Hellenistiska riken och hellenistisk bildning
| ← Alexander den store |
|
Grekland och Makedonien från Alexander den stores till Pyrrhos’ död → |
3. Hellenistiska riken och hellenistisk bildning.
Alexanders död slog verlden med häpnad. Under den natt, som följde derpå, höll sig hären under vapen till följd af en obestämd fruktan, liksom om man befunne sig i närheten af fienden. Babylons invånare tillslöto sina dörrar, upplyste ej sina hus, höllo sig hemma, orörlige, med oro lyssnande till hvarje buller och hvarje stund troende, att denna förskräckliga här, hvilken hittills hållits i tygeln af sin herskare, nu skulle utöfva våldsamheter och plundringar.
Vid dagens inbrott sammanträdde anförarne för att rådpläga, men soldaterna voro ej heller sinnade att uteblifva från denna öfverläggning. De samlade sig vid ingångarne till rådplägningssalen. Vid åsynen af den toma tronen, hvarest man blott såg eröfrarens krona, drägt och rustning, utbröto höga jemmerrop. Man tystnade, då Perdikkas inträdde. Han höll i handen Alexanders ring, hvilken hade tjenat som sigill vid alla vigtiga angelägenheter; den döende hade lemnat den i hans händer. Han nedlade den på tronen och sade till församlingen, att han lemnade den till hennes förfogande. Han föreslog: att, under det man väntade på, att Roxane skulle gifva lifvet åt det barn, som hon bar i sitt sköte, man borde välja en anförare, hvilken skulle åtlydas af alla. Efter åtskilliga tvister kom man öfverens om, att Arrhidäos, Alexanders förståndslöe halfbroder, skulle dela tronen med Roxanes barn, om det blefve en son; att Antipater skulle föra befälet i Europa; att Krateros skulle handhafva de angelägenheter, som tillkommo Arrhidäos, och att Perdikkas skulle föra befälet öfver ryttargardet, hvarigenom han kom att få en förste ministers magt.
Perdikkas hade sålunda visserligen lyckats förskaffa sig regentskapet; men för att kunna bibehålla det måste han dela sin magt med de öfrige generalerna. Han fördelade provinserna dem emellan, utan att behålla någon för sig sjelf, på det att han skulle synas bibehålla öfverinseendet öfver dem alla. Ptolemäos, Lagos’ son, erhöll sålunda Egypten, Leonnatos Mysien, Antigonos Phrygien, Lykien och Pamphylien, Lysimachos Thrakien, Antipater och Krateros Makedonien, Evmenes Kappadokien, hvilket han dock först borde eröfra, Laomedon Syrien, Pithon Medien, Pevkestes Persien; vi nämna blott de förnämsta.
Evmenes, Alexanders forne sekreterare, var en främmande uppkomling af thrakisk härkomst. Antigonos bestred honom nu besittningen af hans provins, och Perdikkas nödgades understödja Evmenes med den kungliga hären. Segrare öfver Antigonos, trodde Perdikkas sig blifva det lika lätt öfver Ptolemäos, hvilken redan betraktade Egypten som sin egen tillhörighet. Men Perdikkas nedhöggs vid öfvergången af Nilen af sina egna soldater, och hans död gjorde, att Evmenes’ seger öfver Krateros (321) blef fruktlös.
Antipater, Makedoniens styresman, bemägtigade sig genast regentskapet. Det fans för närvarande två skilda intressen: generalernas, hvilka af sina områden ville göra oberoende stater, regentens och den kungliga familjens, hvilka ville bevara väldets enhet. Antipater dog snart, öfverlemnande sin titel åt sin vän, den gamle Polysperchon, med förbigående af sin son Kassander (319). Alexanders efterträdare kunde icke räkna synnerligen på denna svaga personlighet, men de hade en skicklig försvarare uti Evmenes, hvilken, utnämnd till befälhafvare för den kungliga hären, emot Antigonos sökte att bibehålla sig i Mindre Asien. Sedan den kungliga flottans nederlag hade beröfvat honom väldet till sjös, tänkte han att i Höga Asien förena sig med de satraper, som beväpnat sig emot Selevkos i Babylon, en annan general, som sträfvade efter oberoende. Antigonos förföljde honom dit, och Evmenes blef efter lysande bedrifter utlemnad af sina egna trupper. Antigonos beröfvade honom lifvet; det kungliga huset var ifrån detta ögonblick försvarslöst emot sina fiender (316).
Denna familj tillintetgjorde sig dessutom sjelf, liksom generalerna sökte att tillintetgöra hvarandra. Alexanders moder, Olympias, hade afdagatagit Arrhidäos och hans gemål Evrydike, liksom Roxane redan hade låtit döda Statira, Alexanders sista gemål. Men Kassander, hvilken bestred Polysperchon, Olympias’ bundsförvandt, regenttiteln, bemägtigade sig Makedonien, tillfångatog Olympias uti Pydna och lät döda henne (315). Redan herre öfver Roxane och hennes son Alexander Ägos, hvilka han hade i sina händer, tog han Thessalonike, Alexanders syster, till sin gemål, för att på detta sätt skaffa sig arfsrätt till tronen. Makedonien, Thessalien och största delen af Grekland tillhörde honom. Athen, hvilket för ett ögonblick trott sig vara fritt, tvangs att emottaga hans underbefälhafvare Demetrios från Phaleron, hvilken likväl i 10 år styrde det med vishet i den nye makedoniske konungens namn.
Evmenes’ död hade öfverlemnat hela Asien åt Antigonos. Selevkos, Babylons ståthållare, hade utan strid gifvit vika och flytt till Ptolemäos i Egypten, hvilken han eggade till krig, på samma gång Lysimachos i Mindre Asien och Kassander i Europa beväpnade sig emot den, som gjorde anspråk på hela Alexanders välde. Antigonos och hans son Demetrios, senare kallad Poliorketes (Stadsbelägraren) (bild 169), ryggade ej för detta fruktansvärda förbund. Men Ptolemäos’ seger öfver Demetrios vid Gaza år 312 och Selevkos’ framgångar medförde fred år 311. Denna fred bibehöll hvar och en vid hvad han innehade och lofvade Alexander den stores tron åt Alexander Ägos. Detta löfte kostade den olycklige prinsen lifvet; Kassander, hvilken derigenom skulle hafva blifvit beröfvad den ställning han innehade, lät döda honom jemte hans moder (310). Polysperchon, hvilken blott innehade Sikyon och Korinth, gjorde på samma sätt med Herakles, en oäkta son till Alexander; och Kleopatra, Alexanders syster, utom Thessalonike den enda återstoden af denna olyckliga familj, afdagatogs på Antigonos’ befallning.
Den ingångna freden tillförsäkrade äfven de grekiska städerna deras frihet; ingen ville emellertid gifva fullbordan åt denna artikel, under det hvar och en af sina motståndare fordrade, att den skulle sättas i verket. Antigonos, hvilken borde vinna mest derpå, skickade sin son för att befria Athen, hvarest denne återinförde demokratien (308). Det följande året förstörde samme Demetrios i närheten af Cypern den egyptiska flottan, hvarpå både han och hans fader Antigonos antogo konungatitel, med hvilken de öfrige tronpretendenterna ej heller dröjde att smycka sig. Ett krigståg, som Demetrios till lands företog mot Ptolemäos, misslyckades alldeles; han var ej lyckligare vid belägringen mot det tappert försvarade Rhodos, ehuru han anföll det med den största skicklighet, och han nödgades begifva sig till Grekland för att der hejda Kassanders framgångar.
Antigonos’ son förjagade utan möda de makedoniska besättningarna ifrån Peloponnesos och Attika och lät gifva sig den titel, som Philip och Alexander burit, Grekernas öfverbefälhafvare. Men Lysimachos (bild 170), Kassander, Ptolemäos och Selevkos, hvilken från ett tåg till Indien återkom höljd af ära och lastad med byte, bildade ett nytt förbund emot Antigonos, som vid Ipsos i Phrygien förlorade krona och lif (301). Dermed var upplösningen af Alexander den stores rike beseglad; ur dess spillror framgingo tre stora stater: det syriska riket under Selevkiderna, det egyptiska riket under Ptolemäerna, och det makedoniska riket. Emedan dessa, fastän ej belägna på hellenisk jord, öfvervägande idkade helleniskt språk, hellenisk vetenskap och konst, hafva de fått namn af hellenistiska riken.
Det syriska riket hade Selevkos, förut ståthållare öfver Babylonien, upprättat af största delen af de forna persiska länderna. Han uppbygde, såsom hufvudstäder för sitt stora rike, Antiochia vid Orontes och Selevkia vid Tigris. Den grekiska bildningen befäste sig blott i länderna på denna sidan om Euphrat. I Indien framträngde Selevkos ännu längre än Alexander, och ännu det sista året af sin regering (281) förvärfvade han sig genom en seger öfver Lysimachos Mindre Asien. Men hans efterträdare voro icke vuxne den uppgiften att sammanhålla ett så månggestaltadt och osammanhängande rike. Sålunda uppreste sig redan under hans son, Antiochos I Soter, Philetäros, den fallne Lysimachos’ skattmästare på borgen Pergamon i Mysien, och stiftade det pergameniska riket i den nordvestliga delen af Mindre Asien. En af Philetäros’ efterträdare, Attalos I (bild 171), antog, efter
Efter ett pergameniskt mynt.
en seger öfver de galliska röfvarhorderna i Galatien, konungatitel. Konungarne hette sedan omvexlande Evmenes och Attalos. De utmärkte sig för sin kärlek till vetenskaperna och grundade i Pergamon ett stort bibliotek. Här fick, i stället för det egyptiska papyrus, det mer än tusen år brukliga skriflädret — pergament — en vidsträckt användning. Samtidigt gjorde äfven konungariket Bithynien öster om Pergamon, med den senare hufvudstaden Kikomedia, sig oafhängigt af Syrien. Emot Antiochos II Theos gjorde Partherna, boende i sydost från Kaspiska
Efter ett syriskt mynt.
hafvet, och deras grannar i öster, Baktrerna uppror. Partherna, kände såsom utmärkte ryttare, bildade en genom de store inskränkt monarki, hvilken med Arsakiderna såsom konungar egde bestånd från år 256 f. Kr. till 226 e. Kr. Under den fjerde Selevkiden, Selevkos II (omkring 230), syntes det syriska riket genom den egyptiske konungen Ptolemäos Evergetes’ segrar nära sin upplösning; först den sjette Selevkiden, Antiochos III, med tillnamnet den store (224—187), återvann Mindre Asien och gjorde framgångsrika krigståg mot Partherna, hvilka likväl efter hans död togo alla öster om Euphrat belägna länder i besittning. Slutligen förlorade han genom slaget vid Magnesia (190) större delen af Mindre Asien till Romarnes bundsförvandter. Hans andre efterträdare, Antiochos IV Epiphanes (den glänsande) (bild 172), är ej mindre bekant för sitt skymfliga utrymmande af Egypten på blotta uppmaningen af Romaren Popilius Lænas, än genom sin fanatiska förföljelse af den judiska religionen.
Judarne kommo vid Alexander den stores död under Ptolemäerna, hvilka regerade öfver dem med mildhet. En öfversteprest hade jemte det höga rådet, synedrium, ledningen af alla de inre angelägenheterna. Ibland Judarne uppstodo två partier, Saduceerna — så benämndes de efter sin lärare Sadok — och Fariseerna. De förre, hvilka tillhörde det förnämare ståndet och närmade sig den grekiska bildningen, förkastade läran om odödligheten; de senare, hvilka stodo närmare folket, lade den största vigt på ett noggrant uppfyllande af alla ceremoniallagens föreskrifter. Under öfverstepresten Simon den rättvises tid (300—291) blef Canon för det Gamla Testamentets böcker faststäld. Under konung Ptolemäos II Philadelphos ombesörjdes genom sjuttio judiske lärde den grekiska öfversättningen af det Gamla Testamentet, hvilken fått namn af Septuaginta. År 204 kommo Judarne genom eröfring under Selevkidernas välde. Till följd af Antiochos IV Epiphanes’ grymma förföljelse emot den judiska religionen uppstod år 167 ett snart segerrikt uppror under ledning af presten Mattathias och hans fem söner, af hvilka Judas Makkabeus (hammaren, så kallad för sin tapperhet), Jonathan och Simon utmärkte sig såsom synnerligen lyckliga härförare. Simons son, Johannes Hyrkanos, hvilken redan blifvit fullkomligt oberoende, utsträckte (135—107) sitt herravälde öfver Samaritaner och Idumeer. På honom följde hans söner, Aristobulos I, hvilken antog konunganamnet, och sedan Alexander Jannäos. Dennes äldste son. Hyrkanos, måste, sedan Pompejus under sin vistelse i Syrien slitit Judarnes inre tvister, betala skatt till Romarne.
Till följd af sin svaghet förlorade de sista Selevkiderna (omkr. 80 f. Kr.) sin krona till Tigranes, Armeniens konung. Sedan denna blifvit besegrad, gjorde Romarne år 64 Syrien till sin provins, hvarvid Selevkiderna fingo behålla Kommagene vid Euphrat, uti hvilket Samosata var hufvudort.
Det mest blomstrande af de hellenistiska rikena var Egypten. Den både såsom skriftställare och krigare utmärkte Ptolemäos I Lagi (bild 173) skonade Egyptens gudomligheter, religion, presterskap, språk o. s. v. och vördade Egyptens forntid, genom att återställa dess förfallne byggnader. Han införde en förträfflig förvaltning och utvidgade riket genom eröfringen af biländerna Libyen, Phenicien, Cypern, Palestina och andra. Genom handeln med Indien samlade sig i Egypten en ofantlig rikedom. Ptolemäos I:s son, Ptolemäos II Philadelphos (283—246) anlade handelsstaden Myoshormos vid Röda hafvet och sammanband detta haf genom en kanal med Nilfloden. Alexandria blef verldshandelns hufvudstad, från hvilken karavaner å ena sidan gingo genom Syrien och Mesopotamien till det inre af Asien och å den andra åt det inre af Afrika, och hvars handelsflottor beforo såväl det Arabiska och Indiska hafvet som Medelhafvet. Alexandria blef äfven vetenskapernas hufvudsäte. Ptolemäos Philadelphos inrättade ett storartadt bibliotek och ett muséum, hvarest månge utmärkte lärde erhöllo bostad och underhåll och gjorde Ptolemäernas namn odödligt. Härigenom bibehöll det ptolemäiska riket, trots de senare regenternas betänkliga urartande, en vigtig betydelse ända till början af den romerska kejsartiden, då det i egenskap af provins uppgick i det stora romerska riket.
Alexandria hade genom stigande rikedom och Ptolemäernas frikostighet blifvit medelpunkten för en vidsträckt vetenskaplig verksamhet. Då Grekland fortfarande oroades af inre strider, förskaffade sig de lärde en fristad uti Alexandria; här voro de ifrigt sysselsatte med att samla och ordna forntidens skrifter. En öfvervägande praktisk riktning, alltför uteslutande gående ut på att samla och hopa lärdomens skatter, gjorde sig gällande. Men den vidgade kunskapskrets och de medel, hvilka åstadkommos genom Alexanders eröfringar, medförde ej ringa andliga framsteg; de alexandrinske lärde ombildade med anslutning till Aristoteles dels redan förut bestående vetenskaper, dels lade de grundvalarne till nya, på hvilka man ännu fortfarande bygger. Först och främst lades grunden till den vetenskapliga grammatiken eller den kritiska filologien, derige110m att utmärkte alexandrinske lärde, såsom Aristophanes och Aristarchos, undersökte och utlade texten hos de klassiske författarne. En stor lyftning erhöll framför andra de matematiska och geografiska vetenskaperna. Evklides, som på Ptolemäos’ I:s tid undervisade i Alexandria, bearbetade geometrien på ett vetenskapligt sätt. Eratosthenes, bibliotekarie i Alexandria (omkr. 220), skref ett stort geografiskt arbete. Till följd af den närmare bekantskapen med Kaldeerna började studiet af astronomien att idkas synnerligen flitigt. Hipparchos beräknade de mest betydande himlakropparnes storhet, afstånd och rörelse samt införde de geografiska bestämningarna efter längd- och breddgrader. Efter Aristoteles’ föredöme började man nu äfven i Alexandria att undersöka de dödas kroppar (anatomi) och för vetenskapen och lifvet göra sig resultaten till godo. Denna utsträckning af de reala vetenskaperna hade till följd fordran på en s. k. allmän bildning, hvilken man borde förvärfva sig genom studiet af de vigtigaste enskilda vetenskaperna. Detta kallade man Encyklopedi, d. v. s. uppfostran genom en krets af vetenskaper. Men jemte Alexandria bildade äfven Athen fortfarande en medelpunkt för andlig verksamhet, särskildt på filosofiens och den dramatiska poesiens område. Liksom de enskilda vetenskaperna, antog äfven filosofien en alltigenom praktisk riktning; hon förenade sig med lifvet och sökte i lifvet sjelf sitt mål. Så uppstodo hufvudsakligen två rigtningar. Epikuros (bild 174), född på Samos 342, började 307 undervisa i Athen, der han dog 270. Han lärde, att lifvets hufvudändamål är lycksalighet, och att denna består i frihet från oro och smärta, i ett gladt lefnadslugn och i förnöjsamhet. Denna epikureiska filosofi urartade dock sedermera och sökte lyckan i den sinliga njutningen. Samtidigt med Epikuros lefde likaledes i Athen Zenon från Cypern (bild 175). Det menskliga lifvets enda mål är enligt Zenons lära dygden, och denna består i ett förnuftigt, naturenligt handlingssätt, framför allt i herraväldet öfver lustarne och begären, hvilka såsom oförnuftiga äro förkastliga. Efter den Stoa eller pelargång i Athen, hvarest Zenon meddelade sin undervisning fingo hans efterföljare namnet Stoiker, och det är deras förtjenst, att under denna förfallets tid först hafva åter förskaffat helgd åt sedelagens kraf.
