Höst- och qvällsbetraktelser
| ← Visa |
|
Visa → |
Höst- och qvällsbetraktelse.
Sandhamn 1869.
Om glasen, men icke om krogen.”
Gästerna fara sin kos efter hand
Ett par tre familjer i stöten;
Gamla, som stappla på grafvarnas rand,
Och unga med blommor och band.
Här var så lustigt och ljufligt iblahd,
Kaåffekalaser, seglatser och möten.
Ömsom man lefde i vatten och sand
Från morgon till qvällsolens brand.
Hösten plötsligt vår fröjd begrof,
Nu ser man ej annat än nät och flöten,
Måsar hvässa sin näbb till rof
Och kryssa sin ensliga lof.
Ensam på kullriga klippan jag står
Och ser huru böljorna brusa.
Vindarna spela i rockskört och hår
Och kråkan på strandhugg sig slår.
Ack, den kanaljen, han oväder spår!
Skyarna tjockna och tallarna susa.
In mellan skären holländaren går
Och klyfvarn i vändningen slår.
Stum är knipornas sommarsång,
Och hafvet, som speglade skyar ljusa,
Vältar sig nu uti grus och tång
Med böljor som Trebackarlång.
Se, huru lotsbåten vräker och far,
Med faror och hafsbrott förtrogen,
Rustad till strids med ett ref eller par,
Och kragtag med böljorna tar.
Se, hvilken skåra i djupet han skar,
Se, hvilken kurril som klappar mot bogen!
Lotsen sin snugga i mungipan har
Och stundom i storskotet drar.
Lugnt han frestar, vid vindens tjut,
Om virket är godt uti nordanskogen,
Håller om rorpinn, med ögat förut,
Sin solbrända femfingers-knut.
Svartgråa skyarna jaga hvarann
Och spöklikt i rymderna simma!
Ila och gno, som de körde med spann,
Och sandhvirfveln far likadan.
Gapa mot hafvet och se hvem som kan,
Jag kan ej lotsbåten mera förnimma:
Toppen i vågorna plötsligt försvann.
Farväl! Jag försvinner som han.
Natt spänner sin mörka pell
Och jorden sig dränker i dugg och dimma.
Fyrbåken tänds uppå Korsö häll,
Nyss ombyggd af kapten Sandell.
Böljor, farväl! Jag är trött på er dans,
Och dito, I vindar, som brusen!
Ack, om det nu blott ett himlaljus fanns
Eller en lysmask tillhands!
Hvar är nu vägen? Jo, här någonstans.
Der ser jag hemmet och der brinna ljusen,
Der kan man få sig en finpomerans
Och komma till trefnad och sans.
Kära, bränsle på spiseln lägg,
Ty nu är jag svulten och våt och frusen!
Nu vill jag torka mitt våta skägg
Och hänga min lyra på vägg.
