Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 06

←  Schombergs blåfärgning

Grefvinnan de Monsoreau av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Carolina Wancke Chicot i själfva verket konung af Frankrike

Ett besök  →

6.
Chicot i själva verket konung af Frankrike.

Klockan slog tolf; det var vid midnattstid Louvrens portar vanligen stängdes. Men Henrik hade klokt beräknat, att hertigen af Anjou den natten säkert skulle återkomma till Louvren för att ej i konungens sinne väcka alltför många misstankar, hvartill oväsendet i Paris denna afton ändå gifvit tillräcklig anledning.

Konungen hade således befallt, att portarna skulle stå öppna till klockan ett, men klockan en kvart på ett kom Quélus upp och sade:

— Sire, han har återkommit.

— Hvad gör Maugiron? frågade konungen.

Han har stannat kvar på sin post för att se efter, om hertigen skall gå ut igen.

— Åh, det har ingen fara, menade konungen.

— Då, sade Quélus med en åtbörd, som antydde, att konungen borde handla, — då, sire …

— Då, upprepade konungen lugnt, låta vi honom få lägga sig i ro. Hvem är hos honom?

— Herr de Monsoreau och de vanliga.

— Än Bussy?

— Han är inte där.

— Bra! sade konungen helt belåten.

— Hvad befaller ers majestät? frågade Quélus.

— Säg till d'Epernon och Schomberg att skynda sig så mycket som möjligt och underrätta Monsoreau, att jag vill tala med honom.

Quélus bugade sig och uträttade sitt uppdrag med all den skyndsamhet hat och hämndlystnad i förening kunna åstadkomma.

Fem minuter därefter inträdde d'Epernon och Schomberg, den ene omklädd, den andre omtvättad. Strax därpå infann sig Monsoreau.

— Vakthafvande kaptenen har sagt mig, att ers majestät gjort mig den äran att kalla mig till sig, sade öfverhofjägmästaren bugande.

— Ja, svarade Henrik; då jag spatserade i afton, tyckte jag luften var så klar, att det föll mig in, att vi i det härliga vädret kunna företaga en präktig jakt i morgon. Det är nu bara midnatt; res således genast till Vincennes, herr grefve, och spåra upp en dofhjort åt mig; i morgon skola vi jaga den.

— Men, sire, invände Monsoreau, jag trodde, att ers majestät i morgon skulle gifva audiens åt hertigen af Anjou och hertigen af Guise för att utnämna en chef för ligan.

— Nå, min herre, än sedan? sade konungen med den högdragna ton, på hvilken det föll sig så svårt att svara.

— Sedan, sire … skall det kanske inte bli tid.

— Tid fattas aldrig för den, som vet att använda den, herr öfverhofjägmästare, och det är därför jag befaller er att resa på ögonblicket. Ni har tid att i natt spåra upp en dofhjort och att i morgon ha allting färdigt till klockan tio. Begif er således genast å väg. Quélus och Schomberg, gån och låten på konungens vägnar öppna porten för herr de Monsoreau och låten sedan på konungens vägnar stänga den.

Öfverhofjägmästaren aflägsnade sig helt förvånad.

— Det är således ett infall af konungen? yttrade han till de bägge ädlingarna under det de gingo ned tillsammans.

— Ja, svarade de helt lakoniskt, och Monsoreau fann snart, att han på det hållet ingenting kunde få veta.

— Aha! mumlade han för sig själf, då han gick förbi hertigens af Anjou rum, det förefaller mig, som bådade detta ej något godt för hans kunglig höghet.

Men det var för tillfället omöjligt att varna hertigen. Quélus och Schomberg gingo på hvar sin sida om honom, och ett ögonblick fruktade han till och med för sin egen frihet. Icke förrän han kommit utom Louvren och hört dess port stängas bakom sig, fann han, att dessa misstankar varit ogrundade.

När Quélus och Schomberg kommo tillbaka sade kungen:

— Varen nu tysta och följen mig alla fyra.

— Hvart gå vi? frågade den ständigt försiktige d'Epernon.

— De, som följa med, få väl se, svarade konungen.

Ädlingarna undersökte sina värjor och följde konungen, som med en lykta i handen förde dem genom åtskilliga löngångar till hertigens rum.

En kammartjänare vakade i korridoren, men innan han fick tid att skynda in till sin herre, hade Henrik med egen hand fattat tag i honom och befallt honom tiga samt öfverlämnat honom åt sina följeslagare, som stängde in honom i ett kabinett.

Det var således konungen själf, som öppnade dörren till det rum, där hertigen af Anjou befann sig.

Hertigen hade nyss lagt sig och var försänkt i de behagliga, ärelystna drömmar, aftonens tilldragelser hos honom väckt; han hade hört sitt namn äradt och prisadt, konungens däremot nedsatt och försmädadt. Ledsagad af hertigen af Guise, hade han sett parisiska folket lämna plats för honom och hans ädlingar, medan konungens gunstlingar däremot blifvit utskrattade, skymfade och förolämpade.

På bordet bredvid sig hade han lagt ett bref, som Monsoreau på hertigens af Guise vägnar tillställt honom, och hvari den senare uppmanade honom att ej underlåta att infinna sig på uppvaktningen hos kungen.

Hans förvåning blef stor, då han såg dörren till löngången öppnas, och hans fruktan nådde sin höjd, då han fann, att det var konungen själf, som steg in. Henrik gaf sina följeslagare tecken att stanna vid tröskeln och närmade sig allvarsam, med rynkade ögonbryn och utan att säga ett ord.

— Sire, stammade hertigen, den ära, ers majestät gör mig, är så oväntad …

— Att den förskräcker er, är det icke så? sade konungen; jag kan väl förstå det; men nej, nej, min bror, ligg stilla stig icke upp.

— Men, sire … tillåt … stammade hertigen och fattade darrande hertigen af Guise bref.

— Ni höll på att läsa?

— Ja, sire.

— Förmodligen en intressant lektyr, efter den höll er vaken så sent.

— Åh, sire, ingenting af vikt, svarade hertigen med ett konstladt smålöje, — endast en liten aftonpost.

— Ja, återtog Henrik, jag förstår: en Venuspost; men nej, jag misstar mig; man förseglar ej dylika biljetter med sådana sigill.

Hertigen gömde brefvet.

— Hvad han är förbehållsam, den käre Frans! sade konungen med ett skratt, allt för mycket liknande en tandagnisslan, att ej hans bror skulle bli högst förskräckt. Emellertid försökte hertigen att taga mod till sig, och då han märkte, att de vid dörren stående gunstlingarne lyssnade och tycktes glädja sig åt detta uppträde, sade han:

— Vill ers majestät tala med mig enskildt?

— Hvad jag har att säga er enskildt, monsieur, sade konungen, i det han med flit lade vikt på ordet monsieur, som det franska hofceremonielet tillägger konungens bröder — täckes ni tillåta, att jag i dag säger i vittnens närvaro; således, mina herrar — tillade han, — hören väl på hvad som säges: konungen tillåter det.

Hertigen lyfte häftigt upp hufvudet.

— Sire, sade han med den hotfulla, giftiga blick, som människan lånat af ormen, innan ni förolämpar en person af min rang, borde ni ha nekat mig gästfrihet i Louvren; i mitt palats hade jag åtminstone varit herre.

— Sannerligen, sade Henrik med grymt gäckeri, ni glömmer, att, hvar helst ni befinner er, ni dock är min undersåte, och att mina undersåtar äro hos mig, hvar de äro, ty, Gud ske lof, ännu är jag konung … konung i landet!

— Sire! svarade Frans, jag är här i Louvren hos min mor.

— Ja, och er mor är hos mig, sade Henrik; se så, gif mig nu brefvet.

— Hvilket bref?

— Det ni nyss gömde.

— Sire betänk er, sade hertigen.

— Hvad skall jag betänka?

— Jo, er begäran är ovärdig en ädling och på sin höjd passande för en af era polisbetjänter.

Konungen vardt gulblek af harm.

— Gif mig brefvet! ropade han.

— Ett bref från ett fruntimmer! Betänk er, sire.

— Det ges fruntimmersbref, som det är godt att få läsa och farligt att vara i okunnighet om, t. ex. dem vår mor skrifver.

— Min bror!

— Brefvet! skrek konungen och stampade i golfvet; gif hit brefvet, elier låter jag någon af min betjäning rycka det ifrån er.

Med ett hopp var hertigen ur sängen och kramade ihop brefvet i sin hand, tydligen i afsikt att komma till kaminen för att kasta det på elden.

— Vill ni handla så mot er bror? frågade han.

Henrik gissade hans afsikt och ställde sig framför honom.

— Nej, icke mot min bror, men väl mot min värste fiende, sade han; icke mot min bror, men väl mot hertigen af Anjou, som i afton lupit omkring på Paris’ gator med hertigen af Guise och som försöker att för mig undangömma ett bref från någon af sina medbrottslingar, de lotringska prinsarna till exempel.

— Denna gång, sade Frans, är er polis illa underrättad.

— Men jag säger er, återtog konungen, att jag i sigillet såg de tre beryktade fåglarna, som vilja sluka de tre franska liljorna. Gif mig brefvet, eller, vid Gud! …

Henrik gick ett steg mot hertigen och lade handen på hans axel.

Frans hade ej förr på sin skuldra känt den kungliga handen och med en sidoblick iakttagit de fyra gunstlingarnes hotande ställning, än han föll på knä och ropade:

Hjälp, hjälp! Min bror vill mörda mig!

Dessa hertigens ord, uttalade med en ton af den djupaste ångest samt i full öfvertygelse, att hans lif verkligen hotades, gjorde ett sådant intryck på konungen, att dennes vrede slocknade, då han betänkte, att Frans verkligen fruktade ett mord, och att detta mord vore ett brodermord. En bäfvan genomfor honom vid den tanken, att hans ätt, olycklig såsom alla, hvilka äro nära att utslockna, sedan urminnes tider sett bröder mörda hvarandra.

— Nej, sade han, ni bedrar er, min bror; konungen vill er icke något ondt; ni har gjort motstånd, men erkänn er nu besegrad och medgif, att det är konungen, som är herre; ni vet det nu, om ni ej vetat det förr: erkänn det högt!

— Ack ja, jag erkänner det! utropade hertigen.

— Välan, gif då hit brefvet … ty konungen befaller det.

Hertigen af Anjou lät brefvet falla på golfvet, konungen upptog det, vek ihop det och stoppade det i sin ficka.

— Är detta allt frågade hertigen med sin lömska blick.

— Nej, monsieur, svarade Henrik; med anledning af er uppstudsighet måste ni finna er i att ej gå ut, innan mina misstankar i afseende på er hunnit skingras. Ni stannar således här; rummen äro bekväma, de ha just ej utseende af ett fängelse; dessutom skall ni få godt sällskap, åtminstone för i natt, ty dessa fyra herrar skola hålla vakt här och i morgon aflösas af schweizergardet.

— Men kunna ej mina vänner få träffa mig?

— Hvilka kallar ni era vänner?

— Åh, Monsoreau, Ribeirac, Antraguet, Bussy …

— Vågar ni äfven nämna Bussy?

— Skulle han då haft den olyckan att misshaga ers majestät?

— Ja.

— När då, sire?

— Beständigt, synnerligast i natt.

— I natt; hvad har han då gjort er, sire?

— Han har låtit mig förolämpas på Paris’ gator.

— Er sire?

— Ja, mig eller mina vänner, hvilket är det samma.

— Bussy förolämpat någon på Paris’ gator … den, som det påstår, bedrar er, sire.

— Jag vet, hvad jag säger, monsieur.

— Sire, utropade hertigen med triumferande min. Bussy har ej på två dagar lämnat sitt hus: han ligger i brinnande feber.

Konungen vände sig med frågande min till Schomberg.

— Om han har feber, vet jag ej, svarade den unge mannen; men att han i natt var på gatan Coquillière, det vet jag.

— Hvem har sagt er det? frågade hertigen.

— Ingen; jag har själf sett honom.

— Ni har sett Bussy, säger ni?

— Ja, frisk och sund och, såsom det tycktes, strålande af glädje. Han hade med sig sin vanliga följeslagare, den där Remy, som är stallmästare eller läkare, jag vet icke så noga hvilketdera.

— Det kan jag ej begripa, sade hertigen häpen; jag såg Bussy i afton sängliggande hemma hos sig; då måste han bedragit mig.

— Godt! sade konungen; Bussy skall straffas liksom de andra, då det hunnit bli ljus i saken.

I tanke att afvända konungens vrede från sig, försökte hertigen ej mer taga Bussys försvar, utan sade:

— Om Bussy gjort något dylikt, sedan han vägrat följa mig, så har han verkligen haft några afsikter, dem han ej velat yppa för mig, hvars tillgifvenhet för ers majestät han känner.

— I hören, mina herrar, sade konungen, att min bror påstår sig ej ha gifvit honom något uppdrag.

— Så mycket bättre, svarade Schomberg.

— Hvarför det?

— Emedan ers majestät då kanhända tillåter oss att behandla honom som vi vilja.

— Vi få se, sade Henrik. Emellertid, mina herrar, anbefaller jag er min bror; visen honom i natt, då I han den äran att utgöra hans vakt, all den aktning, man är skyldig en prins af blodet.

— Ja, sire, svarade Quélus med en blick, som kom hertigen att rysa, var lugn; vi veta, hvad vi äro hans höghet skyldiga.

— Godt! Farväl, mina herrar! sade Henrik.

— Sire, ropade hertigen, mer förskräckt öfver konungens bortgång än öfver hans närvaro; är jag då verkligen fånge? Få mina vänner ej besöka mig? Får jag icke gå ut?

Han tänkte härvid på morgondagen, då hans möte med hertigen af Guise var så nödvändigt.

— Sire, fortfor hertigen, då han såg konungen nära att bevekas, låt mig åtminstone få vara ers majestät nära; där är min plats; jag kan ju vara fången där lika väl som annorstädes och bättre bevakas där än på alla andra ställen. Sire, bevilja mig den ynnesten att få vara hos ers majestät.

Konungen var nära att bifalla hertigens af Anjou begäran, ty han insåg ej, att däri kunde ligga någon fara, då hans uppmärksamhet i hast vändes mot dörren: där stod en lång figur, hvilken med hufvud, armar, händer och fötter gjorde alla upptänkliga nekande åtbörder.

Det var ingen annan än Chicot.

— Nej, sade Henrik, ni far ej illa här, monsieur, jag finner för godt, att ni förblir här.

— Sire! … stammade hertigen.

— Då konungen af Frankrike yttrat sin vilja, bör det vara er nog, sade konungen med högdragen blick, som fullbordade hertigens nederlag.

— Sade jag ej, mumlade Chicot, att jag i själfva verket är konung af Frankrike!

---