Grunddragen av den fornsvenska grammatiken/Ljudlära

←  Bokstävernas uttal

Grunddragen av den fornsvenska grammatiken av Adolf Noreen Ljudlära

Böjningslära  →

Ljudlära.

I. Sonanterna.

A. Ljudväxlingar ärvda från förlitterär tid.

1. Avljud,

en från urgammal (“indoeuropeisk“) tid stammande och på ursprungliga accentförhållanden beroende vokalväxling inom en grupp besläktade ord.

§ 2. I rotstavelser uppträda ej mindre än sju olika “avljudsserier“:

1. ī : ē : i, t. e. bīta : pret. bēt : pl. bitu, þrīvas ta sig : þrēva treva: þrifnaþẹr framgang, hētẹr het : hiti hetta.
2. iū : ø̄ : u eller (sällan) ū, t. e. niūta njuta : pret. nø̄t : pl. nutu, dø̄vẹr döv : duvin slapp, lūka stänga : luka lucka.
3. æ (av äldre e enligt § 13) eller (före nasal + annan kons.) i : a : u, t. e. gælla vara högljudd : pret. gal : pl. gullo, finna : pret. fan : pl. funno, hēlbræghþo rask till hälsan : braghþ raskt grepp : hēlbrughþa helbrägda, blindẹr blind : blanda förorena : blunda, grimbẹr : grambẹr : grumbẹr vred.
4. æ (av äldre e enligt § 13) : a : ā : u, t. e. bæra bära : pret. bar : pl. bāro : part. burin, Vætur Vättern : vatn vatten : vātẹr våt : utẹr utter.
5. æ (av äldre e enligt § 13) : a : ā t. e. gæta få : pret. gat : pl. gāto, læghẹr liggning : lagh läge : lāghẹr låg.
6. a : ō, t. e. fara : pret. fōr, kaka : kōka (subst.) aþal- egentlig : ōþal egendom.
7. ā : ō : a, t. e. lāta låta (bli) : pret. lōt : latẹr lat hāvẹr håv : uphōf : uphaf upphov.

§ 3. I avledningsstavelser träffas blott serien i : a : u (som dock ofta beror icke på gammalt avljud, utan på yngre analogibildning), t. e. āttingẹr : -angẹr (sällan) : -ungẹr åtting, kø̄pingẹr : -ungẹr köping; sannind : -und sanning, ærinde : -ande ärende; bædhil : badhul näste, þomal- : þumulfingẹr tumme; morghin : -un morgon, aptan : -un afton; honigh : -agh : -ugh honung.

2. Regressivt omljud,

en från urnordisk tid stammande förändring av en tryckstark vokal till större likhet med en i nästa stavelse följande, sedan ofta redan i förlitterär tid försvunnen, trycksvag vokal (vare sig sonantisk eller konsonantisk). Man har att skilja mellan a-, i- och u-omljud.

§ 4. a-omljud verkas av a på e, i och u, som förändras på följande sätt:

1. e (senare, där det icke omljutts, övergånget till fsv. æ enligt § 13) > ia (s. k. brytning), dock icke efter l, alveolart n, r, v och w samt för övrigt i mindre utsträckning i nordvästra än i sydöstra Sverige. Emellertid påverka besläktade ord varandra (s. k. utjämning), så att nästan alltid dubbelformer uppstå, t. e. tialdra gränssten : Sǣteldra Sätila (socken i Västergötland), iamn jämn : emvæ´l (iæmvæl) jämval, biargh (bærgh) berg : dat. bærghe (biærghe), sial (sæl) s(j)äl : dat. sæle (siæle), siævẹr (sævẹr) stillsam : pl. sævir (siævir).
2. i > e (fsv. æ, se § 13), dock ej i lång stavelse eller då näst före a går eller gått ett i. Utjämning (jfr 1) har även här i de flesta fall inträtt och ofta lett till dubbelformer, t. e. næþan (niþan) nedan : niþre (næþre) nedre, vægha (vigha) dräpa : part. vighin (væghin), gen., dat., ack. slæþa (sliþa) : nom. sliþi (slæþi) släde, Værand Värend : virþar värendsbor (jfr lat. vir man).
3. u > o, dock icke före gg, nasal + annan kons., eller då näst före a går eller gått ett i, samt för övrigt i mindre utsträckning i sydöstra än i nordvästra Sverge. Utjämning (jfr 1) har här nästan alltid lett till dubbelformer, men i kort stavelse ha flera äldre (särskilt östgötska) skrifter ännu rätt ofta bevarat den ljudlagsenliga växlingen o : u, t. e. kona kvinna : gen., dat., ack. kunu, koma komma : part. kumin, stulin stulen : pl. stolnir, lof : dat. luvi, oddẹr (uddẹr) : dat. udde (odde).

§ 5. i-omljud verkas av (urnordiskt, men icke av i senare tid uppkommet) i på a, ā, e, o, ō, u, ū och iū, som förändras på följande sätt:

1. a > æ, t. e. tal : tælia uppräkna, langẹr lång : længi länge, arf (genom utjämning ærf) : ærva (arva).
2. ā > ǣ, t. e. ār år : æringẹr äring, māl språk : mǣli (māle) röst, lāta (lǣta) låta : pres. lǣtẹr (lātẹr).
3. e (fsv. æ, se § 13) > i, t. e. værk : virki (værke) arbete, værþ värde : virþa (værþa) uppskatta, bræsta (brista) : pres. bristẹr (bræstẹr). Då e enligt § 4, 1 blivit ia, uppträder naturligtvis i stället en växling ia : i, t. e. snialdẹr (snældẹr, snildẹr) flink : snilli flinkhet, siaghl (sälls., vanl. sæghl, sighl) segel : sighla (sæghla) segla.
4. o > ø, t. e. ovan : øfri (ofre) övre, sova : sømpn (sompn) sömn. Jfr 6.
5. ō > ø̄, t. e. skōghẹr skog : skø̄ghia jaga (i skog), mōt : mø̄ti möte, fōtẹr fot : pl. fø̄tẹr.
6. u > y, t. e. stuþ (styþ) stöd : styþia stödja, sun son : pl. synir, fuldẹr full : fylla (fulla). Då u enligt § 4, 3 blivit o, uppträder i stället en växling o : y, t. e. folk (fulk) : fylking, ovan : yvir (ovir) över, lopt (lupt) upphöjd plats : lypta upplyfta.
7. ū > ȳ, t. e. sūr : sȳra, hūs : hȳsa (hūsa).
8. iū > ȳ, t. e. siūkẹr sjuk : sȳki (siūke) sjukdom, þiūvẹr (þȳvẹr) tjuv : þȳpt (þiūpt) tjuvnad, liūs ljus : lȳsa (liūsa).

§ 6. u-omljud verkas av (bortfallande, mera sällan av kvarstående) u eller w på a, ā, e, i, ī och æ sålunda:

1. a > o, t. e. boldẹr (baldẹr) boll : gen. pl. balla, bolkẹr (balkẹr) balk : gen. pl. balka, pl. logh (vanl. lagh, men jfr da. lov) lag : gen. lagha; med kvarstående u (senare övergånget till o) longo längesedan : langẹr lång.

   Före ett åtminstone ännu i runsvenskan (liksom i isl.) bevarat w övergår detta o senare till u, t. e. hog (hug) hugg : hugga (hogga; runsv. hoggwa), skrok (skruk) skrock : dat. skrukke (jfr isl. skrǫk : skrǫkue). Samma övergång utsträckes i älsta litteraturen även till ställningen före bevarat u, t. e. Hargh : pl. (gen. -horgha och) dat. Horghum > Hurghum ortnamn med bet. offerplats, Swarta : gen. Sworto > Surto Surte (i Ale härad), dvs. myrjord, hwar vem : hworo (hwaru) > horo > huru- huru, hovuþ > huvuþ (men dat. fortfarande hofþe, ytterst sällan hufdhe) huvud.

2. ā > ō, dock nästan blott invid (bevarad eller försvunnen) nasal eller w (som före ō försvinner), t. e. dat. ōndum (vāndum) : vāndẹr (ōndẹr) ond, þōttẹr (vanl. þātter) tåt : gen. pl. þātta, ambōt (ambāt) trälinna : gen. ambātar (ambōtar); med kvarstående u eller w pl. mōghu (māghu) : mā(gh) kan, hōnum (hānum) : hanum (trycksvagt, jfr da. ham) honom, nōkwar (nākwar) : nakwar (trycksvagt) någon.
3. e (fsv. æ, se § 13) > io (“brytning“, jfr § 4, 1) före försvunnet, iu före bevarat u, t. e. Biorn (säll. Bærn) Björn : Þorbern Torbern, fioþẹr- fyr- : fiughur (av *fiuþur) fyra. Då e enligt § 4, 1 blivit ia, uppträder en växling io : ia, t. e. iorþ jord : iarþa (iorþa) jorda, skioldẹr sköld : Skialdavīk Skällvik. Då åter e enligt § 5, 3 blivit i, visar sig en växling io : iu : i, t. e. tioghẹr (tighẹr) tiotal, tjog : tiughu tjugu : pl. tighir tiotal, miok ganska : mikit mycket. Har detta i enligt 4 blivit y, förekommer en växling io : iu : y : i, t. e. þiokkẹr (þiukkẹr) tjock : dat. þiukkum (þiokkum) : þykla : þikla ofta.

   Anm. Sannolikt har utvecklingen e > io (iu) genomlupit ett mellanstadium ia, som genom diverse utjämningar kommit att bevaras t. e. i mansnamnet Iavur, fiatur fjätter m. m. d.

   Före ett åtminstone ännu i runsvenskan (liksom i isl.) bevarat w “brytes“ icke e, utan övergår till ø, t. e. gøra (runsv. gørwa < gerwa < gærwa) göra, men pret. giorþe (redan i runsv.). På samma sätt bero dubbelformer såsom smør : smior smör, køt : kiot kött på en urspr. böjning (såsom i fornnorskan) nom. smior, dat. smørwe.

4. i > y, dock före bevarat u eller w endast om i föregås el. -gåtts av en labial kons., t. e. þryskẹr (þriskẹr) tröskar : pl. þriskum (þryskum), dat. pl. yþrom (vanl. iþrom) : nom. pl. ntr. iþur edra, dat. myklum (säll. miklum) : mikil (vanl. mykil) stor, tyswar (säll. twis- efter þris-) två gånger : þriswar (vanl. þrys- efter tys-) tre gånger.

   Före ett åtminstone ännu i runsv. (liksom i isl.) bevarat w, föregånget av gg, ng el. nk, “brytes“ (utom efter r och i forngutniskan) detta (liksom även det enligt § 5, 6 uppkomna) y senare till iu, t. e. byg (vanl. biug) : dat. biugge (jfr isl. bygg : byggue) korn, styggẹr (stiuggẹr) stygg : ack. stiuggan (styggan; isl. stygguan). En växling i : y : iu träffas i t. e. styngẹr (stiungẹr, stingẹr) styng, sting : dat. sg. stiunge (-y- -i-) : dat. pl. stingum (-y-, -iu-), Lyng- (Liung-, Ling-) i ortnamn : Liunga ett ortnamn : nysv. lingon; i : iu i stinkẹr (stiunkẹr) för ljudlagsenligt *stynkẹr skvätter : pl. stiunka (nysv. stinka; fgutn. stinqua).

5. ī > ȳ, dock före bevarat u endast då labial kons. går el. gått före ī, t. e. bī (bȳ) : pl. bȳ (bī) bi. þrīr : ntr. þrȳ tre, mīla (säll. mȳla) : ack. mȳlu (vanl. mīlu) kolmila.
6. æ (uppkommet enligt § 5, 1) > ø, t. e. sløkkia (isl. sløkkua) jämte slækkia släcka.

3. Inflytande av angränsande konsonanter

kan göra sig gällande hos en omedelbart föregående tryckstark vokal eller diftong dels genom förändring av kvaliteten (§ 7—10), dels genom reduktion av kvantiteten (§ 11—12).

§ 7. gh, följt av (sonantiskt eller konsonantiskt) i, förändrar æ (uppkommet enligt § 5, 1) till i, t. e. sighia (sæghia) säga : pres. sæghẹr (sighẹr), þighia : fno. þægia tiga.

§ 8. h (redan i förlitterär tid försvunnet) har, utom då i följande stavelse stått ett i eller u, påverkat i, ī och u, ū samt diftongerna ai (æi, ei, se § 15) och au sålunda:

1. i eller ī > ē (fsv. ē el. ǣ enligt § 14), t. e. stǣtta (av *stiht- enligt § 52, 6) stätta : stīgha stiga, manvǣt mandråp : vīgh dråp, vǣ (vī) helig plats : dat. pl. vīum, twǣne : twinne (twænne) tvenne.
2. u eller ū > ō, t. e. sōt vedermöda, sot : sȳta (*suhti-) bemöda sig, sörja för, pret. þōtte : þykkia (*þukki-) tycka(s).
Anm. ht (varav fsv. tt, se § 52, 6) verkar förlängning ej blott av föregående i, u (enligt 1 och 2 ovan), utan av varje kort vokal, t. e. pret. mātte av magha kunna (jfr § 41).
3. ai (fsv. ē enligt § 15) > ā, t. e. pres. ā (ēghẹr) : ēgha (āgha) äga. I en senare period har æi (el. ei, se § 15) före ett i slutljud till h övergånget och sedan bortfallet gh blivit ē (fsv. ǣ, se § 14), t. e. pres. ǣ(r) : ēgha (ǣgha) äga.
4. au (fsv. ø̄ enligt § 16) > ō (dock icke i fgutn.), t. e. þō (got. þauh) : þø̄ (got. þau) dock, Lō (nygutn. Lau) som ortnamn.

§ 9. Nasal, som redan i förlitterär tid försvunnit, har, utom då i följande stavelse stått ett i eller u, påverkat i, ī och u, ū sålunda:

1. Då nasalen assimilerats med ett följande k, p, t (se § 52, 2):
   1. i > e (fsv. æ, se § 13), t. e. vættẹr (vittẹr, vanl. vintẹr) vinter : dat. vintre, þrættān (säll. þrittan) tretton : þrīr tre.
   2. u > o, t. e. droknir (vanl. druknir) druckna : drunkna, ntr. okkart : f. ukkur (okkor) oss båda tillhörig.
2. Då nasalen försvunnit utan att assimileras (se § 56, 1):
   1. i eller ī > ē (fsv. ē el. ǣ enligt § 14), t. e. þrǣtighi tretti (jfr a, 1), lǣrept lärft : līn lin.
   2. u (eller ū) > ō, t. e. ōskabarn (av *wunska-) önskebarn : ūsk (*wunsku) önskan, ōsal (vanl. ūsal) : f. sg. och ntr. pl. ūsul usel, tōft och enligt § 11, 3 toft tomt : Tyftedal (*tūfti-) Töftedal (socken i Dalsland), Þōroddẹr : Þūriþẹr och Þūrun (Þōrun) personnamn.

§ 10. Oursprungligt r (runsv. ʀ) förvandlar (dock icke i fgutn.) i till e (fsv. æ; se § 13) i öppen, ē (fsv. ǣ, se § 14) i sluten stavelse, t. e. æru : fgutn. iru äro, dat. mǣr : ack. mik mig, dat. sǣr : ack. sik sig.

§ 11. Konsonantgrupp (eller lång konsonant), som hör till en och samma stavelse (alltså är “tautosyllabisk“), eller som uppkommit genom bortfall av mellanliggande sonant (alltså genom “synkope“), föranleder i de flesta fall förkortning av varje omedelbart föregående vokal.

1. ā > a, t. e. hans : hānum honom, sargha såra : sār sår, vaþmal vadmal : vāþ tygstycke, våd, nat natt : gen. nāttar.
2. ī > i, t. e. min och ntr. mit : f. mīn och ack. pl. m. mīna, litle lille : lītin liten.
3. ō > o, t. e. drotning drottning : drōtin herre, got gott : f. gōþ god, Þorkil : Þōroddẹr mansnamn.
4. ū > u, t. e. brullop bröllop : brūþ brud.
5. ȳ > y, t. e. pl. lys : lūs, ymse ömse : ȳmislīkẹr skiljaktig.
6. ǣ > æ, t. e. hænne henne : hānum honom, pl. gæs : gās gås, sæl säll : pl. sǣlir.
7. ø̄ > ø, t. e. brøllungar (brø̄þlungar) kusiner på fäderne : brø̄þẹr bröder.

§ 12. En motsvarande förkortning undergår under samma förhållanden diftongen æi (uppkommen enligt § 15), som då blir æ, t. e. hæl (hēl) hel, välmående : ack. hēlan, hælsa (hēlsa) hälsa : hēla hela, läka, swæn (swēn) sven, Sven : pl. swēnar (swǣnar), æn (ēn) : f. ēn en, ægna (ēghna) ägna : ēghin (ǣghin) egen, hælghe (hēlghe) den helige, Helge : hēlaghẹr (hǣlaghẹr) helig, mæst (mēst) mest : mēr (mǣr) mer.

4. Spontana förändringar.

§ 13. e (ursprungligt eller uppkommet enligt § 4, 2 och § 9, a, 1) har i tryckstark stavelse övergått till æ, t. e. væghẹr väg : Nōreghẹr Norge, mæþ : trycksvagt meþ med. Andra exempel i § 4, 1 och § 6, 3.

§ 14. ē (ursprungligt eller uppkommet enligt § 8, 1, § 9, b, 1 och § 10) har (inom större delen av de normgivande dialekterna) i tryckstark stavelse utom omedelbart före annan (bevarad) vokal övergått till ǣ, t. e. fǣ fä : gen. fēar (fǣar), lēa (säll. lǣa) låna : pres. lǣr och pret. lǣþe. Även om en vokal jämförelsevis sent bortfallit efter ē, har detta åtminstone i de flesta trakter hunnit övergå till ǣ, innan ljudlagen upphört att verka, t. e. sǣt (vanl. sēt) av *sēit sett : sēa se, Swǣrike (Swērike) av swēa rike Sverge, frǣdaghẹr (vanl. frēdaghẹr) av frēadaghẹr fredag.

§ 15. Diftongen ai, senare æi har (frånsett de i § 8, 3 och § 12 nämnda fallen) i tryckstark stavelse utvecklats till ei, som i några dialekter kvarlever ännu in i litterär tid, men i allmänhet redan förlitterärt blivit ē, t. e. veit > vēt, heima > hēma hemma, eigha > ēgha äga. Förbindelsen aiw uppträder på grund av en invecklad och ännu delvis omstridd utvecklingsgång än som iō, än som ǣ, än åter som ø̄, t. e. siōr sjö : Sǣbȳ Säby : Sø̄hundare Sjuhundra (härad i Uppland).

Anm. Förbindelsen ǣ + ett till nästa stavelse hörande kons. i uppträder ävenledes som ē och detta också i dialekter, som icke kontraherat diftongen æi (ei), t. e. lē(a) : isl. hlǽia le, blē(a) : isl. blǽia duk, lakan.

§ 16. Diftongerna au och øy ha (frånsett det i § 8, 4 nämnda fallet) i tryckstark stavelse blivit ø̄, t. e. ø̄gha (isl. auga) öga, ø̄ra (fno. øyra) öra.

5. Inflytande av intensitetsminskning.

§ 17. Kvalitetsändring har inträtt i följande fall:

1. Diftongen ai har före övergången > æi > ei > ē (se § 15) vid reduktion av helstyrka till halvstyrka blivit ā, som sedan i händelse av ytterligare intensitetsminskning enligt § 18, 1 uppträder som a, t. e. Sundāþ (-hēþ) ett ortnamn : hēþ hed, Þorstān (-stēn) Torsten : stēn, Ōnās ett mansnamn : nēsa.
2. Diftongen au har före övergången till ø̄ (se § 16) på samma sätt blivit ō, som sedan i följd av ytterligare intensitetsminskning uppträder som o eller vid först senare skedd förkortning enligt § 37, 5 som u, t. e. vindogha (-ø̄gha) fönster : ø̄gha öga, mullogh (-lø̄gh), -lugh handfat : lø̄gh bad.
3. Ett genom u-omljud av a uppkommet o (se § 6, 1) har vid övergång till trycksvag ställning blivit u, t. e. væruld (-ald): gen. væraldar värld, Sighurþẹr (-varþẹr) : gen. Sighvarþar (-urþar) Sigurd, Sigvard, Gunnur (-ar) : gen. Gunnarar (-urar) ett kvinnonamn, f. annur (säll. -ar) : m. annar (säll. -ur) annan, f. gamul : m. gamal gammal, pl. ōþul : sg. ōþal (ōþul) egendom. Likaså då o är förkortning av ett genom u-omljud av ā uppkommet ō (se § 6, 2), t. e. f. Ōluf : m. Ōlāvẹr Olov.
4. y har vid övergång till trycksvag ställning blivit i, därest följande stavelse innehåller (son. eller kons.) i, t. e. firir : fyrir (urspr. tryckstark form) före, ivir : yvir (urspr. tryckstarkt) över, þikkia : þykkia (urspr. tryckstarkt) tycka(s), Āminne Åminne : āmynni åmynning, ōsini : ūsyni olyckligtvis. Dialektalt inträder samma övergång även i tryckstark stavelse, t. e. pl. sillir : syl syll, thinning : thynning tinning.
5. æ har vid övergång till trycksvag ställning blivit i före gg, k(k) och ng med följande (son. eller kons.) i samt omedelbart efter g och k, t. e. annattwiggia (-twæggia) antingen : twæggia (twiggia) tvegge-, āsik(k)ia (säll, āsækia) åska : fno. ækia åkning, ikki : ækki (urspr. tryckstark form) icke, ingin : ængin (urspr. tryckstarkt) ingen; gita (blott som hjälpverb) : gæta få, giva : säll. gæva giva, Þorkil Torkel : Kæ(ti)l Kättil, Kjäll.

§ 18. Förkortning av lång kvantitet har i regeln inträtt vid övergång från tryckstark till trycksvag ställning, t. e. ā > a i vaþmal vadmal : māl mått, mål, Ōlavẹr Ola : Ōlāvẹr Olov, hæraþ härad : Siōbōrāþ (av *Siōbōa hærāþ enligt § 19, 2, a, β) Säbrå, Skanø̄´r Skanör : Skā`nø̄ Skåne; ī > i uti þȳlikẹr el. þōlikẹr dylik, “tocken“ : līkẹr lik, Swǣrike Sverge : rīke, lika´mi lekamen : līk (död) kropp. Andra ex. se § 17, 1 och 2.

§ 19. Bortfall har inträtt i följande fall:

1. Redan i slutet av den urnordiska perioden försvann varje då för tiden helsvag vokal, vars forna tillvaro dock oftast skönjes genom av densamma verkat a-, i- eller u-omljud; ex. se § 4—6. Om före den bortfallna vokalen stått ett konsonantiskt u (w), övergår detta till sonant, som, därest bortfallet jämförelsevis sent ägt rum, kvarstår ännu i litterär tid, t. e. gen. Hākunar : Hākwin (Hākun) Håkan, hinnugh dit : hinvægh på andra sidan om.
2. Vid hiatus försvinner den trycksvagare av de båda vokalerna:
   1. efter den starkare, som kan vara
      1. kort, t. e. kirkia-n kyrkan (men jfr siǣl-in själen), kunu-nnar kvinnans (: siǣl-innar själens), dat. bogha-num bågen (: dal-enom dalen), rīki-nu riket, gørþe-na (el. hana) gjorde henne, ærva-n (el. han) ärva honom;
      2. lång, t. e. fā få (men jfr lāt-a låta), nom. pl. m. frīr fria (: stōr-ir stora), þȳldẹr för þȳ hældẹr (jfr § 58) så mycket snarare. Äro vokalerna av olika kvalitet, bevaras (el. återställes) ofta den svagare vokalen genom analogibildning efter mönstret av andra till samma böjningstyp hörande ord (“systemtvång“), t. e. blā(i) den blå(a), sē(i) må vara, sē(a) se, dī(a) dia, tī(u)nde tionde, bō(a) bo, landbō(i) arrendator, brō(i)n bron, skō(a)r skor, frū(a) fru, flȳ(i)n flyn, skȳ(i)t skyn, trǣ(i)t trädet, hūsfrø̄(a) hustru, Swē(a)rīke Sverge, bȳ(a)man byaman, dat. pl. ā(u)m åar, brō(u)m broar, trǣ(u)m träd.
   2. före den starkare, som kan vara:
      1. kort, t. e. hælghanda för hælgha anda den helige andes, ban(a)orþ banemans angivande;
      2. lång, t. e. Væstrārus Västerås av Væstra Āros Västra Aros (åmynningen), aldrēgh aldrig av aldri ēgh ej i tiden, Upsalø̄dh av Upsala ø̄dh Uppsala domän, ūtī uti av ūti ī ute i, øxnø̄kẹr jämte yxna ø̄kẹr ett par dragare.

B. Ljudövergångar, genomförda i litterär tid^[1].

1. Inflytande av angränsande konsonant.

§ 20. S. k. progressivt i-omljud verkas av kons. i på ett omedelbart följande tryckstarkt a, ā, o, ō :

1. ia > iæ genomföres så småningom under tidrymden 1100—1350, olika tidigt i olika nejder och ställningar (jämförelsevis sent i uddljud samt före vissa konsonantförbindelser såsom ld, rl, rn), t. e. biargh > biærgh berg, stiala > stiæla stjäla, iamn > iæmn jämn, gialda > giælda (um)gälla, iak (bevarat i trycksvag ställning) > iæk jag. Dialektalt äger övergången rum efter 1350 även i trycksvag stavelse t. e. vilia > viliæ vilja.
2. iā > iǣ genomföres 1300—1350, t. e. þiāna > þiǣna tjäna, siāl > siǣl själ, iǣtta (iātta) säga ja : (urspr. trycksvagt) iā ja (varefter iāka jaka).
3. io > iø genomföres 1350—1400 (jämförelsevis sent före ld, rn o. a.), t. e. mioþẹr > miøþẹr mjöd, miolk > miølk mjölk, skioldẹr > skiøldẹr sköld, biorn > biørn björn. Övergången uteblir i de flesta dialekter före gh, k och sådana konsonantförbindelser (t. e. rþ, rt, se § 24), som redan före tiden för övergången io > iø verkat förlängning av o (jfr 4 nedan), t. e. (nysv. tjog,) þiokkẹr tjock, iōrþ jord, hiōrtẹr hjort.
4. iō > iø̄ inträder först efter 1400 och nästan blott i de fall, då iō uppstått av urspr. aiw (se § 15), t. e. siōr > siø̄ sjö, sniōr > sniø̄ snö, sliō > sliø̄ slö, miō > miø̄ smal. Jfr däremot hiōn (säll. dial. hiø̄n) hjon, Hiō Hjo, Iōn Jon av Iō(h)an Johan.

§ 21. Inflytande av alveolar och kakuminal konsonant på tryckstark vokal:

1. i > e omkr. 1350 i sluten stavelse före r, kak. l och alv. n, t. e. hirþe > herþe herde, sirla > serla särla, kirna > kerna (smör)kärna, til > tel till, vin > ven vän, vinstre > venstre vänstra. Dialektalt kan detta e övergå till æ.
2. Genom u-omljud uppkommet o (se § 6, 1) övergår (dock icke i fgutn.) omkr. 1300 före r och kak. l till ø, t. e. pl. born > børn (vanl. barn) barn, isl. ǫrn : fsv. ørn, fgutn. ol : fsv. øl öl.
3. u > o sedan omkr. 1350 före r + l, n, s, t, þ (dock ej i västgötamål och fgutn.) samt kak. l + d, n, s, t, t. e. spurþe > sporþe sporde, spurt > sport, dulde > dolde, dult > dolt, duls- > dolsmāl fördöljande.
4. y > iu, varav sedan (enligt 3 ovan) io, mellan g eller k och r + konsonant (dock icke i fgutn.), t. e. fgutn. gyrþa : fsv. giurþa > giorþa (om)gjorda, fgutn. skyrta : fsv. skiurta > skiorta skjorta. Dialektalt träffas övergången även före l + kons., t. e. mylna > miulna kvarn.
5. y > ø före 1350 i sluten stavelse före r (utom i det under 4 ovan nämnda fallet), kak. l och alv. n, t. e. byrþ > børþ bord, fyr > før för, bylghia > bølghia bölja, fyl > føl föl, kyn > køn kön, þōrdyn > -døn tordön.
6. iū > ȳ redan före 1300 efter r med föregående kons., senare så småningom även efter kak. l och uddljudande r, t. e. briūta > brȳta, fliūgha > flȳgha flyga, bliūghẹr > blȳghẹr blyg, riūka > rȳka.

§ 22. Inflytande av labial konsonant:

1. i > y i de flesta dialekter efter b, f, m, p, v, w, helst om vokalen följes av l, n, r, eller ock, ehuru mindre ofta, före nämnda labialer, helst om vokalen föregås av l, n, r, t. e. Birghir > Byrghir Börje, bisman > bysman besman, finstẹr > fynstẹr fonster, mlt. minte > fsv. mynta, miskund > myskund misskund, fi. pirti > fsv. pyrte pörte, spini > spyni spene, spitælskẹr > spytælskẹr spetälsk, virþa > vyrþa vörda; resp. brims > bryms bröms, impa > ympa, timbẹr > tymbẹr timmer, klippa > klyppa klippa, sifskapẹr > syfskapẹr svågerlag. Stundom visar sig övergången före l, n, r, utan att vokalen föregås av labial, t. e. silvẹr > sylvẹr silver, skilnaþẹr > skylnaþẹr skillnad, dintẹr > nsv. dynt, hirþe > hyrþe herde, kirsebær > kyrsebær körsbär, kirvil > kyrvil körvel.
2. ī > ȳ under alldeles samma omständigheter, t. e. bīsætia > bȳsætia bysätta, fda. fīrken : fsv. fȳrken fyrk, mīl > mȳl mil, pīl > pȳl pil, swīn > swȳn svin; resp. brīm- > brȳmsigna göra korstecknet över (den som döpes), klīva > klȳva kliva.
3. ẹ, uppkommet av i enligt § 37, 10 (och detta av ē enligt § 37, 2 eller av æ enligt § 37, 8), blir efter 1350 u före m, t. e. Lērim (av Lerhēm) > Lērum, Visnim (av -hēm) > Visnum, gørsim > gørsum klenod.
4. Alla långa vokaler utom ā förkortas i de flesta dialekter (utom de uppsvenska) framför m efter 1400, t. e. hēma > hemma, tīme > timme, dōmare > dommare, þūme > tumme, rȳma > rymma, gø̄ma > gømma.

§ 23. Inflytande av palatal konsonant:

1. ē > æ omkring 1350 framför kons. i, t. e. lēion > læion lejon, spēia > nsv. speja; efter 1400 även framför ett av gh + kons. i uppkommet j-ljud, t. e. dēghia > dæia deja, lēghia > læia leja.
   Anm. 1. Om inflytande av kons. i på ett följande a, ā, o, ō se § 20.
2. ø > y före 1350, tämligen allmänt framför g, k, t. e. isl. døggua : fsv. dyggia fukta, sløkkia > slykkia släcka, øx > yx yxa; i åtskilliga dialekter även efter g, k, om i nästa stavelse står i eller u, t. e. gøra (gyra) göra : konj. gyri (gøri), gønum > gynum genom, køt (kyt) kött : dat. kyti (køti).

   Anm. 2. Dialektalt har även ø̄ blivit ȳ före ghi, t. e. hø̄ghinde > hȳghinde hyende.

§ 24. Konsonantgrupp verkar förlängning av föregående vokal i en mängd fall, av vilka de viktigaste äro följande:

1. Före 1350 (alltså före övergången ā > å, se § 31) i de flesta dialekter ng och rþ, i många, särskilt sydligare, dialekter även mb, urspr. (dvs. urnord.) ld och nd samt (åtminstone före sonant) rt, t. e. lāngẹr lång, gārþẹr gård, vāmb våm, hālda hålla, stānda stånda, vārta vårta. På uddljudande o verkas i de flesta dial. förlängning även av rm och st, t. e. ormbẹr > ōrmbẹr orm, ostẹr > ōstẹr ost.
2. 1350—1400 (alltså före övergången ō > slutet ō-ljud, se § 33) rn, t. e. bārn, kōrn.
3. Efter 1400 ln, md, rl samt urspr. ld, lt och nd, nt, t. e. mōln, tāmde tämjde, kārl, dōlde, dōlt, vānde, vānt. Jfr ock fēdhla, mø̄ghla o. d. § 32, resp. § 34.

§ 25. Konsonantgrupp (och lång el. förlängd konsonant) verkar ännu oftare förkortning av föregående vokal (som då stundom ändrar även sin kvalitet, se 2, 4 och 8 nedan). Denna verkan ha redan i ä. fsv. de flesta grupper och i y. fsv. dessutom några av dem, som tidigare verkat förlängning (mb, ng samt urspr. ld och nd, se § 24, 1).

1. ā > a, t. e. Arbogha av ār (gen. till ā å), fātikẹr > fattikẹr fattig. Vid yngre förkortning blir det till å-ljud övergångna (se § 31) ā naturligtvis > kort å, t. e. nsv. lång, våm, hålla, stånda av fsv. lāngẹr (i y. fsv. ofta skrivet longer) osv. (se § 24, 1).
2. ē > i, t. e. hēlsa (se § 12) > hilsa hälsa, ēldẹr > ildẹr eld, gēsl > gisl gissel, ēt > it ett. Senare ē > e, t. e. hēma > hemma (se § 22, 4).
3. ī > i, t. e. hwīlikin > hwilkin vilken, sīld > sil sill, nītān > nittan.
4. ō > u, t. e. fulska dårskap : fōl dåraktig, brullunge kusin på fäderne : brōþir broder, Iusse av Iōn Jon. Senare blir (slutet) ō > (slutet) o, t. e. dōmare > dommare.
5. ū > u, t. e. hūlikin > hulkin vilken, siūtān > siuttan sjutton.
6. ȳ > y t. e. fȳrken > fyrk, Nȳbø̄le > Nybbele Nybble.
7. ǣ > æ, t. e. Swǣrighe > Swærghe Sverge, færre färre (till fā få), smærre smärre (till smā små).
8. ø̄ > y, t. e. rø̄kta > rykta ansa, dø̄ghn > dygn, ø̄mkelīkẹr ömklig > ynkelīkẹr ynklig, skø̄t > skyt hastigt, Væstẹrgø̄tland > -gytland Västergylln, brø̄þlungar (se § 11, 7) > bryllungar kusiner på fäderne, hærazhø̄fþinge > -hyfþinge häradshövding, ø̄rsl > yrsl yrsel, hø̄ta (hȳta) : pret. hytte (høtte) höta, hota, dø̄þẹr död : dyddylghia spöke. Senare ø̄ > ø, t. e. gø̄ma > gømma.

2. Vokalharmoni

innebär, att en trycksvag vokal ändrar sin kvalitet till större likhet med den föregående stavelsens. De hithörande fallen, av vilka det första förnämligast visar sig i södermanländska och finländska, de båda andra företrädesvis i (äldre) västgötska och (ehuru mindre utpräglat) uppländska skrifter äro följande.

§ 26. a > æ efter urspr. (dvs. icke först enligt § 22, 1 och 2 uppkommet) y, ȳ samt efter æ, ǣ och ø, ø̄, t. e. fyllæ fylla, bæræ bära, dø̄mæ döma; i t. e. Södermannalagens huvudhandskrift även efter ē, i, ī, t. e. lētæ leta, innæn innan.

§ 27. i > e efter e, ē, o, ō, ø, ø̄, i några handskrifter även a, ā, t. e. hēter, boren, bø̄te, salde sålde av hētir osv. I vissa dial. träffas ock en övergång i > y efter y (stundom även u), t. e. mykyt mycket, hyllyst hyllest (dat. sumbry av sumar sommar) för mykit osv.

§ 28. u > o efter samma vokaler som i > e, t. e. dat. sg. ntr. ēno ett, borno buret, lø̄so löst, 3. pl. āgho äga av ēnu osv. Före m uteblir dock vanligen övergången, t. e. dat. pl. lø̄sum, mindre ofta lø̄som, lösa.

3. Hiatus

upphäves i många dialekter i följande fall och på följande sätt.

§ 29. Mellan ē, ī och en längre bak bildad vokal utvecklar sig ett kons. i, t. e. lēon > lēion (> læion § 23, 1) lejon, ī ādhans > i iādhans i jåns, ī hæl > i hiæl (med stumt h; jfr § 58) ihjäl.

§ 30. Mellan ō, ū och en icke labialiserad vokal utvecklar sig ett kons. u (w, varav sedan enl. § 74 gh), t. e. trōin > trōwin (> trōghin) trogen, bōa > bōwa bereda (jfr part. reþobōin > -bōghin beredd), Iō(h)an > Iōwan (> Iōghan).

4. Spontana förändringar.

§ 31. ā > å (tecknet allmänt brukligt först år 1526) 1350—1400, såsom framgår bl. a. av sådana “stavfel“ som boter för bātẹr båt, kopa för kāpa kåpa, holda för hālda hålla, gongin för gāngin gången.

§ 32. i > ē (se § 35) eller e (jfr § 79, 3) delvis redan före 1350, men mera allmänt först sedan omkr. 1400 i urspr. kort stavelse, utom då nästa stavelse innehåller i (son. eller kons.) eller u; i de sydvästra dialekterna dock även i detta fall. T. e. niþ > nēdh ned, lin > lēn, skip > skē̆p skepp, vita > vēta, vetta veta; resp. skrivin : skrēvin skriven, midhia : mēdhia midja (medja), gripu : grēpo. Dialektalt inträder övergången även före kort (och i synnerhet pertonerad) kons. + l, n, r, t. e. fiþla > fēdhla fiol, sighla > sēghla segla, ja i vissa dial. — t. e. framför allt Västergötland — i så gott som alla ställningar (även i lång stavelse) och särskilt ofta efter r och kakuminalt l (dock aldrig före urnord. ld, ll, lt, nd, nn), t. e. mit > met mitt, skrift > skreft skrift o. d.

§ 33. ō (urspr. eller uppkommet enligt § 24, 1 och 2) har kort före 1400 antagit det “slutna“ ljud, som numera utgör det normala ljudvärdet i sv. för bokstaven o, t. e. bō, hōrn, spōrdhe sporde.

§ 34. y > ø̄ (se § 35) eller ø (jfr § 79, 3) delvis redan före 1350, men mera allmänt först sedan omkr. 1400, i urspr. kort stavelse, utom då nästa stavelse innehåller i (son. eller kons.) eller u; i de sydvästra dial. dock även i detta fall. T. e. dys > dø̄s dös, stydh > stø̄dh stöd, nyt > nø̄t, nøt nöt; resp. mykin : mø̄kin mycken, ryþia : rø̄dhia röja. Dialektalt inträder övergången även före kort (och i synnerhet pertonerad) kons. + l, n, r, t. e. myghla > mø̄ghla mögla, skyfla > skø̄fla skövla, ja i vissa dial. i så gott som alla ställningar, t. e. stykke > støkke stycke, lypta > løpta lyfta; allt i samma utsträckning som i > ē, e (se § 32).

§ 35. I kort stavelse förlänges (utom före mellanvokaliskt m) vokal i de allra flesta dialekter — dock i Mälartrakten och något norr därom före k, p, t, s (och i viss mån r) blott a och æ (jfr § 79, 3) — ehuru vid rätt olika tidpunkt i olika landsändar och ställningar.

1. I sluten stavelse sedan före 1350, t. e. tal > tāl, kiþ > kēdh kid, næt > nǣt nät, øl > ø̄l öl; i uddljud mångenstädes redan före övergången ā > å (se § 31), t. e. at > āt åt (jämte trycksvagt at före infinitiv), af > āf (jämte vanligare, urspr. trycksvagt af) av, “åv“, ok > ōk ok.
2. I öppen stavelse sedan början av 1400-talet, t. e. tala > tāla, liva > lēva (jfr § 32), lova > lōva, sydhẹr > sø̄dhẹr söder, bæra > bǣra bära; i uddljud dock mångenstädes redan före 1350 (alltså före övergången ā > å, se § 31), t. e. aka > āka åka, akẹr > ākẹr åker.

§ 36. En s. k. svarabhakti-vokal (“hjalpvokal“) — här tecknad ẹ (jfr rörande handskrifternas beteckning § 1) — inskjutes mellan konsonant och slutljudande eller antekonsonantiskt r, l, n.

1. Före r åtminstone redan på 1200-talet, t. e. vintẹr : vintrin vintern, bø̄kẹr böcker : bø̄krinar böckerna, fæghẹrstẹr (isl. fegrstr) fagrast : fæghre fagrare, yvẹrst (fgutn. yfrst) överst : yfre övre, sitẹr (isl. sitr) sitter.
2. Före l först omkr. 1350 och senast efter perspirerad kons., t. e. fughl > fughẹl fågel : pl. fughlar, sighẹlde seglade och sighẹlt seglat : sighla segla, axl > axẹl, hø̄rsl > hø̄rsẹl. Efter r inträder ej svarabhakti, t. e. karl.
3. Före n mera allmänt först sedan omkr. 1400 och nästan blott efter perspirerad kons., t. e. lø̄sn > lø̄sẹn lösen, sōkn > sōkẹn socken, vāpn > vāpẹn. Efter t inträder i regeln ej svarabhakti, t. e. vatn vatten.

5. Inflytande av intensitetsminskning och ställning i trycksvag stavelse.

§ 37. Kvalitetsändring inträder i följande fall:

1. a, i, u > resp. æ, e, o i större eller mindre utsträckning i de flesta dialekter. I många av de viktigaste uteblir övergången (åtminstone i öppen stavelse) efter kort helstark stavelse. Detta vokalkvalitetens beroende av kvantitets- och intensitetsförhållanden plägar kallas vokalbalans. Ofta korsas dennas inflytande av vokalharmoniska (se ovan § 26—28) tendenser. — Specialfallen äro alltså trenne:
   1. a > æ i både sluten och öppen stavelse på grund av (“fullständig“) vokalbalans visar sig blott i några få handskrifter (t. e. Kopparbergs-privilegierna) från tiden 1350—1400, t. e. gangæ gå, blīvæ bliva, giældæs gäldas, morþære mördare, biltoghæ biltog i motsats mot t. e. fara, giva, kolare. I några få andra handskrifter (företrädesvis södermanländska) inträder övergången blott i slutljud (“ofullständig“ vokalbalans). I ännu några andra, t. e. Upplands-lagens huvudhandskrift, har varje trycksvagt a blivit æ. De flesta, t. e. Östgöta-lagens huvudhandskrift och i allmänhet de något yngre, ha emellertid överallt a, vilket dock troligen oftast är att fatta så, att det efter kort helstark stavelse betecknar slutet a (på sina håll övergånget till å, som då återges med o, t. e. bæro bära), annars öppet a.
   2. i > e i både sluten och öppen stavelse på grund av (“fullständig“) vokalbalans visar sig i några, företrädesvis östgötska (såsom Codex Bureanus) handskrifter från 1330—1360, t. e. mōþer moder, ængel ängel, talaþe talade, dat. hūse hus(e) : faþir fader, himil himmel, dat. guþi Gud(i). Men de flesta handskrifter från 1325—1500 låta övergången inträda blott i öppen st. (“ofullständig“ vokalbalans), t. e. talaþe, hūse : mōþir, ængil, faþir osv.; så ock i trycksvaga ord och förstavelser, t. e. fyri (føri; så fortfarande under tonvikt) > fyre (føre) före, bilǣ´te > belǣ´te bild, beläte, eller med av äldre ī förkortat i t. e. līka´men > leka´men, ī mællan > e mællan emellan, ī mōt > emōt, men til till, viþ vid o.d. I några få handskr., t. e. Västmannalagens huvudhandskrift har varje trycksvagt i i regeln blivit e i öppen (stundom även i sluten) stavelse, t. e. dat. friþe fred (faþer fader).
   3. u > o på grund av (“fullständig“) vokalbalans visar sig i de flesta handskr. från 1330—1500, t. e. mōþor moders, mantol mantel, lovaþo (de) lovade, asko askas, tīo 10 : faþur faders, diævul djävul, salu, tiughu 20; likaså i trycksvaga ord och förstavelser, t. e. æru (så fortfarande under tonvikt) > æro, sum > som, um > om, mun > mon kommer att, up > op upp, opp, eller med av äldre ū förkortat u t. e. hūsbōn´de > hosbōn´de husbonde. Flera ä. fsv. handskrifter bevara dock u före m, t. e. allum allom : allo (några yngre även före s, t. e. kalladhus kallades : kalladho kallade), under det att tvärtom åtskilliga y. fsv. handskr. genom systemtvång antagit o före m även efter kort helstark stavelse, t. e. laghom lagom liksom barnom o. d. Någon gång har såsom i Västmanna-lagens huvudhandskrift varje trycksvagt u i regeln blivit o, t. e. faþor faders, tiugho 20, under det att däremot några ä. fsv. handskr. såsom Östgötalagens huvudhandskrift bevarat u oförändrat i alla ställningar.
2. e, ē > i i trycksvag stavelse, t. e. Nōreghe > Nōrighe Norge, fātekẹr (enligt 9 nedan av fātø̄kẹr) > fātikẹr fattig, Andrē´(a)s > An`dris Anders, Hol(m)gēr > Holgir Holger, þēr (så fortfarande under tonvikt) > þir de (vulgärt di), mēr mer : fiærmir fjärmare.
3. ia > e sedan omkr. 1325 i trycksvag stavelse efter lång sådan, t. e. Kristiarn > Kristern Krister, bæggia > bægge bägge, Strængianæs > Strængenæs Strängnäs, Tælghia > Tælghe Tälje, Nærikkia > Nærike Närke.
4. o > a sedan omkr. 1350 i helsvag stavelse, dock utan skönjbar konsekvens eller regel, t. e. dat. sg. ntr. i best. f. såsom landeno > landena landet, Hākon : Hākan(a)son Håkansson, stūpo framstupa : hovodhstūpa huvudstupa.
5. ō > u i trycksvag st., t. e. krōkōttẹr > -utẹr krokig, Ārōs > Ārus Västerås, hǣgōme > hǣgumme dåraktighet.
6. y, ȳ > i i trycksvag st., t. e. alzkyns > alskins allsköns, þōrdyn > thōrdin tordön, Kylungarydh > Kylingeridh Kölingared (socken i Västergötland); Haghabȳ > Haghbi Hagby (socken i Uppland).
7. æ > a mellan v el. w och r vid reduktion från helstyrka till halvstyrka, t. e. natværþẹr (mycket sälls.) > -varþẹr kvällsvard, væra > vara (urspr. blott som hjälpverb), værþa > varþa (urspr. blott som hjälpverb) bliva, hwær > hwar varje.
8. æ, ǣ > e, som i efterstavelser vidare övergår till i (se 2 ovan), i trycksvag ställning, t. e. æl´lænde : elæn´de elände, ællar > ellẹr (jfr 10 nedan), hænne > henne, æptir > eptir efter; frǣndsæmia släktskap : frænsimiospiæl (-sæmio-) blodskam, gørsæm > gørsim (jfr § 22, 3) klenod; ærvǣþe > ærviþe arbete, hærǣþe > hæriþe härad.
9. ø, ø̄ > e i trycksvag st. t. e. alzkøns > alskens allsköns; Skānø̄ > Skāne Skåne, Nȳbø̄le > -bele Nybble (by i Östergötland).
10. Alla vokaler övergå efter 1325 så småningom till ẹ i helsvaga efterstavelser, t. e. ællar > ællẹr (ellẹr se 8 ovan) eller, borghan > borghẹn borgen, fīande > fīẹnde; Ar(n)vidhẹr : Arvẹdhsson, landit > landẹt (men rīkit, ty här halvsvag ändelse), hælvīte helvete : hælvẹtisguþ underjordisk gud; ovormaghi > ovẹrmaghi övermage, i aftons > i aftẹ(n)s i afse, æro > ærẹ (som hjälpverb) äro. Omkr. 1500 övergår i även i halvsvag efterstavelse till ẹ, i en mängd dial. före l, n, r, i somliga också före s, t, t. e. himil > himmẹl, bundin > bundẹn (men ntr. bundit), fadhir > fadhẹr fader, resp. snillis > snillẹs, lītit > lītẹdh litet.

§ 38. Förkortning av lång kvantitet inträder vid övergång från tryckstark till trycksvag ställning, t. e. vār vår : vars hær'ra (trǣ) vasserra (tre), āttān > attan (men aþẹrtān) aderton, Andra ex. se § 37, 2, 5, 6, 8, 9.

§ 39. Bortfall inträder i följande ställningar:

1. Om två trycksvaga stavelser stå intill en tryckstark, är vanligen den, som står närmast den tryckstarka, helsvag och synkoperas därför med tiden, därest ej association eller lärt inflytande förhindrar det.
   1. Av två förstavelser synkoperas alltså den andra, t. e. kapelā´n > kaplān, Katerī´na > Kadrīn Karin, Bāghahū´s > Bāhūs Bohus; likaså i ord, som ofta stå trycksvagt, t. e. mæþan > mæn medan, huru > hur, kunung > kung (sent), Lare(n)s > Lars.
   2. Av två efterstavelser synkoperas alltså den första:
      1. Efter helstark stavelse, t. e. Nærike > Nærke, Nōrighe > Norghe, Swǣrighe > Swærghe Sverge, hwīlikin > hwilkin vilken, væruldin > værldin världen, (i) rīkisins (þiǣnistu) > riksins (i) rikets (tjänst; jfr “riksens ständer“).
      2. Efter halvstark stavelse, t. e. ærkebiskopẹr > ærkebispẹr arkebiskop, fōdhẹrmars[kal]ke fodermarsk : marskalk.
2. I annan ställning inträder stundom synkope mellan två lika konsonanter (“haplologi“), t. e. allalēdhis > allēdhis alldeles, āttatighi > āttighi åtti, āttundedēl > āttundēl åttondel.

II. Konsonanterna.

A. Ljudväxlingar ärvda från förlitterär tid.

1. Indoeuropeisk och urgermansk ljudväxling.

§ 40. På en ieur. växling mellan d, dh eller t utan och med följande s eller t beror växlingen t, þ (dvs. dh) : ss eller s, allteftersom ljudet föregås av kort vokal eller ej, t. e. vita veta, vitẹr klok : visse visste, vissa visshet, vīs vis; hwætia vässa : hwæssa skärpa; laþa lägga i hög : læssa lassa; snidh snitt : snēs tillskuren kvist.

§ 41. På en ieur. växling, mellan g, gh eller k utan och med följande t beror växlingen k, gh : ht (varav fsv. tt), t. e. sø̄kia söka : pret. sōtte; siūkẹr sjuk : sōt sjukdom, “sot“; stīgha stiga : stǣtta stätta; magha kunna: pret. mātte; dragha draga : drǣt dragning.

§ 42. På en urgerm. växling mellan perspirerad och därav i mid- och slutljud, så ofta den näst föregående sonanten icke uppbar ordets huvudtryck — “Vernerska lagen“ — eller k, p, t omedelbart följde, uppkommen pertonerad frikativa bero följande växlingar:

1. ll (av lþ, dvs. lth) : ld (av lð, dvs. ldh), t. e. ælle : ælde ålderdom, aldẹr ålder; villa förvilla : vildihors vild häst.
2. nn (av nþ, dvs. nth) : nd (av nð, dvs. ndh), t. e. sinne resa : sænda sända; ænne panna : ænde ända.
3. h (i fsv. bortfallet) : gh, t. e. slā slå : part. slaghin; pres. ā (jfr 8, 3) : ēgha äga; lēa le : pret. pl. lōgho; tīo tio : tiughu tjugu; vǣ, vī (jfr 8, 1) helig plats : vīghia helga, inviga.
4. s : r (av runsv. ʀ, dvs. r med i-timbre, och detta av urgerm. z, dvs. pertonerat s), t. e. kiūsa förtrolla, förtjusa (i isl. med bet. välja) : part. korin vald; mosi mosse : mȳr myr; mæstẹr störst: mēre större, længstẹr längst : længre längre.
5. ls, ns, rs : ll, nn, rr (av runsv. lʀ, nʀ, rʀ), t. e. hælsa hälsa : hæl lycka; minzka (jfr § 49, 5) minska : minne mindre; þyrstẹr törst, þorskẹr torsk (dvs. torrfisk) : þor torr; borst : aghborre abborre.

§ 43. På en urgerm. växling mellan konsonant utan och med följande, sedan assimilerat, n (sällan annan kons.) bero följande växlingar:

1. dh : tt, t. e. madhẹr (och maþkẹr) mask : mottẹr mott, budhkẹr burk : bytta.
2. gh : kk eller k, t. e. bughi båge : bukkẹr bock (“krokhorn“), rūgha ruva (på ett sår) : rø̄kẹr sädesskyl, roka råga upp, nsv. ruka.
3. l : ll, t. e. bol bål (på kroppen) : bulle bål (för dryckesvaror), miol mjöl : nsv. mjäll.
4. n : nn, t. e. bruni brand, brånad : brinna, spuni spånad : spinna, kona (och kwǣn i samma bet.) : kwinna.
5. v : bb : pp eller p, t. e. stūvẹr stubbe : stubbe, skava : skabbẹr skabb, sniūva snuva : snubba “ge på nosen“ : snuppa snyfta, ovan : uppe : opin (ypin) öppen, skiūva skuffa : skoppa löpa : skopa hoppa, tappa : tapa tappa.

§ 44. På urgerm. växling mellan kort och långt kons. i eller u — de korta ljuden i fsv. kontraherade med föregående vokal, de långa utvecklade till ggi, resp. ggw (varav i litterär tid blott gg) — beror växlingen mellan former utan och med ggi, gg(w) i sådana fall som t. e.

1. twēr två : gen. twæggia, dīa dia : dæggia dägga, þrīr tre : gen. þriggia.
2. trōin trogen : tryggẹr trygg, bōa bo : byggia bygga, gnōa gno : gnugga, hiō högg : pl. hioggo.

2. Inflytande av ställning i slutljud (dvs. före paus).

§ 45. d övergår i urnord. tid till t, med vilket ett föregående n assimileras, t. e. gialda gälla : pret. galt, standa stånda : imp. stat statt (upp).

§ 46. g övergår samtidigt till k, med vilket ett föreg. n assimileras, t. e. ganga gånga : imp. gak gack, springa : pret. sprak (sprang) sprack, sprang, stinga : pret. stak (stang) stack, stang.

§ 47. gh övergår likaledes i urnord. tid till h, som sedan bortfaller, t. e. dragha draga: pret. drō, magha kunna : pres. mā.

§ 48. v övergår samtidigt till f, t. e. giva : pret. gaf, þiūvẹr tjuf : ack. þiūf.

3. Inflytande av angränsande ljud.

§ 49. Övergång från pertonerat till perspirerat ljud har föranletts av angränsande perspirerade ljud — förnämligast s och t — i följande fall:

1. d > t före s, t. e. land : gen. lanz (lands), inlænzkẹr inländsk.
2. þ (dvs. dh) > t före s samt efter k, p, s, av lþ och nþ uppkomna ll och nn (se § 42, 1 och 2) samt av perspirerad konsonant föregångna (och därför själva perspirerade) l och n, t. e. guþ gud : gen. guz (guþs), fø̄þa föda : fø̄zla födsel; pret. lukte tillyckte, stø̄pte stöpte, rēste reste, vilte förvillade, næntis nändes, sȳste (av *sȳslte) sysslade, vǣpnte väpnade, jämförda med hø̄rþe hörde, ærfþe ärvde, syrghþe sörjde, flȳþe flydde o. d.
3. g > k före s och t, t. e. kunungẹr konung : gen. kununx (kunungs), langer lång : ntr. lankt (langt).
4. gh > k före och efter s, t, t. e. daghẹr dag : gen. dax (daghs), hø̄ghẹr hög : superl. høxtẹr (hø̄ghstẹr) högst, saghþẹr sagd : ntr. sakt, høktīþ (hø̄ghtīþ) högtid; hwazke eller hwartke varken jämte hwarghe ingendera, systkin syskon jämte mø̄dhgin (jfr § 51, 3) mor och son.
5. ll, nn > lt, nt före s, t. e. falla : pres. pass. falz, illa : ilzkẹr ond; vinna : pres. pass. vinz, ranzaka rannsaka.
6. v > f (varav sedan ofta, i synnerhet om ej association hindrar, p enligt § 51, 2) före s och t, t. e. givẹr : pass. gifs (gips), hava : part. ntr. haft (hapt).

§ 50. Övergång från perspirerat till pertonerat ljud, föranledd av angränsande pertonerade ljud, föreligger i f > v mellan två dylika, t. e. formagha förmå : ōvormaghe övermage, fēghẹr hemfallen åt (en snar) död : Ōvāghẹr (jfr § 17, 1) ett mansnamn, Þorvastẹr ett mansnamn : Faste som kortnamn. I slutljud beror väl v-ljudet på utjämning, t. e. ack. ulf (med v-ljud för äldre f, som av skrivningen anges) efter nom. ulvẹr (ty. wolf) ulf, pret. gaf (uttalat gav för äldre gaf, se § 48) efter giva osv.

§ 51. Övriga kvalitativa förändringar:

1. þ (dvs. dh) > d efter b, g, l, m, n, t. e. pret. kæmbde kammade, hængde, valde, dø̄mde, vande jämförda med hø̄rþe hörde, syrghþe sörjde osv.
2. f > p före s och t i de flesta dialekter (i några av dessa dock blott i trycksvag stavelse), t. e. næf nos, näbb : næpsa (næfsa) näpsa, of alltför : opsōkn (ofsōkn) övergrepp; tolf : tylpt (tylft) tolft, af : æptir (æftir) efter. Ytterst ofta bevaras f genom association.
3. gh > g efter þ (dvs. dh), t. e. staþughẹr stadig : staþga (staþgha) stadga, nø̄þoghẹr nödig : ack. nø̄þgan (nø̄þghan).
4. gh > (med g betecknat) “äng“-ljud före n, t. e. fæghin glad : fagna (faghna, fæghna) fägna.
5. m > mb före l och r (som ännu icke framför sig fått svarabhaktivokal), t. e. himil himmel : pl. himblar, hamar hammare : dat. hambre, pl. ormar : sg. ormbẹr orm, mask.
6. nn övergår under vikingatiden till þ (dvs. dh) före r, t. e. annar annan : pl. aþrir, sunnan : suþẹr söder, ack. man : nom. maþẹr man. I former som genom association bevarat eller återinfört nn övergår detta senare, dock redan förlitterärt, till nd, t. e. andrir, sundẹr, mandẹr, tan tand : pl. tændẹr. Samtidigt övergår då ll till ld före r, t. e. allir alla : gen. aldra, falla : pres. faldẹr.

§ 52. Regressiv assimilation, dvs. att en kons. till likhet med sig ombildar en omedelbart föregående, visar sig i följande fall:

1. þd (dvs. dhd) > dd, t. e. guþ gud : guddōmbẹr gudom, miþẹr mellerst : middaghẹr middag.
2. Ursprungligt (dvs. redan i urnord. tid befintligt) nk, mp, nt > kk, pp, tt, i de flesta dialekter dock icke mellan en vokal med huvudtryck och en annan med bitryck, t. e. drinkare (där såsom hos andra ord på -are bitrycket fordom vilade på penultima) : drikkẹr dricker, krumpin krumpen : kryplingẹr (krymplingẹr) krympling, stynta avkorta : forstytta förkorta (flere ex. se § 9, a). Oursprungligt (dvs. först under vikingatiden genom synkope uppkommet) nt assimileras blott i trycksvag stavelse, t. e. min : ntr. mit (urspr. blott trycksvagt), bundin bunden : ntr. bundit.
3. þ (dvs. dh), n + l > ll efter kort eller förkortad vokal, t. e. mæþal- medel- : mællom mellan, brūþ brud : brullø̄p (brūþlø̄p) bröllop; æn en : ællivu elva, twinne tvenne : twillingiar tvillingar.
4. rn > nn, varav sedan (enligt § 61) n, i trycksvag stavelse, t. e. annar annan : ack. annan, nākwar någon : ack. nākwan (säll. nākwarn), hwar varje : ack. hwan (urspr. blott trycksvagt; tryckstarkt hwarn).
5. ʀs (jfr § 42, 4) > ss, t. e. slār slår : pass. slās slåss, kallar : pass. kallas, givẹr : pass. gifs.
6. d, þ (dvs. dh), h + t > tt, t. e. fø̄ddẹr född : ntr. fø̄t; gōþẹr god : ntr. got, brūþ brud : bruttoghe brudförare, kallaþẹr kallad : ntr. kallat; sø̄kia söka : pret. sōtte m. fl. ex. se § 41.

§ 53. Progressiv assimilation, dvs. att en kons. till likhet med sig ombildar en omedelbart följande, visar sig i följande fall:

1. d, t + þ (dvs. dh) > dd, tt, t. e. pret. vænde (av *vændde enligt § 55, 1) vände, bø̄tte bötade, jämförda med hø̄rþe hörde, flȳþe flydde o. d.
2. l, n, s + ʀ (se § 42, 4) > ll, nn, ss, t. e. þrǣllin (ack. þrǣlin) trälen, ængillin (ack. ængilin) ängeln, jämförda med fiskrin (ack. fiskin) fisken o. d.; gēnne genare : længre längre, gen. pl. minna mina : halfra halva; acc. pl. myssina mössen : hændrina händerna, bēþas (av *bæiþa-siʀ) utbedja sig : sǣr sig (dat.).

   Anm. Om l, n + þ (dvs th) > ll, nn se § 42, 1 och 2.

§ 54. Förlängning före kons. i, u föreligger i följande fall:

1. ghi > ggi, t. e. slagh slag : slæggia slägga, pret. laghþe : læggia lägga.
2. ki > kki, t. e. vakin vaken : vækkia väcka, þak tak : þækkia täcka.
3. kw > kkw, t. e. skrok skrock : dat. skrukke (av *skrukkwi, se § 6, 1), nakudhẹr jämte nak(k)widhẹr (jfr § 19, 1) naken.

§ 55. Förkortning efter eller före kons. har inträtt i följande fall:

1. Efter annan kons. ha alla långa konsonanter förkortats, t. e. pret. vænde och part. ntr. vænt för *vændde (se § 53, 1) och *væntt (se § 52, 6) till vænda vända, karl, biorn björn, fors för *karll, *biornn, *forss (se § 53, 2), gifs för *gifss (se § 52, 5).
2. Före þ (dvs. dh) förkortas gg till gh, t. e. byghþ (bygd, jfr § 51, 1) bygd och pret. byghþe (bygde) : byggia bygga.

§ 56. Bortfall på grund av angränsande ljuds beskaffenhet:

1. m har försvunnit före f, och n före r, s, t. e. tompt : tōft (av *tumft-, se § 9, b, 2) tomt; līn lin : lǣrept (jfr § 9, b, 1) lärft, himin himmel : himerīke himmelrike; gās (ty. gans) gås. Flere ex. § 9, b, 2.
2. w har försvunnit:
   1. Före o, ō, u, ū, y, ȳ, ø, ø̄, t. e. swæria svära : pret. sōr (swōr), part. sorin (sworin) och ēzø̄re (säll. ēzwø̄re) svuren ed; swælta svälta : part. sultin (swultin) och sylt (säll. swylt) svält.
   2. Efter g och k, om föregående stavelse innehåller u, t. e. hugga, skrukke, biugge osv., se § 6, 1 och 2.
   3. Efter annan kons. (än g, k), om den föregås av lång vokal eller av kons., t. e. væghẹr (av *wæghẹr enligt § 59) väg: Nōreghẹr Norge, twæggia tvegge- : annattiggia (annatwiggia, -twæggia) antingen.

4. Spontana förändringar.

§ 57. þ (dh) + þ (dh) > dd, t. e. fø̄þa föda : pret. fø̄dde, brēþẹr bred : brēd bredd.

§ 58. h har (frånsett fallen ht > tt, se § 41, och hs utom före vissa konsonanter > ks, t. e. ax av *ahs) så småningom övergått från frikativa (“ch“-ljud, jfr § 42, 3) till aspirerad resonant (“h“), som slutligen, utom uddljudande före (son. eller kons.) vokal, försvinner, t. e. hambẹr skepnad, hamn : līkambẹr kropp, lekamen, hund-are härad : Tīundaland de tio häradernas land, Hilda : Gunnildẹr Gunnil, Gunnhild, hēm bygd, hem(vist) : Varnēm Varnum, Varnhem. Uddljudande h före l, n, r (såsom i isl. och älsta runsv.) spåras i sådana urspr. allitererande lagformler som [h]lø̄pa ā hærskip rymma till sjörövarefartyg, hǣl ok [h]nakke häl och nacke o. d.

Anm. Om bortfall av ʀ se § 62.

§ 59. w har (då det icke enligt § 56, 2 försvunnit) i de flesta dialekter övergått, utom efter en till samma stavelse hörande kons., till v, t. e. vinna : part. unnin (vunnin), varþa varda : andwarþa (med d överfört till andra stavelsen) antvarda.

5. Inflytande av trycksvag ställning.

§ 60. þ (th) > þ (dh, ehuru i y. fsv. skrivningen th i uddljud nästan alltid användes), som efter l, m, n (enligt § 51, 1) övergår till d, t. e. þȳ ty : þȳlī´kẹr dylik, Þōr Tor : Haldor, Gundor mansnamn. Ord som stå än tryckstarkt, än trycksvagt, få alltså dubbla former, t. e. þin din, þīt dit, þæn den, þā då, en dubbelhet som den ä. fsv. ortografien fördöljer, men som ligger till grund för de mot slutet av den y. fsv. tiden framträdande dubbelformerna tin : din, tīt : dīt osv. (alla, eller åtminstone d-formerna, dock oftare genom skrifttradition skrivna thin, thit osv.); jfr § 75, 1.

§ 61. Förkortning av lång kons. efter trycksvag vokal, t. e. bundit § 52, 2, annan § 52, 4, kallat § 52, 6, ana´ma anamma (lån från lågtyskt annamen), kallas § 52, 5.

§ 62. ʀ (se § 42, 4), som efter kons. (frånsett fallen lʀ, nʀ, sʀ > ll, nn, ss, varom se § 53, 2, och ʀs > ss, varom se § 52, 5; jfr ock § 55, 1) blivit r, har däremot efter vokal (frånsett ʀs > ss eller s, se § 52, 5 och § 61) dels blivit r (så alltid mellan två vokaler — ex. se § 42, 4 — och vanligen slutljudande efter tryckstark vok.), dels och detta företrädesvis efter trycksvag vok. försvunnit. Detta bortfall har emellertid inträtt i mycket olika utsträckning i skilda dialekter. De huvudsakliga fallen äro följande:

1. Midljudande mellan trycksvag vokal och en konsonant. Så allmänneligen, t. e. bȳar bys : bȳamæn byamän, sonar sons : sonadōttir sondotter, vinir vänner : vininir vännerna, klokkor klockor : klokkonar klockorna (men sǣrdēlis, särdeles, gārdaghẹr gårdag, nǣrvara, ūrsækt o. d.) I några handskrifter, särskilt från Västmanland och Dalarna, visar sig detta bortfall vanligen även i ordslut före ett konsonantiskt börjande ord, som utan paus sluter sig till det förra, t. e. lysi man pålyser man (men lysir æi pålyser ej).
2. Slutljudande:
   1. Om ett r förekommer i samma eller föregående stavelse. Så i många handskrifter, särskilt från Västergötland och Uppland, t. e. ø̄ræ ören, skipæra skeppare (pl.), fiūri fyra vid sidan av andra källors ø̄rar, skiparar, fiūrir och hirþe herde, rø̄ne rönn, ø̄re öre gentemot isl. hirþer, reyner, eyrer; även efter stark vok., t. e. rø̄, nǣrmē jämte rø̄r rö, rör, nǣrmēr närmare.
   2. Efter trycksvagt a (men ej i, u) i vissa sydligare dialekter, t. e. hæsta hästar (men vinir vänner, kunur kvinnor), kalla kallar (men dø̄mir dömer).
   3. Efter trycksvagt a, i (men ej u) och dessutom efter tryckstark lång (men ej kort) vok. Så i Smålandslagens huvudhandskrift, t. e. gæva gåvor, saki saker (: kunur kvinnor), vī (på vissa andra håll vīr) vi, fā får, dø̄ dör (men ær är).
   4. Efter trycksvagt (och i all synnerhet helsvagt) a, i, u och tryckstark lång (men ej kort) vok. Så med större eller mindre konsekvens i en mängd handskrifter, särskilt östgötska, t. e. i Birgittas egenhändiga anteckningar biskopa biskopar, synde synder, ālagho pålagor, mē (jämte mēr efter mēra), men ær, var; i älsta fragmentet av Östgötalagen, som är alldeles särskilt konsekvent, fā får, bō bor, dø̄ dör, sǣ åt sig, ū ur, men ær, var.

B. Ljudövergångar, genomförda i litterär tid.

1. Inflytande av ställning i slutljud.

§ 63. Trycksvagt dh övergår i y. fsv. uti vissa västliga och sydliga dialekter till th, varav senare t, t. e. medh > meth > met med, hovudh > hovuth > hovut huvud, n. sg. f. skapadh > skapath > skapat skapad. I den förra övergången deltar ock det av t enligt § 75, 4 uppkomna dh, t. e. mykidh > mykith mycket; dock ej gärna om t föregår, t. e. lītidh litet.

§ 64. Trycksvagt gh övergår samtidigt dialektalt till ch (dvs. motsvarande perspirerade ljud) och sedan k, t. e. aldrigh > aldrich > aldrik aldrig. I den förra övergången deltar ock det av k enligt § 75, 3 uppkomna gh, t. e. ogh > och.

Anm. sl undergår stundom före uppkomsten av svarabhaktivokal (se § 36, 2) metates till ls t. e. Aþils, Þorgils (runsv. Aþisl, Þorkisl) mansnamn, skǣrsl > skǣrls rening, varav skǣr(l)sēldẹr skärseld.

2. Inflytande av angränsande ljud.

§ 65. Ändring av artikulationssättet:

1. dh > d senast omkr. 1400 efter f (dvs. v) och gh, t. e. lifdhe > lifde levde, hø̄ghdh > hø̄ghd höjd; efter rf dialektalt redan omkr. 1350, t. e. ærfþ > ærfd arv.
2. dh > t omkr. 1400 före k, såvida ej association uppehåller dh, t. e. madhkẹr (efter synonymet madhẹr) jämte matkẹr mask, īdhka (efter īdh sysslande) jämte itka idka.
3. f (dvs. v) > m före n, t. e. sofna > somna, rifna > rimna rämna, lifna > limna kvarlämnas. Genom association kan f bevaras, t. e. lifnadhẹr (säll. limnadhẹr) levnad efter liva leva, g. pl. rōfna (säll. rōmna) till rōva.
4. g, k, sk före tryckstarkt e, i, y, æ, ø förändras så småningom under tidrymden 1250—1400 i de flesta dialekter, men vid: rätt olika tid på olika håll, på följande sätt: g > gj > dj > j; k > kj > tj; sk > skj > stj > sj. Visserligen förblir ortografien i allmänhet oförändrad — dock inskjutes ofta i före æ, ø t. e. giæstẹr, kiænna, skiø̄ta för gæstẹr gäst, kænna känna, skø̄ta skarva — men förändringen bevisas av talrika “stavfel“, sådana som iæf för giæf gåva eller giordh för iordh jord, thiærlika för kǣrlīka kärleksfullt (jfr nsv. tjusa : fsv. kiūsa) eller kiuvẹr för þiūvẹr tjuv (jfr nsv. kärv : isl. þiarfr), siælikẹr och schælikẹr för skælīkẹr förnuftig eller skøld för skiøld sköld.
5. gh + kons. i > j (tecknat i) något före 1350, t. e. bø̄ghia > bø̄ia böja, sæghia > sæia säga, tælghia > tælia tälja, syrghia > syria sörja.
6. gh > g i många dial. före þ (dh) — och d (se § 70) — samt i några före l (jfr § 69, 2) och r, t. e. laghþẹr > lagþẹr lagd, vīghþẹr > vīgþẹr vigd, fughl > fugl fågel, hø̄ghre > hø̄gre höger. I de dial., som bevarat gh före dh, övergår det omkr. 1450 mellan y, æ, ø och dh, d (jfr ovan 1) till kons. i (som efter y förstummas), t. e. frǣghþ > fræid frejd, hēlbræghþa > hēlbræida god hälsa, hēlbryghþo > hēlbrȳdha helbrägda, hø̄ghd > nsv. höjd.
7. m > mp i många dial. före d, n (helst i slutljud), s, t, t. e. afkø̄mpd avkomma, kwǣmpd ankomst, namn > nampn namn, samna > sampna samla, bēdhoms > bēdhomps vi utbedja oss, ymse > ympse ömse, tamt > tampt tamt, fæmte > fæmpte femte.
8. p > f i de flesta dial. före s, t, ehuruväl p genom association vanligen bevaras, t. e. biskufs jämte biskups efter biskup biskop, grīfs, grīps (: grīpa) gripes, kø̄ft, kø̄pt (: kø̄pa) köpt, næft, næpt (: næppẹr) knappt.
9. t > ts i y. fsv. före l, t. e. køtlīkẹr > køtslīkẹr köttslig, nætla > nætsla nässla.

§ 66. Ändring av artikulationsstället:

1. gh > v i några dial. efter a, o, u redan omkr. 1350, t. e. Bāghahūs > Bāvahūs Bohus, Lōghbō > Lōfbō (jfr Lōghø̄ > nsv. Lovö) ett ortnamn, tiūgha > tiūva (hö)tjuva, iūghẹr > iūvẹr (ko)juver.
2. m > n sporadiskt (dvs. utan att man kan spåra någon regel) före d, s, t, t. e. samkwǣmd > samkwǣnd samkväm, Grimsbōdha > Grinsbōdha Grinsbo, hæmta > hænta (jfr da.) hämta.
3. m > n (dvs. “äng“-ljud) sporadiskt före g, k, t. e. Ho(l)mgēr > Hongēr, iæmka > iænka, samka > sanka, ø̄mkelīkẹr > ynkelīkẹr (se § 25, 8).
4. n > m sporadiskt före b (och p, se § 70), t. e. Anbiorn > Ambiørn, an(d)budh > ambudh instrument.
5. ng > m sporadiskt före b, f, t. e. Rangborgh > Ramborgh, iungfrū > iumfrū jungfru.
6. ng > n sporadiskt före s, t, t. e. yngska > ynska ungdom, Māngs Magnus > Māns Måns, ingte > inte.

§ 67. Regressiv assimilation:

1. f (v) assimileras stundom med b, k, m, t. e. Stafbȳ > Stabbȳ, stafkarl > stakkarl tiggare, hofman > homman hovman.
2. lk > kk i ord, som ofta stå trycksvagt, t. e. hwilkin > hwikkin vilken, tholkin > thokkin tocken.
3. ts (även då det uppstått enligt § 65, 9) > ss, t. e. bæztẹr > bæstẹr bäst, guz > gus Guds, hæraz- > hærashø̄fþinge häradshövding, mizumar > missumar midsommar; nætsla > næsla nässla, vatsle > vasle vassle.

§ 68. Progressiv assimilation:

1. Ursprungligt (dvs. från urnordisk tid ärvt) ld > ll (utom före r; jfr § 51, 6), tidigast efter trycksvag vokal, t. e. apald > apal apel, skulde > skulle, vilde > ville; kælda > kælla källa, sīld > sil sill. Jfr med bevarat ld, t. e. valde (av vælia välja), aldrigh aldrig, aldroghẹr åldrig.
2. Ursprungligt (dvs. redan urnord.) nd > nn efter trycksvag vokal, t. e. þūsand > þūsæn tusen, smālændingiar > -lænningiar smålänningar; sedan omkr. 1450 i många, särskilt sydligare, dial. även efter tryckstark vokal (utom då r följer; jfr § 51, 6), t. e. binda > binna binda, stund > stun stund. Jfr med bevarat nd, t. e. vande (av vænia vänja), undra, andra.
3. Slutljudande mb > mm i de flesta dial., t. e. lamb > lam, sg. n. f. och pl. n. a. ntr. dumb > dum stum (jfr dumbe), svagsynt.
4. Slutljudande mn > mm i många dial., t. e. ramn > ram korp, skipastamn > -stam fartygsstäv.
5. Slutljudande gn (dvs. “äng“-ljud + n, se § 1) > ng (som då betecknar, såsom numera, långt “äng“-ljud, sedan den ursprungligen medelst ng betecknade konsonantförbindelsen — se § 1 — genom en mot nd > nn och mb > mm svarande progressiv assimilation övergått till långt “äng“-ljud) i åtskilliga dial., t. e. liugn (da. lyn) > liung (blott bevarat i liugn- > liungēldẹr ljungeld), vagn > vang vagn, ugn > ung ugn.

§ 69. Förlängning före annan konsonant inträder efter kort (eller enligt § 25 förkortad) vokal i följande fall:

1. Före kons. i förlängas åtminstone l, m, n, (p,) r, s, t och þ (dh, som då övergår till dd, jfr § 57), såsom framgår av talrika, mot den fsv. normalortografien svärande, skrivningar sådana som vællia välja, fræmmia främja, synnia vägra, værria värja, æssia ässja, sættia sätta, biddia (för biþia) bedja; jfr læpia > nsv. läppja.
2. Före l förlängas i många dial. åtminstone k, p, s och gh (g § 65, 6, som då övergår till gg, jfr § 54, 1), t. e. nyk(k)lar nycklar, swep(p)lar lindor, has(s)lanut hasselnöt, kæg(g)la kägla.
3. Före n förlängas i vissa dial. åtminstone k, l, p, t, t. e. sōkn > sokkẹn socken, al(l)n aln, vāpn > vappn vapen, vit(t)ne.
4. Före r förlängas i några dial. åtminstone k, p, t, t. e. smik(k)ra smickra, isl. hópr : hō̆p(p)ẹr hop, bæt(t)re bättre.

§ 70. Metates inträder före annan konsonant hos fl, ghl, kn, pn (som då blir mp, jfr § 66, 4) samt stundom sk, t. e. æflte > ælfte förvärvade, sighlde > silgde (se § 65, 6) seglade, vǣknte > vænkte eller vǣpnte > væmpte väpnade, bēskt > bext beskt.

§ 71. Bortfall:

1. Mellan två konsonanter. Då genom synkope, avledning eller sammansättning uppstått en grupp av tre konsonanter, vilken ej tillhör de redan i enkla ord inom språket vanliga (t. e. skr, spr, str), bortfaller mycket ofta den mellersta av dessa, därest den ej genom association uppehålles, t. e. fræn(d)kona fränka, an(d)lite anlete, nor(dh)man norrman, Hal(f)dan Ol(f)sson, dat. sg. mor(gh)ne morgon, pær(gh)man pergament, Mar(k)bōar innevånare i Marks härad, swæns(k)t svenskt, vær(l)din världen, kar(l)s, næm(n)d nämnd, iæm(n)t jäm(n)t, brøllunge jämte sälls. brø̄þẹrlonge kusin på fädernet, n. pl. m. yfnir (> ymnir § 65, 3) till sg. yfrin (anal. ymnin) ymnig, væs(t)gø̄tar västgötar, sys(t)linge kusin på möderne.
2. Mellan två vokaler. Trycksvagt gh försvinner mellan två i, t. e. fæmtighi > -tī femti, Brighitta > Brīta; trycksvagt v (ursprungligt eller enligt § 66, 1 uppkommet av gh) mellan två u, t. e. þrǣtiughunde > -tiūnde trettionde, gen. sg. rādhstuvu > -stū rådstu(rätt).
3. Genom dissimilation försvinner stundom r före þr, t. e. va(r)þẹr varder, a(r)dhrit årder(ploge)n; vanligen s efter st, t. e. gen. Krist(s), præst(s); stundom t efter ts, t. e. droz(t) drots, hælz(t) helst.

3. Spontana förändringar.

§ 72. dh efter vokal bortfaller i y. fsv. uti vissa dial., t. e. tī(dh)ande nyhet, thȳ(dh)a ty (sig), dø̄(dh) död.

§ 73. th > t omkr. 1400, t. e. thrē > trē, thiǣna > tiǣna tjäna.

§ 74. w > gh mellan vokaler, t. e. stuwa (dialektiskt för stuva) > stugha stuga, lawurbær (lånord) > laghurbær lagerbär. Andra exempel se § 30.

4. Inflytande av trycksvag ställning^[2].

§ 75. Ändring av artikulationssättet:

1. þ (dh) > d i vissa dial. kanske redan på 1300-talet, men allmänt först omkr. 1500, t. e. kallad(h)e, dhin (vanligen skrivet thin, se § 60) > din, dhær (vanl. skr. thær) > dær där.
2. gh > g åtminstone i åtskilliga dial. omkr. 1450, t. e. nyttog(h)ẹr nyttig.
3. k > gh i y. fsv. (undantagsvis redan tidigare) uti helsvag stavelse, t. e. fātø̄kẹr > fātøghẹr fattig, Swērīke > Swērighe Sverge samt ofta trycksvaga ord såsom iak > iagh jag, nōkor > noghor någon, taka > tagha taga. Jfr vidare § 64.
4. t > dh i y. fsv. (undantagsvis redan mycket tidigare) uti helsvag stavelse, t. e. atẹrtān > adhẹrtān aderton, Katerīna > Kadhrīn Karin, trǣit > trǣdh trädet, träet samt ofta trycksvaga ord såsom Pǣter > Pædhẹr Peder, hwat > hwadh vad. Jfr vidare § 63.

§ 76. Förkortning av lång konsonant efter trycksvag vokal genomföres så småningom (i många sena handskrifter dock ännu icke i fråga om bestämda artikelns nn), t. e. krōkōttẹr > krōkutẹr krokig, gen. pl. annar(r)a andra, āsik(k)ia (av urspr. -ækia enl. § 54, 2 och 17, 5) åska, dat. sg. kirkiun(n)e kyrkan, bōken(n)e boken.

§ 77. Bortfall äger rum hos följande ljud:

1. f (v) slutljudande och före konsonant i y. fsv. (sällan tidigare), t. e. Ōla(f) Olov (Ola), ā(f) stadh åstad, ha(f)dhe hade.
2. gh sällan i ä. fsv., rätt allmänt i y. fsv., i synnerhet efter helsvag vokal, t. e. laþe jämte tryckstarkt laghþe lade, sa(gh)dhe sade, Bāghahū´s > Bāhūs Bohus, nāghan > “naan“ (dvs. nån) någon, rǣtti(g)hēt rättighet, tholu(gh)mōdh tålamod, o(gh) och.
3. l (men icke ll eller därav genom förkortning uppkommet l) i slutljud, t. e. ska(l) skall, til > te till.
4. n före s i y. fsv., t. e. Lare(n)s Lars, i afte(n)s i afse.
5. n (dvs. “äng“-ljud) före g i många väst- och östgötska handskrifter, om stavelsen börjar med m eller n, t. e. Hæmi(n)gẹr Hemming, kunu(n)gẹr konung, drotni(n)g drottning.

§ 78. Metates inträder hos l och r mellan konsonant och trycksvag vokal, följd av kons., på så sätt att l, r flyttas efter nämnda vokal, t. e. Niklas, -is > Nighẹls (jfr § 75, 3) Nils; brot > bort (sedan använt även i tryckstark ställning), Dudhrahult > Dudharhult Döderhult, Andrē´(a)s > An`ders, Kristī´n > Kirstīn Kerstin.

5. Inflytande av tryckstark ställning.

§ 79. Förlängning av kort konsonant inträder i följande fall:

1. Efter helstark (is. lång) vokal i flerstaviga ord med akut accent, t. e. fǣre > færre färre, Nærike > Nærrike Närke, i y. fsv. fātø̄kẹr > fattighẹr fattig, Nȳbø̄le > Nybbele Nybble, siūtān > siuttan sjutton, befa´la > befalla.
2. Mellanvokaliskt m omkr. 1350, dels allmänneligen efter helstark kort vokal, t. e. gam(m)al, som(m)ar, him(m)erīke himmelrike; dels i de flesta dialekter (dock icke de uppsvenska) även efter helstark lång vokal, t. e. hēma > hemma, dōmare > dommare, gø̄ma > gømma.
3. k, p, t, s och (i mindre utsträckning) r efter helstark kort vokal (utom a och æ) i y. fsv. uti Mälartraktens och närmast norrut angränsande dialekter, t. e. thok(k)e dimma, drop(p)e, vita > vetta veta, mos(s)e, bor(r)a. Jfr § 35.
4. Efter halvstark vokal, vare sig kort såsom i brūþgum(m)e brudgum, bryllop(p)e bröllop, næsabor(r)ar näsborrar eller lång såsom i hǣgōme > hǣgumme strunt, hælvīte > hælvitte hälvete, bi`lǣte > bilætte beläte, i allmänhet först i y. fsv., i fråga om m dock redan i ä. fsv.
5. Efter ursprungligen trycksvag vokal, om denna senare erhåller huvudtrycket, t. e. bilǣ´te > billæte beläte, bitī´dha > bittidha bittida eller ofta trycksvaga ord som at att, ok ock, skal skall, til till, hōnom > honnom.

§ 80. Förkortning av lång konsonant inträder mellan lång vokal med huvudtryck och en annan vokal med bitryck, t. e. māl(l)ø̄s mållös, flǣt(t)a flätta (men hārflætta hårfläta), ōt(t)a otta (men iūlaotta julotta), pl. sāt(t)ir såta. Likaså vid oursprunglig vokallängd, t. e. skǣl(l)īkẹr skälig, ōtāl(l)ikẹr otalig, ā(f)vita.

1. Då ingenting särskilt anges rörande tidpunkten, så innebär detta, att övergången uppträder redan i den allra älsta litteraturen.
2. Jfr § 63, § 64, § 67, 2, § 71, 2.