Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 02
| ← Ligans undertecknande |
|
Prinsen och vännen → |
2.
Gatan la Ferronnerie.
Chicot hade goda ben och skulle nog begagnat sig däraf för att hinna upp mannen, som slagit Gorenflot, om ej något besynnerligt i denne mans hållning, men allra mest i hans följeslagares, antydt, att det vore farligt att söka göra deras bekantskap.
Chicot insåg, att han endast på ett sätt kundo inbilla dem, att han ej följde dem, och det var att skynda om dem. Vid hörnet af gatan Tirechappe gjorde han också detta och skyndade att ställa sig på lur vid ändan af gatan des Bourdonnais.
De båda männen skyndade uppför gatan S:t Honoré, och med hattarna nedskjutna i pannan och kapporna uppdragna till ögonen togo de med brådskande steg och militärisk hållning vägen till gatan la Ferronnerie. Vid hörnet af nämnda gata stannade de för att se sig omkring.
Under tiden hade Chicot kommit ett långt stycke före dem och hunnit ungefär till midten af gatan. Här stod en hästbår. Chicot kastade en blick omkring sig, såg kusken insomnad på kusksätet och en kvinna, som oroligt tittade ut mellan hästbårens gardiner. Chicot kröp ned under en bred stenbänk.
Knappt hade han gömt sig där, förrän han fick se de båda männen stanna bredvid hästarna; en af dem vände sig till kusken, och som denne var hårdsöfd, lät den, som sökte väcka honom, en äkta gascognisk svordom undfalla sig, medan den andre, ännu otåligare, lindrigt stack kusken i armen med udden af sin dolk.
— Aha, sade Chicot, jag bedrog mig då ej; det var således landsmän; nu förvånar det mig inte mer, att de så eftertryckligt slogo till Gorenflot, efter han smädade gascognarne.
Den unga kvinnan lutade sig ut, och Chicot kunde nu bättre observera henne; hon var omkring tjugu år, ganska vacker men mycket blek.
De båda männen nalkades hästbåren. Den längste af dem fattade damens hand, och i det han satte foten på fotsteget, sade han:
— Nå, min älskade, hur är det med dig?
Damen svarade endast med ett sorgligt småleende.
— Ännu samma svaghet!! O, hvad det gör mig ledsen!
— Ja, hvarför har ni också fört den unga damen med er till Paris? sade den andra karlen ganska sträft; det är sannerligen en förbannelse, att ni ständigt skall ha en kjortel fastsydd vid er jacka.
— Ack, min käre Agrippa, sade mannen som först talat, det är så smärtsamt att skiljas från den man älskar!
— Vid Gud, ni kan göra mig förryckt med sådant där tal, återtog den vresige kamraten; är ni då kommen till Paris bara för kärleks skull, min vackre Celadon? Jag tycker likväl, att Béarn är tillräckligt stort för era känslosamma promenader, utan att ni behöfver utsträcka dem ända hit till detta Babylon, där ni mer än tjugu gånger i afton hållit på att störta oss i fördärfvet. Vänd tillbaka dit bort, om ni vill kuttra om kärlek; men här, vid Gud, spelas ej andra intriger än politiska, nådig herre!
Vid ordet nådig herre hade Chicot gärna velat titta upp, men han kunde det svårligen utan att äfventyra en upptäckt.
— Låt honom gräla, min söta, och oroa dig ej öfver hvad han säger. Det är nödvändigt för honom att brumma litet.
— Men, utropade den vresige kamraten, stig då åtminstone upp i hästbåren, om ni vill säga ömma saker åt er dam, ty ni skall då mindre äfventyra att bli igenkänd, än om ni står så här midt på gatan.
— Du har rätt, Agrippa, sade den förälskade gascognaren, och du ser min sötaste lilla, att han är bättre rådgifvare än man skulle tro. Maka därför åt dig, min älskade, ty jag hoppas du tillåter, att, då jag ej kan ligga för dina fötter, jag åtminstone sitter vid din sida.
— Jag ej allenast tillåter det, sire, svarade den unga damen, utan jag önskar det innerligt.
— Sire, mumlade Chicot, i det han ofrivilligt lyfte upp hufvudet och häftigt stötte det mot stenbänken, sire! Hvad vill det säga? Jag vill bli hängd, om jag förstår det minsta af allt detta; men, tålamod!
— O, hvad jag är lycklig, fortfor den, som kallades sire, utan att det ringaste låta oroa sig af sin väns otålighet, hvarvid han för öfrigt syntes van, — hvad jag är lycklig! I dag är det en härlig dag. Här har jag mina goda parisare, som afsky mig hjärtligt och utan barmhärtighet skulle döda mig, om de bara visste, hur de skulle få fatt i mig, men ändå på allt sätt och vis arbeta att bana mig väg till tronen, och i mina armar håller jag den kvinna jag älskar! Hvar äro vi, d'Aubigné? Jag vill då jag blir kung, på detta ställe låta uppresa en staty, föreställande béarnarens skyddsängel.
— Béar …
Chicot tvärtystnade, ty han slog för andra gången hufvudet mot bänken.
— Vi äro på gatan la Ferronnerie, sire, och den bådar mig inte något godt, svarade d'Aubigné buttert.
— Det förefaller mig, fortfor Henrik, ty våra läsare ha utan tvifvel redan igenkänt konungen af Navarra, det förefaller mig, såsom öfverskådade jag tydligt hela mitt lif, såsom såge jag mig vara Frankrikes konung, stark och mäktig, men kanhända mindre älskad än jag i detta ögonblick är; det förekommer mig, som genomträngde min blick framtiden ända till min dödsstund. O, min älskade, upprepa ännu en gång, att du älskar mig, ty vid din röst veknar mitt hjärta!
Och med en melankolisk känsla, hvaraf han stundom öfverväldigades, lät béarnaren med en djup suck sitt hufvud sjunka ned mot sin älskarinnas axel.
— Ack, min Gud! sade den unga kvinnan förfärad, mår ni illa, sire?
— Bra! Det skulle bara fattas, sade d'Aubigné; vacker soldat, vacker general, vacker konung, som dånar!
— Nej, min älskade, lugna dig, sade Henrik; om jag dånade vid din sida, vore det blott af sällhet.
— I sanning, sire, jag vet ej, hvarför ni skrifver er för Henrik af Navarra; ni borde ta er ett ömt herdenamn. Hur är det möjligt, att ni så litet kan komma öfverens med fru Margot, då I likväl båda två ären så ömsinta och poetiska?
— Ack, d'Aubigné, för Guds skull tala ej om min gemål! Tänk, om vi skulle möta henne!
— Men hon är ju i Navarra, eller hur? sade d'Aubigné.
— Besitta! Är inte jag också i Navarra? Man tror ju åtminstone, att jag är där. Agrippa, kom och stig upp.
— Nej, min själ, svarade d'Aubigné; jag går hellre bakefter; jag skulle besvära er, eller, hvad ännu värre är, ni skulle besvära mig.
— Stäng då dörren, din béarniska björn, och gör som du vill, sade Henrik.
Därefter vände han sig till kusken och tillade: Lavarenne, dit du vet!
Hästbåren aflägsnade sig långsamt, åtföljd af d'Aubigné, som, på samma gång han bannade vännen, ville vaka öfver konungen.
Deras aflägsnande befriade Chicot från en förfärlig oro, ty den oförsiktige, som åhört detta samtal, kunde anse sig som död, i fall han upptäcktes.
— Skall jag låta Valois veta det här? sade Chicot, i det han kröp fram. Men hvarför skulle han behöfva veta det? Nej, jag skall ingenting säga; dessutom, då jag vet det, är det ju tillräckligt, ty noga räknadt är det ändock jag, som regerar.
Chicot gjorde härvid ett glädtigt skutt.
— Det är ett lustigt folk, de där förälskade, fortfor han; men d'Aubigné har rätt; han har alltför många kärleksäfventyr, den gode Henrik af Navarra. För ett år sedan kom han till Paris för fru de Sauves skull. Idag har han tagit med sig den där förtjusande lilla varelsen. Hvem hin kan hon vara? Troligen la Fosseuse. Dessutom så tänker jag, att, om Henrik af Navarra på fullt allvar är pretendent och om den stackars gossen verkligen funderar på att få tronen, så måste han äfven tänka litet på att förgöra sin fiende, hertigen af Guise, sin fiende kardinalen af Guise och sin fiende hertigen af Mayenne. Välan, jag tycker om béarnaren och är säker på, att han endera dagen skall spela den där afskyvärde lotringske slaktaren något spratt. Afgjordt: jag säger ej ett ord om hvad jag hört. Jag har nu sett kardinalen af Guise, jag har sett hertigen af Mayenne, jag har sett konung Henrik af Valois, jag har sett konung Henrik af Navarra; en enda furste fattas i samlingen, det är hertigen af Anjou. Låt se, hvar har jag min Frans III? Jag längtar just efter att få se denne värdige monark.
Chicot tog nu vägen till kyrkan Saint-Germain-l'Auxerrois. Han var ej den ende, som sökte hertigen af Anjou; äfven Guiserna sökte honom fåfängt öfverallt. Hertigen af Anjou var ej den man, som oförsiktigt utsatte sig för faran. Ett ögonblick trodde sig Chicot likväl ha funnit honom; det var på gatan Béthisy. En talrik folksamling hade där skockat sig, och i denna grupp urskilde Chicot grefve de Monsoreau och hertigen af Guise.
— Godt, sade han, här ha vi den fula fisken, som är hajens förebud; hajen själf måtte då ej vara långt borta.
Chicot bedrog sig; Monsoreau och hertigen af Guise voro sysselsatta att utanför en krog ymnigt förpläga en talare, hvars stammande vältalighet de på detta sätt uppeggade, Det var Gorenflot, nu alldeles plakat. Munken berättade om sin resa från Lyon, och hur han i ett värdshus haft en duell med en förskräcklig kalvinist. Hertigen af Guise som i denna berättelse tyckte sig finna vissa omständigheter, hvilka torde förklara Nicolas Davids långvariga tystnad, lyssnade uppmärksamt. Chicot å sin sida ställde sig äfven på litet afstånd för att lyssna.
Gorenflot, som oupphörligt vägde fram och tillbaka, föll emellanåt ned från sin lefvande predikstol, men sattes åter i sadeln. Hans tal var nu blott afbrutna meningar, men olyckligtvis kunde han ännu tala, och hertigen och Monsoreau lockade listigt ur honom fragmentariska uppgifter.
Denna bikt förfärade den lyssnande gascognaren. Han förutsåg det ögonblick, då Gorenflot skulle förråda hans namn, och detta namn skulle sprida ett fruktansvärdt ljus öfver hela hemligheten. Chicot förlorade således ej ett ögonblick, utan afskar betslen på några hästar, som stodo bundna där, gaf dem några eftertryckliga rapp och jagade dem midt in bland folkmassan, som förskräckt skingrade sig.
Som en pil ilade Chicot genom folkhopen till Gorenflot, såg vredgad på honom, fattade Panurge vid betslet, och snart voro Gorenflot och hertigen af Guise skilda åt af den böljande folkmassan. Chicot drog munken ned i en återvändsgränd, ställde honom och Panurge emot muren och sade:
— Ack, din fyllhund, din bedragare! Skall du då alltid alltid föredraga en bägare vin för en vän?
— Ack, herr Chicot! stammade munken.
— Jag föder dig, din usling, fort for Chicot, jag ger dig att dricka, och ändock förråder du din herre så här!
— Ack, Chicot! upprepade munken rörd.
— Tig, du är inte annat än en lögnare och förtjänat straff.
Den undersätsige munken, eljest stark som en tjur, men nu kufvad af ånger, dock mest af vin, vacklade hit och dit, medan Chicot våldsamt skakade honom.
— Att slå mig, mumlade munken; att slå mig, er vän, käre herr Chicot!
— Ja, du förtjänar tuktan, svarade Chicot, och den skall du också få.
Gascognaren gaf honom några kraftiga käpprapp.
— Ack, att jag vore nykter! suckade Gorenflot med en vredgad åtbörd.
— Om du vore nykter, skulle du slå mig, din otacksamma gök, är det inte så? Mig, din vän?
— Är ni min vän, Chicot, som öfverfaller mig så här?
— Den man älskar, den agar man ock.
— Tag då lifvet af mig genast! utropade Gorenflot.
— Med rätta borde jag det.
Chicot fördubblade nu sina vänskapsbevis mot den stackars genovevermunken, som började tjuta af alla krafter.
— Se så, håll sig nu vackert fast i Panurge och gå snällt och lägg sig på Ymnighetshornet.
— Jag hittar inte vägen, sade munken, med ögonen fulla af tårar.
— Ack, återtog Chicot, om du kunde gråta ur dig vinet, du druckit, så kunde du åtminstone bli nykter. Men det lär inte bli af, och jag måste väl vara din vägvisare.
Chicot fattade åsnan vid betslet, medan munken med bägge händer höll sig fast vid sadeln och hade all möjlig möda att behålla jämvikten.
Då de anländt till värdshuset, kommo några kypare genast ut och hjälpte Gorenflot af åsnan samt förde in honom.
— Nu snarkar han redan, sade mäster Bonhomet om några minuter till Chicot.
— Bra! Men som han endera dagen vaknar, så kom ihåg, att jag inte vill, att han skall veta, på hvad sätt han hitkommit. Ej ett ord därom till förklaring; det vore till och med ej så illa om han trodde, att han ej varit härifrån allt sedan den där märkvärdiga natten, då han väckte ett sådant uppseende i sitt kloster, och att han toge för en dröm allt hvad som händt honom sedan dess.
— Jag förstår, herr Chicot, svarade värden; men hvad har då händt den arma munken?
— En stor olycka. Han har visst i Lyon kommit i gräl med någon af Mayennes utskickade, den han dödat.
— O, min Gud! utropade värden; och …
— Och hertigen af Mayenne har svurit på, att han skall låta rådbråka honom.
— Var lugn, försäkrade Bonhomet; han skall under ingen förevändning komma härifrån.
— Godt! tänkte gascognaren, som nu var tryggad i afseende på Gorenflot. Nu måste jag nödvändigt taga reda på hertigen af Anjou.
Därpå styrde han kosan till dennes palats.