Hemmet/Kapitel 30
| ← Lycka |
|
Följder → |
Olycka.
Efter den glada aftonen kom natten och medlemmarna av Frankska familjen lågo djupt försänkta i sömnens armar, då plötsligen midnattstimmen väckte dem med de förfärande ropen: »eld, eld!» Huset brann och rök och lågor mötte dem överallt, ty med otrolig hastighet hade branden spritt sig. En namnlös förvirring uppstod, man sökte, man ropade varandra, mor och barn, husfolk och tjänare. Halvklädda och utan att ha kunnat rädda det minsta samlades husets invånare på torget, där en otalig människomassa strömmade till, och brandredskap började arbeta, under det kyrktornens klockor klämtade häftigt och larmtrumman gick dovt och vilt genom stadens gator. Henrik släpade med sig unga L., som var mållös och illa skadad av branden. Med vild och forskande blick såg sig modern omkring bland de sina; plötsligen ropade hon: »Gabrielle!» och med ett genomträngande ångestrop störtade hon in i det brinnande huset. En krets av människor slöt sig hastigt kring döttrarna, hindrande dem med våld från att följa modern och tvenne karlar bröto fram ur folkhopen och hastade med blixtens snabbhet i hennes spår. Den ena var hennes sköna — nu mer än någonsin sköna son; den andra liknade cyklopernas gestalter, sådana konsten avbildar dem i deras underjordiska smedjor, men två ögon hade han, och ur dessa sprutade i detta ögonblick flammor, som trotsade dem, med vilka han gick att kämpa. Båda försvunno i lågorna. Ett ögonblicks tystnad uppstod. Larmtrumman upphörde, folket andades knappast, tysta vredo döttrarna sina händer, och brandklockan klämtade ängsligt till sprutornas fåfängliga regn, ty lågorna stego och stego. På en gång gick ett rop ut från folkmassan; dess hjärta slog glatt, ty modern blev på sonens armar buren ur lågorna, som väsande sträckte sina tungor efter dem, och — ännu ett jubelrop! Den andra cyklopen, assessorn med ett ord, stod i ett fönster i andra våningen, och genom virvlarna av svart rök skymtade vit den gestalt, han tryckte till sitt bröst. En stege blev hastigt upprest, och svart och svedd, men lycksalig, lade snart Jeremias Munter den avsvimmade men oskadda Gabrielle i moderns och systrarnas armar. Sedan återvände han med Henrik till branden, och det lyckades dem att rädda en pulpet, innehållande lagmannens viktigaste papper. Några obetydliga småsaker frälstes även, Men detta var allt. Huset var av trä och brann, brann ned till aska, oaktat alla bemödanden att släcka, men som det stod enstaka, brann det ensamt, utan att antända något annat.
När Henrik utmattad av ansträngningar återvände till de sina, fann han dem inkvarterade i assessorns lilla våning, som även låg vid torget, och Jeremias själv syntes plötsligen ha multiplicerat sig till tio personer för att förskaffa sina gäster vad de behövde. Hans gamla hushållerska var alldeles yr i huvudet av eldsvådan och av de nya gästerna i hennes husbondes mycket tarvligt inredda bo. Men han visste råd för allt, han kokade kaffe, han bäddade sängar och tycktes därvid alldeles glömma sina tämligen svåra brännskador. Han skämtade över sig själv och sina saker, alltemellan som han torkade ur sitt öga en tår för sina vänners olycka. Öm och rådig sörjde han för allt och för alla. Louise och Leonore biträdde honom med stilla fattning.
»Vill du vara förnuftig, kaffepanna, och inte koka över som en toka för det du nu en gång får koka för damer!» grälade assessorn, »här, miss Leonore, äro droppar åt mamma och Eva! Syster Louise! var god tag hand om hela mitt skafferi! Och han, unga herre!» sade han till Henrik i det han plötsligen fattade denne om armen och såg honom skarpt i ansiktet, »kom med mig, ty jag får lov att ta litet hand om honom, jag!» Det var också ingen minut att förlora. En häftig blodstockning åt bröstet satte den unga mannen i ögonblicklig livsfara. Assessorn rev av honom rocken och slog honom åder nästan i samma ögonblick, som han förlorade sansen.
»Sådant sjåp!» sade assessorn stött när Henrik åter repade sig, »hur kan man vara ett sådant sjåp, när man är så pass — duktig karl! Seså, nu är faran över med honom! Döden har skämtat med oss i natt, men vi skola vara lika goda! Låt oss nu gå och passa upp fruntimren som artiga riddare! Vänta! Jag måste ha en skopa vatten över ansiktet, så jag ej mer än som är nödvändigt ser ut som riddaren ’de la triste figure!’»