Hennes hämnd/Kapitel 09
| ← Anna Mie |
|
Angivelsen → |
IX.
Svartsjuka.
Utanför Anne Mies bostad skildes Blakeney från henne under alla de artighetsbetygelser, med vilka han skulle ha bjudit farväl åt en förnäm dam i sitt eget land.
Anne Mie öppnade med sin egen nyckel. Hon stängde ljudlöst den tunga dörren och smög sedan uppför trappan likt en tyst andeuppenbarelse.
Men däruppe, ute i gången, mötte hon Paul Déroulède.
Han hade just kommit ut ur sitt rum och var ännu fullt klädd.
— Anne Mie! utbrast han med ett så omisskännligt tonfall av fröjd, att den unga flickan med bultande hjärta stannade ett ögonblick med handen på ledstången, liksom i den förhoppningen att få höra utropet upprepas. Hon kände, att han var glad att se henne och hade varit orolig, därför att hon stannat så länge borta.
— Har du varit ängslig? frågade hon slutligen.
— Ängslig! utbrast han. — Lilla vän, jag har varit alldeles utom mig den här sista timmen, sedan jag kom underfund med, att du gått ut så sent och till på köpet ensam.
— Hur fick du veta det?
— Mademoiselle de Marny knackade på min dörr för en timme sedan. Hon hade sökt dig inne på ditt rum, och när hon inte fann dig där, letade hon överallt i huset efter dig, varefter hon till sist i sin oro kom till mig. Vi ha inte vågat säga någonting åt min mor. Jag vill inte fråga dig, var du har varit, Anne Mie, men käraste lilla vän, kom ihåg en annan gång, att Paris’ gator äro inte säkra, och att de, som hålla av dig, ängslas och sörja, när de veta dig vara i fara.
— De, som hålla av mig! — Hon blott andades fram de ohörbara orden.
— Kunde du inte ha bett mig följa med dig?
— Nej, jag ville vara ensam. Gatorna lågo så lugna som helst, och — jag önskade tala en stund med sir Percy Blakeney.
— Med Blakeney? utbrast han i gränslös förvåning. — Vad i all världen kunde du ha att säga honom?
Ovan vid allt hyckleri, som hon var, hade den unga flickan nästan mot sin egen vilja låtit undfalla sig sanningen.
— Jag trodde han skulle kunna hjälpa mig, eftersom jag var så bedrövad och villrådig.
— Och du gick till honom förr än till mig? sade Déroulède i milt förebrående ton. Han hade ännu ej övervunnit sin förvåning över ett dylikt steg av den annars så blyga och tillbakadragna unga flickan.
— Det var just för din skull jag var ängslig, och du skulle bara ha gjort narr av mig.
— Aldrig kunde det falla mig in att göra narr av dig, Anne Mie. Men varför behöver du vara ängslig för min skull?
— Därför att jag ser, hur du vandrar blint vid randen av en stor fara, och därför att jag likaledes ser, hur du hyser förtroende till dem, som du med allt skäl borde misstro.
Han rynkade pannan och bet sig i läppen för att hålla tillbaka de skarpa ord, som svävade på hans tunga.
— Hör sir Percy Blakeney till dem, som jag enligt din uppfattning borde misstro? frågade han i lätt spefull ton.
— Nej, svarade hon kort.
— Då, lilla vän, har du sannerligen ingen anledning till oro. Han är den ende av mina vänner, som du icke blivit närmare bekant med. Alla de, som omgiva mig just nu — dem vet du, att du kan lita på och hålla av, tillade han allvarligt och betydelsefullt.
Han fattade hennes hand; den darrade av undertryckt sinnesrörelse. Hon visste, att han hade anat, vad som försiggick i hennes inre, och hon blygdes nu djupt över vad hon gjort. Hon hade under de två senaste veckorna plågats av svartsjuka, men hon hade åtminstone burit sitt lidande alldeles ensam; ingen hade fått lov att röra vid såret, ty hon visste, att följden därav blir oftare löje än medlidande. Nu hade hon själv ställt så till, att två män kände hennes hemlighet. Båda voro vänligt stämda mot henne, men Déroulède tog illa upp hennes häntydningar, och sir Percy hade varit oförmögen att hjälpa henne.
Det blev med ens som om en förlåt lyftes för hennes ögon, och hon såg tingen i deras rätta ljus. Hur låga och småsinta hade ej hennes tankar varit, hur ändamålslösa hennes handlingar! Hon hade i detta ögonblick velat offra allt, som var henne kärt, om hon blott förmått utplåna ur Déroulèdes medvetande minnet av hennes svartsjuka; hon hoppades åtminstone att han ej anat hennes kärlek.
Hon sökte läsa hans tankar, men i den mörka trappförstugan, som endast skumt belystes av talgljusen i Déroulèdes rum innanför, förmådde hon ej urskilja hans ansiktsuttryck. Men handen, som höll hennes, var vänlig och varm. Hon kände, att han tyckte synd om henne, och rodnade vid tanken. Med ett hastigt »god natt» ilade hon bortåt korridoren och stängde in sig på sin kammare, äntligen ensam med sina tankar.