Hemmet/Kapitel 34

←  Nya motgångar

Hemmet av Fredrika Bremer Nya utsikter och dito utvägar

Ett återfall  →

Nya utsikter och dito utvägar.

Jacobi var kommen. »Svåger», beklagade sig skämtande Gabrielle för modern, »höll på att springa omkull lilla svägerskan för att flyga till sin Louise!»

Louise tog emot Jacobi med mer än vanlig hjärtlighet, och så gjorde alla inom familjen. Vad Jacobi förlorat i jordiskt väl, det hade han vunnit i sina vänners aktning och kärlek, och det låg hos alla ett hemligt begär att liksom hålla honom skadeslös för pastoratet. Själv hade han även tänkt därpå, på sitt eget vis, och sedan han förfriskat sig med all den både jordiska föda och »himlamat», som Louise i rikt mått dukat upp åt honom, och sedan han med sin fästmö haft en konferens av vid pass tre timmar, lades dess resultat för föräldrarnas blickar, som icke utan häpnad och oro betraktade de nya utsikter, som öppnade sig.

Det var nämligen Jacobis önskan och avsikt att nu genast fira sitt bröllop med Louise och därefter resa till Stockholm, där han ämnade inrätta en läroanstalt för gossar. För den, som visste att Jacobis hopsparade förmögenhet utgjorde ett blott obetydligt kapital, att hans årliga inkomst var jämnt 50 riksdaler riksgälds, att han nyligen blivit bruljerad med sin enda inflytelserika gynnare, att hans fästmö icke hade någon hemgift att tillföra honom och att han således vid detta nya företag ingenting hade att räkna på, utom sin egen arbetsförmåga, var denna plötsliga bosättning något liknande en av dessa romaner med »diner de mon coeur et souper de mon âme», som i vår tid anses av så oändligt dålig smak. Likafullt var det med fasthet och glad frimodighet, som Jacobi förelade föräldrarnas sin redan färdiga och genomtänkta plan och bad om deras samtycke att med första få kalla Louise sin maka. Elise drog efter andan; lagmannen gjorde några invändningar, men för dessa hade Jacobi lika förnuftiga som väl utlagda vederläggningar.

De gjorde allvarsamma invändningar i avseende på tiden för bröllopet. Det enda som föräldrarna kunde giva sin dotter var en någorlunda hederlig utstyrsel, och den kunde omöjligt komma så hastigt i ordning. Louise gick på moderns sida, och Jacobi såg sig, ehuru knotande, nödgad att samtycka, att det skulle bli vid den förut fastställda bröllopsdagen, nämligen pingstdagen, som detta år inträffade i slutet av maj.

En dag berättade Jacobi för modern och Louise förloppet av sin audiens hos excellensen O*** på P***rup, och berättelsen lydde sålunda:

När jag kom upp i salen, kom just biskop N*** baklänges ur hans excellens’ rum, under djupa bugningar. Där inne hördes en kraftig röst uttala artiga och skämtsamma ord, och snart därpå syntes hans excellens själv, med fötterna i ullsockor, följande biskopen ut. Håret, grått och kortklippt, stod rakt upp över den breda, präktiga lejonpannan; den höga gestalten, nu insvept i en lång, mörkgrön morgonrock, syntes mig mera imponerande än vanligt. I handen svängde han en käpp, på vilken satt en grå papegoja, som under det den sökte att hålla balansen, skrek av alla krafter efter biskopen: »Adjö med dej, adjö med dej!» Det solsken, som var utbrett över excellensens uttrycksfulla ansikte, när han kom ut ur sina rum, försvann genast, när han fick se mig. (Jag hade redan i brev underrättat honom om det bruk, jag måst göra av hans godhet.) En sträng, frånstötande blick var hela den hälsning jag fick. Vin och vatten stodo på bordet, och excellensen bjöd biskopen att taga sig ett glas därav och fortfor att muntert språka med honom, utan att låtsa bemärka mig. Äntligen gick hans högvördighet, åtföljd av papegojans gälla avskedshälsningar, vid vilka hans excellens näslun omärkligt smålog. Sedan vinkade han ut betjänterna och fäste på mig sina ljusgrå, starka ögon, med en verkligt förtryckande blick, i det han frågade kort och skarpt:

»Vad vill ni mig, min herre?»

Så hade jag aldrig sett honom mot mig, och det var i det, jag sökte övervinna en verkligen kvävande känsla, som jag svarade:

»Jag ville tacka ers excellens för den godhet, som…»

»Som ni vräkt ifrån er, som vore den en spottpenning!» inföll excellensen, »Ni lär ha rasande gott om pastorater, kan jag förstå, ni har råd att skänka bort sådana till höger och till vänster!»

Detta var sagt i en hård och ironisk ton. Jag besvor honom att höra mig, förklarade åter min djupa tacksamhet för honom och framställde i korthet, men så klart jag kunde, de skäl, som tvungit mig alt försaka den lycka, hans godhet skaffat mig. Jag slutade med att säga, att det enda, som tröstade mig vid min förlust och vid faran att misshaga min välgörare, var känslan att ha följt min plikt och mitt samvete, var övertygelsen om att ha handlat rätt.

»Som en tok har ni handlat!» inföll hans excellens häftigt, »som ett riktigt dårhushjon har ni burit er åt! Sådant, herre, kan duga i romaner, men i verkliga livet duger det blott att göra tiggare av sig och de sina! Och ni har oförlåtligt komprometterat mig! För tusan! Alla de där sakerna och sentimangerna kunde ni ha besinnat, innan ni kom och anhöll om min bemedling i saken! Kan jag känna alla sökande ned fattigdom och meriter och nio barn? För er skull har jag i denna sak skrivit brev, givit middagar, hållit vackra tal, sagt komplimanger, andra demarcher att förtiga. Jag skaffar er pastoratet, ett av de bästa i hela stiftet, och så ger ni bort det, som vore det en… det är verkligen för starkt! Kom bara aldrig mer och blanda mig i era affärer, det säger jag er! Jag befattar mig hädanefter aldrig mer med dem! Bed mig aldrig mer om någonting!»

Jag var sårad, men ändå mer bedrövad än sårad, och sade: »Det enda jag ännu vill bedja om, och skall fortfara att bedja om, tills jag får det, är — ers excellens’ förlåtelse! Ty mitt fel har verkligen varit stort i denna sak, men sedan jag insett det, hade jag intet annat att göra än att rätta det, såvitt jag kunde, och sedan bära dess följder — ehuru bittra jag i denna stund känner dem! Aldrig mer skall ers excellens’ godhet av mig sättas på prov; den har gjort mer än mycket för mig allaredan. Min avsikt är nu att försöka som lärare ta mig ut med egna krafter. Jag ämnar etablera en läroanstalt för gossar i Stockholm, dit jag reser så fort…»

»Försök och res och gör hur ni behagar!» avbröt mig hans excellens, »jag bryr mig inte därom. Jag har för sista gången befattat mig med era angelägenheter. Skaffade jag er än tio pastorater, så skänker ni bort dem på stund åt den första stackare, som kommer och ber därom, med meriterna av hustru och nio barn! Lundholm! Tag och skölj det där glaset! Jag dricker aldrig efter biskopar!»

Hans excellens hade redan vänt mig ryggen och gick åter in i sina rum, svärjande över sin podager och utan minsta avskedsord till mig. Papegojan däremot svängde sig om på käppen och skrek av alla krafter åt mig: »Adjö med dej, adjö med dej!»

Med denna hälsning — kanske den sista — ur excellensen O***s hem, gick jag bort. Men jag tillstår, att jag kan omöjligt uppgiva hoppet på att se hans sinnesstämning för mig mildrad.

Men Louise tänkte icke så milt om hans sinnesstämning, tyckte Jacobi vara alltför undfallande och var på det hela ganska stött på hans excellens.

»Det är bäst att alls icke bry sig om honom!» sade hon.

Jacobi smålog. »Stackars hans excellens!» sade han.