Hemmet/Kapitel 33

←  Elise till Cecilia

Hemmet av Fredrika Bremer Nya motgångar

Nya utsikter och dito utvägar  →

Nya motgångar.

Det var eftermiddag. Systrarna arbetade ivrigt på Louises brudtäcke, ty vid maj månads slut skulle Louise stå brud; så var det fastställt i familjekonseljen. Täcket var av grönt sidentyg och en bred eklövsranka utgjorde bården. Många och stora bekymmer och rådplägningar hade mönstret till den förorsakat, men också nu, vilken fröjd, vilken fortfarande beundran över det smakfulla, det »distingerade», det obeskrivligt lyckade arbetet — särdeles betraktat »från sidan!»

Nålarnas flitiga upp- och nedstickning ackompanjerar systrarnas glättiga samtal. Det rustas med pastoratet; det rustas med skolor, med filbunkar och ost. Hemmet inrättas, måltider och matordning m. m.; mycket skall Louise ställa efter föräldrahemmets mönster, litet också på annat vis. »Man måste följa med sin tid.» Mycken gästfrihet skall finnas i pastorshemmet — det är Jacobis glädje — någon av sin familj hoppas Louise alltid få ha hos sig; ett enkom boningshus skall byggas för älskade gäster. Alla söndagar skall Louise vara i kyrkan och höra sin man predika eller mässa. När gummorna komma till prästgården med ägg eller andra små presenter, skola de hederligt trakteras samt uppmuntras att med det första återkomma. Alla sjuka skola trakteras med Louises elixir. Alla felande skola moraliseras mer och mindre skarpt, läsning, flit, kyrkogång och trädplantering uppmuntras. Till söndagsmiddagen skola alltid några hederliga bönder och deras hustrur bjudas till prästgården. Komma kaptens och kronofogdens fruar på besök, sättes genast kaffekitteln på, och pastorskan spår i kort för dem. Var ung bondflicka skall, innan hon gifter sig, tjäna ett år på prästgården, för att prövas och inläras i sysslor och goda seder — n. b. detta vare henne lön nog. På bröllopet komma alltid pastorn och pastorskan, ävenså till fadderskap, hålla sedan fadderlig hand över ungarna, så att de uppfödas i tukt och Herrans förmaning. Vid midsommartid och höstand är dans och kalas på prästgården för folket — n. b. utan brännvin, men för övrigt skall intet fela.

Ingen glöms av matmor vid kalas,
ölet strömmar, nyckelharpan surrar,
polskan går vid oavbruten bas.

För tiggare finnes vid prästgården passande arbete och därefter mat, för lättingar passande moral och därefter — marsch! Så begynnes småningom gyllene åldern.

Ack! skada på de gyllene planerna och på gyllene åldern, som skulle planeras av dem: tvenne brev, som lämnades Louise, gjorde plötsligt slut på alltsammans. Det ena brevet var från Jacobi, helt kort och sade blott att pastoratet gått ifrån honom, och att Louise ej skulle tadla honom därför, när hon fått veta rätta sammanhanget.

Det andra brevet var av en främmande hand, tydligen ett fruntimmer, och lydde, som följer:

»Hata mig ej, ty jag välsignar er, er och den ädla man, med vilken ni förenat ert öde. Han är min välgörare, min mans, mina barns. O, dessa små, vilkas framtid han betryggat, de skola anropa himmeln att skänka hosom och er i dubbelt mått den lycka, som han nu så ädelt försakat! Mitt ändamål med denna skrivelse är att ödmjukligen anhålla om er förlåtelse och att utgjuta ett tacksamt hjärtas känslor inför den, som bäst kan belöna min välsignade välgörare. Värdes för hans skull lyssna till den korta men ointressanta framställningen av en lika vanlig som sorglig belägenhet.

Kanske har herr Jacobi någon gång nämnt för er min man? Han var under några år Jacobis lärare, och båda älskade varandra. Min man har i tjugu år bestritt med heder skollärarsysslan i W. Knappheten av hans lön, olyckor, som övergått oss, många tätt på varandra följande barn försvårade år från år vår belägenhet och ökade den skuld, som vi redan måste ingå i den stund vi vi bosatte oss. Min man sökte pastorat, men ville icke begagna några av de vägar, som nu tämligen allmänt brukas och som så ofta föra lycksökaren och kryparen till målet, framom den förtjänte; han var för enkel, för blygsam, kanske också för stolt därtill. Under en lång rad av år har han sett sig gäckad i sina rättvisa förhoppningar, och år efter år blev tillståndet inom hans hem sorgligare. Sjukdom hade försvagat min arbetskraft, och på hans hälsa gnagde fruktan att icke kunna göra rätt för sig, att icke kunna betala sina skulder — och åsynen av hans nio oförsörjda barn! Jag vet att jag skulle djupt röra ert hjärta, om jag målade för er tavlan av denna med nöden kämpande familj — men mina tårar skulle utplåna min skrift. Må Jacobi skildra den; han har sett, han har förstått den. Ty denna tavla, som jag hittills sökt dölja för allas blickar — detta bleka familjeelände — för honom blottade jag den, ja, ty jag var förtvivlad. Min man var på förslag till stora T. pastorat. Han hade tredubbelt större lagliga meriter än Jacobi, var dessutom känd och älskad av församlingen, och alla röstägande av allmogen yttrade öppet sin avsikt att välja honom. Men tvenne stora godsägare skulle avgöra frågan. Grevarna D*** och brukspatron B. kunde, när de höllo ihop, ensamma tillsätta pastor i stora T. Även de gåvo till känna sin aktning för min man och att de gärna skulle i valet av honom förena sig med den övriga församlingen. För första gången på många år vågade vi se upp mot en ljusare framtid. Då fingo vi höra, att en mäktig gynnare av herr Jacobi använde sig i denna sak för honom, och snart därpå blev den avgjord. De två stora godsägarna lovade giva sina röster till Jacobi, och vår beläghet blev mera hopplös än någonsin.

Valdagen var nära. Jag vågade icke tala med min strängt grannlaga man om det förslag, som välvde inom mig. Men jag hade mycket hört talas om Jacobis förträffliga karaktär; jag var en förtvivlad maka och mor — jag uppsökte Jacobi. Jag talade till honom ur mitt hjärtas djup, talade till hans rättskänsla, hans heder, visade honom hur vår sak stod innan han lät den falla genom medel, som icke kunde kallas ädla. Jag fruktar, att mina ord voro bittra. Desto änglalikare av Jacobi att höra dem så lugnat. Jag skildrade för honom vår närvarande belägenhet, sade honom huru han kunde frälsa oss ur eländet och — — — bönföll hos honom att göra det.

Min anmodan var nästan orimlig, och i begynnelsen tycktes även Jacobi anse den så. Men han lyssnade till mig, han lät sig föras till sin forna lärares hem, såg den tärande sorgen målad i hans bleka, förfallna ansikte, såg att jag ingenting överdrivit — han grät, tryckte min hand med ett hugsvalande ord och lämnade oss hastigt.

Valdagen kom. Jacobi avsade sig alla anspråk. Min man fick stora T. pastorat. Gode Gud! Hur det ljöd i våra öron, i våra hjärtan! Länge kunde vi icke tro det. Efter femton års svikna förhoppningar vågade vi knappt tro på en sådan lycka. Jag längtade få omfamna min välgörares knän, men han var redan långt ifrån oss. Några vänliga rader från honom kommo, kom försonade min man med sin lycka och Jacobis försakelse och rågade måttet på hans ädla uppförande. Jag har ej en gång fått tacka honom, men ni, hans älskvärda fästmö, som snart skall se, törhända redan återsett honom, o säg honom, säg…»

Vi förbigå de utgjutelser, som slutade brevet; de kommo synbarligen ur ett varmt, ädelt, i sin sällhet och tacksamhet överfullt hjärta. Synålarna föllo ur sömmerskornas händer, under det modern, på Louises bön, läste högt detta brev, och förvåning, deltagande och ett slags beundrande nöje lästes i deras blickar. Sedan sågo alla stumma och tårögda på varandra. Gabrielle var den första som bröt tystnaden.

»Så få vi ännu litet längre behålla vår Louise!» sade hon glatt, i det hon omfamnade henne, Alla instämde hjärtligt. »Men», sade Leonore suckande, »det var ändå litet skada på vårt bröllop och vårt pastorat. Vi hade det allt så väl i ordning!» Louise fällde några stilla tårar, men tydligen icke blott av felslagen väntan. Senare på aftonen talade modern ensam med henne och sökte erfara, huru hon kände denna motgång.

Med sin vanliga uppriktighet svarade Louise, att den först kostat mycket på henne. »Jag hade nu, fortfor hon, »så fäst mina tankar vid den nära föreningen med Jacobi — jag såg i min nya belägenhet så mycket, som kunde bli gott och glädjande för oss alla. Men, fast detta allt nu är omintetgjort — och kanske för alltid — vet jag inte rätt om jag önskar det annorlunda. Jacobi har handlat rätt, så ädelt rätt; jag känner att jag nu värderar och älskar honom högre än någonsin.»

Lagmannen hade svårt denna afton att icke vara litet gladare än vanligt. Obeskrivligt hjärtlig var han mot sin äldsta dotter, var förtjust över det sätt, på vilket hon tog sin motgång, och tyckte henne »växa» betydligt.

Dagen därpå fortsattes helt lugnt täckstickningen, under det Gabrielle läste högt vid den stora bågen, och »Erik Menveds barndom» flyttade med vederkvickande trollkraft allas tankar från pastoratet och dess förlorade paradis till Danmarks rika medeltid och »Erik Kongen hin unge».