Hennes hämnd/Kapitel 05

←  Den trogna gårdvaren

Hennes hämnd av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen En dag i skogen

Den röda nejlikan  →

V.
En dag i skogen.

Medan män och kvinnor ansträngde hela sin förmåga för att göra Frankrikes städer avskräckande med sina vilda rop och skrän, sina masshäktningar och sina blodiga giljotiner, kunde de ej fullt hindra den milda naturen från att fullfölja sina avsikter med landsbygdens ängar och skogar.

Juni, juli och augusti hade fått nya namn, de hette nu Messidor, Thermidor och Fructidor — men under dessa nya namn fortsatte de att framalstra på jorden samma blommor som fordom, samma gräs på ängarna, samma blad och frukter på träden.

Messidor bragte sina skänkor av vilda rosor längs häckarna, alldeles som den svunna juni. Thermidor täckte de magra fälten med sin flammande mantel av klarröda vallmor, och augusti, som nu fått namnet Fructidor, stänkte syrans frodiga stånd med strimmor av rosenrött och lockade fram den första fina färgen på de mognande persikornas duniga kinder.

Och Juliette hade som så mången annan ung flicka suckat efter landet och solskenet, längtat efter att få fritt sträva omkring i skogen, efter fåglarnas kvitter och efter anblicken av ängsmarkerna, strödda med blommande tusenskönor.

Hon hade tidigt gått hemifrån, ledsagad av Pétronelle, och de hade låtit ro sig upp för floden så långt som till Suresnes. I en korg hade de med sig litet bröd och färskt smör, vin och frukt, och det var deras mening att vandra hem till fots genom skogarna.

Allting var så ensligt och fridfullt, bullret från det stimmande, larmande Paris nådde ej Suresnes’ lövrika skogsdungar.

Det föreföll nästan som om denna lilla gammalmodiga by glömts av dem, som bedrevo förstörelsearbetet i Frankrike. Den hade aldrig varit något kungligt residens, och skogarna med deras villebråd hade aldrig sparats för kungliga jakter; ingen hämnd behövde utkrävas på dessa fridfulla hagar och doftande ängar.

Juliette tillbragte en lycklig dag; hon älskade blommorna, träden, fåglarna, och Pétronelle var fåordig och njöt liksom hon själv. När eftermiddagen led emot sitt slut och det var tid att gå hem, tog Juliette med en suck in på vägen mot staden.

De flesta känna väl den vägen, som löper fram genom skogen nordväst om Paris, så skuggig och undangömd. Den kantas ej av några hundraåriga skogens jättar, inga präktiga ekar eller åldriga almar, men väl av otaliga smärta stammar av hassel och ung ask, vid denna tid på året omslingrade av kaprifolium, som doftade dubbelt ljuvt här långt från den kvalmiga staden.

Lydig madame Déroulèdes uppmaning hade Juliette virat ett trefärgat skärp kring livet och satt på sitt lockiga huvud en frygisk mössa av karmosinrött kläde, med den oundvikliga rosetten på ena sidan.

Hon hade plockat en väldig bukett vallmo, prästkragar och blåa lupiner — en osökt sammanställning av de nationella färgerna — och där hon vandrade fram längs den lummiga stigen liknade hon en skogens dryad — med gamla gumman Pétronelle traskande efter likt en godmodig häxa.

Plötsligt stannade hon, ty på helt nära håll hörde hon ljudet av steg mot mattan av avfallna löv. I nästa ögonblick kom Paul Déroulède fram ur småskogen och vandrade henne till mötes med snabba steg.

— Vi voro så ängsliga för er därhemma, sade han ungefär som om han förde fram en ursäkt. — Min mor gav sig ingen ro —

— Förrän ni gav er ut på spaning efter mig, ifyllde Juliette med ett muntert litet skratt — den helt unga flickans skratt, som vet, att hon är täck att se på och söt att prata med, som för första gången känner sina vingar — de vingar, som skola bära henne in i det härliga, förtrollade land, som kallas Romantiken. Och i dessa vingar ligger också kvinnans ljuva, hemlighetsfulla makt, som underkuvar männen och gör dem på en gång till slavar och till härskare.

Vad det hade varit för en skön dag! Och ändå hade någonting fattats!

Pétronelle var en smula inbunden och trög, och Juliette var för ung för att länge tycka om att sällskapa med sina egna tankar. Nu tycktes henne plötsligt dagen fullkomlig — den lilla bristen var utfylld. Nu fanns det någon, som förstod att uppskatta skogens skönhet, det underbara solglittret och den blå himmeln, som tittade in mellan de av kaprifoliumrankorna omkransade trädens lummiga kronor. Nu fanns det någon att prata med — någon, som kunde beundra den nystrukna vita klänning, som Juliette satt på sig denna morgon.

— Men hur kunde ni veta, var ni skulle hitta rätt på mig? frågade hon med en skymt av omedvetet koketteri.

— Jag visste det inte alls, svarade han lugnt. — De sade därhemma, att ni farit till Suresnes och ämnade gå hem till fots genom skogarna. Det gjorde mig rädd, ty ni blir då tvungen att passera nordvästra barrikaden och —

— Än sedan?

Han log och blickade några sekunder allvarligt på den intagande gestalten framför honom.

— Det är nog gott och väl med det trefärgade skärpet och den röda mössan, sade han muntert, men de göra ändå inte alldeles till fyllest som förklädnad — ni ser ut som vad som helst utom en säker och vederhäftig »folkets vän.» Jag var nästan övertygad om, att er musslinsklänning skulle vara fläcklöst ren och att det alltjämt skulle sitta några skvallrande spetsar på den.

Hon skrattade igen, och med två fina fingrar lyfte hon upp sin vackra musslinsklänning och visade fram den vita remsgarneringen under dess fåll.

— Så tanklöst och barnsligt! sade han i ganska kärv ton.

— Ni vill väl förstås ha mig sliten och grå, att jag bättre måtte passa åt era meningsfränder? genmälde hon.

Hans mästrande ton stack henne, och hon fann den myndighet, han tycktes vilja taga över henne, alldeles obefogad. Liksom solen plötsligt försvinner bakom ett moln, så efterträddes hastigt hennes barnsliga glättighet av en känsla av missnöjd besvikenhet.

— Jag ber er ödmjukt om förlåtelse, återtog han lugnt. — Och jag måste bedja er om vänligt överseende med mitt sätt, men jag har verkligen varit så orolig —

— Varför behöver ni vara orolig för min skull?

Hon hade ämnat säga detta likgiltigt, liksom om det just kom på ett ut, vad hon svarade, men vid bemödandet att förefalla likgiltig blev hennes röst högdragen och fick ett tonfall, som erinrade om de dagar, då hon ännu var Duc de Marnys dotter, en av de rikaste och mest högättade arvtagerskor i Frankrike.

— Var det kanske förmätet? frågade han med en lätt skymt av ironi till svar på hennes egen högdragenhet.

— Det var bara onödigt, svarade hon. — Jag har redan lagt för många bördor på era axlar, utan att de behöva ytterligare ökas med orons.

— Ni har inte lagt någon börda på mig alls, sade han, lugnt som förut, ni har endast låtit mig söka gälda en gammal tacksamhetsskuld.

— Tacksamhetsskuld? Vad menar ni?

— Ni begick en dåraktig och tanklös handling utanför min dörr och gav mig därigenom tillfälle att lyfta en tung börda från mitt samvete.

— På vad sätt?

— Jag hade aldrig hoppats, att ödet skulle vara nog vänligt att tillåta mig visa en medlem av er familj en obetydlig tjänst.

— Jag vet, att ni räddade mitt liv den där dagen, monsieur Déroulède. Jag förstår också, att jag fortfarande hotas av fara och att jag har er att tacka för min personliga trygghet —

— Vet ni också, att er bror dog för min hand?

Hon prässade hårt samman läpparna, ur stånd att svara och förbittrad på honom för att han så tvärt, utan minsta förberedande övergång med klumpig hand berört det ännu ömmande såret.

— Det var alltid min mening att bekänna det för er, fortfor han och talade nu hastigare, ty det har nästan förefallit mig som om jag hycklat för er de där senaste dagarna. Jag tror inte, att ni fullt kan föreställa er, hur det kostar på mig att berätta er detta just nu, men jag anser, att det är min skyldighet mot er. Längre fram i livet kanske ni finge reda därpå, och då skulle ni möjligen ångra de dagar ni tillbragt under mitt tak. Jag kallade er nyss barnslig, det får ni förlåta mig … Jag vet ni är en kvinna, och därför hoppas jag ni skall förstå mig. Jag dödade er bror i ärlig strid. Han uppträdde mot mig på ett sätt, mera förnärmande än —

— Skall det vara så nödvändigt, herr Déroulède, att ni säger mig allt detta? avbröt hon med någon otålighet.

— Jag tyckte ni borde veta det.

— Å andra sidan bör ni besinna, att det numera ej finnes någon möjlighet för mig att få höra duellhistorien framställd ur min brors synpunkt —

I samma ögonblick orden voro över hennes läppar, förstod hon, hur hjärtlöst hon talat. Han svarade ej, han var för ridderlig och mild för att förebrå henne. Måhända fick han nu för första gången klart för sig, hur bittert hon sörjt sin broders död och vilket lidande det måst vara för henne att befinna sig ansikte mot ansikte med hans mördare.

Genom tårarna sände hon honom en snabb och förstulen blick. Hon ångrade djupt, vad hon yttrat. Hon hade nästan en känsla utav, att hennes inre delade sig i två olika personligheter, som lågo i fejd med varandra.

Nämnandet av broderns namn, minnet av den ohyggliga natten invid hans döda kropp och av de dystra fyra år, varunder hon sett faderns förstånd långsamt omtöcknas, medan han stapplade mot graven — allt detta frambesvor inom henne en hatets och upprorets ande, som hon kände egentligen var främmande för hennes väsen.

Det hade blivit alldeles tyst i skogen. Det var långt lidet på eftermiddagen, och de hade småningom vandrat allt längre bort från det idylliska Suresnes och närmat sig den stora bullrande staden, där våld och mord härjade. I denna del av skogstrakten hade fåglarna lämnat sina bon; träden, som stympats och mistat sina nedre grenar, sågo ut som dystra spökgestalter, där de höjde sina glesnande kronor mot den tysta himlen.

På avstånd, inifrån barrikaderna, som ännu lågo på en kilometers avstånd, hörde man det dova dånet av en kanon.

— De hålla på att stänga portarna, sade han stilla, efter en lång tystnad. — Jag är glad att jag hade den turen att träffa på er.

— Det var snällt av er att gå ut på spaning efter mig, sade hon i saktmodig ton. — Jag mente inte det där, som jag sade nyss —

— Jag ber er — tala inte mera därom! Jag förstår så väl … Jag bara önskar —

— Det är nog bäst, att jag lämnar ert hus, sade hon sakta, jag har så illa lönat er gästfrihet. Pétronelle och jag kunna så lätt flytta tillbaka till vår gamla bostad.

— Det skulle mycket kosta på min mor, om ni lämnade henne just nu, svarade han i vänligare ton. — Hon har fästat sig vid er och känner, alldeles som jag själv gör, de faror, som skulle hota er utanför mina väggar. Mina grå och slitna meningsfränder, tillade han med en anstrykning av sarkasm, ha åtminstone den goda egenskapen, att de äro mig trogna och ej skulle göra er någonting för när, så länge ni befinner er under mitt tak —

— Men ni — stammade hon.

Hon hade en känsla av att hon sårat honom mycket djupt, och hon var ond på sig själv får att hon förefallit otacksam. Och dock erfor hon samtidigt en viss barnslig belåtenhet över att hon stävjat de ansatser till förmynderskap över henne, som hon tyckte sig ha spårat i hans uppförande.

— Var lugn, mademoiselle, jag skall icke mycket längre plåga er med min närvaro, genmälde han kallt. — Jag förstår fullkomligt, att den måste vara er förhatlig, men jag skulle ha önskat, att ni åtminstone trott på min goda vilja.

— Reser ni då bort?

— Jag lämnar inte Paris. Jag har mottagit befattningen som guvernör över la Conciergerie^[1].

— Ah — där den stackars drottningen —

Hon hejdade sig plötsligt. Dylika ord skulle ha stämplats som förrädiska mot Frankrikes folk.

Instinktmässigt och förstulet, såsom alla gjorde den tiden, kastade hon en hastig blick bakom sig.

— Ni behöver ej vara rädd, sade han, här finns ingen utom Pétronelle.

— Och ni!

— Jag instämmer i vad ni säger. Stackars Marie Antoinette!

— Ni tycker synd om henne?

— Hur kan jag annat?

— Men ni tillhör ändå det förfärliga nationalkonventet, som rannsakar henne, dömer henne till döden och avrättar henne precis på samma sätt som man gjorde med konungen?

— Jag tillhör nationalkonventet. Men jag vill inte avkunna dödsdomen över henne eller bli medskyldig i något nytt brott. Jag blir guvernör över la Conciergerie, för att hjälpa henne, om jag kan.

— Men hur går det med er popularitet — ert liv — om ni visar henne vänlighet?

— Ja, mademoiselle, det är just frågan … Hur går det med mitt liv, ifall jag hjälper henne? sade han lugnt.

Hon såg honom med undran och nyfikenhet i blicken.

Vad människor ändå voro märkvärdiga nu för tiden! Paul Déroulède, republikanen, som av Frankrikes tygellösa skaror hyllades med en avgudisk kärlek, stod i begrepp att våga livet för den kvinna han hjälpt att störta från tronen.

Hos honom nådde medlidandet längre än till Paris’ usla pöbel; det hade nått Charlotte Corday, ehuru det ej förmått rädda henne, och nu sträckte det sig ända till den stackars fördrivna drottningen. Och i hans energiska uttryck tyckte hon sig läsa antingen framgång eller döden.

— När flyttar ni? frågade hon.

— I morgon afton.

Hon sade ingenting mera. En dyster och svårmodig stämning tycktes ha fått makt med henne. Det var utan tvivel stadens närhet, som bar skulden därtill. Hon kunde redan urskilja det välbekanta ljudet av dämpade trumvirvlar och de högljudda, upphetsade ropen från pöbeln, som vid denna tid på aftonen skockade sig kring stadsportarna, i förhoppning att få bevittna någon viktig fångst, helst av en hatad aristokrat, som sökte undfly folkets hämnd och nu överlistades.

De hade nått utkanten av skogen, och medan hon vandrade framåt, föllo blommorna, som hon plockat, en och en i sänder, ut ur hennes slappa grepp, utan att hon aktade därpå.

Först de blå lupinerna; deras knopprika blomställningar voro tunga, och de föllo till marken. följda av de vita prästkragarna, som tätt sållade gräset. De röda vallmorna voro lättast; deras tunna och en smula klibbiga stänglar dröjde längre än de andra i hennes händer. Slutligen släppte hon även dem, den ena efter den andra, likt stora bloddroppar, som lyste, när hennes långa vita klänning svepte dem åt sidan.

Déroulède gick försjunken i tankar och tycktes ha glömt henne. Men framme vid avstängningsbommen vaknade han åter till verkligheten och tog fram de pass, som satte Juliette och Pétronelle i stånd att oantastade åter komma in i staden. Han själv kunde i sin egenskap av medborgare-deputerad komma och gå efter behag.

Juliette ryste, när de tunga portarna slogos igen efter henne med stort dån. De tycktes utestänga till och med minnet av denna lyckliga dag, som under en kort stund ej lämnat någonting övrigt att önska.

Hon var ej särdeles hemmastadd i Paris och undrade, var någonstädes detta dystra la Conciergerie låg, där en avsatt drottning framlevde sina sista dagar, ensam med sina smärtfyllda minnen av vad som varit. Men när de gingo över bron, urskilde han bland massan av byggnader den stora stadens massiva kyrktorn — Notre Dame, La sainte Chapelles behagfulla spira, och de tunga konturerna av Saint Gervais. Bakom dem höjde sig Louvren i storslaget majestät.

Huru obetydlig föreföll ej hennes egen tragedi sedd vid sidan av detta stora blodsdrama, som utspelades runt omkring henne och varav sista akten ännu icke tagit sin början! Hennes egen hämnd, hennes ed, hennes lidande — vad voro de i jämförelse med denna hejdlöst frambrusande störtvåg, som rivit med sig en konungatron, detta vedergällande av ont med ont, som bedrevs av tusen förblindade varelser mot andra tusen, denna långa händelsekedja av förfall, våld och blodsdåd, vars länkar ännu tycktes haka i varandra oöverskådligt långt framåt?

Hon kände sig liten och obetydlig. Hon blygdes över den glädje hon känt i skogen, blygdes över sin levnadslust och över den veka stämning av deltagande och beundran, som hon plötsligt erfarit för denne man, hennes ledsagare. Han hade dock tillfogat henne och hennes familj detta oläkliga sår, som hon var för svag och för vankelmodig för att kunna hämnas. Ännu så länge …

Louvrens mörka massa tycktes föraktfullt blicka ned på hennes svaghet; den skvalpande floden hånade henne Och hennes vacklande uppsåt. Mannen bredvid henne hade kränkt henne och hennes ätt långt djupare än bourbonerna sina undersåtar. Frankrikes folk tog ut sin hämnd, och Gud hade vid slutet av denna sista lyckliga dag av hennes liv ännu en gång velat inprägla hos henne, att medlet att utföra det anförtrodda värvet låg inom räckhåll för henne.

1. Beryktat fängelse i Paris under revolutionen.