Hennes hämnd/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den trogna gårdvaren
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

I dödsfiendens hus
Den trogna gårdvaren  →


[ 34 ]

III.
I dödsfiendens hus.

— Är det någonting mera, som jag kan göra åt er, mademoiselle?

Den milda, blyga rösten väckte Juliette ur hennes drömmerier om det förflutna.

[ 35 ]Hon smålog mot Anne Mie och räckte ut handen mot henne.

— Ni ha alla varit så vänliga, sade hon. — Nu vill jag gärna stiga upp och tacka er.

— Rör inte på er, såvida ni inte känner er fullt kry.

— Jag är alldeles bra nu igen. De där otäcka människorna skrämde mig så — det var därför jag svimmade.

— De skulle ha slagit ihjäl er, om inte —

— Vill ni säga mig, var jag är? bad Juliette.

— Ni är hemma hos monsieur Paul Déroulède — medborgaren-deputeraden Déroulède borde jag väl säga. Han räddade er undan hopen och stillade den. Han har en sådan klang i stämman, att han kan få vem han vill att lyssna, och —

— Och ni tycker mycket om honom, mademoiselle, återtog Juliette, som plötsligt kände sina ögon skymmas av en slöja av tårar.

— Naturligtvis tycker jag om honom, svarade den andra flickan okonstlat, medan ett uttryck av varm tillgivenhet hastigt lyste upp och förskönade det bleka ansiktet. — Han och madame Déroulède ha fostrat upp mig; jag har aldrig kännt mina föräldrar. De ha vårdat sig om mig, och han har lärt mig allt vad jag vet.

— Hur kalla de er, mademoiselle?

— Mitt namn är Anne Mie.

— Och mitt Juliette — Juliette Marny, tillade hon efter ett ögonblicks tvekan. — Jag har heller inga föräldrar. Min gamla sköterska, Pétronelle, har uppfostrat mig, och — men berätta mera för mig om monsieur Déroulède! jag har honom att tacka för så mycket, jag skulle gärna vilja känna honom bättre.

— Vill ni inte låta mig släta till ert hår? sade Anne Mie, liksom med avsikt undvikande ett direkt svar. — Monsieur Déroulède är inne i salongen hos sin mor. Ni kan råka honom där.

Juliette gjorde inga fler frågor, utan lät Anne Mie hjälpa henne med håruppsättningen, låna henne en ny halsduk och i allmänhet utplåna alla spår efter det utståndna äventyret. Men hon kände sig ännu förvirrad och bragt ur fattningen. Anne Mies stora vänlighet nästan vållade henne samvetskval. Hon förstod ännu ej, vad den unga flickan intog för ställning i det [ 36 ]Déroulèdeska hemmet. Var hon en släkting eller något slags bättre tjänarinna? I dessa brydsamma tider hade hon för resten kunnat vara båda delarna.

Hon var i alla händelser en barndomsvän till medborgaren-deputeraden, men huruvida hon ansågs honom jämnställd i socialt avseende eller ej, förmådde Juliette ej avgöra.

Med den underbara instinkt, som är egendomlig för kvinnor med temperament, hade hon redan förstått, att Anne Mie älskade Déroulède. Den stackars ofärdiga unga flickans hela själ tycktes försättas i magnetisk dallring vid blotta nämnandet av hans namn; hennes ansikte blev som förklarat, och i sådana ögonblick fann Juliette henne rent av vacker.

Hon mönstrade sig kritiskt i spegeln och strök undan en lock, som tog sig bäst ut, när den var ostyrig. Hon betraktade noggrant sitt eget ansikte — varför, hade hon ej kunnat säga, måhända av någon annan hemlig kvinnlig instinkt.

Det rådande modets klädsamma enkelhet passade henne förträffligt. Det tämligen korta livet, en föregångare till den senare, mera prononcerade direktoaren, förlänade hennes långa och smala lemmar behagfullhet och framhöll ännu mer gestaltens smidighet. Den med fina spetsar kantade halsduken låg prydligt korslagd över bröstet och gav rundning åt konturen av de ungdomligt späda axlarna.

Det vackraste var kanske håret, som bildade en värdig ram kring det täcka och pikanta ansiktet. Ljust, lockigt och mjukt glänste det som en gyllene gloria under den nättast tänkbara lilla mössa.

Hon vände sig om och stod ansikte mot ansikte med Anne Mie, redo att följa henne ut ur rummet. Och den unga ofärdiga flickan suckade, när hon slätade till sina egna förklädesveck och ytterligare jämkade någonting tillrätta på Juliettes toalett.

Timmen före kvällsvarden gled förbi som en dröm för Juliette.

Hon hade vistats så mycket ensam och fört ett sådant inåtvänt liv, att hon knappast fattat och förstått, vad det var, som försiggick runt omkring henne. Vid den tidpunkt, då de unga, obändiga krafter, som börjat jäsa i landet, oemotståndligt bröto sig fram och störtade omkull allt, som sökte hindra deras vilda [ 37 ]framfart, var hon bunden vid sin halvt vansinnige fars sjukstol. Och därefter hade ursulinerklostrets skyddande murar för hennes inre syn dolt rätta innebörden av denna väldiga konflikt mellan den gamla tiden och det skede, som randades.

Déroulède var varken reaktionär eller anarkist; hans teorier voro omöjliga att förverkliga, men de togo sig ett konkret uttryck i den stora sympati han hyste för alla sina medmänniskor.

Sedan han och Juliette utbytt de första hälsningarna, hade han fortsatt det samtal med modern, som den unga flickans inträde avbrutit.

Han tycktes ej ägna henne någon särskild uppmärksamhet, ehuru hans mörka, skarpa ögon då och då sökte hennes, liksom inbjudande henne till att uttala sin mening, även hon.

Han talade om pöbeln i Paris, som han tydligen hade stor makt över. Gatuupplopp av den sort, som Juliette framkallat, hade många gånger förut lett till rån och plundring, ja, ofta till mord, men utanför medborgaren-deputeraden Déroulèdes hus var lugnet återställt en halvtimme efter det Juliette undanryckts den larmande massan.

Han hade endast talat till den i omkring tjugo minuter, och så hade den skingrat sig och troppat utav ganska lugnt, utan att så mycket som kröka ett hår på hans huvud. Han tycktes älska dessa samhällets olycksbarn och förmå locka fram vad gott, som ännu möjligen fanns kvar hos dem innanför den hårda skorpa av hat, som nöd och elände lagrat omkring deras hjärtan.

Slutligen vände han sig till Juliette med den något oväntade förklaringen:

— Ni torde ursäkta, mademoiselle, men för er egen skull måste vi behålla er här som fånge. Här, under detta tak, skall ingen tills vidare göra er någonting för när, men det vore ej tryggt för er att i afton passera de närgränsande gatorna.

— Men jag måste gå, monsieur. Jag försäkrar, att jag måste! invände hon ängsligt. — Jag är er ytterst tacksam, men jag kan inte lämna Pétronelle?

— Vem är Pétronelle?

— Min snälla gamla sköterska, monsieur. Hon och jag ha aldrig varit skilda. Tänk, så ledsen och orolig hon måste vara över min långa bortovaro!

[ 38 ]— Var bor hon någonstädes?

— Numro 15 Rue Taitbout, men —

— Vill ni låta mig gå med en hälsning till henne? Säga henne, att ni befinner er i gott förvar under mitt tak, och att det klokaste ovillkorligen är, att ni ännu stannar kvar här någon liten tid.

— Jag tackar er, om ni vill göra er det besväret, svarade hon.

Inom sig darrade hon av oro och spänning. Gud hade ej endast fört henne till detta hus — Hans vilja var också, att hon skulle stanna där …

— Vem får jag framföra hälsningen från? frågade han.

— Mitt namn är Juliette Marny.

Hon iakttog honom skarpt, när hon uttalade orden, men i hans uttrycksfulla ansikte röjdes ej minsta tecken till att han känt igen namnet.

Tio år är en lång tid, och alla hade genomlevat så mycket under dessa år! En het våg av vrede och smärta vällde fram i Juliettes bröst, när hon förstod, att han hade glömt. Det namnet betydde ingenting för honom! … Det kallade ej till liv inom honom minnet av att hans hand var blodbefläckad. I tio långa år hade hon lidit och kämpat med sig själv, kämpat för hans skull mot det öde, som hennes ed tvang henne att låta honom undergå — och han, han hade glömt eller åtminstone upphört med att någonsin ägna det förflutna en tanke.

Han bugade sig för henne och gick ut ur rummet.

Det häftiga smärtan inom henne lindrades, när hon befann sig ensam med madame Déroulède. Efter en stund kom Anne Mie in.

De tre kvinnorna pratade med varandra, under väntan på att husets herre skulle komma tillbaka. Juliette kände sig kry och mot sin vilja nästan lycklig. Hon hade så länge levat ensam med Pétronelle uppe i den tarvliga lilla vindskupan, att hon nu i fullt mått uppskattade njutningen av att vistas i detta bekväma och förfinade hem.

Det var naturligtvis ej så ståtligt och praktfullt som hennes fars furstliga palats mitt emot Louvren, nu skövlat och förvandlat, sedan det av kommittén för nationalförsvaret tagits till [ 39 ]soldatkasern. Men Déroulèdes hem utmärkte sig för sin synnerligen smakfulla inredning. Det genomskinliga porslinet på den höga frisen utmed eldstaden, ett par tavlor av framstående konstnärer, anblicken genom den öppna dörren av kvällsbordet, som stod täckt med en fin vit duk och glänsande av silver — allt talade om en granntyckt och förfinad smak, om en förkärlek för det eleganta och komfortabla, som Jämlikhetens och Omstörtningens ande ännu ej lyckats förkväva.

När Déroulède kom tillbaka, förde han med sig en frisk fläkt av glatt humör.

Gatan var nu lugn, och när han gick förbi sjukhuset — hans egen skänk åt nationen — hade man hälsat honom med höga hurrarop. En eller par spefulla röster hade frågat honom, vad han gjort med aristokratfröken och hennes spetstrasor, men därvid hade det också stannat, och mademoiselle Marny behövde ej känna sig rädd.

Gamla Pétronelle hade han tagit med sig; hans gästfrihet var av den art, att han ej skulle ha dragit sig för att härbärgera Juliettes hela tjänstepersonal, om hon ägt en sådan.

Som det nu var, hade den ömsinta gamla själens störtflod av glädjetårar bevekt hans hjärta. Han erbjöd henne och hennes unga matmor sitt beskydd, tills det lilla molnet dragit förbi.

Men samtidigt föreslog han en resa till England. Mademoiselle hade på ett fatalt sätt ådragit sig pariserpöbelns uppmärksamhet, och det rådligaste vore nog nu för henne att emigrera. Hennes namn komme utan tvivel att inom de närmaste dagarna figurera på listan av »misstänkta». Hon skulle vara tryggast utom landets gränser, och det bästa hon kunde göra vore att anhålla om bistånd av den tappre engelske äventyrshjälten, som räddat så många förföljda fransmän undan revolutionens fasor — den käcke mannen, som var en sådan nagel i ögat på det nitiska välfärdsutskottet och som var allmänt känd under namnet den Röda nejlikan.