Hemmet/Kapitel 13

←  Det nya hemmet

Hemmet av Fredrika Bremer Morgondagen

Föremålet  →

Morgondagen.

Vad det måtte ha varit behagligt för familjen att samlas morgonen därpå vid det rikt besatta frukostbordet, i en vacker och rymlig sal! Men strunt i sal och frukost och all världens yttre »comforts», om de inre fela, om icke kärleksfulla sinnen och vänliga blickar göra salen ljus och frukosten smaklig! Men intet felades denna morgon i det Frankska hemmet, icke solen en gång! Den kom vänligen in, att upplysa den vänliga scenen.

Henrik höll ett tal till madam Folette, betygande sin vördnad och kärlek samt förnöjelse att se henne så väl konserverad.

»När vi frukosterat», sade modern, »har jag någonting för er att gissa!»

»Någonting att gissa! Vad kan det vara om? Ack säg strax, söta mamma! Vad heter gåtan?»

»Ett giftermål!»

»Ett giftermål?! En högst intressant nyhet! Ingen bit mer kan jag svälja, innan jag gått i grund med den! Jacobi, min hedersbror! Kan jag också få litet av de där kringlorna! Ett giftermål! Känner jag de kontraherande?»

»Mycket väl.»

»Jag har det, jag har det!» utropade rodnande Petrea. »Det är Laura! Tant Evelinas Laura!»

»Ack, ett ljus går upp för mig!» utropade Henrik, och brudgummen är major Arvid G***! Är det icke så?»

»Precis! Laura gör ett mycket gott parti. Major G*** är en mycket hygglig och bra och därtill förmögen man. Han lär ha övertalat Evelina att med Karin flytta till hans vackra gård Axelholm, och att anse Lauras och hans hem som deras eget.»

»Nå, jag hoppas», utropade Henrik, »att vi bli bjudna på bröllop. Tant Evelina, som är så förståndig, må väl förstå att bjuda oss. Nådigaste syster visen, dessa skorpor — mycket födande och aktningsvärda skorpor — äro de bakade före eller efter syndafloden?»

»Efter», svarade Louise något stött, men ändå leende.

»Å! jag rullar mig i stoftet och ber ers majestät nådigt ursäkta.» (Högt avsides: men nog smaka de litet av arken eller någon annan skåpinrättning.)

Förmiddagen tillbringades med stökande och iordningställande inom hemmet. Sara allena var ej med därom, utan tog sin lektion på harpa för en utmärkt, ung artist vid namn Schwartz, vilken som resande uppehöll sig i staden, och hon blev hela förmiddagen vid sitt instrument, som hon med passion älskade. Petrea hade emellertid åtagit sig rollen av hennes kammarjungfru och lovat ställa i ordning hennes kläder och saker. Henrik var helt lycklig uppe på systrarnas rum och skrattade sig nästan sjuk, under det han dels betraktade dels deltog uti deras stökande och ställande. Den mängd lappknyten, de gamla hattar, kappor, klänningar m. m., som här rörde sig och spelade roller, bildade en underlig kontrast mot hans studentvärld, i vilken en lapp och även en knappnål nästan var en raritet. Och allvaret, med vilket allt detta av systrarna behandlades, samt skämtet och infallen, som kryddade allvaret, voro för honom alldeles kostliga ting. Ingenling roade honom mer än Louise och hennes saker samt den aktning, hon med ett halvt komiskt, men dock allvarligt allvar fordrade för dem. Men allvarligt avsade han sig all släktskap med henne, om han någonsin skulle få se henne bära en viss blekgrön schal, kallad »spenaten», och en blekgrå klänning, med tillnamnet »havresoppan». Ingen av systrarna hade så mycket saker som Louise, och ingen behandlade dem med mera vikt, ty Louise hade i hög grad ett sinne, kom vi ville kalla »ägodelssinne». Vi må så gärna här ännu lägga ett par drag till teckningen av Louise, så att man måtte klarligen se på vilken hylla hon står med alla sina saker.

Ren var hon i hjärta och vilja, sanningsälskande och strängt moralisk, ehuru något för mycket moraliserande och stundom för litet skonsam mot felande likar. Hon hade mycket av sin fars förstånd och klokhet, men vida mindre av hans kunskaper och erfarenhet, varför hon även vid sina aderton år ansåg sig vara en fullkomlig människokännare. Flitig var hon som en myra och ytterst hjälpsam mot alla, som hjälp voro värda. Louise hade tre älsklingsvurmer: den första var att sy tapisseri, den andra läsa predikningar, den tredje att lägga patiens, särdeles postiljon. En fjärde begynte, sedan en tid, sälla sig till de andra, och den var för medicin och uppfinnande och förordnande av dråpliga huskurer; ja, hon hade till och med själv kokt — av nio bittra kryddor — en viss elixir, som — Henrik försäkrade vara högst tjänlig till att befordra folk in i andra världen. Emellertid var Louise dock i många delar husets råd och stöd och hade verkligt geni i hushållningens viktiga departement. Föräldrarna kallade henne med en viss belåtenhet (fadern med hemlig stolthet) »vår äldsta dotter». Syskonen kallade henne — litet skälmaktigt — »vår äldsta». Och »vår äldsta» visste förträffligt att iakttaga sin värdighet, i avseende på rang och anciennitet. Hon hade dessutom en mycket hög tanke om »kvinnans värdighet». Louise hade ett album, i vilket alla hennes vänner och bekanta skrevo in sina eller andras tankar. Det var märkvärdigt vilken mängd goda moraler den boken innehöll!

Petrea.

Alla äro litet släkt med kaos, men Petrea var det mycket. Ögonblickliga klarningar och långa tider av villervalla växlade inom henne. Det var en stor olikhet emellan Louise och Petrea. Om Louise behövde sex hyllor och mer för sina saker, så behövde Petrea knappt nog en halv för hela sin garderob. Den var nästan alltid i så knappt och magert tillstånd, att det var — »bedrövligt», tyckte Louise, som icke sällan tog vid och hjälpte upp den med hjälpsam hand. Petrea rev sönder, tappade bort och skänkte bort utan allt hov och urskillning, och var känd i syskonkretsen för sina dåliga affärer. Petrea hade alls icke »ägodelssinne». Däremot hade hon verkligen — ehuru Louise icke ville medgiva det — ett visst konstsinne. Alltid var hon sysselsatt med skapelser, antingen musikaliska eller arkitektoniska eller poetiska. Men alla hennes skapelser innehöllo en god del av vad man kallar smörja. Vid tolv års ålder skrev Petrea sin första roman. Ett år senare begynte hon på en tragedi, som skulle heta: »Gustav Adolf och Ebba Brahe», men tragedien kom av sig redan i första akten och icke mycket längre kom ett stycke i den skämtsamma genren, ämnat att tävla med fru Lenngrens tjusande sångmö, för närvarande var Petrea sysselsatt med ett poem, vars titel, i stora bokstäver utskriven, var »Världens skapelse». »Världens skapelse» begyntes med:

Kaos.

I dystert mörker evigt innesluten
var denna värld förut.
Och fåfängt väntade den flyende minuten
att detta mörker skulle ta ett slut.

»Världens skapelse» tog också slut, troligen dömd att under Petreas hand aldrig komma ur kaos. Petrea hade överhuvud en stor fallenhet för stora företag samt för att i dem misslyckas. Ibland gränslöst yr och glad, var hon andra stunder, ofta utan orsak, lika gränslöst olycklig. Stackars Petrea saknade all slags takt och aplomb, även i det yttre. Illa gick hon, illa stod hon, illa neg hon, illa satt hon, illa klädde hon sig och förorsakade därigenom mången plåga åt sin för allt obehag finkänsliga mor. Och detta var ett stort lidande för Petrea, som hade ett mycket varmt hjärta och tillbad sin mor. Även för Sara hade Petrea den största kärlek samt beundran, men hennes sätt att betyga sin ömhet voro merendels så taktlösa, att de ingåvo dess föremål mindre behag än obehag. Ibland greps Petrea av ett starkt medvetande om det kaotiska i hennes tillstånd, men även ibland av en aning, att allt detta skulle reda sig en gång, och att hon då skulle bli något icke så vanligt utav. Om Petreas utseende kunde man säga, att det avspeglade tillståndet i hennes själ. Ty det var ganska ombytligt; det också hade sin »raptus», även här bröt stundom en ljusskymt genom kaos. När hyn var brouillerad, näsan röd och svullen, kunde hon se rätt illa ut, men i svalare momanger, och när rodnaden höll sig blott på kinderna, kunde hon till och med se rätt bra ut. Och stundom trängde — även i fula stunder — i hennes öga en blick, i hennes ansikte ett uttryck, som kom Henrik att en gång säga: »kors, Petrea är ändå vacker!»

Leonore.

Leonore hade småningom kommit att smärtsamt känna, att hon var ful och utan alla behag och vackra gåvor. Hon kunde icke undgå att märka huru litet medel hon hade att behaga och intressera andra; hon såg mycket väl huru hon av husets vänner och bekanta var åsidosatt för sina bättre lottade systrar. Detta och hennes sjuklighet, det slags obehag hon kände av sin tillvaro, misstämde henne med livet och människorna. Hon var böjd att finna allting tungt och besvärligt. Hon kom lätt i opposition med sina systrar, och hennes naturligen häftiga lynne förde till strider, som icke alltid voro utan bitterhet. Med allt detta fann stackars Leonore sig rätt litet lycklig i världen.

I den period, vi nu se Leonore, hade hon nyligen tillfrisknat efter scharlakansfebern; men i följd av den hade hon fått en svår och envis huvudfluss, som tvingade henne att nästan jämt förbliva på sitt rum, och ehuru föräldrar och syskon ofta besökte henne där, var detta ännu till föga glädje, ty ännu förstod ej Leonore att genom godhet och innerlig vänlighet giva andra trevnad med sig.

Eva.

»Vår ros, vår skönhet!» kallades Eva inom familjen. Eva har många sina gelikar i världen, och det är intet ont däri. Det är en behaglig sort. De äro så älskliga att skåda dessa blomstrande unga flickor, med leendet på läpparna och godhet och levnadsglädje strålande ur sköna ögon. Alla vilja dem väl, och de vilja så väl åt alla. Så var det med Eva. Även hennes svagheter, en lust att behaga, som lätt gick för långt, och en karaktärssvaghet, som var farlig för henne själv, visade inom hennes hem och sällskapskrets endast deras behagliga sida och tjänade till att göra henne älskad. Eva ehuru icke egentligen skön, var dock blomstrande vacker. Hennes ögon voro ej stora, men hade den skönaste form, den klaraste mörkblåa färg, och blicken under de långa, svarta ögonhåren var på en gång blygsam, livlig och god. Det mest silkesmjuka kastanjebruna hår delade sig över den icke höga, grekiskt bildade pannan. Hyn var vit, fin och klar, mun och tänder fullkomligt sköna. Evad hon gör, gör hon det väl och behagligt, evad hon sätter på sig, så klär det henne, och det är en sägen i familjen, att »om Eva sätter en svart katt på sitt huvud, så ska det kläda henne».

Louise och Eva hade genom likhet i förståndsgåvor och talanger, genom ett visst kamratskap, så inom som utom hus, hittills varit »les inseparables». Men småningom begynte Eva nu, utan att just skilja sig från Louise, dock dragas av en hemlig kraft till Leonore. Louise, med alla sina saker, var så tillräcklig för sig själv, och Leonore stod så ensam, så sorgsen! Evas goda hjärta böjdes ömt till henne.

Lilla fröken.

»Vår lilla fröken» tyckte inte om att bli åsidosatt. Gabrielle var allt ett bortskämt barn, och gjorde ofta »la pluie et le beau temps» inom hemmet. Aktas skulle hon för köld och blåst och regn och ledsamt. Klemig är hon ändå; sticker i maten och prisas och berömmes, som för den vackraste gärning, när hon haft den nåden att förtära till middagen en kopp buljong eller vingen av en kyckling. Själv är hon ännu som kycklingen under modersvingen; dock kryper hon fram ibland och försöker sina egna vingar. Då är hon söt och rolig, gör gåtor och charader, särdeles för modern och Petrea att gissa. Det plågar henne särdeles att behandlas som liten, och något värre kan ej hända henne, än då de äldre systrarna säga, »Gå ut på en stund, Gabrielle lilla!» för att sedan meddela varandra sina viktiga förtroenden eller läsa tillsammans någon hjärtrörande roman. Mycket tycker hon om att dyrkas och fjäsas, och assessorn är i hennes stora onåd, emedan han jämt retas med henne, kallar henne »miss krusmynta» och andra mindre sköna namn. Lära och lärmästare är alls icke hennes sak. Hon älskar ett visst »far niénte» och hennes svaga hälsa gör, att man gynnar hennes smak. Dans är hennes förtjusning, och hon är förtjusande i dans. I motsats med Petrea har hon en stor fruktan för alla stora företag pch i motsats med Louise, en allvarlig förskräckelse för predikningar, de må nu vara muntliga eller tryckta.

När vi från den ljuslockiga Gabrielle vända oss till Sara — »denna Afrika», kallade henne assessorn — gå vi som från dag till natt, ty Sara stod i hemmet som en skön, men dunkel gåta, en vinternatt med klara stjärnor i, på en gång tilldragande och frånstötande.

Vilja vi härefter kasta en betraktande blick på Henriks, Saras, Louises, Evas, Leonores, Petreas, Gabrielles föräldrar, så finna vi dem tämligen lika sig, blott med den skillnad, att Elises hela utseende vittnade om vida mera hälsa och styrka än förr; lagmannens kraftfulla ansikte hade fått flera rynkor, men även ett uttryck av mycket större mildhet. En liten, men kanske ej oförlåtlig svaghet märktes alltmer hos honom. Han var alldeles förtjust i sina döttrar. Gud signe den gode fadern!