Grekland, Philip af Makedonien
| ← Lefnadssätt och seder i Athen |
|
Alexander den store → |
Femte tidehvarfvet.
Från det makedoniska herraväldets begynnelse till
Greklands eröfring af Romarne.
1. Philip af Makedonien.
Om den befolkning, som bebodde Makedoniens stora och vidsträckta slätter, finnas ej några bestämda uppgifter. Hon synes hafva utgjort en blandning af den grekiska stammen och den barbariska stam, hvilken befolkade Illyrien och Epeiros, ehuru en Illyrier och en Makedonier på Polybios’ tid ej kunde förstå h varan dra utan tolk. Då Hellenerna invandrade i Grekland, stannade utan tvifvel en afdelning af dem uti den sydvestliga delen af Makedonien, vid Haliakmons och Erigons öfre lopp, under det att den norra delen, från Axios till Strymon, tillhörde den stora illyriska stam af Päonier, hvilka påstodo sig härstamma ifrån Trojanerna; den sydöstra slutligen innehades af Thraker, Mygdoner m. fl. andra stammar. Under beröringen med dessa barbarer förändrade sig den grekiska stammen, och en blandad befolkning uppstod, hvilken Herodotos vägrar att kalla Hellener, men som visade en stor lätthet att tillegna sig det grekiska språket. Detta folk bildade flere stammar, hvar och en med sitt eget öfverhufvud, såsom Elymeerna, Oresterna, Lynkesterna o. s. v. Den mägtigaste bodde omkring Ägä eller Edessa och bar det sedermera så ryktbara namnet Makedonier. Hos en del af dessa tappra och krigiska folk var den man, som ej hade dödat en fiende, utsatt för vanheder. Qvinnan synes der hafva varit mer fri, mer inflytelserik, än i Grekland.
Angående detta lands äldsta historia har man hvarken hjeltedikter eller talrika sagor, såsom förhållandet var i Grekland. Thukydides berättar endast, att under det nionde århundradet, det vill säga vid den tid då de republikanska författningarna efterträdde konungamagten, Herakliden Karanos ifrån Argos på oraklets tillstyrkan i spetsen för en skara Greker begaf sig till Oresternas land. Konungen i denna trakt tog honom i sin tjenst uti ett krig emot en angränsande stam och i belöning för den hjelp han erhållit gaf han honom det land, som ligger norr om Thermäiska viken. Edessa fick af honom namnet Ägä och fortfor att vara landets hufvudstad ända till Amyntas’ och Philips tid, hvilka föredrogo staden Pella, belägen närmare hafvet.
Herodotos har långt utförligare berättelser att anföra. Emellertid uppgifver äfven han en Heraklid såsom stamfader för den makedoniska konungaätten. Grekland erkände riktigheten häraf genom att tillåta Alexander, Amyntas’ son, deltaga i de olympiska spelen. Om den rad af makedoniska herskare, hvilka Herodotos uppräknar före Perserkrigen, känner man föga. Först vid denna tidpunkt börjar en halfdager att sprida sig i Makedoniens historia. Utan att vara synnerligen vidsträckt, hade detta konungarike redan då betydligt förökats. Då Perserna bemägtigade sig Thrakien, regerade Amyntas, en vän till Peisistratiderna, i Makedonien. Följande de närgränsande folkens exempel, erbjöd han de persiska sändebuden jord och vatten; men desse mördades vid en måltid af konungens son, Alexander. Denne Alexander blef konung år 500. Vid Xerxes’ anfall på Grekland blef Makedonien öfversvämmadt af den frambrusande strömmen; men, ehuru i samma läger, som Greklands fiender, försummade ej Alexander något tillfälle att visa, att han handlade emot sin vilja, och att han ej begärde bättre än att få tjena sina grekiska stamförvandter. Det var honom Mardonios skickade till Athen för att underhandla, det var han, som natten före slaget vid Platää infann sig i Grekernas läger och för dem uppenbarade fiendernas planer. Han åtnjöt ej dessmindre stor ynnest hos Mardonios, hvilken skänkte honom Thrakien ända till berget Hämos, en besittning, som likväl genom uppror snart gick förlorad. Men man kan måhända tillskrifva Persernas beskydd eröfringen af Kreston, Therma, Pydna m. fl. andra orter.
Makedonien hade förstorats genom vänskapen med Perserna; det förstorades ännu mera genom deras nederlag. Begagnande sig af Athens segrar, hade Alexander I och Perdikkas II utvidgat sitt välde. Vi hafva sett Perdikkas understödja det upproriska Potidäa emot Athen och kalla Brasidas till sin och de chalkidikiska städernas hjelp. Då Spartanerna blifvit alltför fruktansvärde bundsförvandter, närmade han sig åter Athen. Hans plan var att ej ingå några varaktiga förbindelser, utan låta både Athen och Sparta, allt efter som det bäst passade sig, bidraga till förökandet af hans magt. Hans efterträdare, Archelaos I, sökte mindre att förstora, än att gifva styrka åt sitt rike, hvilket ännu ej lemnat hjeltetidens traditioner bakom sig. För att vinna tronen hade han mördat en broder, en farbroder och en kusin, hvilkas rättigheter voro större än hans. En man, som köpt sin magt så dyrt, kunde naturligtvis ej vara sinnad att lemna denna i de stores händer. Den till hälften barbariska makedoniska adeln hade hela den doriska aristokratiens stolthet. Uti den häftiga striden emot den segrade likväl Archelaos och gaf derefter sitt konungarike en ny organisation. Han skapade en regelbunden krigshär, befästade flere städer, anlade vägar och grundade Dion, dit han införde den grekiska civilisationen och konsten. Hans hof var lysande och storartadt: det pryddes af grekiska konstnärer. Zevxis utförde i hans palats dyrbara målningar. Han bemödade sig förgäfves att ditlocka Sokrates, men detta lyckades honom med Evripides, hvilken jemte Agathon, en annan ryktbar dramatisk skald, slutade sitt lif i Makedonien. Detta till hälften grekiska, till hälften barbariska land, som hvarken hade något ordnadt samhällslif, ej heller handel, industri, konst och literatur, erhöll genom Archelaos elementen till allt detta. Han var Peter den store i detta den grekiska verldens Ryssland. Archelaos mördades år 399, kanhända ett offer för adelns hämnd.
Man skulle kunna föra jemförelsen med Ryssland ännu längre genom det tillägget, att denna brådstörtade civilisation ej genomträngde massan af folket, utan blott gaf en viss fin yta åt adeln vid hofvet. På den bildningsälskande konungens död följde brott, troninkräktningar, mord och borgerliga krig under en tid af 40 år. Då Amyntas II slutligen, efter flere företrädares fall, med Thessaliens och Olynthos’ bistånd lyckades bibehålla sig på tronen, men hans bundsförvandter deremot började blifva alltför farlige för honom, bröts desses magt af Sparta. Han efterlemnade tre söner: Alexander, Perdikkas och Philip (370). Den äldste mördades. För att hålla Makedonien i beroende, bortförde Pelopidas, såsom vi förut nämnt, den yngste såsom gisslan till Thebe (368). Sedan Perdikkas III växt upp, hämnades han sin broders mord och tycktes regera i samma anda som Archelaos; men han stupade redan år 360 i striden mot Illyrierna.
Philip, Amyntas II:s tredje son, var då 23 år gammal. Han hade förmodligen redan vid den tiden lemnat Thebe för att taga befälet öfver en provins, som Perdikkas lemnat honom. Philips vistelse i Thebe gaf fulländning åt de egenskaper, med hvilka naturen utrustat honom. Grekland hade hunnit höjden af civilisation, Thebe spetsen af magt, och Philip hade den ovanliga lyckan att få lefva tillsammans med en man, hvilken syntes vara i besittning af alla sitt folks utmärkta egenskaper, stor som fältherre, talare och statsman, vi mena Epaminondas. Philip hade äfven tillfälle att på nära håll se maskineriet i Greklands författningar, offentligheten i de fattade besluten, långsamheten i utförandet, öfverilningen hos folket, bestickligheten hos dess ledare. Denna kännedom om personer och förhållanden blef ett förskräckligt medel i händerna på en man, som var smidig och djerf, företagsam och listig, som egde en aldrig tröttnande verksamhetsförmåga, understödd af en helsa af jern, och framför allt en oerhörd hersklystnad, hvilken, om så behöfdes, ej tvekade att trampa rättvisan under fötterna, Philip var idealet för en statsman, om statskonstens yttersta mål är framgången.
Amyntas, tronarfvingen, var ett barn. Förmynderskapet tillkom i första rummet Philip, som var hans farbroder; denne tog det äfven. Ofantliga svårigheter reste sig ifrån alla sidor. Riket var alldeles omgifvet af fiender: baktill och på sidorna af barbariska folkstammar, framtill af Grekerna, hvilka innehade kusterna af Ägäiska hafvet. Inre söndringar öppnade vägen för fienderna. För att bjuda så stora faror spetsen, hade Philip ett folk, som var nedslaget till följd af den blodiga seger, Illyrierna nyligen vunnit, en oduglig krigshär och en öfvermodig adel. Det var sålunda nödvändigt att återgifva Makedonierna förtroendet till sig sjelfva, att förskaffa sig deras tillgifvenhet, att införa en sträng krigstukt i krigshären för att med framgång kunna bekämpa dem, som betraktade landet som ett lätt byte: detta i afseende på det inre. I afseende på det yttre måste man betrygga gränserna, tillbakavisa Illyrierna i vester, Thrakerna i öster och bortdrifva Grekerna, hvilka hindrade Makedoniens tillträde till hafvet.
Denna Philips första plan var en befrielseplan; sedan Makedonien fått fred i det inre och uppnått sina naturliga gränser, skall Philip utgå derifrån för att eröfra Illyrien i vester och Thrakien i öster; han skall lägga den ena handen på Byzantion, nyckeln till Svarta hafvet, och den andra på Thermopylä, nyckeln till Grekland. Sedan detta blifvit gjordt, skall eröfringen af Persien ej blifva annat än en lek. Philip uppgjorde ej hela denna jettelika plan ifrån början. En ny förhoppning uppväxte ur hvarje ny framgång; och planen varifrån början så väl affattad, att han kunde utvidgas, i samma mån som lyckan tillväxte. Detta är för Philip en tillräckligt stor ära, utan att man behöfver låta honom 20 år på förhand förutse den framtid, som först efter dessa 20 år blef möjlig. På den utstakade vägen fortgick han emellertid oafbrutet i den ordning vi angifvit, lemnande blott den sista delen åt sin son; äfven denna skulle han kanske sjelf hafva tillryggalagt, om ej ett dolkstyng satt en gräns för hans lycka, hans snille och hans ännu kraftfulla ålder.
Till en början hade han att försvara sig emot två tronpretendenter, Argäos och Pausanias, hvilka gynnades af Thrakerna och Athenarne. Philip besegrade Argäos, förmådde Thrakerna att hemvända och förskaffade sig fred med Athen genom att afstå Amphipolis. Sedan han fått fria händer på ett håll, vände han sig genast åt ett annat. Päonierna tvungos att erkänna hans öfvervälde, och de besegrade Illyrierna afstodo landet vesterut ända till sjön Lychnitis jemte passen öfver bergen, hvilka han sedan kunde öppna eller tillstänga efter behag.
Dessa framgångar förtjente en belöning. Den, som på en så kort tid gifvit en sådan lyftning åt det svaga och söndersplittrade makedoniska riket, ansågs som den värdigaste att bära dess krona. Philip behöll likväl sin brorson vid sitt hof och förmälte honom längre fram med en af sina döttrar. Stark genom sina förtjenster och folkets tillgifvenhet, kunde Philip utan fruktan visa sig mild. Ingen enväldig furste har dessutom för att vinna sitt folk i så hög grad användt de medel, som äro vanliga i fria stater. Han sökte i dess tillgifvenhet ett stöd för sin inkräktning, men äfven för de reformer han hade i sinnet. Makedoniens långvariga svaghet berodde på dess dåliga krigshär och adelns magtlystnad. Philip drog fördel af de faror, som hotade landet, för att införa den strängaste krigstukt. Han vande sina trupper vid långa och ansträngande marscher och förbjöd soldaterna och till och med officerarne att begagna åkdon. En framstående främling blef afskedad, derföre att han begagnade varma bad, och två af hans generaler bortkördes, emedan de infört en sångerska i lägret. Unga adelsmän fingo hålla till godo med hans tillrättavisningar med käppen eller fingo till och med plikta med sitt lif blott för den förseelsen att lemna sitt led utan tillåtelse. Folket såg utan missnöje konungen använda denna halfbarbariska råhet emot de store, hvilkas veklighet och öfvermod så ofta retat det.
För att försäkra sig om de stores tillgifvenhet, förmådde han dem att sända sina barn till hofvet, för att der på samma gång tillhöra hans uppvaktning och deltaga uti militäriska öfningar. De voro ett slags gisslan, men hade den förmånsrätten att ej behöfva agas med ris, så vida det ej skedde på konungens särskilda befallning, att få äta vid hans bord och att framför andra blifva delaktige af konungens ynnestbevis. Med dem besattes alla mera framstående platser. Men Philip nöjde sig ej blott med att göra sina store till hofmän, ett medel, som konungamakten ofta användt för att kufva aristokratien. han ville äfven förskaffa dem kunskaper, på det att de skulle kunna gagna honom äfven vid de mest ömtåliga diplomatiska beskickningar och täfla med Grekerna i lärdom och vältalighet.
Härens kärna utgjordes af phalangen, till hvilken Epaminondas’ nya krigssätt hade gifvit den första ideen. Phalangen utgjordes af en massa (16,000) i sexton leder tätt sammanpackade krigare, skyddade af starka rustningar, försedde med korta svärd, små runda sköldar och 24 fot långa lansar, hvilka höllos i båda händerna. De bakom stående lederna stödde sina lansar på de framför ståendes axlar, så att spetsarne nådde framför de sex närmast stående och öfver phalangen bildade ett tak af lansar, hvilket afhöll en del af de pilar, som rigtades emot dem. På jemn mark kunde ingenting göra motstånd mot denne koloss. Men phalangen kunde ej ensam reda sig, ty, anfallen i sidan eller bakifrån, var denna ofantliga massa utan styrka, emedan hon saknade smidighet och rörlighet, ej kunde vända sig nog hastigt eller göra frontförändring, när så behöfdes. Philip förlänade phalangen stöd af ett lätt infanteri, hypaspisterna, hvilka begynte striden, besatte kullar och stormade förskansningar. Före och omkring dessa svärmade bågskyttar, oregelbundna, af främlingar bestående trupper.
Det af hetärerna, konungens följeslagare, bestående rytteriet, beväpnadt med korta spjut och sablar för att anfalla fienden på nära håll, utgjorde jemte phalangen den makedoniska krigshärens förnämsta styrka och spelade alltid en vigtig roll uti de asiatiska striderna. Vid Granikos, Issos och Arbela inlade detta den största förtjensten. Hela landets adel hade sin plats ibland hetärerna. Philip anskaffade dessutom, hvad vi skulle kalla en artilleri- och belägringspark. Hans här var nemligen alltid försedd med lämpliga kastmaskiner, hvilka användes såväl på öppna fältet som emot befästade städer; dessa förstörelseverktyg voro ej kända före hans tid.
I det ögonblick, då Philip gaf en så fast inrättning åt den makedoniska hären, hade Grekland af skäl, som vi redan nämnt, ej mer någon nationell krigshär. Detta förhållande ensamt är tillräckligt att förklara ganska många saker.
Philip egde ifrån början ej mer än 10,000 man. Han förökade oupphörligt detta antal, tilldess han fått det att uppgå till 30,000. Denna i förhållande till landets storlek betydliga krigsstyrka, hvilken genom en krigisk regering fick en ständig öfning, förvärfvade sig ett inflytande, som förändrade Makedoniens styrelse till ett slags despotiskt militärvälde.
Två år voro ännu ej förflutna sedan brodrens död, och Philip hade redan förskaffat Makedonien inre lugn och yttre trygghet. En enda och stark magt hade uppkommit; en betydlig krigshär hade blifvit skapad; öfvermodiga anspråk hade med stränghet blifvit undertryckta; och de framgångar, som redan vunnits, lofvade andra, ty den jordmån, Philip bearbetade, var ingalunda ofruktsam. Den makedoniska nationen egde en stor lifskraft, hvilken det blott fordrades att på ett lämpligt sätt använda. Hittills förvisad till de barbariska länderna, kunde Makedonien ej förskaffa sig en plats i den grekiska verlden, så vida det ej blef en sjömagt, liksom Ryssland ej intog sin plats bland Europas stater, förrän det anlagt Petersburg och framträngt till Östersjön. Men talrika fästningar, tillhörande Athen och dess bundsförvandter, reste sig emellan Makedonien och hafvet. Philip ville gerna komma i besittning af dessa. Genom en märkvärdig skicklighet och en dubbelhet, på hvilken han i det följande gaf mer än ett exempel, bemägtigade han sig Amphipolis, hvilket genom sitt läge öppnade eller tillstängde hafvet för Makedonien och Strymondalen för Athen. Härigenom kom han äfven i besittning af Thrakiens guldgrufvor, hvilka lemnade honom öfver 1000 talenter om året, en ganska vigtig sak, ty guldet var i Philips händer lika verksamt som vapenstyrkan och listen. Förrädare stodo honom härför öfverallt till buds; för guld öppnade städerna sina portar, för guld sålde Grekland sin frihet. I stället för det obetydliga Krenides uppväxte snart vid foten af det rika Pangäon det folkrika Philippi.
Huru kunde Athen sålunda tillåta Philip att utbreda sin magt längs kusterna af Ägäiska hafvet? Svaret ligger uti statens inre tillstånd och i de yttre svårigheter, med hvilka man hade att kämpa. Till det yttre hade Athen aldrig fullständigt repat sig efter det slag, det erhållit i slutet af det förra århundradet, ehuru förbundet med Thebe emot Sparta och senare med Sparta emot Thebe hade återgifvit det en vigtig roll och tillåtit det att återknyta en del af banden med sina gamla bundsförvandter. Klokt genom erfarenheten, uppförde det sig nu visare emot desse. Men de gamla eröfringsplanerna återkommo snart, och samvetslöse befälhafvare begynte ånyo att göra utpressningar. Sålunda uttröttades bundsförvandterna mer än förut, utan att erhålla ett tillräckligt skydd. Hafvet begynte åter att hemsökas af sjöröfvare, hvilka förstörde handeln. Då bundsförvandterna ej mer åtnjöto någon säkerhet, ville de ej längre tillhöra det dyrbara och onyttiga förbundet. År 357 bröto de öppet med Athen. Rhodos, Chios, Kos och Byzantion stodo i spetsen för de upproriske bundsförvandterna. Desse räknade tillsammans 100 skepp; Athen hade till en början blott 60 under befäl af Chares och Chabrias, hvilka började belägra Chios. Under ett djerft anfall mot hamnen stupade Chabrias, hvilken ej kunde förmås att draga sig tillbaka för den öfverlägsna fienden. Denna motgång förmådde Athenarne att utrusta ytterligare 60 skepp under Iphikrates och Timotheos. Förenade med Chares, seglade de till Byzantion för att ditlocka fienderna, hvilka plundrade de ännu trogna öarna, Lemnos, Imbros och Samos. En svår storm gjorde ett anfall af Athenarne emot den till Hellesponten ankomna fiendtliga flottan högst äfventyrligt. Detta oaktadt ville Chares inlåta sig i strid, men Iphikrates och Timotheos, hvilka ej dertill gåfvo sitt samtycke, följde honom ej, då han anföll. Han anklagade dem för förräderi, och folket återkallade dem. Sedan Chares blifvit ensam, bistod han med sin krigshär den upproriske satrapen Artabazos, hvarigenom han fick medel att betala sina legosoldater. Folket gillade till en början hans handlingssätt, men då Artaxerxes III hotade att skicka 300 fartyg till bundsförvandternas hjelp, erhöll han befallning att inställa fiendtligheterna. Efter ett treårigt krig, hvars händelser äro föga kända, måste Athen nu sluta fred och erkänna de upproriske bundsförvandternas oberoende. Det förlorade härigenom sina vigtigaste bundsförvandter och sina förnämsta inkomster. Dess finanser och dess handel voro förstörda, och det politiska förfallet tilltog alltmer. I stället för att anklaga sig sjelf, vände sig folket emot sina generaler. Timotheos, hvilken förutom sina öfriga tjenster kort före bundsförvandtskrigens utbrott mot Thebe räddat Evböa åt Athenarne, dömdes till 100 talenters böter. Då han ej kunde betala dem, drog han sig tillbaka till Chalkis, hvarest han dog. Iphikrates räddade sig genom att injaga skräck hos sina domare, men tjenstgjorde ej vidare. En obillig dom beröfvade Athen dess två förnämste anförare (354).
Från denna tid härleder sig en ryktbar skrift, Isokrates’ tal om freden. Lärjunge till samme mästare som Platon, ville Isokrates på statskonsten tillämpa Sokrates’ stora grundsatser om billighet och rättvisa. Uti talet om freden råder en upphöjd sedlighet. Dess hufvudtanke är, att rättvisan ensam kan grundlägga varaktiga välden, och att alla Athens olyckor härledde sig deraf, att denna ej blifvit tillbörligt beaktad. Han ansåg, att förtrycket mot bundsförvandterna hade förmått dem till upproret mot Athen. Han gaf folkets, krigshärarnes och befälhafvarnes sedeförderf skulden för detta förtryck, och sedeförderfvet ansåg han bero på sjöväldet, hvilket redan förstört Sparta. Deraf drog han den slutsatsen, att Athen borde afstå ifrån detta välde, äfven om det frivilligt erbjödes dem. Isokrates ansåg, att staters såväl som enskildes lycka vore att söka uti hofsamhet och en vis försigtighet. Han kallade likväl Aristides’ och Themistokles’ tid för Athens guldålder, glömmande, att det var Themistokles, som lagt grunden till dess sjömagt, att Aristides ordnat den, och att Athen utan denna magt skulle dukat under både för Xerxes och Sparta. Han ville ej något krig vidare; man borde afväpna; medborgarne skulle då få lugn; handeln skulle åter uppblomstra; Athen, nu öfvergifvet, skulle då få se främlingarne återkomma; bundsförvandterna skulle af förtjusning sjelfmant sluta sig till Athen, då tvånget ej längre gjorde sig gällande, utan rättvisan finge herska. Efter att hafva anklagat sjöväldet för allt ondt, återkommer sålunda Isokrates likväl till detsamma. För mycket sysselsatt med afrundningen af sin prydliga satsbyggnad, glömde han i slutet, hvad han sagt i början. Han ville åstadkomma någonting, som var mycket mindre möjligt i Grekland, än på något annat ställe, ett starkt välde, bestående af fullkomligt oberoende städer.
Orsaken, hvarför vi här framhållit Isokrates och hans tal, är, att de utgöra ett uttryck för ett parti, som med hvarje dag blef talrikare. Denna svaga skola skall snart begynna att smeka ett annat vidunder, Philips försoning med Grekland. Hon skall tro den statskonst utgöra höjden af klokhet, hvilken hellre ryggar tillbaka för faran, än hon fattar ett kraftigt och djerft beslut.
Gentemot denna skola och denne klenmodige gubbe, hvilken ej ens hade nog mod att tala offentligen, reste sig ett annat parti, en annan man och en annan vältalighet. Om Athenarne ännu hade förmått att handla och hos sig uppväcka någon gammal dygd, skulle det hafva varit under inflytande af Demosthenes, hvars röst röjde passionens eld. och hvars ord liknade blixtar.
Demosthenes (bild 164) var son till en vapensmed, hvilken egde en stor verkstad och talrika slafvar. Han blef likväl snart faderlös, och hans förmyndare beröfvade honom en del af hans arf. Han fäste sig vid Isäos, hvilkens manliga vältalighet öfverensstämde med hans lynne, och han studerade Thukydides med sådan ihärdighet, att han lärde sig hans historia utantill. Så snart han blifvit myndig, anstälde han rättegång mot sina förmyndare, hvarvid han talade sjelf och fick dem dömde att återbära, hvad de tillegnat sig. Vid sitt första uppträdande i folkförsamlingen misslyckades han alldeles. Hans långa och tunga satser, hans svaga röst och hans svårighet att andas åstadkommo löje. Skådespelaren Satyros tröstade honom och påpekade, att felet egentligen låg uti hans föredrag. Från den stunden begynte Demosthenes med en okuflig ihärdighet bekämpa de naturliga svårigheterna, och Plutarchos berättar, att han lät bygga sig ett underjordiskt rum, dit han dagligen nedsteg för att upphjelpa det bristfälliga i sina rörelser och sin röst, samt att han ofta innestängde sig der två eller tre månader i rad med halfrakadt hufvud för att kunna lättare motstå frestelsen att gå derifrån. Stundom framsade han vers med hög röst, under det han sprang uppföre ett berg; eller också försökte han, gående längs hafsstranden med munnen till hälften fyld af kiselstenar, öfverrösta vågornas brus. Man kan lätteligen tänka sig, att för en man, som genomgått dylika ansträngningar, innebar sorlet i folkförsamlingen ej mer något fruktansvärdt.
Att Demosthenes har gjort allt detta, kunna vi ej försäkra, men, hvad som är säkert är, att han genom arbete besegrat en motsträfvig natur. Så snart han kunde deltaga i statsangelägenheter, var den makedoniske konungens hersklystnad för honom ett stående ämne. Han gaf Lykurgos, Hegesippos och Hyperides ett kraftigt understöd; han blef själen i det parti, som kämpade för Athens och Greklands oberoende. Demosthenes’ eviga ära är att hafva sett, att den magt, som reste sig i norden, skulle döda hans fädernesland, och att hafva uppoffrat sitt snille, sitt lif för att rädda det.
Det är märkvärdigt att bevittna denne mans kamp, hvilken utan något annat vapen än sitt blotta ord mer än en gång tillbakaslår en mägtig och segerrik konung. Demosthenes tycktes tveka att begynna anfallet. Uti sitt tal om kriget med Persien (354), nämnde han ej ens Philip, då han talade om de faror, som kunde hota Athen. Då konungen samma år skickade några trupper till tyrannen i Chalkis på Evböa emot en annan tyrann i Eretria, afrådde Demosthenes folket att bistå den senare, och det var emot hans vilja, man gaf Phokion ett uppdrag, hvilket visserligen blef utan fara, men af hvilket talaren fruktade, att följden skulle blifva ett förtidigt krig. Det ögonblick kom emellertid blott alltför snart, då han måste tala rent ut och uppgifva ett högljudt stridsrop.
Emellertid syntes äfven Philip hysa betänkligheter. År 359 hade han återupprättat Makedonien, år 358 intagit Amphipolis och Fydna samt år 357 Potidäa. För att ej injaga alltför mycken misstänksam fruktan, hejdade han sig midtunder sina framgångar. Men denna tid var ingalunda förlorad: han förbättrade förvaltningen af sina stater, upphjelpte sina finanser och gjorde sin krigshär fulltalig, under det han uppmärksamt gaf akt på allt, såväl i det inre som det yttre. Både lejon och räf, var han vaksam, uppmärksam och alltid färdig att kasta sig öfver sitt byte. Mot slutet af 357 tillbragte han flere månader under festligheter, hvilka åtföljde hans förmälning med Olympias, dotter till Neoptolemos, konung i Epeiros. Detta jägtande efter nöjen kom hans fiender att tro, att han började förvekligas. Men sjelfva hans giftermål var en politisk handling, hvilken förskaffade honom en bundsförvandt i ryggen på Illyrien och Grekland. År 356 förstod han att tillintetgöra de planer, som konungarne i Thrakien, Päonien och Illyrien uppgjorde emot honom; han grundlade Philippi för att betrygga guldgrufvorna i berget Pangäon, och han erhöll efter hvartannat tre glada underrättelser: Parmenion, hans bäste general, hade besegrat Illyrierna; hans hästar hade vunnit priset vid de olympiska spelen; och hans son, Alexander, hade kommit till verlden. Det var då han skall hafva skrifvit till Aristoteles: »Vet, att jag fått en son; jag tackar gudarne mindre för hans födelse, än derföre att han kom till verlden, medan du lefde. Jag hoppas, att,han, uppfostrad och undervisad af dig, skall blifva mig och mitt rike värdig.»
Philips seger vid de olympiska spelen var ingalunda en likgiltig sak. Den utmärkte hans bestämda vilja att inträda i den grekiska verlden. Innan han beröfvade Grekerna deras frihet, tog han ifrån dem deras segerkransar. Revolutioner och krig arbetade redan för honom uti Thessalien och Phokis. Tyrannen Alexander i Pherä hade på anstiftan af sin gemål blifvit mördad af sina svågrar, Tisiphonos, Pytholaos och Lykophron. Alevaderna trodde nu tiden vara kommen att störta detta urartade tyranni. De kallade Philip till sin hjelp. Konungen var då sysselsatt med belägringen af Methone, en af Athens stödjepunkter på den makedoniska kusten, hvilket gjorde det mest kraftiga motstånd, och hvarest Philip erhöll ett sår, hvarigenom han förlorade sitt ena öga. Sedan han jemnat staden med marken, skyndade han till Thessalien med en krigshär. Genom en seger öfver Lykophron fick han fast fot i landet och besatte så att säga förstugan till Grekland. Det återstod blott att stiga öfver tröskeln; en gammal religiös inrättning gaf honom härtill en förevändning.
Någon tid efter slaget vid Levktra hade Amphiktyonernas urgamla domstol på Thebes begäran dömt Sparta för dess svekfulla intagande af Kadmeia till 500 talenters böter, hvilka ej hade blifvit betalade. Phokerna hade likaledes blifvit bötfälde, derföre att de uppodlat en Apollon helgad landsträcka. Den sistnämnda domen innehöll tillika, att, om böterna ej betalades, skulle Phokis förhärjas och öfverlemnas åt de delphiske presterna. Philomelos, en af de förnämste Phokerna, förestälde sina landsmän, att det skulle vara fegt att underkasta sig ett orättvist beslut, utverkadt af deras fiender, Thebanerna. Han bevisade dem genom en vers ur Homeros, att skyddsrätten öfver det delphiska oraklet tillhörde Phokis, hvarföre det borde återtaga den. Phokerna valde honom till sin befälhafvare; hvarpå han begaf sig till Sparta, hvarest han öfvertalade konung Archidamos att göra gemensam sak med honom. Denne vågade visserligen ej framträda öppet, men lemnade understöd i penningar. Philomelos tillsläpte sjelf en dubbelt så stor summa, och med de härför besoldade trupperna jemte 100 Phoker bemägtigade han sig templet i Delphi. Lokrerna, som beväpnat sig emot honom, blefvo besegrade, templet omgafs med en befästning, och till följd af den höga solden uppgick Phokernas styrka snart till 5,000 man (355). Philomelos lät genom sändebud i alla grekiska stater förkunna, att Phokerna inskränkte sig till att göra anspråk på sin gamla skyddsrätt, och att de erbjödo sig att offentligen redovisa för alla tempelskatterna. Men Böotierna å sin sida uppmanade Thessalierna och de öfrige medlemmarne af det amphiktyonska förbundet att förklara Phokerna krig, emedan de voro helgedomsrånare. Ett vidsträckt förbund bildade sig emot Phokis. Athen, Sparta och några andra städer på Peloponnesos voro de ende, som vägrade att deltaga i detta, utan att likväl lemna Phokerna något synnerligen verksamt bistånd.
För att hålla stånd emot denna liga, nödgades Philomelos göra, hvad han påstod sig dittills ej hafva gjort; han lade sin hand på de heliga skatterna. Han räknade snart 10,000 man i sin här; Lokrerna blefvo ånyo besegrade; Thessalierna, hvilka infunno sig med 6,000 man, voro ej lyckligare; men Böotierna samlade en dubbelt så stor styrka och öfverraskade Phokerna vid Tithorea. För att ej behöfva falla i fiendens händer, störtade sig Philomelos efter en hjeltemodig strid ned ifrån en klippa och dog. Hans broder Onomarchos öfvertog nu befälet, betjenade sig utan betänkligheter af tempelskatterna för att öka sin krigshär och köpa sig anhängare i de grekiska staterna, härjade Lokris och intog till och med Orchomenos. Vid belägringen af Chäroneia nödgades han draga sig tillbaka för en böotisk här. Han kallades dessutom norrut af Thessaliern Lykophron, hvilken hotades af Philip. Först skickade han sin broder Phayllos med 7,000 Phoker till Thessalien, infann sig sedan sjelf, besegrade konungen två gånger och tvang honom att återvända till Makedonien. Men Philip infann sig snart åter i Thessalien med 20,000 man till fots och 3,000 till häst. Onomarchos gick honom till mötes och blef fullständigt besegrad. 6,000 Phoker blefvo qvar på platsen, och 3,000 fångar kastades såsom helgerånare i hafvet. Konungens soldater hade, såsom Apollons försvarare, gått i striden med lagerkrönta hjelmar. Onomarchos’ lik, hvilket återfans ibland de döde, korsfästes; några af Phokerna räddade sig genom att simma till en athensk eskader, hvilken kryssade i närheten.
Philip gaf sig sålunda ut för den skymfade religionens hämnare; i Thessalien uppträdde han som befriare genom att införa det republikanska styrelsesättet i Pherä. Men för att skaffa sig ersättning för krigskostnaderna, lät han gifva sig en del af landets afkastning och lade beslag på skeppsdockor och tyghus. Han besatte Magnesia och Pagasä, hvarest han fann den af Alexander byggda flottan, hvilken utgjorde begynnelsen till den makedoniska. Derifrån utsändes genast talrika kapare, hvilka oroade det Agäiska hafvet och störde Athens handel. Då Philip till sin förmån ordnat Thessaliens angelägenheter, ville han göra affärer i Grekland. Han ryckte an emot Thermopylä. Athenarne, som kommit för sent för att rädda Pagasä, hade likväl förekommit honom vid Thermopylä; han nödgades vända om igen. Detta försök lät ett förfärligt ljus uppgå för dem, hvilka ännu tviflade på Philips afsigter; Athen hembar tacksägelse till gudarne liksom för en vunnen seger (352).
Phayllos, hvilken intagit sin broders plats, fick nu ett kraftigt understöd af sina bundsförvandter: Athen lemnade honom 5,000 hopliter, Sparta 1,000, Achäerna 2,000 och den ifrån Pherä förjagade Lykophron lika många. Han var nog stark att besegra Thebanerna, men den unge verksamme generalen bortrycktes snart af en sjukdom, och Phalekos, Onomarchos’ unge son, gjordes till befälhafvare. Fiendtligheterna fortsattes; emellertid begynte man å ömse sidor att tröttna. Thebe nödgades till och med begära penningeunderstöd af perserkonungen, hvilken skickade 300 talenter. Sålunda inblandade sig främlingar från alla sidor uti Greklands angelägenheter.
Under det att Grekernas ögon voro fästade på landets inre händelser, försökte Philip, tillbakavisad ifrån Thermopylä, att hålla sig skadeslös uti Thrakien. Han närmade sig, utan att åstadkomma något buller, Chersonesos, hvilket Athenarne nyligen återtagit, och Byzantion för att utestänga dem ifrån Svarta hafvet, hvarifrån de fingo sina förnödenheter. Men Demosthenes följde alla hans rörelser. »När ändtligen Athenare», utbrast han, i det första af sina s. k. Philippiker (tal mot Philip), »när skolen I göra eder skyldighet? Hvad vanten I på? Någon ny händelse eller kanhända, rättvise gudar, någon tvingande omständighet? Men är ej vanhedern för frie män den mest tvingande omständighet? Skolen I då alltid gå omkring på torget och fråga hvarandra: Hvad nytt har man att berätta? Nåväl, hvad kan vara mer nytt, än att en makedonisk man triumferar öfver Athen och beherskar Grekland? — Är Philip död? — Nej, men han är sjuk. — Död eller sjuk, det kan vara detsamma! Om denne doge, skullen I strax genom eder likgiltighet skaffa eder en annan, ty det är genom henne, som han har blifvit så mägtig, icke genom sin egen styrka.» Sedan påpekade han alla de svaga punkterna i Athens styrelse, odugligheten och opålitligheten hos de besoldade trupperna, folkets lättsinne, försumligheten, den olyckliga långsamheten i verkställandet af fattade beslut o. s. v. Hans lifliga målning blottar för våra ögon Athens inre tillstånd, det bristfälliga i förvaltningen och folkets fel. Man ser också, huru öfvertygad Demosthenes var om den öfverhängande faran. »Kanhända skullen I kunna hafva handlat så fordom; men nu, då den afgörande stunden nalkas, är detta ej längre möjligt. Philip skall ej stanna, det är tydligt; man måste stänga vägen för honom.»
Demosthenes och kanske ännu mer underrättelsen om Philips anfall emot en fästning, som Athen innehade mellan Perinthos och Byzantion, uppväckte folkets energi. En betydlig utrustning beslöts. Men vare sig, att Philip ännu icke var färdig till en omedelbar kamp med Athen, eller en sjukdom dömde honom till overksamhet, så hejdade han sig ånyo och lät nära två år förflyta utan att låta höra af sig, enligt Demosthenes öfverlemnande sig åt utsväfningar; men han var alltjemt verksam, arbetande på att försköna sin hufvudstad genom storartade minnesmärken, drog till sig de bästa konstnärer och utdelade i de grekiska städerna sitt förderfliga guld.
Emellertid såg Philip ännu midt uti sina stater, på halfön Chalkidike, en oberoende stad, hvars vänskap han visserligen köpt genom att afstå Potidäa, men som vid första lägliga tillfälle kunde vända sig emot honom för att blifva en törntagg uti Makedoniens hjerta. Så länge Olynthos ännu ej tillhörde honom, kunde hans fiender när som helst derigenom intränga uti hans rike. Philip hade derföre länge tänkt på dess undergång. Innan han vände sig omedelbart emot Olynthos, borttog han städerna i granskapet. Han hade intagit Apollonia och förstörde år 349 Stageiros. Förskräckelsen öppnade för honom portarne till flere andra städer. Olynthos’ sändebud svarade han: »Antingen måsten I lemna eder stad eller också jag Makedonien». Olynthos anropade Athen om hjelp.
Demosthenes besteg genast talarestolen och betecknade i sina tre olynthiska tal uti eldiga drag för Athenarne Philips framgångar och trolösa statskonst, huru Olynthos hade blifvit bedraget genom gåfvan af Potidäa, Thessalien genom löftet om Magnesias återlemnande. »Att genom lockbete bedraga de folk, som äro nog vansinniga att låta sig dåras af hans löften, och sedan insnärja dem i de nät han för dem utspänt, se der hemligheten af hans storhet.» Sedan jemförde han med denna sluga verksamhet det athenska folkets overksamhet. »Vi sofva», utropade han, »Athenare, I sofven»; hvarpå han föreslog lämpliga botemedel, handlingar, reformer, ett bättre användande af statsinkomsterna, hvilka förslösades på fester och utdelningar åt folket.
Athenarne lydde Demosthenes blott till hälften; den delen af hans tal, som gälde de inre reformerna, beaktades ej. I finansväsendet och arméorganisationen förändrades ingenting; men efter det första olynthiska talet skickade de Chares med 30 skepp och 2,000 legosoldater för att bistå Olynthos, efter det andra Charidemos med 4,000 soldnärer och efter det tredje 2,300 soldater, denna gången endast Athenare. Men under det att de athenske generalerna, i stället för att kraftigt understödja Olynthierna, genom sitt uppförande snarare väckte deras missnöje, köpte Philip befälhafvarne i den belägrade staden, hvilka öfverlemnade den i hans händer. Han öfverlemnade den till plundring, sålde dess invånare och använde en del af bytet för att blidka de missnöjde och för att i Dion med en kunglig prakt fira kämpaspel, liknande de olympiska. En mängd främlingar infunno sig från olika punkter i Grekland. Philip mottog alla, lemnande plats för de förnämste vid sitt bord, och tjusade dem genom sitt sätt och sina skänker. Detta sätt att gå till väga var lika gagnande för Philips planer, som om han företagit ett fälttåg i spetsen för hela sin krigshär. Hans gäster medförde vid sin afresa ett farligt frö, hvilket utvecklade sig i hvarje stad till och med i Athen.
Uti denna stad fans verkligen ett talrikt parti, som ej talade om annat än konungens goda afsigter. Somliga voro hederliga tokar, andra hade sålt sin öfvertygelse, och andra åter misströstade om framgång och ville på förhand finna sig uti olyckan. Några begärde emellertid, och i spetsen för dem Demosthenes, ja äfven Äschines och Evbulos, en af ledarne för folkpartiet, att man skulle sammankalla en kongress för att rådgöra om en förening mellan alla helleniska folk emot de nya barbarerna, hvilka på två år hade förstört trettiotvå grekiska städer. Man började göra allvar af denna sak. Några beskickningar affärdades; men vid ryktet om att Philip samtyckte att underhandla, upphörde verksamheten härför, och tio sändebud afgingo till honom, bland dem Demosthenes och Äschines. Om man får tro den senare, förlorade Demosthenes inför Philip hela sin vältalighet. Emellertid erhöllo de utskickade af Philip det löfte, att han skulle sända fullmägtige till Athen, för att sluta fred. Sådana anlände verkligen och affordrade republiken ed att hålla freden i helgd. Under tiden var Philip sjelf sysselsatt med att intaga de fasta platserna vid Chersonesos, betraktande såsom god pris allt hvad han kunde besätta, innan han undertecknat freden. På Demosthenes’ förslag afsändes en ny deputation lör att mottaga Philips ed, men denna använde 23 dagar på vägen till Pella och fick vänta der i nära en hel månad. Den listige monarken låtsade vara i okunnighet om dess ankomst och fortsatte sina eröfringar i Thrakien. Då han slutligen återkommit, fingo sändebuden företräde; men han lemnade dem ej något svar, förrän han kommit ända till Pherä i Thessalien. Der förklarade han dem, att han ej kunde gifva sitt samtycke till att Phokerna inneslötos i freden. Sändebuden hade knappast hunnit återkomma till Athen, förrän Philip framryckte och besatte Thermopylä. Demosthenes anklagade sedermera sina embetsbröder och särskildt Äschines för att hafva sålt sig till Philip. Äschines var kanhända blott så till vida brottslig, som han hade bidragit att ingifva sina medborgare det dåraktiga förtroendet till konungens löften, hvilket beredde deras undergång. Men han var en af folkets rådgifvare, och det är en dålig ursäkt, att man låtit föra sig bakom ljuset. Demosthenes var den ende, som både hade sett och påpekat faran, men man hade ej lyssnat till honom.
Det phokiska eller det tredje s. k. heliga kriget hade räckt i 10 år och förts med ungefär lika framgång å ömse sidor. Ingen magt i Grekland syntes vara i stånd att göra slut derpå. Thebe tillkallade då Philip, som blott behöfde visa sig för att förmå Phalekos att med sina. legotrupper draga sig tillbaka till Peloponnesos. Philips krigståg hade varit utan faror, men icke desto mindre fick han den äran att ensam hafva förmått hämnas gudarne. Hans första omsorg var att sammankalla Amphiktyonernas råd för att bestämma öfver Phokis’ öde. Amphiktyonerna beslöto, att Phokis skulle upphöra att bilda en stat, att de, som hade deltagit i plundringen af templet, skulle anses och behandlas såsom helgerånare, att de 22 städerna i Phokis skulle jemnas med marken, och alla dess invånare kringspridas i små orter, af hvilka hvar och en ej finge ega mer än 50 hus, att de skulle få behålla sitt område, men belagdt med en årlig skatt af 60 talenter för att ersätta det delphiska templets förlust, hvilken uppskattades till den betydliga summan af 10,000 talenter, samt slutligen att deras vapen skulle krossas och deras hästar säljas med förbud för dem att förskaffa sig andra. Sedan man straffat, utdelade man belöningarna. Skyddsrätten öfver de pythiska spelen öfverlemnades åt Philip tillsammans med Böotierna och Thessalerna, och man öfverlät på konungen af Makedonien de två röster i Amphiktyonernas råd, hvilka Phokis förut innehaft (346).
Underrättelsen härom oroade hela Grekland. Athen började sätta Peiräevs i försvarstillstånd, och medborgarne anbefaldes genom ett offentligt beslut att från landet införa sin lösegendom uti befästade orter. Med sitt vanliga sätt att gå tillväga, drog Philip sig tillbaka till sina stater, och, då tiden inträffat för de pythiska spelen, sände han en beskickning till Athen för att bli erkänd som Amphiktyon: han blef det. Demosthenes talade denna gång för freden; det var nämligen en fråga om fred eller krig, och, oaktadt hans farhågor och hans hat blefvo lifligare för hvarje dag, ansåg han oklokt att bryta med anledning af en sak, som skulle hafva emot Athen beväpnat hela den liga, som krossat Phokis.
Philip utsträckte emellertid sitt inflytande och sina stämplingar ända till midten af Peloponnesos. »Det hat», säger Pausanias, »som han förstod att underhålla mellan Arkadien och Sparta, var ett af de förnämsta hindren mot den förening af de helleniska staterna, som Athen så många gånger försökt att åstadkomma emot Makedonien.» År 345 tog Philip Messene högtidligen under sitt beskydd och skref till Spartanerna: »Om jag intågar i Lakonien, skall jag förstöra eder stad.» De nöjde sig med att svara: »Om!» I Korinth vidtogo invånarne, oaktadt sin veklighet, försvarsanstalter, och Demosthenes infann sig sjelf på Peloponnesos för att öfverallt bekämpa Philips planer.
Uti sina tal till Peloponnesierna hade Demosthenes framhållit Philips dubbelhet och trolöshet. Konungen, som ansåg det vara nödvändigt att utplåna dessa intryck, affärdade nu sändebud till Athen för att rentvå honom från hans trolöshet. Demosthenes höll då sitt berömda andra philippiska tal (344), i hvilket han åter förkunnade krigets nödvändighet. Sedan Philip fått kännedom om detta tal, sade han: »jag skulle hafva gifvit min röst åt Demosthenes för att förklara krig, och jag skulle hafva utnämnt honom till anförare.» Han uttryckte med dessa ord det djupa intryck, denna oemotståndliga vältalighet hade gjort på honom. Och om ett grekiskt förbund bildat sig emot Makedonien, skulle segern för Philip varit högst osäker. Ett sådant förbund var föremålet för Demosthenes’ oupphörliga sträfvan. Dittills hade man misslyckats; men faran hade nu blifvit så tydlig, att företaget syntes lättare. Athenarne visade, för att draga med sig de öfriga folken, en verksamhet, som påminte om deras bättre dagar.
Philip innehade Thermopylä, den första porten till Grekland, han ville äfven hafva den andra, näset vid Korinth. Kunde han få fast fot derstädes, så var vägen öppen för honom både till Attika och till Peloponnesos. Han understödde derför en sammansvärjning uti Megara, för att kunna förklara sig för denna stads beskyddare; men Athenarne förekommo honom, Phokion begaf sig till Megara med en krigshär (343). Då Athen i Megara för Philip tillstängt vägen till Peloponnesos, tänkte han att skaffa sig en annan, genom att ifrån Epeiros infalla uti Akarnanien, för att sätta sig i besittning af Ambrakia. Men äfven på detta håll hindrades han af Athen, som lemnade Ambrakia sitt bistånd. Athenarne försökte samtidigt att öfverraska Magnesia i Thessalien. Sålunda anföllo de båda motståndarne hvarandra på afstånd, utan att det var hvarken fred eller krig. Philip skickade Pithon, hvars vältalighet nästan ansågs gå upp emot Demosthenes’, till Athen för att klaga häröfver. Athenarne gåfvo visserligen ett manligt svar på dessa klagomål, men medan de genom overksamhet läto en dyrbar tid gå sig ur händerna, byggde Philip förrådshus och fartyg samt anlade flere kolonier uti Thrakien, i närheten af Chersonesos och Byzantion, hvarigenom han hotade Athens besittningar och handel. En af dess generaler, som befann sig på Chersonesos med en liten här, gjorde några infall uti Philips nya eröfringar, hvaröfver denne åter klagade i Athen. »Athenarne», svarade Demosthenes, »äro den grekiska frihetens försvarare. Hvarje slag, rigtad emot denna frihet, träffar dem. Deraf deras rättighet att försvara henne öfverallt.» Och han återkom till det enda förslag, som kunde rädda Athen: de inre missbrukens afskaffande och ett hela Grekland omfattande förbund. Den senare delen af förslaget vann bifall. Sändebud kringskickades, och det intryck, desse åstadkommo på den allmänna meningen, voro nog starka att förmå Philip att uppskjuta sina planer (341).
Då han uppsköt dessa i Grekland, sedan uppmärksamheten derstädes blifvit för mycket väckt, fortsatte han dem så mycket verksammare i Thrakien. Men Demosthenes följde alla konungens rörelser. Mot hans krigshärar satte han sitt ord. Han begaf sig till Byzantion; genom sin vältalighet tillintetgjorde han den inrotade afundsjukan och återknöt det band, som bundsförvandtskriget hade slitit. Byzantion skickade understöd till det af Philip belägrade Perinthos, och Perserna, förskräckte öfver att se Makedonierna så nära Asien, släppte till soldater, lifsmedel och penningar, under det att Athenarne plundrade städerna i den Pagasäiska viken, och Phokion förjagade Makedonierna från Evböa. Phokion var blott den hand, som utförde; Demosthenes hade gifvit upphofvet äfven åt detta företag. För denna framgång erhöll han af folket i belöning en gyllene krans (340).
Såsom svar på Philips klagomål öfver de sista fiendtligheterna, omkullkastade Demosthenes den pelare, på hvilken fredsfördraget med konungen var inristadt, och folket syntes ändtligen lifvadt af samma ifver som dess store talare. 120 galerer utrustades och bemannades med athenske hopliter under befäl af Phokion. Äfven Chios, Rhodos och Kos, glömmande sina misstankar emot Athen, slöto sig till Phokion, som kunde undsätta såväl Perinthos som Byzantion, hvilket äfven blifvit anfallet. Besegrad af Demosthenes, aflägsnade sig Philip från Byzantion (339).
Perinthos och Byzantion läto uppresa en storartad grupp, som förestälde de två städerna, erbjudande athenska folket en krona, och beslöto att skicka sändebud till Greklands fyra stora spel, för att offentligen förkunna sin tacksamhet emot Athen. Fyra andra städer sände Athen en krans af guld, i värde uppgående till 60 talenter, och uppreste ett altare, helgadt åt tacksamheten och det athenska folket. Detta var den sista af Athens sköna dagar.
Philip gick att dölja sin förargelse långt bort ifrån Grekland. Han företog ett krigståg emot Skytherna, men blef på återvägen slagen af Triballerna, beröfvad hela sitt byte och till och med allvarsamt sårad. Under det att han fördjupade sig i norden, beredde honom hans vänner en triumf uti Grekland. Äschines uppreste hela det amphiktyoniska rådet emot Lokrerna i Amphissa, hvilka vågade uppodla en del af det område, som blifvit helgadt åt Apollon. Hade han sålt sig är Philip, och ville han förskaffa honom ett nytt tillfälle till inblandning i Greklands angelägenheter? Demosthenes påstod det. Säkert är, att han gjorde både främlingen och fanatismen en tjenst. »O Äschines, du inför ett heligt krig i hjertat af Attika», sade Demosthenes, då saken var före i folkförsamlingen. Någon tid derefter öfverlemnades verkligen befälet öfver de amphiktyoniske trupperna ånyo åt Philip, hvilken intågade i Phokis med en krigshär. Men i stället för att utföra hvad som med kriget var afsedt, kastade han sig öfver Elateia, hvilket beherskade passen till Böotien, och bad Thebe förena sig med honom, för att förskaffa honom inträde i Attika.
Den förskräckliga nyheten anlände till Athen nattetid. Invänarne väcktes vid trumpetstötar och församlade sig i daggryningen på Pnyx. Sedan man fått veta, hvar om fråga var, rådde tystnad och förskräckelse uti församlingen. Ingen af de vanlige talarne vågade begära ordet. Slutligen besteg Demosthenes talarestolen, uppmanade folket att ej förlora modet, utan genast skicka sändebud till Thebe, för att uppmana Böotierna att deltaga i striden för friheten.
En makedonisk beskickning befann sig redan i Thebe, då Athenarne anlände. Men Demosthenes upptände Thebanernas mod, kom dem att upplåga af en helig ifver och skingrade alla andra betänkligheter, så att de, glömmande fruktan, försigtighet och till och med erkänsla, öfverlemnade sig åt pligtens hänförelse. Verkningarna af den store talarens vältalighet voro så oerhörda, att Philip genast skickade härolder för att begära fred. Icke blott Athens generaler, utan äfven Böotiens ledare följde befallningarna af Demosthenes, hvilken i Thebe liksom i Athen blifvit själen uti alla folkförsamlingar.
Åtskilliga för de förenade lyckliga småstrider föregingo hufvuddrabbningen, hvilken uppsköts tillräckligt länge, för att Spartanerna skulle kunna hafva hunnit att infinna sig på detta den grekiska frihetens sista slagfält; de uteblefvo alldeles. Med undantag af några man från Korinth och kanhända äfven från Achaia, voro Athen och Thebe ensamme. Den grekiska hären, anförd af Chares och Lysikles, var beträffande anförarnes duglighet mycket underlägsen, men till antalet fullt jemförlig med Philips, hvilken räknade 30,000 man fotfolk och 2,000 ryttare. Oaktadt sina 48 år tjenstgjorde Demosthenes till fots bland hopliterna. Striden utkämpades i närheten af Chäroneia. Alexander anförde den flygel, som kämpade mot Thebanerna, Philip den andra mot Athenarne. I midten af båda härarne stodo legotrupperna uppstälde. Alexander anföll med oförvägen tapperhet sina motståndare; Philip deremot lät Athenarne uttömma sin första hetta och bringa sig sjelfve i oordning genom att förfölja fienden, hvars leder blifvit brutna genom deras första anfall, hvarpå han ifrån en höjd öfverföll och besegrade dem. 1,000 Athenare stupade; 2,000 tillfångatogos och ibland dem Demades, återstoden tog till flykten; till dessa hörde Demosthenes. Thebanernas förlust är ej känd, men torde hafva varit betydlig. Hela den heliga skaran låg på valplatsen. »Man försåg ej deras graf med någon inskrift», säger Pausanias, »ty lyckan hade svikit dem, men man prydde den med ett lejon såsom tecken till deras mod.» Med dem som föllo vid Chäroneia, nedsteg Greklands frihet i grafven för alltid (338).
Oaktadt de rop, som höjdes emot Demosthenes, hvilken bidragit så mycket till detta olyckliga krig, förlorade Athen likväl ej sitt förtroende till honom; det uppdrog åt honom att hålla liktalet öfver de fallne. Rättfärdigande på samma gång sig sjelf och Athen, utropade talaren: »Nej, nej, Athenare, I hafven ej felat genom att rusa döden till mötes för Greklands räddning och frihet! Nej, det svär jag vid edra förfäder, som fallit vid Marathon, Salamis och Platää.» Den gamle Isokrates, hvilken ännu, oaktadt sina 88 år, var vid full helsa, kunde ej öfverlefva sin illusion i afseende på Philips goda afsigter; han dog en frivillig hungersdöd.
Philip visade sig värdig Athen; det berättas, att han, då han på aftonen efter slaget tillsammans med sina vänner genom ett dryckeslag firade den stora segern, kommit smyckad med blomsterkransar och upprymd af vin för att smäda fångarne. »Huru», sade Demades till honom, »lyckan har gifvit dig Agamemnons roll, och du spelar Thersites!» Återkallad till sig sjelf genom denna smickrande förebråelse, trampade han sina kransar under fötterna och, ädelmodig och klok på samma gång, befriade han utan lösen alla Athens fångar, brände dess döda och hemskickade qvarlefvorna genom en beskickning, som erbjöd Athen fred på bättre vilkor, än det kunde hoppas. Philip lät det behålla Chersonesos, Lemnos, Imbros och Samos och skänkte det Oropos, hvilket han fråntog Thebanerna. Desse behandlades betydligt hårdare, fingo betala lösen för sina fångar och sina döde, mottaga en makedonisk besättning uti Kadmeia samt afstå ifrån herraväldet öfver Böotien, hvarest Orchomenos och Platää åter reste sig.
Det stora företag, som Philip nu ville utföra, var ingenting mindre än eröfringen af Persien. Från Chäroneia begaf han sig till Korinth, dit han sammankallade ombud från hela Grekland. Alla skickade sådana, utom Sparta, hvilket intog en hedrande, men farlig undantagsställning. Han framstälde sina planer och begärde understöd för dem. Man valde honom till öfverbefälhafvare och bestämde det antal trupper, hvarje stad skulle tillsläppa. Innan Philip återvände till Makedonien, ville han förödmjuka Sparta. Han härjade Lakonien och förminskade Spartas område till förmån för dess grannar. Ambrakia mottog en makedonisk besättning, och Byzantion bönföll om Philips vänskap (338).
Följande året tillbragte Philip under husliga tvister och krigiska rustningar. Han afsände till och med en truppstyrka till Asien. Då rustningarna i det närmaste voro afslutade, rådfrågade Philip Pythia om framgången af sitt företag. Oraklet svarade: »Offerdjuret är bekransadt, altaret är färdigt, offerpresten väntar.» Uti detta svar läste han Persernas undergång, men den gången philippiserade ej Pythia: han var sjelf det utsedda offret.
Genom storartade fester och lysande tillställningar af alla slag, till hvilka Philip inbjudit alla sina grekiska vänner, ville han på samma gång fira sitt förestående uppbrott till Asien och sin dotter Kleopatras giftermål med Alexander, konung i Epeiros. Talrika gäster hade samlat sig från alla håll uti staden Ägä i Makedonien.
Under dessa festligheter erhöll Philip gyllene kransar af de förnämsta gästerna och de förnämsta städerna. Äfven Athen skickade en sådan, åtföljd af följande beslut: »Om någon, som stämplar emot Philips lif, söker sin tillflykt i Athen, skall han utlemnas åt konungen.» Dagen efter det kungliga gästabudet skulle de teatraliska festligheterna begynna. Då konungen, iklädd en hvit drägt, skulle begifva sig dit, befalde han sin lifvakt att hålla sig på afstånd, emedan han ville visa alla, att han förlitade sig på Grekernas tillgifvenhet, men nästan i samma ögonblick framrusade en mördare, anföll honom bakifrån med en dolk och utsträckte honom död för sina fötter. Det var Pausanias, en makedonisk ädling, hvilken af konungen förut begärt upprättelse för en liden skymf. Enligt andra var han ett verktyg för Perserna eller Athenarne. Man har äfven anklagat Philips gemål Olympias. Philip hade nemligen i enlighet med det orientaliska bruket af månggifte, hvilket började vinna inträde i Grekland, nyligen äktat Kleopatra, en syster eller systerdotter till Attalos, en af hans generaler; den stolta Olympias hade af harm häröfver begifvit sig till sin broders hof i Epeiros; hennes son Alexander hade åtföljt henne, och misstankarne hafva utsträckt sig ända till honom: hans karakter tillbakavisar dem dock. Philip var blott 47 år gammal, då döden afbröt hans segerbana.