Grekland, Alexander den store

2. Alexander den store.

»Det berättas, att, då Philip i sin ungdom var på Samothrake, han derstädes blef invigd i mysterierna tillsammans med Olympias, [ 471 ]hvilken då ännu var ett barn samt fader- och moderlös. Han blef genast intagen af kärlek till henne och tog henne senare, då han dertill erhållit hennes broder Arymbas’ samtycke, till sin gemål. Natten före bröllopet drömde Olympias, att en blixt under en häftig åskknall slog ned på henne och förorsakade en stor eld samt, efter att hafva delat sig i flera mindre lågor, hastigt försvann.» Detta järtecken skulle verkligen kunna vara en bild af Alexanders lif och påminna om det välde, hvilket höjde sig så hastigt, bländade verlden och snart försvann. Utom det att han enligt traditionen genom sin fader härstammade från Herakles och genom sin moder från Achillevs, berättade man äfven, att Zevs var hans verklige fader. Han kom till verlden den 13 juli 356, samma natt som Artemis’ tempel i Ephesos uppbrändes af Herostratos.

Alexander egde, hvad Grekerna ansågo som en gudarnes gåfva, skönheten. Hans ögon voro milda och klara, hans hy ytterst fin och ljus, men hans hufvud lutade något åt venster. De utmärkande dragen i hans karakter visade sig redan under hans barndom. Han stod ännu under Leonidas’, sin förste lärares, ledning, hvilken uppfostrade honom i Spartanernas stränga vanor, då han en dag under ett offer till gudarne utkastade rökelse med fulla händer. »Vänta», sade den sparsamme läraren till honom, »att anställa så rikliga offer, tilldess du kommer i besittning af det land, hvarest rökelsen växer.» Längre fram. då Alexander blifvit herskare öfver Asien, sände han Leonidas vällukter för ett värde af 100 talenter med uppmaning att ej vara njugg emot gudarne.

Då den thessaliske hästen Bukephalos fördes till hofvet, var han den ende, som kunde tygla den, och väckte derigenom en sådan beundran hos alla, som voro vittne till hans djerfhet, att Philip förtjust skall hafva omfamnat honom och sagt: »Min son, sök dig ett annat rike. mitt är ej längre tillräckligt stort för dig.» Hjeltemodet i hans häftiga och sjudande sinne uppmuntrades af en annan lärare, Lysimachos från Akarnanien, hvilken ingaf honom smak för Homeros och jemförde Philip med Pelevs och Alexander med Achillevs. Achillevs blef hans förebild, och liksom denne utmärkte sig Alexander i snabblöpning och andra kroppsöfningar. Men då man frågade honom, om han ej ville förskaffa sig priset i Olympia, svarade han: »Jo, om jag hade konungar till medtäflare.» Liksom Achillevs spelade han på lyra. Han kunde Iliaden och en del af Odysséen utantill. Utom Homeros voro Pindaros och Stesichoros hans älsklingsskalder.

Men den ryktbaraste af Alexanders lärare var Aristoteles. Det var han, som hos Alexander odlade de mera allvarliga anlagen, hvilka [ 472 ]ingalunda fattades. Aristoteles gaf honom utan tvifvel en mångsidig vetenskaplig undervisning, i statskonst, i sedelära och i vältalighet; man påstår äfven, att han invigde honom i sina djupaste filosofiska undersökningar. För öfrigt kunna vi ej så noga säga, hvad Aristoteles lärde sin kunglige lärjunge; Alexander åtnjöt blott tre eller fyra år hans undervisning och lemnade honom före sitt sjuttonde år. Men säkert är, att filosofen vidgade och höjde hans sinne, att han för honom öppnade en omätlig synkrets, att han ökade hans begär att utföra storverk såväl i fred som i krig. Den filosof, som ville veta allt och bestämma lagarne för allt, var en värdig lärare åt en konung, som ville eröfra hela verlden för att gifva henne ett nytt utseende.

Då Philip år 336 gick ur tiden, var Alexander knappast 20 år gammal. Likväl hade han redan aflagt sina mandomsprof. Redan fyra år förut hade han besegrat en thrakisk stam och eröfrat deras stad. Vid Chäroneia hade han utmärkt sig genom den oemotståndliga häftigheten i sitt anfall. Vid hans tillträde till regeringen voro förhållandena högst ogynnsamma. Hela Philips byggnad skakades både i sina inre och yttre fogningar. Men Alexander hade för sig krigshären, som var förtjust öfver hans lysande tapperhet, folket, som vans genom hans frikostighet, och det bästa af allt, sitt snille. Hans första omsorg var att befria sig ifrån Pausanias’ verklige eller [ 473 ]förmente medbrottslingar. Äfven Amyntas, den Perdikkas’ son, från hvilken Philip tagit kronan, beröfvades lifvet. Så snart Philip dött, hade Olympias på Kleopatra och hennes son hämnats den skymf, hon lidit. Hon dödade barnet i modrens armar och tvang den senare att hänga sig. Attalos, Kleopatras morbroder, hvilken förde befälet öfver en makedonisk truppafdelning uti Asien, föll för en lönnmördare.

Emellertid hade oroligheter utbrutit i Grekland. Athen och Demosthenes hade gifvit signalen till dessa. Sändebud utskickades ifrån Athen åt alla håll. Demosthenes utströdde guld och predikade uppror. Sparta, Argos, Arkadien och Elis afkastade det makedoniska öfverväldet, Thebe störtade sin fåmannastyrelse, Ätolerna erbjödo de landsförviste Akarnanerna sin hjelp, Ambrakia förjagade den makedoniska besättningen, och Demosthenes trädde i underhandling med den makedoniske befälhafvaren Attalos.

Midtunder denna allmänna uppbrusning, infann sig Alexander och tillintetgjorde allt genom sin snabbhet. Han åtföljdes af en fruktansvärd krigshär. Sedan alla rörelser i Grekland blifvit stillade och Attalos mördad uti Asien, sammankallade Alexander uti Korinth ombud från hela Grekland och lät utnämna sig till Grekernas högste befälhafvare uti kriget mot Perserna.

En man förvånade emellertid den unge segraren. Alexander fick i Korinth se Diogenes. »Har du någon önskan att framställa till mig», frågade han filosofen. »Att du ej bortskymmer solen för mig»; hvarpå konungen skall hafva utropat: »Om jag ej vore Alexander, skulle jag vilja vara Diogenes.»

Alexander hade på några veckor helt och hållet återstält lugnet i södra delen af sitt rike; men i norr började de barbariska folken att röra på sig. Han skyndade derför åt detta håll, anlände inom tio dagar till foten af Hämos, hvilket han öfversteg, och slog Triballerna. Han gjorde en djerf öfvergång öfver floden Istros (Donau) och förstörde en stad för Geterna. Derpå aflägsnade han sig ifrån stränderna af denna flod, hvarest han injagat en stor fruktan för sitt namn, och begaf sig vesterut för att göra detsamma hos Illyriens tappra, men barbariska folkstammar, hvilka före striden offrade tre unge män, tre unga flickor och tre svarta lamm.

Alexander hade tågat rundtom hela sitt rike och under vägen besegrat de kringboende folken. Plötsligen fick han underrättelse om, att de landsflyktige, till följd af ett falskt rykte om hans död, återvändt till Thebe, hvarest de dödat en af befälhafvarne för den makedoniska besättningen, men att borgen ännu hölle sig. Han inryckte snart i Böotien med 33,000 man, hvaraf många voro Thraker och [ 474 ]Geter. »Demosthenes kallade mig ett barn, då jag var hos Triballerna», sade Alexander, »och en yngling, då jag kom till Thessalien; jag skall under murarne af Athen visa honom, att jag är en man.» Ehuru Thebanerna ej ännu hade erhållit den hjelp, som Athen på Demosthenes’ förslag hade lofvat dem, ej heller den de väntat ifrån Elis och Arkadien, inläto de sig framför sina murar i strid med Makedonierna. Kampen blef häftig och länge oafgjord. Men sedan en makedonisk truppafdelning lyckats intränga i staden, och äfven besättningen på borgen gjort ett utfall, blefvo Thebanerna, hvilka återvändt för att rädda sin stad, kringrände och i grund slagne. De kämpade likväl såsom behjertade män. Ingen begärde pardon. Blodbadet fortfor under hela dagen. Mer än 6,000 Thebaner stupade; 30,000 tillfångatogos. Thebe skulle nu få erfara det öde, som det hade pålagt Platää, och som det efter slaget vid Ägospotamos hade begärt för Athen. På bundsförvandternas tillstyrkan lät Alexander nedrifva staden. Blott Kadmeia, som försågs med en besättning, och Pindaros’ hus skonades. Presterna och de, som stodo i någon gästvänskap till Makedonien, erhöllo friheten, den öfriga befolkningen såldes till slafvar; försäljningssumman uppgick till 440 talenter.

Denna rysliga stränghet injagade förskräckelse i Grekland, och från alla håll betygade man sin undergifvenhet och sin ånger. Till och med Athen betygade eröfraren sin glädje öfver hans lyckliga återkomst. Till svar härpå begärde Alexander, att nio af hans fiender i Athen skulle utlemnas. Athenarne tvekade att begå den fegheten att uppoffra sina mest fosterlandsälskande män, och Demosthenes, som var ett af de begärda offren, berättade dem sagan om vargen, som bad fåren, att de skulle lemna honom sina hundar. Man fattade det beslut att ej utlemna de ifrågavarande männen, men deremot sjelfve strängt bestraffa dem, om de befunnos brottslige. Alexanders vrede var öfver; han fann förmodligen, att han redan utgjutit tillräckligt med blod uti Thebe. Athens begäran beviljades.

Säker på Grekland för framtiden, återvände Alexander till Makedonien, hvarest han för sina anförare framstälde sina planer angående tåget till Asien. Sedan anstälde han storartade offer åt gudarne och täflingar till Zevs’ och sånggudinnornas ära. Lysande måltider för de makedoniske generalerna och för Greklands sändebud och storartade fester för hela krigshären föregingo uppbrottet.

Det rike, som Alexander stod i begrepp att anfalla, och hvars tron sedan år 336 innehades af Darius III Kodomannos, hade länge varit nära sin undergång. De tiotusendes återtåg hade uppenbarat dess svaghet, och, för att ej tala om Agesilaos’ företag, för huru [ 475 ]många skakningar hade ej detta bräckliga välde varit utsatt genom öfvermodiga satraper och tvistande tronpretendenter!

I början af år 334 afreste Alexander ifrån Pella och anlände efter tjugo dagar till Sestos. Parmenion fick i uppdrag att på 160 treroddare och transportfartyg föra trupperna öfver sundet. Desse utgjordes af 30,000 man fotfolk, deraf 12,000 Makedonier och 7,000 grekiska bundsförvandter. Rytteriet utgjorde 4,500 man, deraf 600 Greker. Alexander qvarlemnade i Europa 12,000 man till fots och 15,000 till häst, stälde under befäl af Antipater, hvilkens tre söner han likväl var nog försigtig att taga med sig. Hela sin förmögenhet utdelade han bland sina vänner. »Hvad behåller du då för dig sjelf?» frågade honom Perdikkas. — »Hoppet!»

Oaktadt Perserna egde 400 väl bemannade fartyg, fann Alexander ej en enda beväpnad farkost emot sig uti Hellesponten. Under öfverfarten offrade han en tjur och anstälde med en gyllene bägare libationer åt Poseidon och Nereiderna. Kommen i närheten af den asiatiska kusten, kastade han ett spjut deremot, liksom för att taga den i besittning, och var sjelf den förste att stiga i land. Trojas ruiner funnos i närheten; han begaf sig dit och offrade åt Pallas, likaså åt Priamos för att blidka hans skugga emot Neoptolemos’ slägt, hvilken de makedoniska konungarne ansågo sig tillhöra. Öfverallt skall man få se honom offra åt gudarne, rådfråga oraklen och ställa sig alla religionsformers bruk till efterrättelse. Skedde detta af öfvertygelse eller beräkning hos Aristoteles’ lärjunge? Både det ena och det andra på en gång. Härstädes var det framför allt en hyllning, lemnad af hans lifliga och poetiska inbillning, så full af minnen ur Homeros, åt den grekiska mytologiens lysande dikter. Alexander bekransade Achillevs’ graf och Hephästion Patroklos’. »Lycklige Achillevs», utropade konungen, »som fick din ära besjungen af Homeros.»

Den persiska hären var församlad bakom Granikos, en liten flod, som upprinner på berget Ida och utfaller i Propontis vester om Kyzikos. Enligt Arrianos hade Perserna 20,000 ryttare och i sin sold nästan lika många främlingar, hvilka utgjorde den bästa delen af deras fotfolk, enligt Diodoros 10,000 till häst och 100,000 till fots. Rytteriet var uppstäldt längs utmed floden och infanteriet på en höjd bakom. Alexander var en af de förste, som kastade sig i floden. I spetsen för den lilla skara, som hunnit följa honom, inlät han sig i en blodig strid, var nära att öfvermannas och dödas, men räddades af Klitos. Då Makedonierna kommit öfver floden i tillräckligt stort antal, drefs det persiska kavalleriet snart på flykten. Alexander kunde sedan anfalla fotfolket både med sin falang och sitt rytteri: »inom [ 476 ]få ögonblick var allt nedhugget, blott de, som dolde sig under liken, undkommo; 2,000 föllo lefvande i segrarens våld.»

Phrygien togs nu i besittning, Lydien återfick sina gamla lagar, i Ephesos anstäldes offer åt Artemis, och penningar anslogos till fullbordande af hennes tempel. Öfverallt infördes friare styrelseformer. Från Ephesos tågade Alexander kusten utefter. Blott få städer gjorde något motstånd. Bland dem var Miletos, men, inneslutet till lands och sjös, blef det snart intaget. I Gordion afskar Alexander med sitt svärd den ryktbara gordiska knuten och ansåg sig på detta sätt hafva uppfylt det orakel, som lofvade väldet öfver Asien åt den, som kunde upplösa honom.

Emellertid hotades Alexander ännu af allvarsamma faror bakifrån. Perserna bibehöllo väldet till sjös, och Memnon från Rhodos, hvilken i Halikarnassos åtminstone för ett ögonblick hejdat Alexanders segertåg, ämnade med deras flotta göra en landstigning i Grekland. För att skaffa sig stödjepunkter, begynte han med att underkufva öarna. Men sedan han bemägtigat sig Chios och nästan hela Lesbos, dog han under belägringen af Mitylene. Persiska riket förlorade med honom sitt enda stöd. Hans efterträdare intog visserligen Mitylene, Tenedos och Kos, men dermed stannade det, ty perserkonungen kallade till sin hjelp de grekiska legotrupper, som befunno sig på flottan.

Darius hade alltsedan slaget vid Granikos ej gjort någonting för att rädda Mindre Asien han beslöt sig nu för att försvara Lykien och närmade sig berget Amanos med 5 eller 600,000 man. Då han ej såg Alexander komma, trodde han sig genom sitt blotta annalkande hafva förskräckt honom. Han genomtågade de Amaniske portarne och styrde sin kosa mot viken vid Issos genom en trakt, som för sin oländighet var högst olämplig för hans rytteri.

Alexander hade blifvit uppehållen i Tarsos genom en sjukdom, som hotade hans lif. Åter tillfrisknad, skyndade han Darius till mötes. Under det Perserna genom det nordligare belägna passet, de nämnde Amaniske portarne, intågade i Cilicien, ingingo Makedonierna genom det mer sydligt belägna eller de så kallade Syriske portarne i Syrien. Derigenom inträffade, att, då Alexander, härom underrättad, återvände för att strida, de två härarne kommo att intaga en ställning, alldeles motsatt den de borde hafva haft. Darius syntes nu komma ifrån Grekland och Alexander ifrån Persien. Sammandrabbningen egde rum på stränderna af floden Pinaros, hvilken utfaller i viken vid Issos. Perserna ledo ett förfärligt nederlag, oaktadt de grekiska legotrupperna och det persiska rytteriet stredo med största [ 477 ]tapperhet. En stor del af deras oerhörda mängd krossades under flykten genom de trånga passen under hästarnes fötter. De dödes antal uppskattades till 100,000 man. Makedoniernas förlust bestod blott i 150 ryttare och 300 infanterister (333 d. 29 November).

Darius hade flytt i rättan tid för att undkomma Alexanders förföljelse, men förlorade sin sköld, sin purpurmantel och till och med sin båge.

»Uti Darius’ läger fann man hans moder, hans gemål, hans syster, hans ännu unge son, två af hans döttrar, några andra qvinnor, tillhörande höfdingarne uti hans här, men blott 3,000 talenter; den kungliga skatten hade nemligen jemte hela trossen blifvit förd till Damaskus, hvarföre Parmenion genast afsändes till denna stad för att bemägtiga sig den. Då Alexander efter förföljelsen af Darius inträdt uti dennes tält, fick han höra qvinnogråt och suckar från de angränsande rummen. Han frågade efter orsaken härtill, och hvad det vore för qvinnor. Han fick till svar, att de voro Darius’ moder, gemål och barn, hvilka, sedan de fått veta, att konungens båge, sköld och mantel voro i segrarens händer, ej längre tviflade på hans död utan begräto honom. Alexander skickade genast till dem en af sina vapenkamrater för att tillkännagifva, att Darius lefde. Dagen derpå inträdde Alexander i deras rum, åtföljd af Hephästion. Darius’ moder, som ej viste, hvilkendera som var konungen, men rönte intryck af Hephästions ståtliga hållning, kastade sig på knä för den senare. Då hon, underrättad om sitt misstag, förlägen drog sig tillbaka, sade konungen till henne: »Det är ej något misstag; äfven han är Alexander» (Arrianos).

Under det att Darius flydde på andra sidan Euphrat, närmade sig Alexander, följande kusten, Pheniciens städer. Alla öppnade sina portar, utom Tyrus, hvilket måste belägras. Belägringen var svår, ty staden befann sig på en klippa på något afstånd ifrån land. Alexander lät förena ön med fastlandet och hemkalla till sin hjelp de underkufvade pheniciska städernas fartyg i det Ägäiska hafvet. Efter sju månaders förlopp ramlade slutligen de 150 fot höga murarne för belägringsmaskinernas slag. Alexander var en af de första, som inträngde i staden. Tyrierna ville ännu icke gifva sig. De försvarade sig med samma hjeltemodiga envishet som Karthagerna emot Scipio och Judarne i Jerusalem mot Titus. 8,000 dödades; 30,000 såldes som slafvar. 2,000 af dessa tappre män, hvilka sökte afvärja ett orättvist angrepp, hängdes på eröfrarens befallning längs utmed stranden.

Efter blodbadet följde tacksägelser till gudarne: Alexander offrade åt Herakles. Men en stor och ärorik stad hade blifvit [ 478 ]förvandlad till en hög af ruiner, och ett af jordens äldsta folk, ett af dem, som hade mest bidragit till civilisationens utbredning, hade offrats åt eröfrarens ärelystnad.

Före belägringen af Tyrus hade Darius skrifvit till konungen af Makedonien för att förebrå honom krigets orättvisa och återfordra sin familj. Alexander hade svarat, att, om Darius ville öfverlemna sig åt honom, skulle han få röna hans ädelmod, återfå sin familj och dessutom allt hvad han kunde önska; men att han, Alexander, önskade att blifva behandlad såsom Asiens herre i alla de bref, som Darius skref till honom. Under belägringen erbjöd storkonungen Alexander 10,000 talenter i lösen för de sina, väldet öfver hela landet emellan Ägäiska hafvet och Euphrat, sin vänskap och sin dotters hand. Parmenion tillstyrkte att antaga dessa vilkor. »Det skulle jag göra», sade han, »om jag vore Alexander.» »Äfven jag», återtog konungen, »om jag vore Parmenion.» Hans svar till Darius blef, att lika litet som jorden upplystes af två solar, lika litet borde der finnas två herskare. Efter sådana bud återstod ingenting annat än strid. Alexander bevärdigade likväl ännu ej sin motståndare med någon uppmärksamhet. Kusterna af Palästina och Egypten voro ännu ej eröfrade, han ville underlägga sig dem, innan han inträngde i Hög-Asien, för att ej lemna någonting oroande bakom sig. Det starka Gaza intogs efter 3 eller 4 månaders belägring. Egypten, som blifvit så misshandladt af de persiske konungarne, underkastade sig genast. Alexander intågade i Pelusium och i Memphis; men det var hvarken genom Thebe eller Memphis, som en Grek kunde bibehålla Egypten, utan genom en sjöstad. Alexander fann vid Nilens nedersta lopp ett ganska fördelaktigt läge för anläggningen af en stor stad. Han utstakade sjelf både dess omfång och gatornas rigtning, hvilka borde skära hvarandra i räta vinklar, för att gifva ett fritt spelrum åt de uppfriskande hafsvindarne. Han ville, att staden skulle blifva till hälften grekisk, till hälften egyptisk, att han skulle tjena till ett samband för de båda folken, och han lät derstädes bygga tempel åt de båda ländernas gudomligheter. Alexandria blef hastigt en af jordens ryktbaraste städer, nederlagsplatsen för handeln mellan öster- och vesterlandet, föreningspunkten för skilda verldsåskådningar och skilda religionsformer.

Obestridd herskare öfver den vestliga hälften af det persiska riket, kunde Alexander numera utan fruktan fördjupa sig i Asien. Innan han anträdde denna väg, besökte han likväl Zevs Amons ryktbara orakel, hvarest han blef förklarad för gudens son. Pharaonerna hade burit denna titel, och Alexander ville ej i sina nya undersåtars [ 479 ]ögon stå lägre. Han qvarlemnade i Egypten två egyptiska ståthållare, för att förvaltningen skulle förblifva nationell, men Makedonier såsom befälhafvare för den militära styrkan för att omöjliggöra uppror. Genom Syrien ankom han till Thapsakos vid Euphrat, hvilken han öfvergick mot slutet af Augusti 331. Öfvergången öfver Tigris bestreds honom lika litet som öfver Euphrat. Slutligen påträffade han den ofantliga persiska hären, bestående af en million fotfolk och 40,000 eller enligt Diodoros 200,000 ryttare, vester om staden Arbela, på den vidsträckta slätten vid byn Gaugamela, hvars yta storkonungen hade jemnat för att underlätta rörelserna för sina 200 stridsvagnar, för sitt rytteri och för sina elefanter.

Alexander hade erhållit några förstärkningar. Hans krigshär räknade 40,000 man till fots och 7,000 till häst. Då natten inbrutit, gjorde barbarernas oräkneliga vakteldar, att olikheten i antal blef ännu mera märkbar. Parmenion föreslog, att man skulle öfverraska fienden nattetid. Konungen ansåg detta råd vara sig ovärdigt; sjelfva klokheten bjöd honom dessutom att ej blottställa sig för mörkret och obekantskapen med stället. I midten af sin slagordning hade Alexander uppstält sin falang, mot hvilken Darius liksom vid Issos uppstälde sina grekiska legotrupper. Bakom sin första slaglinie uppstälde Alexander en annan, hvilken borde förändra sin plats, alltefter som Perserna sökte att öfverflygla Makedonierna. Darius tog manhaftigt sin plats midt emot Alexander. Hans med liar beväpnade stridsvagnar gjorde föga eller ingen skada, ty Grekerna nedsköto körsvennerna, så att vagnarne stannade, eller också öppnade de sina led för dem. Alexander genombröt med rytteriet och falangen fiendernas led. Darius drog sig tillbaka för denna tätt sammanpackade och djupa trupp och tog till flykten, så snart han såg sitt kavalleri bragt i oordning. Emellertid hade å andra sidan en del af det indiska och persiska rytteriet genombrutit Grekernas led och röjt sig väg ända till trossen. För ett ögonblick var oordningen der ytterlig. Men den andra slaglinien gjorde heltom, föll fienderna i ryggen, dödade eller förjagade dem. Då Makedonierna slutligen voro segrare på alla punkter, gaf Alexander Parmenion befallning att bemägtiga sig fiendernas läger och uppsamla bytet, under det att han förföljde Darius. I Arbela hade denne qvarlemnat sina skatter, sin vagn och sina vapen; han hade sjelf, då Alexander dagen derpå hann dit, lemnat stället. »Uti striden hade Alexander ej förlorat mer än 100 man och ungefär 1,000 hästar, hvilka dödats af fienden eller stupat af trötthet. På barbarernas sida räknade man, säges det, 300,000 döde; fångarnes antal var ännu betydligare.» (Arrianos).

[ 480 ]Darius hade undkommit ännu en gång. Alexander, som lät honom fly, skyndade i stället att sätta sig i besittning af hans hufvudstäder och de oerhörda skatter dessa inneslöto. Sedan Babylon, Susa och Persepolis blifvit intagne, hade Alexander ingenting mer att göra i den sydliga delen af riket, utan begynte åter följa Darius i spåren. Han tågade emot Ekbatana och anlände till denna stad åtta dagar efter sedan Darius lemnat den. Derstädes afskedade han de Greker, som ville återvända till sitt fädernesland; utom sin sold och en del af bytet erhöllo de 2,000 talenter till skänks af Alexander. Efter ytterligare elfva dagars marsch fick Alexander veta, att Bessos, satrapen öfver Baktrien, hade fängslat Darius och släpade honom med sig på flykten. Efter tre dagars och tre nätters rastlöst förföljande påträffade Alexander ej långt ifrån Hekatompylos Darius, men såsom lik. Då Bessos ej längre kunde förmå konungen att följa sig, hade han genomborrat honom. Alexander lät gifva sin olycklige fiende en kunglig begrafning.

Bessos beredde sig på att göra motstånd uti Sogdiana och Baktrien, hvarest han antagit konunganamn. Alexander, som beslöt att ej lemna honom någon lång tid på sig, intågade genom passen öfver Paropamisos uti Baktrien, lemnande bakom sig flere efter honom uppkallade städer, af hvilka Herat och Kandahar ännu äro blomstrande. I detta bergiga land påträffade han tappre och kraftfulle män. Krigshären hade stora svårigheter att bekämpa: Bessos hade förvandlat landet till en ödemark. Emellertid intogs såväl Baktra som »det ointagliga» Aornos, floden Oxos öfvergicks och Spitamenes utlemnade Bessos, hvilken först piskades inför hela hären, sedan stympades och öfverlemnades åt Darius’ slägtingars grymma hämnd.

Efter Baktrien lades Sogdiana under oket, och segraren besatte dess hufvudstad Marakanda. Han stannade ej der, utan fortsatte sin väg ända till Iaxartes, hvilken han öfvergick, och slog Skytherna på andra sidan. Vid stranden af denna flod lade han grunden till ett nytt Alexandria, den nordligaste punkten för hans eröfringar. Tre år dröjde Alexander qvar i de nordliga och östliga trakterna af det persiska riket för att kunna befästa sitt välde bland den krigiska befolkningen derstädes. Han stärkte äfven sina förbindelser med Perserna genom att i Baktrien (327) äkta Roxane, en utomordentligt skön qvinna, dotter till en persisk storman.

Alexander lemnade bakom sig i dessa trakter stora, men äfven rysliga minnen. Uti öknarne vid Oxos hade man sett honom, efter en lång marsch till fots i spetsen för sina trupper, färdig att digna af törst, vägra att förtära litet vatten, som en af hans följeslagare hade [ 481 ]funnit; han hade slagit ut det på marken, emedan han ej kunde dela det med sina soldater. Under striderna kämpade han i första ledet och blef ofta sårad. Hans frikostighet var utan gränser, liksom hans mod, och han egde, då så behöfdes, en lika stor ihärdighet som oförvägenhet. Han hade vant sina Makedonier vid att ej betrakta någonting som omöjligt. Derför lånade också många af soldaterna, i synnerhet bland de nykomne, sitt öra till de rykten, som voro i omlopp angående hans gudomliga börd. Men eröfrarens omgifning var mindre lättrogen. Hans barndomskamrater, hans gamle generaler, hela denna stolta makedoniska adel, hvilken förut åtnjutit så stor frihet af sina konungar, harmades djupt öfver denna förgudning. Då Alexander efter Darius’ död antog persiska seder, sjelf bar krona och lät sina gunstlingar bära purpurdrägter, då han lärde sig de besegrades språk och i sin omgifning upptog unge män af landets mest lysande familjer, så gaf han ej blott efter för det fåfängliga begäret att likna storkonungarne i prakt; han gjorde en sak, som statskonsten anbefalde honom, men Makedonierna förargades öfver denna vanvördnad mot deras nationella seder och visade sig afundsjuke mot de gynnade Perserna. Alexander kunde ej, oaktadt sitt klara förstånd, finna den gräns, der de rättigheter, som Asiens eröfrare hade, förenade sig med den aktning, som klokheten bjöd honom egna sina Makedonier. Han hade redan trott sig finna förrädare och konspiratörer; han hade låtit afrätta Philotas och mörda den högt förtjente Parmenion. En beklaglig händelse är 328 visade framstegen af hans öfvermod.

Under en fest till Dioskurernas ära, hvilken firades i Marakanda, funno några af dessa låga personligheter, spåmän eller sofister, hvilkas smicker närde konungens högmod, för godt att upphöja Alexander öfver de båda gudomligheterna och till och med öfver Herakles. Förtörnad häröfver, utropade Klitos, att Alexander icke hade uträttat allting sjelf, att en god del af äran tillhörde Makedonierna, och då man nedsatte Philips handlingar för att upphöja hans sons bedrifter, kunde den gamle generalen ej längre beherska sig, begynte att prisa fadren, förlöjligade Alexander, och utsträckande sin arm mot den senare, sade han: »Utan bistånd af denna arm skulle du hafva omkommit vid Granikos.» Berusad och utom sig af vrede, ryckte konungen en pik från en af lifvakten och genomborrade dermed sin vän, sin räddare. Ångern följde handlingen tätt i spåren. Det berättas, att han vände vapnet emot sitt eget bröst för att genomborra sig sjelf, då man hindrade honom. Tre dagar stannade han inne i sitt tält, suckade och ropade på Klitos, förbannade sig sjelf och vägrade att äta. Blodet var likväl utgjutet, och Alexander skulle utgjuta ännu mer.

[ 482 ]Uti Sogdiana hade Alexander mottagit en beskickning från en indisk furste vid namn Taxiles, konung öfver landet mellan öfre Indus och Hydaspes, hvilken kallade honom till hjelp emot Poros, en annan konung i grannskapet. För att hålla hela landet ända till Jaxartes i lydnad, qvarlemnade Alexander i Baktrien 10,000 soldater och 3,500 ryttare. Genom förstärkningar ifrån samma trakter förökade han sin egen här till 120,000 man till fots och 15,000 till häst. Han öfvergick ännu en gång Paropamisos och mötte snart Taxiles. Under vägen underkufvades åtskilliga krigiska folkstammar. Han öfvergick slutligen Indus, genomtågade Taxiles’ stater, hvarest han med förvåning såg Brahmanerna öfverlemna sig åt sina stränga religionsöfningar, och anlände till stränderna af Hydaspes, hvars öfvergång bestreds honom af Poros. Denne tappre furste uppehöll hjelten någon tid, men besegrades efter en blodig strid, i hvilken han sårades och tillfångatogs. »Huru önskar du att blifva behandlad?» frågade segraren. — »Såsom konung.» — »Det skall du blifva för min egen skull; hvad har du för öfrigt att begära?» — »Ingenting.» — »Jag återskänker dig ditt rike, och du skall få ännu mer.» Alexander höll ord; hans ädelmod såväl som hans statskonst rådde honom att gifva Taxiles en medtäflare, hvilken höll honom i tygeln. Alexander anlade två städer i dessa trakter, af hvilka den ena kallades Nikäa, för att återkalla minnet af hans seger, den andra Bukephala till minne af Bukephalos, hans gamle trogne häst, hvilken dött af de sår han erhållit i striden.

Hyphasis var den yttersta gränsen för Alexanders tåg. Han stannade der, icke emedan han ej ville gå längre, utan emedan soldaterna dertill tvungo honom. Uttröttade af vedermödor, plågade af oupphörligt regn, med utslitna kläder och utnötta vapen, började de förskräckas för de nya företag, till hvilka Alexander ville använda dem. I stället för att öfvergå den djupa och forsande floden, bildade de grupper och knotade. Alexander sammankallade genast anförarne och sade: »Vi hafva ej långt till Ganges och det Östra hafvet, hvilket förenar sig med det Indiska och omgifver verlden. Från Persiska viken skola vi återvända till Herakles’ stoder, och genom att underkufva såväl Afrika som Asien skola vi göra verldens gränser till gränserna för vårt rike... Om jag icke delade edra mödor och edra faror, så funnes det skäl för eder missmodighet. I skullen då kunna beklaga eder öfver en orättvisa, som förlade mödorna på den ena sidan och belöningarna på den andra. Men faror och svårigheter, allt är oss emellan gemensamt, och belöningen väntar oss vid banans slut. Detta land, det tillhör eder. Dessa skatter, de äro edra. Då Asien blifvit [ 483 ]underkufvadt, skall jag uppfylla, skall jag öfverträffa edra förhoppningar. Dem, som vilja återvända hem, skall jag sjelf återföra; dem, som vilja qvarstanna, skall jag öfverhopa med ovärderliga skänker.»

Detta tal åtföljdes af en djup tystnad. Förgäfves väntade Alexander i tre dagar på, att soldaterna skulle ändra tänkesätt. Slutligen gaf han sitt samtycke till återtåget.

»Vid underrättelsen härom uppgåfvo soldaterna glädjerop; de skyndade till Alexanders tält och välsignade honom, derför att han var nog ädelmodig att ej gifva vika för något annat än kärleken till dem. Han delade då sin här i tolf afdelningar och lät uppresa tolf ofantliga altaren, lika höga som de största torn, såsom ett tecken till sina segrar och ett bevis på sin erkänsla emot gudarne. Sedan detta arbete blifvit fullbordadt, anbefalde han offer enligt grekisk sed, anordnade täflingslekar, lade hela landet ända till Hyphasis under Poros’ herravälde och gaf slutligen tecken till uppbrott.» (Arrianos.)

Alexander for med en del af sin här utför floden Hydaspes; återstoden af hans folk följde stranden efter. Följande loppet af Hydaspes, Akesines och Indus samt underkufvande de folkslag, som bodde utmed stränderna, anlände Alexander i Juli 325 till det delta, som bildas af Indus’ utloppsarmar. Anländ hit, anträdde Alexander slutligen återvägen mot vester. Hans plan var nu att återvända till lands med största delen af sin här, under det att flottan under Nearchos på sin väg från Indus till utloppet af Tigris undersökte den sydliga kusten af hans rike. Denna plan sattes äfven i verket. Den del af soldaterna, som tågade landvägen, fingo genom hetta, hunger och törst utstå svåra lidanden på vägen genom Gedrosiens sandöknar. »Hären», säger Strabo, »räddades genom de dadlar, som växte i stor mängd utmed flodbäddarne.» Alexander delade sjelf alla dessa vedermödor. Då han efter två månader anlände till Karmanien, hade de angränsande satraperna skickat hären lifsmedel till mötes. Om man får tro Diodoros och Quintus Curtius, följde nu på försakelserna orgier och ett sju dagars triumftåg, hvilket påminde om Dionysos’ återkomst från eröfringen af Indien. Arrianos betraktar berättelserna härom såsom fabler, emedan Ptolemäos och Aristobulos ej talat derom; dessa religiösa och militäriska orgier stå emellertid i full öfverensstämmelse med Alexanders smak.

I Parsargadä, som han genomtågade, lät Alexander i sitt forna skick återställa Cyrus’ graf (sid. 187), hvilken hade blifvit plundrad; sedan begaf han sig genom Persepolis till Susa. Der straffade han med yttersta stränghet dem, hvilka gjort sig skyldige till otrohet eller utpressningar, emedan de hoppats, att han ej vidare skulle återkomma. [ 484 ]Satrapen Harpalos i Babylon vågade ej ens afvakta hans ankomst, utan flydde och värfvade för sina skatter grekiska legotrupper.

Oaktadt Alexanders eget exempel gick föreningen emellan de båda folken ej särdeles raskt framåt. Han hade redan förut äktat Roxane; han tog nu äfven Darius’ äldsta dotter, Statira (Barsine), till sin gemål. Han gaf Statiras syster, Drypetis, åt Hephästion och förmälde Persiens förnämsta qvinnor med sina generaler. Mer än 90 äktenskap ingingos sålunda på en enda dag. Han uppmanade soldaterna att följa officerarnes exempel, och han lemnade sjelf hemgift åt dem, som äktade asiatiska qvinnor: 10,000 följde uppmaningen. Bröllopsceremonierna åtföljdes af storartade fester.

Dessa giftermål voro ett förträffligt medel för de båda folkens sammansmältning. Alexander försökte äfven att befrämja föreningen genom organisationen af sin krigshär. Satraperna skickade honom 30,000 unga Perser, hvilka han kallade sina epigoner, och lät beväpna och inöfva dem såsom Makedonierna. De senare betraktade denna nya trupp med afundsjuka. Glömmande Alexanders välgerningar, hvilken nyss med 20,000 talenter (öfver 70,000,000 kronor) hade betalt deras skulder, blefvo de uppstudsige och begärde alla att få hemresa. Alexander, förtörnad, uttog sjelf 13 af de mest högljudda i den sorlande hopen och utlemnade dem till bestraffning. Sedan återkallade han i deras minne den magt, välmåga och ära de hade Philip och honom sjelf att tacka för. »Gån», tillade han, »och sägen Grekerna, att Alexander, öfvergifven af eder, har anförtrott sig åt de barbarers trohet, hvilka han besegrat!» Derpå gick han in i sitt tält och vägrade under två dagar att se sina bästa vänner. På den tredje sammankallade han anförarne och utdelade åt dem befälet öfver en helt och hållet persisk här. Underrättade härom, kunde Makedonierna ej uthärda den tanken att i konungens ynnest efterträdas af Perserna. De skyndade i massa till hans tält, bådo honom visa sig och anhöllo om förlåtelse. Han närmade sig; vid åsynen af deras förödmjukelse och deras förtviflan besegrades han och blandade sina tårar med deras. Ett gästabud, till hvilket 3,000 voro inbjudne, beseglade försoningen. 10,000 Makedonier, som ålder eller sår gjorde oförmögne till vidare tjenstgöring, hemskickades. Han skänkte dem utom nödiga respenningar en talent hvar och gaf Krateros, näst Hephästion Alexanders bäste vän, i uppdrag att hemföra dem.

Ungefär samtidigt fick Alexander en stor sorg: Hephästion, hans förtroligaste vän, dog. Han anstälde en begrafning, sådan man förut aldrig skådat: hon kostade inemot 40 millioner kronor; och han frågade Amons orakel, om Hephästion kunde få hedras såsom gud eller [ 485 ]halfgud. För att finna en förströelse i sin smärta anstälde han en stor menniskojagt, d. v. s. han anföll och besegrade Kossäerna, tappre bergsbor, hvilka de persiske konungarne aldrig kunnat underkufva. Alla fångar dödades, hela den manliga befolkningen utrotades, förmodligen för att tjena till offer åt den nye guden. Den läkare, som ej kunnat rädda den sjuke, fick mista lifvet. I Babylon, hvarest Alexander slutligen höll sitt inträde, fann han sändebud emot sig från den kända verldens alla delar.

Midt under dessa hyllningar och för att rättfärdiga dem, hvälfde Alexander stora planer. »Enligt några föresatte han sig att kringgå Arabien, att färdas längs Äthiopien, Libyen, Numidien och berget Atlas, att öfvergå Gibraltars sund, att framtränga ända till Gades, för att sedan åter ingå i Medelhafvet efter att hafva underkufvat Karthago och hela Afrika... Enligt andra skulle han vända sig emot Skytherna norr om Svarta hafvet...» (Arrianos.) Så mycket är säkert, att Alexander i Phenicien lät bygga 1,000 galerer, hvilka skulle föras till Thapsakos och derifrån på Euphrat till Persiska viken. Det är också säkert, att han afsände tre expeditioner till Arabiens kuster, för att fullborda de undersökningar, som Nearchos hade begynt, Heraklides fick i uppdrag att bygga en flotta på Kaspiska hafvet.

Medan han förberedde sina nya eröfringar, var han sysselsatt med inre förbättringar. Han lät i Babylon gräfva en hamn, som rymde 1,000 fartyg, och reglerade genom storartade arbeten Euphrats översvämningar. Men sedan någon tid trodde man sig märka åtskilliga för framtiden olycksbådande järtecken; äfven Alexanders sinne rönte intryck häraf, och för att förjaga sin oro öfverlemnade han sig utan hejd åt dessa bordets nöjen, vid hvilka både hans fader och han så ofta lemnat sitt förstånd qvar. Med Babylons klimat var denna omåttlighet en dödsdom. Efter en rad af orgier anfölls han också af en feber, som dödade honom på den elfte dagen, den 21 April 323. Några veckor förut hade sändebud anländt ifrån Grekland, för att egna honom gudomlig dyrkan.

Alexander hade ej fylt sitt trettiondetredje år, då han dog. Styrkan hade i det närmaste fullgjort sitt verk: det återstod för visheten att göra sitt. Skulle kanske denna senare uppgift hafva öfverstigit hans krafter? Att rifva ned kan ibland vara lätt, att bygga upp är det aldrig. Det lilla af hans planer, som är bekant, visar emellertid, att han ännu skulle hafva utfört stora verk i den rigtning han begynt. De besegrade vunnos genom segrarens skonsamhet och understödde hans planer; handeln, sambandet nationerna emellan, utvecklades i en ofantlig skala och såg nya vägar öppnade eller fridlysta för sig af Alexander; [ 486 ]industrien understöddes otroligt genom de ofantliga, förut ofruktbara skatter, hvilka nu utkastades i den allmänna rörelsen af eröfrarens frikostiga hand; den grekiska civilisationen fördes till tusen punkter i det stora riket genom de talrika nybyggena, af hvilka ett enda, Alexandria, länge mottog och lemnade ifrån sig en outtömlig flod af rikedomar och idéer; folken, åskådningarna och religionerna sammanfördes till en storartad enhet, från hvilken ett nytt samhälle skulle hafva utgått, om den största af alla krafter, tiden, hade förlänats den, som egde nästan alla andra: se der hvad Alexander dels gjort, dels förberedt, och hvarföre verlden sedan 2,000 år tillbaka stannar och böjer sig för den unge segrarens namn, under det hon glömmer, hvad historien af öfverseende för ungdom och snille nöjer sig med att kalla hans fel.

168.Tetradrachmon från det makedoniska herraväldets tid.
På ena sidan Alexander den stores hufvud, på den andra Zevs sittande på en tron.