Höst-ro

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vår-ro
Höst-ro
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
Lefnadsbeslut  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 33–35 av Ernst Meyer från 1889.


[ 33 ]

Höst-ro.

De skarpa nordanvindar ljuda
Med ett förfärligt dån och gny,
Att sommarns prakt till afsked bjuda;
De tvinga hennes fägring fly,
De tackla trädens prydnad af,
I luften de sin kyla sprida,
I äng och skog och marken vida
Förbleknar allt som grönska gaf.

[ 34 ]

Det klara vattnet nyligt spelte,
I stilla vågor flöt det fram;
En spegel det åt himlen delte,
Der den med sina stjernor sam:
Det var ett präktigt skådespel.
Nu stormar det som nyss var ljufligt,
Det kastar sina böljor grufligt,
Gör mångens blod och mandom stel.

Af solens eld och varma låga
Var luften ljuflig, ren och skär,
Allt lefvande fick ny förmåga,
Men se hur allt nu ombytt är:
Den himmel, som så nyss var klar,
Af mörka skyar nu betäckes,
Från jorden tjocka dimmor sträckas,
Bland hvilkas faggor döden far.

De ställen, der all fägring bodde,
Som håg och öga till sig drog,
Der lust och ro bland rosor grodde,
Der sommarn all sin prakt uppslog,
Nu endast af sin täcka glans
Ett tomt bedröfligt minne lemna;
De kulna vindar tyckas hämna
Den rika skönhet, som der fans.

Hvi skall dock allt så flygtigt vara,
Som lust och fägnad verka kan?
De täcka sommardagar fara
Och liksom skynda på hvarann;
Den kalla vinter, kulna höst
Vill deremot så långsamt skrida,
Vår glädjes stunder hastigt lida,
De löpa hastigt från vårt bröst.

Så skall jag nu i dimmor famla
Med sinnet liksom med min kropp!
Skall sorger jag som moln blott samla?
Skall tidens art och ändrings lopp
Så mycken makt på själen ta,
Att henne lik med vädret göra?
Kan regn och ludd min tanke röra
Och minsta blandning med den ha?

[ 35 ]

Till den som skapat alla tider
Skall den med sina krafter gå,
Han, som förändring aldrig lider,
Hos honom är all ro att nå.
Den icke tiden slår omkull,
I honom äro nöjen sanna.
Ej nog att vid hans gerning stanna —
Upp ifrån jordens sorgemull!

Ja, lär dig blott att nöje taga
I det som tiden ej förstör,
Och ej uppå de skiften klaga,
Som till naturens ordning hör.
En höst, så kall och mörk den är,
Dock någon skörd i skötet bringar.
Den vise ro af allting tvingar
Och gagn af alla tider bär.