Hennes hämnd/Kapitel 06

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En dag i skogen
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

Den röda nejlikan
En varning  →


[ 50 ]

VI.
Den röda nejlikan.

Det var några timmar senare. Damerna sutto i förmaket, tysta och oroliga.

Strax efter kvällsvarden hade det kommit en gäst på besök, och han hade nu i över två timmar suttit instängd med Paul Déroulède i dennes arbetsrum.

[ 51 ]Han var högväxt och såg rätt maklig och bekväm ut, där han tagit plats vid ett bord mitt emot medborgaren-deputeraden. På en stol bredvid honom låg en tung kappa med flera kragar, betäckt med en lång resas damm och landsvägsstänk, men själv var han iförd en dräkt, som tydde på en särdeles raffinerad smak och på en skräddare, som förstod sin konst i grund och botten. Han uppbar med ledigt behag den tidens excentriska mod, den kortlivade rocken med en mängd uppslag, den dubbla västen och de yviga ryschen av finaste äkta spetsar.

I olikhet med Déroulède var han reslig till växten, med ljust hår och med ett något lojt uttryck i de godmodiga blå ögonen, och när han talade, spårade man ett nätt och jämnt märkbart utländskt uttal av vissa franska vokaler, särskilt o och a, vilket för ett skarpt språköra skulle ha röjt engelsmannen.

De båda männen hade nu en god stund suttit och talat allvarligt med varandra. Den länge engelsmannen iakttog uppmärksamt sin vän, medan ett godlynt och humoristiskt löje spelade kring den fasta och kloka munnen. Déroulède vandrade ivrig och intresserad fram och tillbaka.

— Men jag fattar ännu inte, hur du lyckats komma till Paris, min käre Blakeney, sade slutligen Déroulède och lade bekymrad sin hand på vännens skuldra. — Regeringen har inte glömt den röda nejlikan!

— Nej, det har jag nog dragit försorg om, svarade Blakeney med sitt korta, glada skratt. — Jag skickade Tinville min autograf i morse.

— Men är du då alldeles befängd, Blakeney?

— Inte alldeles, min vän! För visso — det var inte bara dumdristighet, som förmådde mig att unna den kanaljen, som kallar sig allmän åklagare, ännu en titt på mitt scharlakansröda bomärke. Jag visste nog, vad ni, era vettvillingar, ha i sinnet, så att nu har jag seglat över med min jakt »Måsen» för att se, om inte också jag kan få min andel av roligheten.

— Roligheten, säger du, upprepade den andre bittert.

— Nåja — vad vill du ha för annat namn? En meningslös, vanvettig tragedi, vars epilog inte blir någonting annat än giljotinen åt er alla.

[ 52 ]— Varför har du då egentligen kommit hit?

— För att — — ja, vad skall jag hitta på, min vän? sade sir Percy Blakeney, med det självsvåldigt släpiga uttal, som var honom eget. — För att ge er minst sagt originella regering någonting att tänka på, medan ni alla springa där om varandra och köra huvudet i vägg.

— Vad är det som föranleder dig att komma med en sådan jämförelse?

— Tre ting, min vän — får jag bjuda dig en pris snus? Jaså — inte?

Med en fulländad sprätts behagfulla rörelse knäppte sir Percy ett litet brunt korn från sina bländande vita Mecheln-spetsar.

— Tre ting, fortfor han lugnt, en fängslad drottning, som nu skall rannsakas före sin dödsdom, fransmännens medfödda temperament — åtminstone majoritetens — och människosläktets dårskap i allmänhet. Dessa trenne ting komma mig att tro, att en viss grupp våldsamma republikaner med dig själv, min käre Déroulède, i spetsen, står i begrepp att företaga det mest dåraktiga och ändamålslösa, som någonsin runnit upp i en kolerisk fransmans något omskakade hjärna.

Déroulède smålog.

— Sitter du inte egentligen själv i ett litet prydligt glashus, Blakeney, när du fördömer folk, som välver vanvettiga och ändamålslösa planer?

— Sitter? Då reser jag mig väl upp? sade Blakeney med ett skratt, i det han rätade upp sig till sin fulla längd och lättjefullt sträckte på sin långa lekamen. — Låt mig nu säga dig en sak så god som två, min vän, att Röda nejlikans förbund ännu aldrig har försökt det omöjliga. Och att nu försöka draga drottningen ur dessa blodtörstiga skurkars klor, det är att ge sig in på det totalt outförbara.

— Vi ämna ändå försöka.

— Jag vet det Jag anade det — det är därför jag är här. Det är också därför att jag har sänt en artig liten biljett till allmänna välfärdsutskottet, undertecknad med det bomärke, som de känna så väl: den röda nejlikan.

[ 53 ]— Nå?

— Jo, resultatet är tydligt nog. Robespierre, Danton, Tinville, Merlin, hela mördareligan, komma att få brått med att spana efter mig — men det blir som att leta efter en nål i en höstack. De skola koncentrera sina fruktlösa ansträngningar på mig, och du kan — ma foi, jag bara säger att du kan — rädda dig ut ur Frankrike, ombord å »Måsen» och med din ödmjuka tjänares hjälp.

— Men under tiden komma de att upptäcka dig, och för andra gången låta de dig icke undkomma.

— Min vän, om en tax skulle förlora tålamodet, skulle han aldrig bita nacken av en råtta. Er revolutionära regering har nu faktiskt blivit en smula hysterisk i sammanband med min ringa person, alltsedan jag lurade Chauvelin — de äro förblindade av sitt eget raseri, medan jag är lugn som en filbunke. Och det fastän mitt liv numera har fått värde för mig, min vän. Nu finns det någon på andra sidan vattnet, som gråter, när jag blir fördröjd … Åh nej, det har ingen fara — inte komma de att nypa röda nejlikan om stjälken den här gången …

Han skrattade sitt muntra, behagliga skratt, och det energiska, beslutsamma ansiktet fick ett vekt uttryck vid tanken på den vackra hustrun hemma i England, som oroligt väntade på hans återkomst.

— Och ändå vill du inte hjälpa oss att rädda drottningen? återtog Déroulède med någon skärpa.

— Bevars väl, jag vill försöka varje sätt, som står i min förmåga, utom det rent vanvettiga. Och jag skall hjälpa er allihop ut ur denna mördarekula, sedan ni ärligen misslyckats

— Vi skola inte misslyckas, svarade den andre hetsigt.

Sir Percy Blakeney gick tätt intill sin vän och lade med en rörelse av nästan kvinnlig ömhet sin långa, smala hand på hans axel.

— Vill du låta mig få höra dina planer?

Dêroulède blossade genast upp i iver och hänförelse.

— Vi äro inte många, som äro invigda, började han, ehuru halva Frankrike kommer att vara gynnsamt stämt emot oss. Vi förfoga naturligtvis över mycket pengar och likaså över den nödvändiga förklädnaden för den höga damen.

— Så-å?

[ 54 ]— Jag har under tiden sökt och erhållit platsen som guvernör på la Conciergerie; jag tillträder min nya plats i morgon. För övrigt är jag sysselsatt med att laga så, att min mor och — och de övriga, som höra till mitt hus — genast kunna lämna Frankrike.

Sir Percy hade lagt märke till den lätta tvekan, som röjt sig i Déroulèdes ton, när han talade om sina familjemedlemmar. Han såg prövande på vännen, som hastigt fortsatte:

— Jag är ännu ganska populär bland massorna. De mina kunna gå omkring oantastade. Men jag måste i alla fall ha dem över Frankrikes gränser, om nu — om nu —

— Det är klart, svarade den andre enkelt.

— Så fort jag får visshet om, att de befinna sig i säkerhet, kunna mina vänner och jag fullfölja våra planer. Du förstår, förhöret med drottningen är ännu ej formellt beslutat, men jag vet, att det är förestående. Vi hoppas kunna skaffa bort henne, förklädd i en av nationalgardets uniformer. Som du vet, kommer det att höra till mina åligganden att varje afton göra den sista ronden i fängelset och tillse, att allting är lugnt för natten. Två män vaka hela natten i rummet nästintill det, där drottningen sitter. Vanligen dricka de och spela kort, ända tills de bli avlösta. Jag söker nu ett tillfälle att blanda en sömndryck i deras brännvin för att sålunda göra dem än mera slöa och idiotiska än vanligt; ett slag i skallen är då nog för att beröva dem sansen. Det blir lätt nog, för jag själv har en stark näve, och sedan —

— Ja, sedan, min vän? återtog sir Percy allvarligt. — Vad sker sedan? Skall jag fylla i detaljerna i skildringen — den tjugofem man starka vakten utanför la Conciergerie — hur beter ni er med den?

— Jag, i min egenskap av guvernör, åtföljd av en av mina vaktknektar —

— Ja, vart styr du kosan?

— Jag har väl rätt att komma och gå som jag behagar.

— Visst har du det, men den där mystiska vaktknekten vid din sida … Höljd ända upp till ögonen i en mantel för att dölja gestaltens kvinnliga konturer … Jag har bara varit i Paris helt få timmar, och ändå har jag redan kommit underfund med, att här inte finns en medborgare inom dess murar, som inte i denna [ 55 ]stund misstänker någon annan medborgare för att gå och ruva på någon komplott till förmån för drottningen. Man sneglar misstänksamt till och med på sparvarna i takrännorna. Ingen mänsklig varelse, höljd i en mantel, kommer efter denna dag att lämna Paris oantastad.

— Än du själv då, min vän? återtog Déroulède. — Du tror, att du kan lämna Paris utan att igenkännas — varför då inte också drottningen?

— Därför att hon är en kvinna och har varit drottning. Hon har nerver, stackars varelse, och är sjuk både till kropp och själ. Synd om henne! Och synd om Frankrike, som ödslar en så fåfäng hämnd på en arm och ringa fiende! Kan du gripa Marie Antoinette vid axlarna, stoppa ned henne på bottnen av en kärra och stapla potatissäckar över henne? Det gjorde jag med grevinnan de Tournai och hennes dotter, ett par så styvnackade franska aristokrater, som någonsin förtjänat giljotinen för sina vanvettiga fördomar. Men kan du göra det efter med Marie Antoinette? Hon ger dig en skrapa, så att vakten hör det, och förråder i blinken både sig själv och dig, hellre än att hon släpper efter en hårsmån av sin värdighet.

— Man kan väl inte lämna henne åt hennes öde?

— Det är just där den sårbara punkten ligger, min vän. Tror du, att du behöver vädja till min lilla skaras ridderlighetskänsla? Ännu äro vi tjugu stycken, och vi sympatisera av allt hjärta med er och era vanvettiga strävanden. Den arma, arma drottningen! Men er plan är dömd att misslyckas, och vem skall sedan hjälpa er alla, om även ni göras maktlösa?

— Vi skulle lyckas, om ni hjälpte oss. Det fanns den tid, då du brukade säga med stolthet: Röda nejlikans förbund har ännu aldrig misslyckats.

— Nej — det gav sig heller aldrig in på någonting, som det inte kunde gå i land med. Men eftersom du så där tar mig på det ömma … Ja, tänka på det skall jag i alla fall.

Och han skrattade det bullrande, halvt fjolliga skratt, som kommit de kloka männen i två länder att bilda sig en alldes oriktig föreställning om hans verkliga personlighet.

[ 56 ]Déroulède gick fram till den väldiga ekpulpet, som intog en i ögonen fallande plats mitt på den ena väggen. Han öppnade den och tog fram en bunt papper.

— Vill du titta igenom det här, sade han och räckte pappersbladen åt sir Percy Blakeney.

— Vad är det för något?

— Olika förslag, som jag gjort upp, för den händelse, att min ursprungliga plan ej skulle lyckas.

— Bränn dem, min vän! sade Blakeney lakoniskt. — Har du ej ännu lärt dig den läxan att aldrig anförtro någonting åt papper?

— Jag kan inte bränna upp de här. Du förstår väl, att jag inte får tillfälle till långa samtal med Marie Antoinette. Jag måste meddela henne mina förslag skriftligen, så att hon må kunna sätta sig in i dem och inte bereda mig några obehagliga överraskningar av ren okunnighet.

— Bättre det, min vän, än papper i dessa tider. De här papperen skulle, om de hittades, skicka dig till giljotinen, och det utan både rannsakning och dom.

— Jag tar mig naturligtvis till vara, och just nu är jag höjd över alla misstankar. Det finnes för övrigt bland dessa papper en fullständig samling pass, lämpade för varje roll drottningen och hennes uppvaktande kunna bli tvungna att spela. Jag har behövt flera månader för att skaffa ihop dem, utan att någon misstanke väcktes; jag har samlat dem ett och ett i sänder, under en eller annan förvändning, och nu är jag beredd på varje eventualitet. —

Han tystnade plötsligt. Ett uttryck i vännens ansikte hade hastigt gjort honom uppmärksam.

Han vände sig om, och där på tröskeln, hållande undan det tunga dörrförhänget, stod Juliette, behagfull, leende, en smula blek. Men till det senare bar utan tvivel det fladdrande skenet från de oputsade ljusen skulden.

Så ung och flickaktig såg hon ut i sin mjuka vita musslinklänning, att det skarpa och spända uttrycket i Déroulèdes ansikte vid hennes åsyn veknade. Han hade instinktmässigt kastat papperen tillbaka in i pulpeten, men blickens flammande energi hade förbytts till outsäglig ömhet.

[ 57 ]Blakeney fixerade lugnt den unga flickan, där hon stod i dörröppningen, något förlägen och obeslutsam.

— Madame Déroulède har skickat mig, sade hon tvekande; hon säger, att det blir sent, och hon känner sig så orolig. Inte vill ni komma och lugna henne, monsieur Déroulède?

— Om ett ögonblick, mademoiselle, svarade han vänligt; min vän och jag ha just slutat vårt samtal. Får jag den äran att presentera honom? Sir Percy Blakeney, stadd på resa från England. Blakeney, detta är mademoiselle Juliette de Marny, för närvarande gäst hos min mor.