Hennes hämnd/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En gatuscen
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

Den trogna gårdvaren
I dödsfiendens hus  →


[ 28 ]

II.
Den trogna gårdvaren.

När omsider den unga flickan vaknade upp med en ljuvlig känsla av vila och välbefinnande, hade hon god tid att reda sina förvirrade tankar.

Detta var alltså hans hus! Hon var faktiskt en gäst, en räddad skyddsling under medborgaren Déroulèdes tak.

Han hade dragit henne undan de ivrigt utsträckta händerna av folkmassan, som hon retat mot sig; hans mor hade bjudit henne välkommen, en ung, knappt tjugoårig flicka, något ofärdig, med det mildaste ansikte och melankoliska ögon, hade passat upp henne och kommit henne att åter känna sig helt väl till mods.

[ 29 ]Juliette de Marny befann sig hemma hos den man, som hon inför sin Gud och sin broders lik svurit att förfölja med oförsonligt hat och hämnd.

Tio år hade förflutit sedan dess.

Liggande på den lavendeldoftande bädd, som den Déroulèdeska gästfriheten anordnat åt henne, såg hon skuggbilderna från dessa tio år glida förbi … Fyra år hade förgått efter broderns död, innan den gamle Duc de Marnys kropp äntligen gav den stackars själen fri.

Sedan den tynande livslågan för sista gången flammat upp vid sonens dödsbädd, hade den gamle hertigen i själva verket upphört att finnas till. Stum och hopskrumpen satt han där i sin sjukstol med förståndet omtöcknat, minnet borta, en dyster mänsklig kvarleva, som naturen slutligen förbarmade sig över och förvandlade till stoft.

Sedan följde för Juliette några år i ursulinernunnornas kloster. Juliette hade hoppats, att hon ägde den rätta kallelsen; hela hennes själ trängtade efter ett religiöst liv i stilla avskildhet, efter starka murar av högtidliga löften och trägna böner och betraktelser, som kunde skymmande träda emellan henne själv och den fasansfulla natten, då hon lydig sin fars vilja hade svurit den högtidliga eden att hämnas sin broders död.

Hon var endast aderton år, då hon först inträdde i klostret, strax efter faderns frånfälle, då hon kände sig mycket ensam, ej minst i sin själ, och svårt led under trycket av den henne avtvungna eden.

Hon talade aldrig om den med någon utom med sin biktfader, och han, en from och okonstlad man med mycken lärdom, men ingen världskännedom, visste alls icke, huru man skulle förhålla sig.

Ärkebiskopen frågades till råds. Han kunde bevilja henne dispens och lösa henne från den tyngande eden.

När detta förslag först delgavs Juliette, blev hon utom sig av fröjd. Hela hennes natur, som i sig själv var sund och glättig, alls icke lagd för några sjukliga grubblerier, reste sig upp emot detta grymma och motbjudande värv, som lagts på hennes unga skuldror. Det var endast religiositeten — den sällsamt brinnande [ 30 ]och ofta något missriktade religiositet, vilken är utmärkande för hennes ålder — som avhöll henne från att lättsinnigt bryta denna onaturliga ed.

Ãrkebiskopen var en man med många plikter, många ämbetsåligganden. Han samtyckte till att ägna detta egendomliga »cas de conscience» en ingående granskning. Något löfte ville han ej giva. Men mademoiselle de Marny var rik; en frikostig skänk till de fattiga i Paris eller till någon institution, som låg den helige fadern själv om hjärtat, vore törhända Gudi mera behaglig än uppfyllandet av en avtvungen ed.

Innanför klostermurarna väntade Juliette tåligt på ärkebiskopens avgörande — väntade ännu därpå, när den största omvälvning, världen ännu har skådat, började skaka franska riket i dess grundvalar.

Ärkebiskopen fick nu andra saker att tänka på än en ung flickas samvetsbetänkligheter. Troligen glömde han allt, som rörde Juliette. Han fick fullt upp att göra med att trösta en monark över förlusten av hans tron och med att bereda sig själv och sin konungsliga herre till schavotten.

Ursulinersystrarnas kloster gick sin upplösning till mötes under skräckregeringen. Envar minnes Thermidor-massakrerna och de trettiofyra nunnorna, alla döttrar till gamla franska adelsfamiljer, som så modigt gingo till avrättningsplatsen.

Juliette var en av dem, som undsluppo dödsdomen. Huru eller varför hade hon ej själv kunnat säga. Hon var mycket ung och ännu blott novis; hon fick tillåtelse att föra ett indraget liv tillsammans med Pétronelle, den gamla sköterskan, som under alla dessa år förblivit henne trogen.

Därefter blev ärkebiskopen anklagad och fängslad. Juliette gjorde förtvivlade ansträngningar för att få råka honom, men förgäves. När han dog, betraktade hon sin andlige vägledares död som en fingervisning från Gud, att ingenting kunde lösa henne från hennes ed.

Hon hade betraktat revolutionens högt svallande vågor genom fönsterna till sin lilla vindsvåning i Paris. Det anspråkslösa hushållet sköttes av den trogna Pétronelle, och hon hade blivit nödsakad att leva på den snälla gamla gummans besparingar, eftersom [ 31 ]allt vad hon ägde, de Marnyska godsen, och hela den hemgift, som hon förde med sig i klostret, hade beslagtagits av den revolutionära regeringen, vilken var lika skicklig i att låta slantarna springa som att göra folk ett huvud kortare.

Från detta fönster ovanför takåsarna hade hon sett det olyckliga Paris vrida sig under det skoningslösa gisslet av den skräckens dämon, som det själv manat fram; hon hade hört skramlet av vippkärrorna, som för varje dag skjutsade sin last av offer till revolutionens flinkt arbetande tjänarinna madame la Guillotine.

Hon hade sett Seinestadens glada, sorglösa befolkning förvandlas till vrålande rovdjur, dess kvinnor bli snikna gamar, som slogo sina grymma klor i allting upphöjt, ädelt och vackert.

Hon var ej fyllda tjugo år, då den svage, vacklande monarken och hans härsklystna gemål som ett par förödmjukade fångar släpades tillbaka till den huvudstad, från vilken de hade försökt fly.

Två år senare hade hon hört ett helt folks jubelrop över ett konungamord. Så följde mordet på Marat, förövat av en ung flicka som hon själv, den bleka Charlotte Corday med de djupa ögonen, som begått dådet, driven av sin övertygelse. »Större än Brutus», hade somliga kallat henne. Större än Jeanne d’Arc, ty det var till ett värv av synd och brott, som hon kallades från sin fjärran by i Bretagne, ej till ärofulla bragder och segrarens lön.

Juliette följde rannsakningen med Charlotte Corday med det brinnande intresse, som var utmärkande för hennes exalterade natur.

Man kan ju också lätt tänka sig, vilken verkan Cordays dåd måste utöva på denna unga flickas sinne, vilken under nio år — sina bästa ungdomsår — även hon levat med själen genomträngd av den tanken, att hon hade en hög mission att fylla.

Hon skaffade sig tillfälle att se Charlotte Corday under domareförhöret. Besegrande sin naturliga motvilja för dylika scener och för den folkträngsel, som ofelbart ledsagade dem, lyckades hon bana sig fram till första bänkraden på den trånga läktare, varifrån man hade utsikt över den revolutionära domstolens sal.

Hon hörde anklagelsen uppläsas, hörde Tinvilles tal och inkallandet av vittnena.

— Allt detta är onödigt. Jag dödade Marat.

[ 32 ]Juliette hörde den friska unga rösten klart höja sig över det häpna sorlet, de förbittrade tjuten; hon såg det sköna unga ansiktet, rent, lugnt och känslolöst.

— Jag dödade Marat!

Och där på den särskilda plats, som upplåtits åt de deputerade, sittande bland dem, som representerade den moderata girondens parti, såg hon Paul Déroulède, den man, som hon svurit att förfölja med en hämnd, lika obeveklig som den, vilken fört Charlotte Cordays hand.

Hon fixerade honom under förhöret och undrade, om han hade någon aning, någon förkänsla av det hat, som omvärvde honom med sina heta, osynliga strömmar.

Han var mycket mörk, nästan svartmuskig, en söderns son med brunt hår, fritt från puder, tillbakastruket och blottande en panna, som snarare kunde ha tillhört en ung student än en mogen lagstiftare. Han höll blicken allvarligt fäst på Charlotte Corday, och Juliette, som iakttog honom, såg det uttryck av gränslöst medlidande, som mildrade den annars ganska hårda blicken ur de djuptliggande ögonen.

Han höll ett lidelsefullt och glänsande försvarstal i ett anförande, som har blivit historia. Det skulle ha kostat varje annan man hans huvud.

Juliette förundrade sig över hans mod: att försvara Charlotte Corday var liktydigt med att låta sig nöja med faktum - Marats död. Marat, folkets vän, Marat, som talarna vid graven hade kallat den största mänsklighetens välgörare, som ännu levat.

Men Déroulèdes tal var icke ett försvar, det var en vädjan. Den störste vältalaren under denna vältalighetens tidsålder, tycktes han med sina ord vilja väcka till liv den sista rest av känsla, som ännu slumrade längst inne i hjärtat på dessa Hatets förkämpar.

Alla omkring Juliette lyssnade, medan han talade. — Det är citoyen Déroulède, viskade de blodtörstiga varelser i kvinnohamn, som sutto och stickade strumpor uppe på läktaren.

Men några ytterligare anmärkningar förspordes ej. Ett storartat, förträffligt inrett barnsjukhus hade just denna morgon slagit upp sina portar i Paris, en gåva till nationen av citoyen [ 33 ]Déroulède. Visst hade han rätt att prata en smula, om det roade honom. Ett sådant sjukhus överskylde många brister …

Till och med det blint fanatiska Berget — Danton, Merlin, Santerre — endast ryckte på axlarna. — Det är Déroulède, låt honom tala, om honom lyster. Marat brukade säga om honom, att han ej var farlig.

Juliette hörde det alltsamman. De stickande kvinnorna omkring henne språkade sinsemellan. Till och med Charlotte var nästan glömd, så länge Déroulède talade. Han hade en välljudande röst, malmfull och stark, som kraftigt skallade genom domaresalen.

Han var tämligen kortväxt, men bredaxlad och väl proportionerad, med uttrycksfulla händer, som sågo smala och aristokratiska ut under de fina krusade spetsremsorna.

Charlotte Cordays dom föll. All Déroulèdes vältalighet förmådde ej rädda henne.

Juliette lämnade domsalen i ett sällsamt upprört sinnestillstånd. Hon var mycket ung; de scener, hon fått bevittna under de sistförflutna båda åren, kunde ej annat än upphetsa inbillningskraften hos en ung flicka, som var uteslutande hänvisad till sina egna intellektuella och moraliska resurser.

Och vilka scener! Store Gud!

Nu gällde det att vänta på ett tillfälle. Charlotte Corday, den halvbildade lilla bondflickan, skulle ej utmärka sig förmer än mademoiselle de Marny, ättlingen av hundra hertigar — de ädlingar, som skapat Frankrike, innan landet började sitt eget förstörelsearbete.

Men hon förmådde ej uttänka någon bestämd plan. Den stackars gamla Pétronelle, hennes enda förtrogna, var ej av det slags virke, varav hjältinnor göras. Juliette kände sig manad av pliktkänslan, men pliktkänslan, även när den är som starkast, är ej en lika snarfyndig rådgivare som kärlek eller hat.

Hennes äventyr utanför Déroulèdes hus hade ej varit på förhand planlagt. Ögonblickets ingivelse hade i förening med slumpen åstadkommit resultatet.

Hon hade haft för vana att dagligen under den senaste månaden vandra framåt Rue Ecole de Médecine, skenbart för att titta [ 34 ]på den mördade Marats bostad, såsom massor av gatdrivare brukade göra, men i själva verket för att spionera på Déroulèdes hus. En eller par gånger såg hon honom gå därifrån eller komma hem. En gång kunde hon kasta en blick inåt stenförstugan, och hon såg då en ung flicka i mörk kjol och snövit halsduk säga honom farväl vid dörren.

En annan gång varsnade hon honom vid hörnet av gatan, där han hjälpte samma unga flicka över den gyttjiga stenläggningen. Han hade nyss mött henne, och hon har en korg med upphandlade matvaror; den tog han från henne och bar in i huset.

Ridderlig? … Ja, det tycktes så, och det av natur och instinkt, ty flickan var lindrigt ofärdig. Ej puckelryggig, men nära nog, klen och föga tilltalande till utseendet, med sorgsna ögon och ett blekt, avtärt ansikte.

Det var minnet av denna lilla handling av ridderlighet, bevittnad dagen förut, som förmådde Juliette att framkalla det uppträde, som, såvida ej Déroulède i tid trätt emellan, kunnat få ett högst olyckligt slut. Men hon litade just på detta ingripande, idén hade helt plötsligt runnit upp i hennes hjärna, och hon hade satt den i verkställighet.

Hade ej hennes far sagt henne, att när tiden kom, skulle Gud visa henne ett sätt att uppnå målet?

Nu befann hon sig i huset hemma hos honom, som mördat hennes broder och sänt hennes sörjande far i graven som en stackars stapplande dåre, för vilken förståndets ljus slocknat.

Skulle månne Guds finger peka ånyo och visa henne, vad hon skulle göra härnäst för att bäst fullgöra den svurna eden?