Greklands äldste inbyggare

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Landets fysiska beskaffenhet
Illustrerad Verldshistoria, första delen
av Ernst Wallis (utg.) tillsammans med
August Bellinder, Lorentz Dietrichson, Harald Hjärne, Jens Lieblein

Greklands äldste inbyggare
Äoler och Achäer  →


[ 203 ]

2. Greklands äldste inbyggare.

Hvilka voro Greklands äldste inbyggare? Svaret på en dylik fråga är svårt att afgifva, det må gälla hvilket land som helst, ty i allmänhet har ett land varit befolkadt under århundraden, innan dess historia begynner. En enda vetenskap är i stånd att sprida något [ 204 ]ljus i detta mörker, nämligen språkvetenskapen. Den komparativa språkforskningen har lärt oss, att Inderna, Perserna, Grekerna, Italikerna, Kelterna, Germanerna och Slaverna hafva haft gemensamma förfäder. Grekerna äro sålunda en gren af den stora indisk-europeiska stammen.

Vid de första ännu svaga ljusstrålarne, som historien sprider omkring sig, visar sig uti tidernas aflägsna natt ett stort folk, Pelasgerna, hvilket synes hafva innehaft Mindre Asien, Grekland och en del af Italien. I de gamla traditionerna äro dessa Pelasger delade i en mängd stammar, hvilka söder om Donau mellan Adriatiska och Svarta hafvet troligen bildade följande tre hufvudgrupper, Thraker, Illyrier och de helleniske Pelasgerna. Alla de folk, som voro bosatta i dessa trakter, synas ifrån början hafva haft ett nära samband. I sagorna äro de ofta förenade, och många af de gudomligheter, som Greklands äldsta stammar dyrkat, synas vara inkomna genom Makedonien och Thessalien. Hvad de stammar beträffar, som befolkade det egentliga Grekland, så äro de kända under de ryktbara namnen Pelasger och Hellener, de förra föregående de senare, och de senare tagande arf efter de förra, hvilka de så småningom förjaga, utrota eller med sig förena, så att de slutligen ensamme qvarstå som herrar öfver landet. Denna revolution försiggick långsamt och var ännu på Homeros’ tid ej fullt utförd.

Grekerna utmärkte med det gemensamma namnet Pelasger den befolkning, som hade föregått dem på den helleniska jorden. Men de hade också för hvar och en af de olika stammarne särskilda namn, såsom Dryoper eller skogarnes invånare, Leleger eller blandade stammar, Kaukoner, hvilka gåfvo namn åt en del af Elis, Lapither, Perrheber, Aoner, Phlegyer, Tyanter m. fl.

Enligt traditionerna och den historiska sannolikheten, men utan någon visshet, kan man påstå, att Pelasgerna norr ifrån inträngde i Grekland. Sedan de genomtågat Thrakien och Makedonien togo de Epeiros och Thessalien i besittning, derifrån befolkade de så småningom det mellersta Grekland och Peloponnesos, hvarest Attika och Arkadien gällde såsom hela den pelasgiska befolkningens ursprungliga fädernesland. På öarna, som de också besatte, sammanstötte de med Kureterna, Korybanterna, Daktylerna, Idéerna och Telchinerna, hvilka lärde dem att bearbeta metaller. Men de folk, som man betecknade med dessa namn, voro mindre främmande stammar än kolonister, bestående af Pelasger eller asiatiska Hellener, hvilka voro mer framskridna i civilisation, och som meddelade sin industri och sina mer utvecklade religiösa begrepp åt sina stamfränder, hvilka på sin långa färd omkring [ 205 ]det Ägäiska hafvet förblifvit barbarer. Dessa folkstammar försvunno tidigt och deras namn fans blott qvar för att beteckna vissa gudomligheters prester. Kanhända voro de aldrig något annat?

För att lära känna dessa aflägsna tider äro vi uteslutande hänvisade till de sagor, som blifvit bevarade af skalderna eller samlade af senare författare. Kan man tillerkänna dem någon trovärdighet? — Såsom hafvet längs sina stränder leker med bränningarnas lösryckta klippor, såsom det oupphörligt rullar dem under sina vågor, nöter och krossar dem eller förändrar dem genom att betäcka dem med alla rikedomarne af det dubbla lif, som det alstrar: så leka också folkens inbillning och skaldernas fantasi med de namn och de händelser, hvilka traditionen skänker dem, skiljande eller förenande dem, blandande dem med främmande element eller inneslutande dem i rika drägter. Då denna folkfantasiens skapande förmåga, som blott finner sitt nöje uti underbara berättelser, efterföljes af kritiken, som vill tolka sagans detaljer och förklara förgångna tiders traditioner, så uppkommer ett virrvarr af olika system. Fäster man sig blott vid detaljerna, så stannar man i ovisshet; men ser man på det hela, kan man upptäcka en allmän och tillfredsställande sanning. Den sanning, som uppenbaras genom berättelserna angående Greklands äldsta tider, synes oss vara tillvaron af en pelasgisk-jonisk period, som gaf upphof åt de första städerna liksom åt de första religiösa bruken, och under hvilken det grekiska fastlandet och den asiatiska kusten, mellan hvilka öarna i det Ägäiska hafvet höjde sig såsom de brustna hvalfbågarne af en brygga, redan voro förenade genom starka band. Historien motsvarar sålunda geografien.

De östliga kusterna af Grekland hafva utan tvifvel allt ifrån äldsta tider besökts af kustinvånarne i det midt emot liggande Asien, hvilka utan fruktan gåfvo sig ut på detta fredliga haf, hvarest en ö hvarje afton gaf skydd åt deras farkoster. Kusterna af Elis och Messenien äro betydligt fruktbarare; det är likväl till Argos och Athen, de äldsta sagorna anknyta sig, ett säkert bevis på att lifvet der först vaknade. De senare tidernas Greker, som funno en bekräftelse härpå uti sina traditioner, hafva såsom vanligen plägar ske, tillagt ett fåtal menniskor de verkningar, som åstadkommits genom tre eller fyra århundradens inflytande.

De personer, som blifvit framstälda såsom representanter för Orientens inflytande på Grekland, äro i synnerhet Kadmos, som man har gjort till Phenicier, samt Danaos och Kekrops, som man gjort till Egyptier. Vi vilja i korthet anföra sagorna om dessa personligheter, emedan historien bör berätta till och med de villfarelser, som länge [ 206 ]hafva herrskat, och af hvilka man finner spår i literaturen, konsten och det allmänna tänkesättet.

Kadmos, son af Agenor, konung i Tyrus och Sidon, hade bröderna Phönix och Kilix och systern Europa, hvilken Zevs bortröfvade och förde till Kreta. Kadmos förföljde sin syster, och för att finna henne reste han länge och besökte många länder. Ankommen till Grekland rådfrågade han oraklet i Delphi. »Sök icke din syster», svarade Apollon, »men följ den första ko, som visar sig i din väg, och anlägg en stad på det ställe, der hon stannar.» Kon förde honom till Böotien, till källan Arkia. En drake bevakade dess heliga vatten; Kadmos dödade honom och utströdde hans tänder på jorden. Deraf uppväxte beväpnade män, som genast anföllo hvarandra; alla omkommo utom fem, hvilka hjelpte honom att bygga fästningen Kadmeia, omkring hvilken Thebe sedan reste sig. Dessa blefvo sedermera stamfäder för de fem förnämsta thebanska familjerna, Kadmos hade från Phenicien medfört ett alfabet, som Grekerna antogo; han lärde dem äfven konsten att bearbeta grufvor och smälta metaller. Hans efterkommande blefvo ryktbara genom sina olyckor: Pentheus, som slets i stycken af Bacchanterna; Aktäon, Artemis’ medtäflare uti jagt, hvilken en dag vågade betrakta henne, då hon badade i en källa, och derför af den vredgade gudinnan förvandlades till en hjort samt i denna egenskap uppslukades af sina egna hundar; slutligen Semele, som älskades af Zevs. Hon ville se guden i glansen af hans majestät, i midten af åska och blixt, men den himmelska elden förtärde henne. Barnet, som hon bar i sitt sköte, förgicks likväl icke. Det var Dionysos. Lykos, Amphion med den välklingande lyran, Laios och Ödipus nämnas bland Kadmos’ efterträdare.

Argos, beläget vid en gästvänlig vik, var kanhända den äldsta staden i Grekland, en föreningspunkt för infödda och främlingar. Herodotos berättar, att Phenicierna derifrån bortröfvade Io såsom vedergällning för Europas bortförande. Traditionen omtalar många beröringspunkter mellan Argos och Egypten. Från Libyen hade Argiverna fått den säd, de sådde och skördade; på Nilens stränder slutade Io sina äfventyrliga färder, derifrån kom äfven Danaos med sina femtio döttrar, hvilka dödade sina femtio gemåler och i underjorden blefvo dömda att utan rast och ro söka fylla ett kärl, som saknade botten. Son af Bel, fortplantade Danaos Apollonskulten. Efter honom ser man i Argolis Prötos, som inkallar Kykloperna från Lycien för att uppbygga murarna till Tiryns; äfvensom hjelten Palamedes, Nauplias grundläggare och uppfinnaren af vigter, mått, bokstäfver och räknekonst.

[ 207 ]Uti Attika är det en vis från Egypten, Kekrops, hvilken, förjagad från sin fädernestad Sais, landstiger i Peiräevs, äktar dottren till konungen i landet och efterträder honom efter hans död. Invånarne lefde då ännu kringspridda, han förenar dem i tolf hufvudorter, lär dem att odla olivträdet, att pressa olja ur dess frukter och att odla hvarjehanda sädesarter. Invånarne, förut nomader, fingo nu fasta bostäder och ett ordnadt samhälle. För att bättre tillknyta banden uti den nya staten, införde Kekrops vissa äktenskapslagar, begrafningsceremonier för att helga minnet af de döde, och domstolen Areopagen, hvilken hade sitt säte på Ares’ kulle och hade till ändamål att genom rättvisa domar förekomma våldsgerningar. Innan han dog, hade Kekrops på en klippmassa, som var otillgänglig från alla sidor utom från öster, byggt en ointaglig fästning, som efter honom fick namnet Kekropia, och vid hvars fot staden Athen så småningom bildade sig. Ibland hans sexton efterträdare räknar man Amphiktyon, hvilken förenade alla folkslag omkring Thermopylä till ett förbund, åt hvilket han gaf sitt namn; Erichthonios, som offrade sin dotter för att vinna en seger; Erechthevs, som sades vara anförare för en ny egyptisk koloni; Triptolemos och slutligen Egevs, Thesevs’ fader.

Äfven Megareerne nämde bland sina gamla förstar en Egyptier med namnet Lelex.

Dessa traditioner äro nu mera öfvergifna, De flesta af forntidens författare anse Kekrops såsom en inföding i Attika. Utan tvifvel bör man gå ännu längre och i honom, i Erichthonios, Triptolemos och de flesta af de gamla sagornas personligheter, blott se personifierade allegorier, föreställningar, af hvilka poesien har gjort konungar, heroer eller gudar. Väl omtalar Thukydides, att Karerna och Phenicierna före trojanska kriget hade besatt en del af öarna, men han nämner ingenting om de kolonier, som Danaos och Kadmos från Egypten och Phenicien öfverförde till grekiska fastlandet, och till åtskilnad från Herodotos, som efter de memphiska presternas berättelser vet så mycket om dessa gamla tider, tviflar den stränge historieskrifvaren på, att man angående dem kan försäkra någonting med visshet. Dessa främlingar, som grundlägga kungliga dynastier, och som för att lyckas deruti borde hafva varit talrika, talade språk som voro fullkomligt olika Hellenernas. Om deras inflytande hade varit nog stort för att bemäktiga sig det politiska öfverväldet, så skulle det också hafva gifvit dem förmåga att beherska språket. Det är vanligtvis icke ett lands eröfrare, om de nämligen äro de besegrade öfverlägsne ej blott i makt utan äfven i civilisation, som glömma sitt språk. Då grekiskan icke har bevarat några spår af de semitiska språken, så är det [ 208 ]troligen derföre, att Semiterna, om de gjort invandringar i Hellas, derifrån blifvit förjagade, utan att hafva kunnat grunda de mäktiga konungaätter, som sagan härleder ifrån dem. Det må tilläggas, att de äldsta ruinerna i Grekland icke heller röja spår af egyptisk konst.

Det är visserligen sant, att vid den tid, till hvilken man förlägger deras invandring, stora folkrörelser försiggingo uti Asien; att traditionerna låta Phrygerna öfvergå från Asien till Europa, Karerna till Kykladerna och till kusterna af Saroniska viken, Telchinerna från Rhodos till Sikyon, och att ungefär vid samma tid Hebreernas utvandring ur Egypten och Pharaonernas stora krigståg egde rum. Då sålunda allt omkring Ägäiska hafvet var i rörelse och ett och annat om dessa händelser nådde Grekland, är det också högst sannolikt, att en och annan främling kom dit, medförande asiatiska föreställningar och asiatiska bruk.

73. Lejonporten i Mykenä.

Det är sålunda icke ankomsten af orientaliska nybyggare, som är osannolik, utan det fädernesland, som man tillägger dem. Må vi ej glömma, att Mindre Asiens kuster voro betäckta af helleniska folkstammar, hvilka så småningom förjagade Phenicierna från öarna i det Ägäiska hafvet och i deras spår letade sig väg till alla kustländerna i den östra delen af Medelhafvet. Ifrån det elfte århundradet kände Hebreerne namnet på Javans söner (Jonerna), »hvilka bebodde kusterna och öarna i det stora hafvet», och detta namn läser man ännu bland de hieroglyfiska inskrifterna från Pharaonernas adertonde dynasti. Man måste antaga en tid, under hvilken de asiatiska Grekerna grundlade sin rikedom och sin civilisation genom att knyta förbindelser med Orientens rika folk. Då kunde några af deras ledare, vana vid samfärdsel med Egypten och Phenicien, under revolutionstider lemna dessa oroliga länder samt komma för att bosätta sig i det pelasgiska Grekland midtibland en befolkning med samma språk och dit medföra sina egyptiska eller pheniciska tillnamn jemte de kunskaper, som de hade förvärfvat under sitt umgänge med dessa nationer. Tusen saker röja för oss de innerliga samband, som förena de båda fastlanden. Greklands äldsta historia återför oss oupphörligt till Asien, hvarest den helleniska mytologien har hemtat de flesta af sina gudar. Vissa bruk och vissa typer för den äldsta konsten i Grekland kunna betraktas såsom orientaliska efterbildningar. Lejonporten i Mykenä återkallar erinringen af den symboliske väktaren vid borgen i Sardes och [ 209 ]vid palatset i Ninive, under det att Minyas’ och Atrevs’ skattkamrar synas vara ett minne af Phrygiens till hälften underjordiska byggnader. Man vet, att Hellenernas äldsta alfabet var ett lån från Phenicierna, liksom också deras metriska system.

74. Herakles och Antäos.
Från en graverad sten.

En annan sägen, sagan om Minos, bekräftar också sanningen af det gamla sambandet mellan Asien och Grekland. Denne vise konung var den mägtigaste furste på sin tid och regerade på Kreta, hvars alla folk han hade förenat under sitt herravälde, och hvarest han hade anlagt tre städer, Knossos, Kydonia och Phästos. Hans lagar hvilade på den för den österländska lagstiftningen främmande grundsatsen, att medborgarne sins emellan äro jemlikar. Om hvad man tillägger honom icke förskrifver sig från en sedermera invandrad dorisk koloni, skulle han hafva förbjudit all enskild förmögenhet och velat, att alla inbyggarne skulle förena sig vid gemensamma måltider, som förtärdes på offentliga ställen. Under krigstider var konungamagten oinskränkt: under freden styrdes samhället af en senat. Omsorgen om jordens odling var uteslutande anförtrodd åt slafvar. De unga Kreterna, befriade ifrån vanligt kroppsarbete, voro underkastade en sträng uppfostran, som hade till ändamål att utveckla deras kroppskrafter och ingifva dem medborgerliga dygder. Minos var också en eröfrare; han skapade en flotta och förjagade från Arkipelagen de kariska och lelegiska sjöröfvare, som oroade den. Alla öarna ifrån Thrakien ända till Rhodos erkände hans välde, och de kolonier, som han grundlade på några af dem, eller som han upprättade på kusterna af Asien, betryggade dess varaktighet. Megara och Attika betalte honom skatt. Ett företag till Sicilien misslyckades; han omkom dervid sjelf. Likväl känner man på ön en stad med hans namn. Hans graf fans der vid sidan af ett Aphrodite helgadt tempel, en gudinna, hvars dyrkan han lärt af Phenicierna. Zevs belönade honom för hans rättvisa genom att sätta honom jemte hans bröder, Äakos och Rhadamanthos, till domare öfver de aflidnes skuggor i underjorden.

Längre fram i tiden, då man fann de handlingar och äfventyr, som tillskrefvos Minos alltför talrika, sökte man gifva sagan utseende af historia, genom att fördubbla denna personlighet och en menniskoålder efter Kretas lagstiftare låta en Minos den andre lefva, under hvilken den konstskicklige Dädalos uppträdde. Denne skulle hafva byggt Labyrinten för att instänga Minotauros, hvilken Thesevs dödade med Ariadnes tillhjelp. Under Minos den andre var Kreta den största [ 210 ]magt i Grekland, men efter hans död ramlade väldet. Vid tiden för trojanska kriget hade konungen på Kreta blott ett obetydligt antal skepp.

Vi anse för klokast att angående denna Minos’ historia ej påstå någonting, men det synes oss, som man äfven här ur mångfalden af traditioner utan svårighet kunde uppvisa ett obestridligt faktum, nemligen det, att ett stort inflytande blifvit utöfvadt af Kreterna under Greklands äldsta tider. Man kan tillägga, att detta herravälde till sjös, som uppkom före alla andra, var nästan oundvikligt. Uti Greklands historia fans det en tid, då det mest verksamma lifvet var förlagdt till öarna och kusterna af Ägäiska hafvet. Kreta, beläget i midten af denna allmänna rörelse, deltog sjelf lifligast deri. Minos’ styrelse var sålunda ett försök att ifrån denna ö, som liksom en borg beherskade Ägäiska hafvet ordna denna rörliga och våldsamma verld, undertrycka sjöröfveriet och sätta handeln i dess ställe.

Herodotos’ åsigt stämmer öfverens med denna framställning af Greklands äldsta tider, emedan han gör Jonerna till Pelasgernas afkomlingar. Denna slägtskap förklaras nemligen af hvad som redan blifvit sagdt. Pelasgerna äro de första som bebygga Grekland; Jonerna från Asien anlände sedermera dit till sjös i små skaror och utan qvinnor, hvilket gjorde att de måste äkta landets döttrar. I början plundra de, röfva eller döda; sedan bosätta de sig så småningom på de östliga kusterna, dit den äldsta tidens alla traditioner hänvisa oss, blanda sig med Pelasgerna, hvilka ursprungligen voro af samma stam, och sålunda uppkommer landets första civilisation.

De trakter i Grekland, som sågo denna utvecklas, voro i Epeiros orterna omkring templet Dodona, hvilket med sina heliga ekar och dufvor synes för Pelasgerna hafva varit hvad Delphi var för Hellenerna, det tempel och det orakel, som var föremålet för den största dyrkan; Thessalien, hvars slätter voro fruktbara redan före åkerbrukets egentliga införande, och som fick ett sådant försteg för de öfriga landskapen, att den homeriska poesien der hemtat en stor del af sina ämnen, liksom sånggudinnorna derifrån utgått; Böotien, hvarest omkring sjön Kopais den mäktiga staden Orchomenos reste sig. Attika, fastän tidigare befolkadt, har likväl ej bevarat några minnesmärken från den pelasgiska tiden, såvidt man ej skall räkna dit en del af murarne af Akropolis. Arkaderna påstodo, att Lykosura var verldens äldsta stad; ja, de påstodo också, att de sjelfva funnos till »innan ännu månen sände sina bleka strålar till jorden». Men den trakt, som i dessa uråldriga tider synes hafva spelt den mest betydande rollen, är likväl Argolis, hvarest så många spår finnas från dessa uråldriga tider, [ 211 ]och hvarest så många minnen af forntida förbindelser med Orienten lefde.

Vid denna förhistoriska tid fästa sig de minnesmärken af ett egendomligt byggnadssätt, som efterföljande generationer tillade ett eget jätteslägte, Kykloperna. Man ser ännu i dag qvarlefvor efter dessa kyklopiska byggnader (bild. 72, sid. 201) i Mykenä, i Argos, i Tiryns, i Athen, i Orchomenos, i Lykosura och möjligen på ett par hundra andra Helleniska orter. De bestå af ofantliga fyrkantiga klippblock, oftast alldeles råa, någon gång huggna, men alltid lagda de ena på de andra utan murbruk i form af oregelbundna månghörningar. De märkvärdigaste bland dessa minnesmärken äro murarne och gallerierna i Tiryns, som äro byggda af stenar, af hvilka två hästar icke skulle vara i stånd att röra den minsta ur stället, och den byggnad, som man kallat Atrevs’ skattkammare i Mykenä. En del af murarne till denna stad och en port med två lejon tillhöra samma byggnadsstil (bild. 73, sid. 208); denna port har till öfverlag en tjugosex fot lång och sexton fot bred sten, den största, som hittills blifvit funnen i en regelbunden byggnad. Akarnanien är dessutom betäckt med minnesmärken af kyklopisk eller polygonal form, ett byggnadssätt, som säkerligen bibehållit sig mycket länge i detta landskap. För öfrigt bör anmärkas, att Grekerna, som funno sten till hands öfverallt, sällan använde tegel och murbruk vid sina byggnader. De nöjde sig med att lägga stenarna på hvarandra och höllo dem i jemvigt genom deras form och tyngd.

Dessa minnesmärken, som i allmänhet hafva samma karakter, utmärka likväl genom en och annan detalj olika tidsåldrar. Sålunda har man trott sig kunna tillägga Pelops’ afkomlingar Atrevs’ skattkammare eller Agamemnons graf och lejonporten, hvilka tyda på en mer utvecklad och isynnerhet mer asiatisk konst. Men huru hafva dylika massor kunnat handteras med det enda hjelpmedel, som dessa folk kände, häfstången? Byggnader, som tagit i anspråk så stora menniskokraften måste nödvändigt tillhöra en tid af allmänt slafveri under militära öfverhufvuden eller under en herskande kast af krigiska prester, hvilket äfven traditionerna i någon mån röja. Pelasgerna vore också utan tvifvel af sina herskare dömda till mödosamma arbeten, liksom Romarne under Tarqvinius Superbus, då de byggde Capitolium och den stora kloaken och såsom Egyptierna, då de uppförde sina pyramider och sina tempel. Det orientaliska inflytandet, från hvilket Grekerna befriat verlden, fans sålunda ännu qvar bland de pelasgiska stammarne.

[ 212 ]Det må likväl anmärkas, att de kyklopiska murarne hvarken tjenade till att innesluta en gud ej heller att bevara en konungs mumie, såsom de storartade minnesvårdar, hvilka på Nilens stränder hade presters och konungars fåfänga att tacka för sin tillkomst. De voro byggnader, som tillhörde folket i sin helhet. Dessa ruiner säga oss, att Grekland redan i den aflägsnaste forntid begynte detta stadslif, som har skapat dess storhet. Dess första invånare lade grunden till de städer, i hvilka verldens civilisation sedermera arbetat sig fram.