Hemmet/Kapitel 14

←  Morgondagen

Hemmet av Fredrika Bremer Föremålet

En bjudning  →

Föremålet.

Nu är att säga huru familjen grupperade sig inom det ny hemmet. Ifrån Henriks och Jacobis ankomst växte livligheten inom densamma betydligt. Henrik följde ivrigt sin föresats, att systrarna skulle taga sig munter motion, och Jacobi biträdde honom däruti av hjärtans grund. Långa promenader anställdes, men till Henriks grämelse, stod det sällan till att få Louise att sålunda motionera sig, vilket hon såväl behövt tyckte han. »Louise hade alltid så fasligt mycket att göra hemma.» Sara levde blott för sin harpa och sin sång, Leonore var ej frisk, och för Gabrielle var det merendels för kallt, eller för smutsigt, eller för blåsigt, eller var hon icke vid humör att promenera. Eva däremot var alltid vid humör, och Petrea alltid fallen för utflykter, och det var Henriks stora nöje att ge armen åt en av sina systrar, särdeles när de voro väl och vackert klädda. Klockan sju om aftonen samlades alla familjens medlemmar i biblioteket, där tebordet var dukat, vid vilket Louise presiderade. Dessa aftnar voro högst glada, och mest då, när familjen var allena. Emellan teet och måltiden musicerades, pratades eller lästes högt. Efter maten kom merendels dans, och i denna såg man Louise motionera sig med ett särdeles behag. Ibland spelade man charader och lekte lekar. Henrik och Petrea stiftade alltid nya och roliga upptåg. Det var lagmannens innerliga glädje att se alla sina barn omkring sig, särdeles om aftnarna, och lyckliga. Dörren till hans arbetsrum — vilket låg invid biblioteket — stod alltid öppen om aftnarna, och antingen han skrev eller läste där, var han dock alltid fullkomligt med om vad som föregick i sällskapet. Emellanåt kom han in och blandade sig i samtalet eller i lekarna, eller satt i den gröna soffan vid Elises sida och betraktade dansen och gladde sig åt sina döttrar, ja, kom väl ibland med upp i dansen, när han blev ivrigt uppbjuden av dem.

Vad Jacobi beträffar, ville ungdomen tycka att han var något »distrait» och kuriös emellanåt; han suckade ofta och tycktes vara mera böjd för stilla samtal med fruntimren än för charader och andra muntra upptåg. Det var avgjort emellan Henrik och Petrea, att dessa suckar och dessa distraktioner hade något föremål; men länge, d. v. s. på tre å fyra dagar, kunde de ej utgrunda vilket var det rätta föremålet.

Henrik var mycket road av Petreas gissningar och bryderi, Själv hade han sina egna förmodanden över föremålet. Och småningom begynte även en klarare aning uppgå hos Petrea, att rätta föremålet torde dock slutligen vara »vår äldsta syster», Enligt denna åsikt, som hastigt spred sig i syskonkretsen, kallades Louise i dess skämtsamma tungomål hädanefter »föremålet». Förgäves kastade Petrea upp för Jacobi allahanda stridsfrågor för att under fejden låta honom något litet glömma »föremålet». Han lät icke förströ sig, och det märktes överhuvud, att magistern hade vida mindre lust till dispyter, än fordom kandidaten. Jacobi hade för närvarande ett favorittalämne, och det var »Excellensen O***!» Jacobi var sedan ett par år fästad vid excellensen, såsom sekreterare, och hade hopp om hans medverkan till framtida befordran. Excellensen O*** var den excellentaste excellens i världen, en verklig excellentissimus.

Louise hade mer än någon annan i familjen den goda egenskapen att vara en förträfflig åhörarinna, och därför fick hon höra mer än någon annan om excellensen O***; men icke blott om honom, ty Jaocbi hade alltid något att berätta för Louise, alltid något att rådgöra med henne om. Och om Louise icke var alltför mycket upptagen av vävtankar, så kunde Jacobi alltid räkna på det allvarligaste deltagande och det bästa råd både i moraliska frågor och i fråga om ekonomiska anordningar, kläder, planer för framtiden o. s. v. Själv gav han henne goda råd — men som sällan följdes — vid postiljon, ritade tapisserimönster åt henne och läste gärna högt för henne, dock hellre romaner än predikningar.

Men icke länge fick han sitta i fred vid »föremålets» sida. Ty snart satte sig på andra sidan om henne en person, vilken vi, i anseende därtill att hans förnämsta märkvärdighet låg i en stor egendom, som han ägde nära staden, vilja titulera rätt och slätt Possessionaten.

»Tycker kusin Louise om fisk, t. ex. braxen?» frågade possessionaten en afton, i det han satte sig bredvid Louise, som flitigt sydde på ett landskap i tapisseri, och som, utan att se upp, svarade med mycken flegma:

»Å ja! Braxen är en mycket god fisk.»

»Å med röd vinsås; delikat! På min gård Östanvik har jag ett magnifikt fiske. Stora braxenbaddare! Jag fiskar dem själv.»

»Vem är den där stora fisken?» frågade Jacobi Henrik med en otålig rynkning på näsan. »Och vad angår det honom, om din syster Louise tycker om braxen?»

»Emedan hon då torde tycka om honom, mon cher? En högst respektabel och bastant karl, min kusin Thure till Östanvik. Jag råder dig att odla hans bekantskap.»

»Tycker kusin Louise om fågel?» frågade possessionaten.

»Å ja! I synnerhet kramsfågel!» svarade Louise.

»Nå, det var rätt roligt!» sade possessionaten. »På min gård Östanvik finnes ofantligt mycket kramsfågel. Jag går ofta ut med min bössa och skjuter dem själv till min middag. Piff, paff! Med två skott har jag bums hela fatet fullt.»

»Tycker magistern om harstek?» viskade skälmaktigt Petrea till Jacobi.

»Bravo, Petrea!» viskade brodern till henne.

»Tycker kusin Louise om kall mat?» frågade possessionaten, i det han förde Louise ut till aftonbordet.

»Tycker du om en possessionat?» viskade Henrik till henne, när de kommit därifrån.

Louise svarade — just som en domkyrka skulle svarat; hon såg mycket allvarsam ut och teg.