad! Ja, hennes hat, hennes hat snarare än hennes likgiltighet!
— Ja, men detta vore ju något helt vanligt och lumpet; det kunde anstå en Quélus, en Maugiron, i fall en sådan verkligen kunde älska. Bättre är att likna denne Plutarki hjälte, den jag så mycket beundrat, den unge Antiokus, som dog af kärlek utan att yttra en klagan. Ja, jag vill tiga; jag skall kväfva min smärta, skall instänga den inom min själ.
På vägen mötte han hertigen af Anjou, men vände bort hufvudet, ty ban kände sig ej nog stark att kunna småle mot eller ens hälsa på en furste, som kallade honom sin vän och så afskyvärdt bedragit honom. Prinsen repade honom vid namn, men Bussy vände sig ej ens om.
När grefven kom hem, satt han flera timmar utan att märka, att i andra ändan af rummet satt en man, som nyfiket observerade honom utan att göra minsta rörelse, utan att säga ett ord.
Slutligen kände Bussy en isande frosskakning, han sträckte sig häftigt, och hans hufvud neddignade på ena axeln.
Mannen som gifvit akt på honom steg i detta ögonblick upp och nalkades honom.
— Herr grefve, sade han, ni har feber.
Grefven lyfte upp hufvudet; hans panna var purpurröd.
— Ja så, är det du, Remy, sade han.
— Ja, grefve; jag har väntat er här.
— Här? Hvarför det?
— Emedan man ej stannar länge kvar på det ställe, där man lider.
— Tack, min vän! sade Bussy, i det han fattade den unge mannens hand.
Remy höll mellan sina händer denna fruktansvärda hand, som nu var svagare än ett barns, och tryckte den med ömhet och vördnad till sitt hjärta.
— Grefve, sade han, vill ni, att febern skall öfvermanna er, stanna då uppe; vill ni däremot kväfva den, så lägg er och låt läsa för er någon god bok, hvarur ni kan hämta föredöme och styrka.
Grefven efterkom sin väns råd.
Under hela påföljande dagen lämnade ej Remy grefvens hufvudgärd; han hade det dubbla åliggandet att vara läkare både för kroppen och själen. Men dagen därpå, samma dag, då hertigen af Guise ankom till Louvren, saknad Bussy Remy.
— Han har tröttnat, tänkte Bussy; det är också naturligt! Stackars gosse, han behöfver luft och solljus.
Så förflöt dagen; Remy syntes ej till. Bussy blef otålig.
— Ack, mumlade han flera gånger, och jag, som trodde på erkänsla och vänskap! Nej, hädanefter vill jag ej mer tro på någonting.
Mot aftonen hörde Bussy högljudda röster i sitt förmak.
En tjänare skyndade häpen in och anmälde:
— Hans höghet hertigen af Anjou.
— Låt honom komma in, sade Bussy, i det han rynkade ögonbrynen.
Hertigen inträdde.
— Det är för mörkt hos dig, Bussy, sade hertigen; det gör dig tungsint.
Bussy teg; föraktet höll hans mun sluten.
— Är du då allvarsamt sjuk, fortfor hertigen, efter du ej svarar mig?
— Jag är verkligen mycket sjuk, nådig herre, mumlade Bussy.
— Då är det därför, jag ej sett dig hos mig på ett par dagar? sade hertigen.
— Ja, nådig herre, svarade Bussy.
Stött af dessa korta svar gick prinsen ett par hvarf kring rummet, i det han betraktade taflorna på väggarna.
— Du har ett bra vackert palats, Bussy, sade hertigen.
Bussy svarade ej.
— Mina herrar, sade hertigen till sin svit, stannen i rummet utanför, ty min stackars Bussy är mycket sjuk. Men hvarför har man ej skickat efter Miron? Konungens läkare är ej för god för Bussy.
— Låt höra, Bussy, har du någon sorg? frågade hertigen med nästan ödmjuk ton.
— Jag vet icke, svarade grefven.
Hertigen närmade sig, likt en af dessa älskare, hvilka, i den mån de afvisas, bli allt ödmjukare och artigare.
— Säg mig det, Bussy.
— Ack, hvad skall jag säga er, nådig herre?
— Du är ond på mig, är det icke så? tillade prinsen med låg röst.
— Jag ond, för hvad då? Dessutom blir man inte ond på furstar. Hvartill skulle det tjäna?
Hartigen teg.
— Men, sade Bussy i sin ordning, vi förlora tiden med omsvep. Till saken, nådig herre!
Hertigen såg på Bussy.
— Ni behöfver mig, är det ej så? yttrade Bussy helt sträft.
— Ack, grefve de Bussy! Hvad menar ni?
— Jo, utan tvifvel behöfver ni mig, jag upprepar det ännu en gång; tror ni jag tänker, att det är af vänskap ni kommit till mig? Nej, vid Gud, ty ni älskar ingen, ni!
— Bussy! Är det du, som säger mig sådana ord!
— Låt oss lämna det där och säg, nådig herre, hvad vill ni? Då man ägnat sig åt en furstes tjänst, och då denne furste förställer sig ända därhän att kalla en människa sin vän, välan, då måste man hålla honom räkning därför och vara färdig att för honom uppoffra allt, till och med lifvet. Tala.
Hertigen rodnade, men som det var mörkt, märktes det ej.
— Jag vill dig ingenting, Bussy, sade han; du misstar dig, då du tror mitt besök vara egennyttigt. Jag önskade blott, då jag såg det vackra vädret i afton och hela Paris i rörelse för att underteckna ligan, att ha dig i sällskap för att se mig omkring litet i staden.
— Har ni inte Aurilly? sade Bussy.
— En lutspelare!
— Ack, nådig herre, ni uppskattar ej nog alla hans egenskaper; jag trodde, att han hos er hade andra åligganden, och utom Aurilly har ni ju ytterligare tio eller tolf ädlingar, hvilkas värjor jag hör slamra i mitt förmak.
Förhänget för dörren upplyftes sakta.
— Hvem är där? frågade hertigen högdraget, hvem inträder oanmäld i det rum, där jag är?
— Jag, Remy, svarade denne, i det han nalkades stolt och utan all förlägenhet.
— Hvem är Remy? frågade hertigen.
— Jag är läkare här, nådig herre, svarade den unge mannen.
— Remy, sade Bussy, är mer än läkare, nådig herre; han är min vän.
— Ha! svarade hertigen stött.
— Har du hört hvad hans höghet önskar? frågade Bussy, i det han ämnade stiga ur sängen.
— Ja, att ni skall följa honom, men …
— Men hvad? frågade hertigen.
— Men ni får ej följa hans höghet, grefve.
— Hvarför det? ropade Frans.
— Emedan det är för kallt ute, ers höghet.
— För kallt? upprepade hertigen, förvånad öfver att man vågade motsäga honom.
— Ja, för kallt; och som jag för grefvens hälsa måste ansvara inför hans vänner och i synnerhet inför mig själf, förbjuder jag honom följaktligen att gå ut.
Bussy ämnade icke dess mindre stiga ur sängen, men Remy tryckte på ett betydelsefullt sätt hans hand.
— Nåväl, sade hertigen, efter han skulle löpa så mycken fara vid att gå ut, så må han stanna hemma.
Och öfvermåttan stött tog hans höghet ett par steg åt dörren. Bussy rörde sig ej.
— Ditt beslut står då fast? sade hertigen; du vill ej följa med?
— Ni hör, nådig herre, sade Bussy, att läkaren förbjuder det.
— Du skulle vända dig till Miron, Bussy; det är en skicklig läkare.
— Ers höghet, jag föredrar en läkare, som är min vän, framför den allra lärdaste, svarade Bussy.
— Ja så; farväl!
— Farväl, nådig herre!
Hertigen aflägsnade sig med mycket buller.
Knappt var han borta, förrän Remy skyndade till den sjuke.
— Se så, nådig herre, sade han, stig nu upp.
— Hvarför skall jag stiga upp?
— För att göra en liten promenad med mig. Det är för varmt här i rummet.
— Men du sade ju nyss åt hertigen, att det var för kallt ute?
— Sedan han gick, har temperaturen förändrat sig.
— Huru? utropade Bussy och reste sig nyfiket upp.
— Ja, svarade Remy, jag är nu öfvertygad om, att luften är er ganska nyttig.
— Det förstår jag icke, sade Bussy.
— Förstår ni er på de läkemedel, jag ger er? Men ni tar ju in dem ändå? Således, fort upp nu! En promenad med hertigen af Anjou hade varit farlig; en promenad med läkaren däremot är nyttig; kom ihåg, att det är jag, som säger er det; har ni ej längre förtroende till mig? Då är det bäst, att ni afskedar mig.
— Välan då, sade Bussy, efter du så vill.
— Ja, det är nödvändigt.
— Hvart skola vi gå?
— Till ett kvarter, hvars luft jag just i dag undersökt, och som är ett suveränt botemedel för er sjukdom, nådig herre.
Bussy klädde sig, hvarefter de lämnade palatset.