ā (i handskrifterna a eller aa) betecknar i yngre
fornsvenska å-ljud, t. e. ār år.
ẹ (i handskr. e, i, æ eller a, undantagsvis såsom
i äldsta fragmentet av Östgötalagena, e, i, o, u, y, æ
eller ø, allteftersom närmast föregående stavelse har
den ena eller andra av dessa vokaler) bet. en
oursprunglig, “reducerad“ vokal av något skiftande
klangfärg, t. e. faghẹr fager, foghẹl fågel, tēkẹn tecken (jfr
isl. fagr, fogl, teikn).
f bet. v i slutljud och i midljud före andra
konsonanter än k, s, t, t. e. arf, afl styrka, ærfþe ärvde,
kræfia kräva.
g bet. “äng“-ljud mellan vokal och n, t. e. vagn.
gh bet. frikativt g, t. e. lagh lag, hælgha helga,
sargha såra.
i bet. konsonantiskt i före annan vokal, t. e. biorn
björn, siunga sjunga.
l bet. kakuminalt (“tjockt“) l utom i uddljud,
fördubbling och från urnordisk tid ärvd förbindelse med
d, s, t, t. e. tala (men icke falla), pret. valde av vælia
välja (men icke dat. valde av vald våld).
n bet. alveolart (“supradentalt“) n utom i uddljud,
fördubbling och från urn. tid ärvd förbindelse med
d, s, t samt före g och k (i vilken ställning det bet.
“äng“-ljud), t. e. sun son (men icke kunna), vande av
vænia vänja (men icke hand).
ng bet. alltså “äng“-ljud + g, t. e. æng äng, siunga
sjunga.
þ, y. th bet. perspirerad frikativa i uddljud, t. e.
þing, thing ting. I pronomina bet. dock uddljudande
þ (th) än perspirerad, än pertonerad frikativa,
allteftersom stavelsen är tryckstark eller trycksvag, t. e.
þy ty, þylī'kẹr dylik.
þ, y. dh bet. pertonerad frikativa i övriga
ställningar, t. e. skaþa skada, hafþe hade, orþ ord.
æ, ǣ och ø, ø̄ bet. ä- och ö-ljud.
Dubbelskrivning användes till betecknande av
långt konsonantljud endast mellan två vokaler
(sonantiska eller konsonantiska), t. e. falla, men fal fall.
bækkiar bäckar, men ack. sg. bæk bäck.
