Hennes hämnd/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Svartsjuka
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

Angivelsen
»Min är hämnden»  →


[ 69 ]

X.
Angivelsen.

Vad gjorde under tiden Juliette?

I hennes oroliga inre rasade en kamp mellan två makter, så hätska och oförsonliga, som någonsin sönderslitit en arm människosjäl. Å ena sidan den inför Gud avlagda eden, fadern, den döde brodern — å den andra den instinktlika fasan för ett brott, den ofrivilliga tacksamhetskänslan, skräcken för att löna gott med ont …

Striden var hård, och hon höll på att duka under. Hon försökte jaga bort alla minnen, sökte glömma den hemska midnattsscenen för tio år sedan, broderns blodstänkta lik, faderns knotiga hand, som hårt höll om hennes egen, medan han besvor henne att fullgöra vad han var för gammal och svag för att själv sätta i verket.

Edens ord skallade i hennes öron:

— Inför den allsmäktige Gudens ansikte, som ser och hör mig, svär jag att —

Och hon hade högt och lydigt upprepat orden, med handen vilande emot broderns bröst och Herren Gud blickande ned på henne, ty hade hon icke själv bett honom lyssna?

— Svär jag, att jag skall uppsöka Paul Déroulède och på det sätt, som Gud skall ingiva mig, framkalla hans död, hans ofärd eller vanära, till hämnd för min älskade broders död. Måtte min broders själ förbliva i skärselden till den yttersta domens dag, om jag skulle bryta min ed, men måtte den hugnas med evig frid den dag, varpå hans död rättvist hämnas!

Det nästan tycktes henne, som om fadern och brodern stumt manande och förebrående stodo bredvid henne, där hon låg på knä och bad — o Gud, vilka brinnande böner!

I många avseenden var hon endast ett barn. Hela sin ungdom hade hon framlevat i avskildhet från världen, antingen i sällskap med den totalt nedbrutne fadern, eller, längre fram, mellan [ 70 ]ursulinerklostrets fyra väggar. Och under dessa år hade hennes själ sugit sin näring ur en religion, vars huvudsakliga beståndsdelar voro fromma drömmerier och en flammande extas — ett slags helgad vidskepelse, som tilltalade känslan och som hennes förstånd aldrig skulle ha fördristat sig till att resa sig upp emot.

Ifrån att ha varit ett ovetande barn förvandlades hon till kvinna, när denna ed lämnat hennes läppar, och med sin starkt utvecklade pliktkänsla hade hon sedermera eggat sig själv till ständig hågkomst av det värv, som pålagts henne.

Att nu undandraga sig detta värv skulle för henne vara liktydigt med en svår dödssynd.

Hon hyste endast svävande föreställningar om de lärosatser, som hennes kyrka bjöd sina trogna. Skärselden var för henne ett begrepp, som innebar ett rent andligt tillstånd, av förbidan, oro och kval. Och hon förmådde ej frigöra sig från den uppfattningen, att hennes brors själ led, därför att hans död ännu var ohämnad.

Kyrkan hade ej kommit till hennes bistånd. Ordets förkunnare voro som flyktingar spridda åt alla håll i det av krig och fientliga invasioner hotade landet. Hon hade ingen, av vilken hon kunde få hjälp och tröst. Det inåtvända och tillbakadragna liv, som hon fört inom klostermurarna, tjänade endast till att hos henne stegra känslan av edens olösliga tvång.

Och ju mera påkostande det värv, under vars börda hon suckade, tycktes henne, desto tydligare och bestämdare konturer antog det. Hon var fullt och fast övertygad om, att Gud nu efter tio år ville visa henne sättet, varpå hon skulle kräva hämnd på sin broders baneman. Han hade fört henne till detta hus, låtit henne bli ett osett öronvittne till en del av samtalet mellan Blakeney och Déroulède — och detta just vid en tidpunkt, då blotta skuggbilden av en sammansvärjning mot republiken skulle föra de obevekliga följderna i släptåg: folkmassans skymford och förolämpningar, ett brådskande skenförhör och sedan giljotinen.

Hon försökte låta bli att hata Déroulède. Hon ville döma honom kallt och opartiskt — eller snarare draga honom inför Guds höga domstol och utkräva vedergällning för det dåd, han övade för [ 71 ]tio år sedan. Hennes personliga känslor borde helt och hållet lämnas å sido.

Hur hade icke Charlotte Corday förnekat sin kvinnliga natur och blott haft målet för ögonen, när hon sökte Marat i badet och genomborrade honom med sin kniv!

Juliette blev liggande på sina knän i flera timmar. Hon hörde Anne Mie komma hem och Déroulèdes välkomnande röst i trappuppgången. Och hon kände ett styng i sitt hjärta vid tanken på de båda andra, som voro oskyldiga och ändå skulle få sin del av lidandet — madame Déroulède och den stackars ofärdiga Anne Mie. De hade ingenting ont gjort, och ändå skulle brottets följder sträcka sig även till dem …

När den nya dagen grydde, reste sig Juliette från det sömnlösa läger, där hon utkämpat sin sista strid, badade sina brännheta ögon och ansiktet med vatten, ordnade sitt hår och sin dräkt. Därefter satte hon sig ned vid bordet och började skriva.

Hon var nu som förvandlad. Den andliga krisen var överstånden, beslutet fattat. Hon skred nu utan tvekan till verket.

Hon nedskrev omsorgsfullt och med stadig stil den angivelse av medborgaren-deputeraden Paul Déroulède, som blivit ett historiskt dokument och omtalas av Frankrikes hävdatecknare.

Många äro de, som sett det i Musée Carnavalet i dess glaslåda. Dess gulnade papper och matta bläck uppenbara ingenting av den själsstrid, som föregick dess tillkomst. Den ojämna, rätt oövade stilen lämnar ett stumt och gripande vittnesbörd om en av de dystraste tragedier, som denna tidsålder av sorg och brott någonsin inrymde.

»Till de nu i Nationalkonventet församlade folkrepresentanterna!

I tron och liten på folkrepresentanten, medborgaren-deputeraden Paul Déroulède. Han är falsk och en förrädare mot republiken. Han har för avsikt och hoppas även fullfölja den — att befria förutvarande Marie Antoinette, änka efter förrädaren Louis Capet. Skynden, I folkets representanter; bevis på detta påstående, papper och planer, finnas ännu i huset hemma hos medborgaren-deputeraden Déroulède.

Dessa uppgifter lämnas av en som vet.

[ 72 ]
Faksimile af Juliette de Marnys anklagelseskrift mot medborgaren-deputeraden Paul Déroulède.

[ 73 ]I. Den 23 Fructidor.»

När brevet var färdigskrivet, genomläste hon det omsorgsfullt, företog de få små rättelser, som ännu äro synbara på det gulnade dokumentet, vek därpå samman skrivelsen, gömde den inne i vecken av sin halsduk, svepte en mörk kappa med kapuschong omkring sig och smög ljudlöst ut ur sitt rum.

Huset låg stilla och tyst. Hon ryste till, när den svala morgonluften fläktade mot hennes heta kinder — den föreföll henne som stumma vålnaders andedräkt.

Hon skyndade hastigt utför trapporna, och brådskande sköt hon undan de tunga riglarna framför dörren utåt gatan. Så gled hon ljudlöst ut.

Staden började redan röra på sig. Här var ingen tid att sova, när så mycket måste göras för den hotade republikens trygghet. Då Juliette styrde kosan mot floden, mötte hon den stora skara arbetare, som voro sysselsatta med försvarsverken.

Bakom henne i Luxembourg-trädgården och längs hela motsatta sidan av floden flammade redan ässjorna, och smederna lade sista handen vid nyss tillverkade gevär.

Juliette passerade nu vid varje steg de stora plakaten, som nitats fast vid de höga, galgliknande ställningarna och kungjorde för varje förbigående medborgare, att Frankrikes folk rest sig och gripit till vapen.

Tvärs över Place de l’Institut synes en lång rad med torgkärror, lastade med grönsaker och en smula frukt, komma långsamt knogande på väg inåt staden. De bära alla små flaggor i trikolorens färger, och en pik och en frygisk mössa kröna flaggstången allra överst.

De äro goda patrioter, dessa handelsträdgårdsmästare, som komma in dagligen för att mata Paris’ svältande pöbel med sina lätt räknade skäppor vattnig potatis och de usla, maskätna kålhuvuden, som den brodersälskande revolutionen fortfarande tillåter dem att odla.

Så här tidigt på morgonen sköter envar sina enskilda sysslor; mördandet i det allmännas tjänst tar ej vid förrän längre fram på dagen.

[ 74 ]Ännu så länge kan Juliette gå sin väg framåt oantastad; kvinnorna och barnen skynda för det mesta i riktning mot det stora läger, som slagits upp på Tuilerie-området och där förbandsmaterial, scharpi och rockar åt soldaterna tillverkas hela dagen.

Alla husens väggar bära det stora patriotiska valspråket: »Liberé, Egalité, Fraternité, sinon La Mort»; andra äro mera politiska i sina tillkännagivanden: »La République une et indivisible.»

Men uppe på Louvrens murar, det forna ståtliga konungapalatset, där le Roi Soleil höll sitt hov och kurtiserade de vackraste kvinnorna, där har den unga kraftfulla republiken uppsatt sitt senaste tillkännagivande.

Ett väldigt plakat, fastklistrat vid väggen, bär orden: »La Loi concernan les Suspects.» Under plakatet står en stor trälåda, med en smal, avlång öppning upptill.

Detta är den nyaste uppfinningen i ändamål att trygga denna enda och odelbara republiks säkerhet.

Hädanefter blir man förrädare på ett angivande ord av första bästa dagdrivare eller fiende, och liksom under den spanska inkvisitionens mest tyranniska dagar den ena hälften av nationen sattes att spionera på den andra — på samma sätt har denna trälåda med sin lilla smala öppning överst anbragts på denna plats enkom för att mottaga den ene medborgarens angivelse av den andre.

Om Juliette blott stannat en sekund för att läsa plakatet med dess kortfattade uppmaning, om hon blott givit sig tid att tänka, är det nog troligt, att hon genast vänt om och flytt från denna låda med dess skändliga ändamål som från ett vidrigt och giftigt kräldjur.

Men den långa vakan, de brinnande bönerna, de extatiska synerna av hjältemodiga martyrer hade försatt henne i ett tillstånd av bedövning. Hennes tankekraft var domnad, reflexionsförmågan slappad; hon hade blivit ett viljelöst ting, som handlade, drivet av någon främmande påverkan.

Hon drog upp brevet ur sin barm och lät det med stadig hand falla ned i lådan. Hon hörde, hur det slog emot dess botten. Nu hade det oåterkalleliga skett. Ingenting förmådde [ 75 ]göra denna handling ogjord eller rädda Paul Déroulède undan giljotinen.

Ett par smärre grupper av arbetare, som skyndade till sina verkstäder, hade sett henne släppa ned brevet i lådan. Ett par små barn stannade med fingret i munnen och stirrade med enfaldig nyfikenhet på henne; en kvinna roade sitt sällskap med en rå kvickhet, varefter alla ryckte på axlarna och gingo vidare. De, som ofta hade sin väg tvärs över denna plats, voro vana vid synen.

Trälådan med sin öppning, som liknade en bred mun, var som ett omättligt vidunder, vilket ständigt matades, men alltjämt gapade efter mera.

Sedan Juliette uträttat sitt ärende, vände hon om, och med lika snabba steg, som hon kommit, gick hon tillbaka till sitt tillfälliga hem. Ett hem för henne var det nu ej längre; hon måste genast lämna det, om möjligen redan i dag. Så mycket förstod hon, att hon ej längre kunde äta den mannens bröd, som hon hade förrått. Hon ville ej infinna sig vid frukosten, hon kunde förebära huvudvärk, och på eftermiddagen skulle Pétronelle packa ihop hennes saker.

Hon steg in i en liten butik strax bredvid och bad om ett glas mjölk och en bit bröd. Kvinnan, som serverade henne, tittade på henne med någon undran, ty Juliette såg just nu nästan ut, som om hon varit förryckt.

Hon hade upphört att lida, men hon hade ännu ej börjat tänka.