Hemmet/Kapitel 31

←  Olycka

Hemmet av Fredrika Bremer Följder

Elise till Cecilia  →

Följder.

Den nya morgonens sol sken klar på de glänsande, snötäckta taken runtomkring torget och färgade i de grannaste teinter av purpur, guld och svavelblått rökmolnen, som långsamt välvde upp från det nedbrunna husets ruiner, och i falaskan, som översållade snön på torg och kyrkogård, plaskade och plockade hundratals små sparvar under jublande kvitter.

Mor och döttrar vände tårfyllda ögon mot den rykande plats, där deras kära, trevliga hem stått, men ingen överlämnade sig åt sorgen. Eva allena grät mycket, men av ett kval hos henne dolt. Eva visste, att major R*** hade tillbringat denna natt i staden och likväl — hade hon ej ännu sett honom!

Med morgonen kom mycket liv och mycket folk till assessorns våning. Familjer kommo, som tillbjödo den husvilla familjen hus och hem, unga flickor kommo med sina kläder, tjänsthjon kommo med sina till familjens tjänsthjon, vackra serviser och möbler sändes, bagaren lämnade stora korgar med bröd, bryggaren dricka, andra sände vin m. m. Det var ett uppträde av det vackraste inom samhällslivet och som visade huru aktad och älskad Frankska familjen var.

Fru Gunilla kom, så god, så ivrig, beredd att träta med alla, som ville göra henne stridigt att i sin vagn enlevera sina gamla vänner och föra dem i den våning, hon i hast låtit inrätta för dem. Assessorn stred icke nu med henne, men såg stum sina gäster avresa och blickade med en tår i ögat efter vagnen, som förde Eva bort från hans hem. Det var honom nu så mörkt och öde.

Denna dag om aftonen var familjefadern åter i kretsen av de sina och tryckte dem alla med glädjetårar till sitt bröst. Ja, med glädjetårar — ty han hade dem ju alla kvar!

Lagmannen ville icke höra några gissningar eller förmodningar över anledningen till eldsvådan. våga icke dess mindre att här yttra våra. Det var nämligen högst sannolikt, att den tagit sin begynnelse i den unga baron L:s rum, och att han själv i sitt halvrusiga tillstånd denna afton varit vållande därtill. Troligen såg han själv saken så; visst är, att denna händelse i förening med Frankska familjens uppförande mot honom frambringade en stor förändring i den unga mannens lynne och karaktär. Hans far avhämtade honom en kort tid därefter, och reste med honom — ty hans ögon hade blivit farligt lidande efter branden — för att konsultera Köpenhamns skickliga ögonläkare. Våra ögon återse honom ej, förrän under en mycket senare period av vår historia.

Döttrarna i familjen sysselsatte sig nu allvarligt med redan förut omtalta planer, för att söka en självständig bärgning och i närvarande omständigheter lätta föräldrarnas omsorger utan att falla någon annan till last. Eva önskade att för det första antaga en bjudning, som hon fått till en lantegendom i grannskap med den, där major R*** nu uppehöll sig. Från Axelholm öppnades hjärtan, armar, flyglar, corps-de-logi m. m. för Frankska familjens medlemmar. Det felades icke utvägar för kolonisationer, men lagmannen bad nu så hjärtligt de sina, att för närvarande låta allt detta vara och icke nu göra utvandringar från hemmet. »Om ett par månader», sade han, »i vår kanske, kunnen I göra huru I viljen, men nu — låt oss bliva tillhopa! Jag behöver nu se er omkring mig för att vara säker på att jag verkligen ännu har er allasammans. Jag kan icke fördraga tanken att nu mista någon av er!»

Och likväl tycktes denna tanke snart vilja påtvinga sig fadern. Henrik hade sedan brandnatten icke haft ett ögonblicks hälsa, en oupphörlig hjärtklappning hade begynt och fortfarit alltsedan denna natt, och till denna plåga sällade sig farliga tillstötar av kvävning och kramp, som oaktat alla däremot använda medel tycktes snarare ökas än minskas. Detta oroade lagmannen så mycket mer, som han nu mer än någonsin älskade och värderade sin son. Förrän efter branden kunde man icke säga, att förhållandet mellan far och son hade varit varmt.

Vackert säger mohammedanen, att, när dödens ängel nalkas människan, kasta dess vingar i förväg en skugga över henne. Redan i begynnelsen av Henriks sjukdom tycktes hans själ vara fördunklad av en ovänlig skugga, och under den första tiden av sjukdomens allvarsammare utbrott tilltog skuggans makt. O! det var icke så gott, icke så lätt för den unga mannen, så rikt begåvad med allt vad som gör livet skönt på jorden, och nu vid begynnelsen av en bana, på vilken friska lagrar och kärlekens rosor vinkade honom, det var icke så lätt att ifrån denna framtid vända sin blick och lyssna fill orden, som hans klappande hjärta tycktes viska till honom natt och dag: »Du skall gå ned i din grav! Jag skall ej upphöra att klappa förrän dess dörr upplåtes.» Men för sinnen sådana som Henriks är steget icke långt ifrån mörker och till ljus. Det fanns i hans själ vad som låter människan säga till livets och dödens herre:

Se vi klart vår dödsdom skriven,
Herre, utav dig,
med en kyss därpå, vårt huvud
ödmjukt böjer sig!

Henrik hade en dag ett långt, enskilt samtal med assessor Munter, hans skickliga och omsorgsfulla läkare, När denne gick ut från honom, hade han tårar i ögonen. Henrik åter var, när han återkom till de sina, blekare än vanligt, men ett slags milt och högtidligt lugn var utbrett över hela hans väsen. Och ifrån denna stund var hans sinne förändrat. Han blev nu mild, lugn, även glättig och älskvärdare än någonsin. Hans ögon fingo ett uttryck av obeskrivlig klarhet och skönhet. Skuggan var alldeles viken från hans själ.

Men djupare och djupare lade den sig över en, som från begynnelsen av Henriks sjukdom icke mer var sig lik, och det var — Henriks mor. Väl talade hon och rörde sig och verkade som förr, men en tärande ängslan levde inom henne; hon syntes frånvarande för det närvarande livet, och all befattning med det, som icke på något vis rörde hennes son, blev henne likgiltig och plågsam. Omsorgsfullt avlägsnade därför döttrarna från henne allt, som var henne störande. Modern fick nästan uteslutande ägna sig åt sin son, och många njutningsfulla stunder uppgingo ännu för dessa två, som kanske snart skulle skiljas för — lång tid.

Man märkte vid denna tid, att Henrik ofta i sin mors närvaro vände samtalet åt den ljusa sidan av döden. Det tycktes som om han velat sakta bereda henne på en möjligen snar skilsmässa och på förhand borttaga dess bitterhet för henne. Elise älskade förr samtal av denna art, älskade allt som spred ljus över livets mörka scener, men nu bleknade hon alltid när detta ämne bragtes å bane, oro målade sig i hennes ögon och hon sökte med ett slags skräck avlägsna det.

En period av förbättring inträffade i Henriks sjukdom; han led mycket mindre. Det gick en glädjekänsla genom hemmet, och Henrik tycktes själv ibland åter fatta tro till livet. Han kunde nu åter gå ut och dricka den friska vinterluften — han älskade luft. Lagmannen gick ofta med honom; det var vackert då, att se den kraftiga, levnadsstarka fadern slå sin arm kring den bleka, sköna sonen, när stegen blevo honom tunga, och så, fördröjande sin egen, vanligen raska gång, föra honom sakta åter mot hemmet; det var vackert att se uttrycket i bådas blickar.

Man talar mycket om det sköna av moderskärleken — faderskärleken har kanske någonting nästan mera skönt, mera rörande ännu, och det är min tro att den, som haft den lyckan att vårdas av en lika huld som rättskaffens fader, kan med fullare känsla, med innerligare begrepp än någon annan upplyfta sitt hjärta till himmelen i människosläktets allmänna bön: »Fader vår!»

Några veckor gingo om. En fru av Frankska familjens vänner skulle vid denna tid med sin dotter resa till staden, där Petrea hade sitt hemvist, och önskade mycket att få Gabrielle — unga Amelies bästa vän — med sig. Gabrielle hade gärna velat taga detta tillfälle för att hälsa på sin älskade syster och se sig litet omkring i världen, men nu, då Henrik var sjuk, kunde hon icke tänka därpå, ville omöjligt gå in på att skiljas vid honom. Men Henrik själv yrkade ivrigt på att Gabrielle skulle göra denna resa, som för henne kunde bli så rolig. »Ser ni icke», sade han, »att Gabrielle sitter här och ser sig blek på mig? Och detta är så oändligen onödigt; i synnerhet nu, då jag är bättre, och blir nog om en tid alldeles bra. Res, res, söta Gabrielle, jag ber dig därom! Du kan ju emellertid fägna oss med dina brev, och när du till påsk kommer hem till oss med Petrea, då — då skall du ingen sjuk och skral bror ha mer; jag skall till dess laga mig alldeles frisk!» Andra övertalelser kommo härtill — särdeles unga, livliga Amelies — och slutligen lät sig Gabrielle övertalas. Säker på, att numera all fara var över för brodern, avreste hon, med skämt på läpparna, men tårar i ögonen. Det var vår »lilla frökens» första utflykt från hemmet.

Major R*** hördes icke av, och ehuru Eva förhöll sig sluten mot de sina, tycktes hon nu vara lugnare än förr och familjen började lugna sig för hennes framtid. Lagmannen, som för hennes uppförande visade henne en nästan tacksam ömhet, sökte förekomma hennes minsta önskningar och gav sitt samtycke även till den, att hon med vårens första dagar skulle flytta till M:s. Han hoppades att majoren då skulle vara långtifrån orten. Men ett smärtsamt ljus skulle snart gå upp för honom.

En mörk afton, i de första dagarna av mars månad, stodo två personer under ett träd på Mariakyrkans kyrkogård och samtalade sakta.

»Huru barnslig du är, Eva», sade den ena, »med dina kval och tvivel! Och huru klenmodig din kärlek!»

»O, Victor!» svarade Evas darrande röst, »det är icke för liten kärlek till dig, som är mitt fel. Ack! jag känner ju, och jag bevisar med mitt uppförande, att du är mig mer än far och mor och syskon, mer än allt i världen. Jag vet ändå att det är orätt; mitt hjärta uppreser mig emot sig själv — men jag kan ej stå emot din makt!»

»Därför heter jag ju Victor, min ängel! Himlen själv har sanktionerat min makt. Och din Victor är jag, min ljuva Eva, är det ej så?»

»Ack, alltför mycket!» suckade Eva. »Men nu, Victor, skona min svaghet, begär ej mer att återse mig, innan jag i vår — om en månad reser ut till M:s! Fordra icke…»

»Fordra inga sådana löften av Victor, Eva! Han låter icke binda sig så — men du — du måste göra som din Victor vill — eljest skall han ej tro att du älskar honom! Vad? Du skulle neka att gå några få steg för att glädja hans ögon, hans hjärta, för att se honom, höra honom — i sanning, du älskar mig icke!»

»Ack, jag älskar, jag tillber dig! Allt kunde jag lida för din skull, även mitt eget hjärtas samvetskval — men mina föräldrar — syskon! o, du vet ej vad det kostar mig att bedraga dem! De äro så goda, så förträffliga — och jag! Ännu stundom strider kärleken till dem med den jag bär till dig. Spänn icke bågen för hårt, Victor. Och nu — farväl, älskade! farväl! På M., om en månad, återser du din Eva!»

»Stanna! Tror du, att du får så lämna mig? Var har du min ring?»

»På mitt bröst! Dag och natt vilar den där! Farväl! Ack! låt mig gå!»

»Säg än en gång, att du älskar mig över allting i världen! Att du vill vara allena min!»

»Allena din! Farväl!» Med dessa ord slet sig Eva hastigt lös och ilade liksom skrämd med snabba steg över kyrkogården. Majoren följde henne långsamt. En mörk gestalt trädde nu hastigt fram, liksom hade den stigit upp ur en av gravarna, och vandrade tätt utmed majoren. Denne studsade och kände en kall ilning genom hjärtat, ty skepnaden, stor och tyst, i denna mörka stund och på kyrkogården, hade någonting hemskt och spöklikt vid sig; och då den fortfor att, synbart med avsikt, gå tätt vid majorens sida, stannade denne och frågade skarpt: »Vem är ni?»

»Evas far!» svarade en dämpad, men kraftig röst, och vid ett flämtande lyktsken, som vinden drev ditåt, såg majoren lagmannens mörka ögon med vredgad och hotande blick fästade på sig. Ett ögonblick sjönk hans hjärta, men i det nästa sade han, med hela sitt stolta lättsinne: »Nå, då behöver jag ej vidare vaka över henne!» Och hastigt vände han sig åt sidan och försvann i mörkret.

Lagmannen följde sin dotter utan att nalkas henne. När han kom hem, låg på hans panna ett bekymmer så djupt och smärtsamt, som man ännu aldrig spanat där. För första gången i lagmannens liv syntes det kraftiga huvudet verkligen nedböjt.

I dessa dagar kom Stjernhök oförväntat till staden. Han hade hört om den olycka, som övergått Frankska familjen, om Henriks gärning vid detta tillfälle, om hans sjukdom i följd därav, och ville ännu en gång se honom innan han reste utrikes. Detta besök, för vilket allena Stjernhök nu gjort en resa av över tjugu mil, överraskade och rörde Henrik djupt, och när Stjernhök kom in till honom, gick han emot denne med det mest öppna uttryck av hjärtlig tillgivenhet. Stjernhök fattade hans utsträckta hand, och en plötslig blekhet betäckte hans manliga ansikte, när han såg den förändring, som få veckors sjukdom hade åstadkommit i Henriks utseende,

»Du var god som kom till mig! Tack, Stjernhök!» sade Henrik innerligt, »jag hade eljest troligen ej fått se dig mera här i världen. Och jag ville dock gärna ha sagt dig ett ord innan vi så skiljas.» Båda tego en stund.

»Vad ville du säga mig, Henrik?» frågade slutligen Stjernhök, i det en sällsam rörelse målade sig i hans drag.

»Jag ville tacka dig!» svarade Henrik hjärtligt, »tacka dig för din stränghet emot mig och säga dig hur fullt jag nu erkänner, hur rättvis och mig hälsosam den varit. Jag ville tacka dig, för det du därigenom har varit en verklig vän, och är nu fullkomligt övertygad om, huru redligt och väl du menat med mig. Detta intryck, detta minne av dig, är det enda av vår bekantskap, som jag tar med mig, när jag lämnar denna värld. Du har ej kunnat älska mig, men detta har varit mitt eget fel. Jag har sörjt däröver, men har nu undergivit mig även däri. Dock vore det mig kärt att tro, att mina fel, mitt senare uppförande mot dig ej lämnat hos dig ett alltför avlägsnande intryck; det vore mig kärt att få tro, att du kunde tänka vänligt på mig när jag är borta!»

En hög rodnad blossade på Stjernhöks kinder, och hans ögon glänste i det han svarade: »Henrik! Jag känner mer än någonsin i denna stund, att jag hittils icke gjort dig rättvisa. Ett par senare tilldragelser ha öppnat mina ögon, och nu — Henrik! har du ännu vänskap att skänka mig! Min har du, och det för alltid!»

»O! detta är en skön stuud!» sade Henrik med svallande känslor. »I hela mitt liv har jag längtat efter den, och nu först blir den mig given, nu då… dock gudskelov även nu för den!»

»Men varför», sade Stjernhök ivrigt, »tala så bestämt om din död? Jag vill hoppas och tror ännu, att ditt tillstånd icke är så farligt. Låt mig för dig rådfråga skickliga utrikes läkare. Eller bättre! Res med mig för att sätta dig under K:s vård! Han är namnkunnig för behandlandet av hjärtats sjukdomar. Låt mig föra dig till honom. Säkert kan och skall du bliva frisk!»

Henrik skakade vemodigt på huvudet. »Där ligger hans bok!» sade han, pekande på en öppnad bok i fönstret. »Genom den vet jag allt om mitt tillstånd. Ser du, Nils Gabriel!» fortfor han med ett skönt leende, i det han slog sin arm om vännens skuldra och med den andra visade mot himmeln, i det han såg på honom med de stora, nu förstorade ögonen (ty mot döden bli öronen större och klarare), »ser du! Där vandrar din stjärna! Den går upp! Dig förestår säkert en ljus bana! Men när den bestrålar din ära, skall den se ned på min grav — jag har intet tvivel mer därpå, och för en tid sedan var denna tanke mig bitter — nu icke mer! När tanken trycker mig, att jag så oändligen litet hunnit uträtta på jorden, skall jag trösta mig vid den, att du skall göra dess mer, och här, eller i en annan värld, skall jag glädja mig åt din verksamhet, din lycka!»

Stjernhök svarade ej. Stora tårar rullade utför hans kinder och han tryckte Henrik varmt till sitt bröst. Lagmannens inträde gjorde att samtalet fick en annan vändning. Stjernhök ledde det snart på Henriks sista arbete; han talade därom, i det han förnämligast vände sig till lagmannen, med en verklig kännares förmåga och med ett så fullt och hjärtligt bifall, att det lika mycket överraskade som förtjuste Henrik.

Det är en mycket stor njutning att höra sig berömd; och väl berömd, av en person, som man högt värderar, helst när denna vanligen är sparsam på lov. Henrik erfor nu denna känsla i fullt mått, och till njutningen av beröm från Stjernhök sällade sig den kanske ännu större — att se sig förstådd av honom på ett sätt, som gjorde Henrik klarare för sig själv. I denna stund tyckte han sig först rätt klart fatta sin uppgift i livet, vad han ville och vad han kunde. Livets källa porlade mäktigt upp inom hans bröst. »Du gör mig frisk, Nils Gabriel!» utropade han, »du ger mig liv på nytt! O! jag vill bli frisk för att åter leva, arbeta bättre, klarare än förr. Jag har ju ännu ingenting gjort! Men nu, nu kunde jag… Jag känner mig få nytt liv, jag har aldrig mått så bra! Säkert blir jag nu frisk eller ock — har det bästa vinet blivit gömt åt mig till sist!»

Aftonen skred fram ljuv och glad inom familjekretsen. Himmelns saliga änglar äro icke skönare och gladare än Henrik var. Han skämtade med sin mor, sina systrar, med Stjernhök själv på det behagligaste och var en av de muntraste gästerna vid den citronsufflé, som Louise serverade vid aftonmåltiden, vilken hon själv varit med om att tillreda och över vilken »vår äldsta» icke var litet ärorik. Ja, hon var icke långtifrån att tro, att det var ingenting annat än den, som givit Henrik nytt liv, och att anse dess kraft för undergörande. Men ack!

Det var just under det Henrik som muntrast skämtade med Louise häröver, som han plötsligen överfölls av de häftigaste plågor.

Dessa fortforo oavbrutet i tre dygn och berövade den sjuke sansen, under det de hastigt tycktes föra honom till det mål, som barmhärtighetens hand satt för kroppsliga lidanden. På andra dygnet efter detta anfall greps Henrik av den flyttsjuka, som vanligen ger tecken, att själen bereder sig till den stora flyttningen. Lagmannen bar själv sin son i sina armar från rum till rum, från bädd till bädd. Hela familjen sov knappt en blund på dessa förfärliga dygn. Med det tårlösa ångestfulla ögat oavvänt fästat på sin älskling följde modern honom från rum till rum, från bädd till bädd, lutad ömsom över hans huvudgärd, ömsom sittande på sängkanten vid hans fötter, leende ömt mot honom då han tycktes känna igen henne, och nämnde helt sakta, men hästan oupphörligt, hans namn.

På tredje dagens afton återvann Henrik sans. Han kände igen de sina, talade vänligt till dem och tackade dem. Han såg att de voro bleka och trötta och bad dem enträget att gå till vila. Assessorn, som var närvarande, instämde allvarligt häruti och försäkrade dem, att, efter all anledning, skulle nu Henrik få själv njuta en plågfri sömn. Själv ville assessorn vaka hos honom denna natt. Fadern och döttrarna gingo, men när man sökte övertala modern, vinkade hon blott med handen, med ett så smärtfullt leende, att man däri tydligen läste ordet: »Det är icke värt att tala därom!» — »Jag får ju bliva hos dig, Henrik?» sade hon bedjande. Han log, tog hennes hand och lade den på sitt bröst; i detsamma slöto sig hans ögon, och en stilla, vilande slummer smög sig över honom. Assessorn satt tyst och såg på de båda, men snart måste han övergiva dem, ty ett angeläget sjukbud kom, som tvingade honom att begiva sig bort. Men under nattens lopp skulle han återkomma. Assessor Munter kallades i staden »nattdoktorn», ty ingen fanns där utom han, för vilken natten tyckles vara detsamma som dagen, när fråga var om att hans hjälp behövdes.

Modern andades djupt, när hon såg sig allena med sin son. Hon sammanknäppte sina händer och böjde sitt ansikte mot himmeln med ett uttryck, som icke liknade det, som man sett där under föregående dagar. Det var icke mera den oroliga, nästan knotande ångesten; det var en smärtfull, men djup, fullkomlig, ja nästan kärleksfull resignation. Sedan lutade hon sig över sonen och talade sakta så, ur sitt älskande hjärtas djup:

»Gå, min söta gosse, gå! Jag vill icke mer hålla dig kvar, ty det gör dig ont. Må befriaren komma! Din mor skall ej mer strida med honom för att hålla dig kvar. Må han komma, som en vänlig ängel, och göra slut på dina plågor, och jag — vill då vara nöjd! Gå då, min förstfödde, mitt sommarbarn, gå! Och om aldrig någon sommar mer skulle komma för din mor, så — gå ändå! på det du må få ro! Gjorde jag din vagga ljuv, mitt barn, icke skall jag göra din dödsbädd bitter med min klagan. Välsignad vare du, och den välsignad, som gav mig dig, och som nu tar dig till sig, i ett bättre hem. En gång, min son, skall ock jag komma hem till dig. Gå då förut, mitt barn! — du är trött, så trött — denna sista vandring var dig svår — nu skall du vila. Kom då, befriare god, kom, du kära död, och vidrör hans hjärta, men lätt! lätt! Må han ej plågas, må han ej lida mer — aldrig gjorde han sina föräldrar sorg!»

I detta ögonblick slog Henrik upp sina ögon och fäste dem stilla och klart på modern.

»Gudskelov! Jag känner inga plågor mer!» sade han.

»Gud vare tack och lov, mitt barn!» sade hon. Mor och son sågo med djup och glad kärlek på varandra; de förstodo nu varandra fullt.

»När jag är borta», sade han, med matt, avbruten röst, »så — säg det varsamt åt Gabrielle! Hon är så ömsint, och — hon är icke stark. — Säg henne det ej på en dag, då — det är kallt och kulet — men — en dag — när solen skiner varmt — och allt är ljust och vänligt, då — då säg henne — att jag gått bort. Och hälsa henne, och — säg henne från mig att — det icke är svårt att — dö! — Att det finnes en sol bortom» — ― ― han tystnade, men med ett vänligt leende på läpparna, och hans ögon tillslötos såsom av mattighet. Sedan sade han sakta: »Sjung något för mig, min mor. Jag skall då somna lugnare. Det klappar! Jag kommer!»

Dessa ord voro begynnelsen av en sång, som Henrik diktat för få dagar sedan, under en sömnlös och plågfull natt och själv satt musik till. Skaldekonstens genius hade övergivit honom under den sista tiden av hans sjukdom; han kände det med smärta, men hans hjärtelag förblev sig likt, och dess ande levde ännu fullt i sången, som modern på sonens bön nu upphöjde med darrande röst.

Det klappar! Jag kommer! Men ännu en gång,
förrän jag går ned i det tysta,
o dödsängel, unna mig höja en sång,
till tack och till avsked — min sista!

Hav tack, milda fader i himmelens höjd,
för livets välsignade gåva;
för det under jordlivets sorger och fröjd
jag lärt att dig känna och lova!

För livet hav tack, tack för döden också,
som slutar all värk och all smärta;
hur bittert det var, blir det ljuvligt ändå,
när ditt är de lidandes hjärta.

Mång blomma du satt uppå prövningens stig;
mång fridens hugsvalande lilja:
dock bäst utav alla är läran om dig
och bönen: »ske fader din vilja!»

Farväl sköna jord, som mig fostrande bar;
farväl! o, I älskade vänner!
Farväl och förlåten vad felat jag har:
i döden mitt hjärta det bränner.

»Det bränner!» upprepade Henrik smärtsamt. »Det är hemskt! Min mor, min mor!» Han såg med orolig blick omkring sig.

»Din mor är här!» sade hon lutande sig ned över honom.

»Ack! då är ju allt gott!» sade han åter lugnt. »Sjung, min mor!» tillade han åter stilla, slutande sina ögon, »jag är så trött!»

Modern sjöng:

Vi skiljas — men en gång jag ser er igen,
ja, en gång förenas vi åter
i hemmet, där vän ej mer skiljes från vän,
där ingen mer klagar och gråter.

Och tack, haven tack — — — ack, jag ser er ej mer!
Det mörknar för bristande öga,
det mörknar, men o! — bortom natten jag ser
ett gryende ljus i det höga!

»O, om du visste hur det klarnar! Det är gudomligt!» sade nu den döende, i det han räckte ut sina armar, men hastigt sjönko de åter. En förändring föregick i den unga mannens ansikte; döden hade lätt vidrört hans hjärta och dess slag stannade. Men en underlig ingivelse livade modern; hennes öga strålade klart, och aldrig hade hennes röst ägt så sköna, skära toner, som i det hon fortfor att sjunga:

Du kallar, jag lyder, o fader, ditt bud!
Farväl, o farväl, mina kära;
förbi är mitt kval, ty, — jag skådar nu Gud,
Dig evige pris ske och ära!

Under sin oroliga slummer väcktes lagman Frank av en sång, vars toner syntes honom nästan överjordiska. Det varade en stund, innan han kunde övertyga sig om, att rösten han hörde verkligen var hans makas. Dä hastade han med en obeskrivlig ångest in i sjukrummet. Han kom in under det Elise sjöng den sista versen, och vid den syn, som mötte honom, utropade han: »Min Gud!» och slog ihop sina händer.

Sången tystnade. Ett förfärligt medvetande trängde likt ett svärd igenom moderns hjärta. Hon såg framför sig sin sons lik och med ett svagt, fasansfullt rop sjönk hon liksom död ned vid dödsbädden.