Helsning till Deras Kongl. Högheter Kronprinsen och Hertigen af Upland
| ← Lofsång |
|
Alexis och Heliodora → |
HELSNING
TILL DERAS KONGL. HÖGHETER
af uplands studenter.
I.
Heliga löftets stund nu är inne —
Ungdomens Furste helsar sitt folk.
Framtiden famntar med trohetens sinne
Spirornas arfvinge. Sången är tolk.
Vida det spörjas må kring jorden,
Hur Dig älskar det unga Norden;
Fritt må kring verlden stormarne gå,
Oss kan Du lita troget uppå:
För lif, för död, för fröjd eller smärta
Vi sluta Dig, Furste, till vårt hjerta.
Konungason i frejdade Norden!
Fäderneslandets framtid Du är;
Rista med eld i Ditt sinne de orden,
Minns, hvilka löften Ditt namn innebär!
Svenske män se Dig an och fråga
Hvad af Dig de väl hoppas våga:
Skall ofördunklad bragdernas sol
Smycka en gång Din konungastol?
Ditt ädla svar Ditt hjerta har färdigt,
Dig sjelf och Ditt namn och Sverge värdigt.
Svenskarnes ungdom i Häfden vill finna
Konungadygd i krigarespel.
Faran den älskar som trolofvad qvinna —
Är det — så är det ett ridderligt fel;
Vill Du kämpa, vi följa alla,
Hvart oss äran och faran kalla;
Lejonets mod och Carlarnes svärd
Hittar nog fram i häpnande verld
Att lära Folk och Kungar på jorden,
Att än finns det mannamod i Norden.
Fädernas grafvar en gång Du skall skydda,
Brytande bygder, värnande lag!
Kraften, som växer i odlarens hydda,
Mildt Du skall vårda för bragdernas dag!
Tryckta folk skola mot Dig blicka,
Hoppets böner mot Norden skicka,
Der i sin kärleks flammande skrud
Kring Dig står Folket, med Dig är Gud,
Och Bardens sång Ditt namn och Din ära
Åt osedda tidehvarf skall lära.
II.
Var helsad, vår Hertig! o kom i vår famn,
Der reds Dig ett blomstrande rike;
Der göms bland de skönaste skatter Ditt namn,
Du ungdomens Furste och like!
Der har Du ett hemvist för kärlek och tro,
Der ljuft är att hvila och lugnt är att bo,
Du ungdomens lycka och ära!
Det gifs, Du vår Gustaf för Furstar en lön —
Den rikaste jorden kan gifva,
Att när som de nämnas, det sker med en bön,
Som hörd och välsignad vill blifva,
Den gifva vi Dig; Du förtjenar den väl,
Du milda, Du varma, Du älskliga själ,
UppSvearnes lycka och ära.
Vi vilje Dig sluta med tusende band
Intill oss i glädje och smärta:
I fädernedal och på fädernestrand,
Hvarhelst slår ett ynglingahjerta,
Det klappar med kärlek för Dig och Ditt namn,
För Dig vill det slockna i farornas famn;
Ty Du är vår lycka och ära.
Allt smicker är dödfödt i salarne här,
Och ungdomens hyllning ej ljuger:
Dess språk går väl sällan till hofs; men det bär
En storsinnets prägel, som duger;
Det springer i flammor från bröst och till bröst
Och säger för Norden med jublande röst,
Att Du är vår lycka och ära.
Ditt namn, som en stjernbild, i sången skall stå
Och lysa uråldriga bygder;
Och Nordiske män skola se deruppå,
Välsignande Hertigens dygder;
Och sent, när Ditt namn blifver Saga en gång,
Det ännu skall heta i ynglingasång,
Att Du var vår lycka och ära.
