Hennes hämnd/Kapitel 08

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En varning
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

Anna Mie
Svartsjuka  →


[ 60 ]

VIII.
Anne Mie.

Samma afton, när Blakeney, höljd i sin kappa, vandrade utför Rue Ecole de Médecine för att begiva sig till sin tillfälliga bostad, kände han plötsligt en skygg hand på sin ärm.

Bredvid honom stod Anne Mie. Hennes bleka, sorgbundna ansikte blickade upp på den långa engelsmannen mellan vecken av en mörk huva, som hon tätt knutit till under hakan.

— Monsieur, sade hon blygt, tyck mig inte alltför framfusig! … Jag — ville så gärna få ett par minuters samtal med er — går det för sig?

Han blickade helt vänligt ned på den egendomliga, i förtid vissna lilla gestalten, och det energiska ansiktet veknade vid åsynen av de stackars missbildade skuldrorna, det tärda draget kring de ännu unga läpparna, det uttryck av hjälplös bönfallan, som präglade hela uppenbarelsen.

— Jag försäkrar er, mademoiselle, sade han milt, att ni gör mig helt stolt; om jag kan vara er till någon tjänst, så ber jag er [ 61 ]förfoga över mina ringa krafter. Men, tillade han, när han såg Anne Mies alltjämt rädda och förlägna uppsyn, den här gatan lämpar sig föga för enskilda samtal. Skola vi försöka finna någon bättre plats?

Paris hade ännu ej gått till vila. I dessa tider var det nästan tryggast att uppehålla sig ute på gatorna. Där voro alla mera sysselsatta, mera i rörelse, stadda på spaning efter misstänkta hus, och den ensamme vandraren fick passera ofredad.

Blakeney förde Anne Mie bortåt Luxembourg-trädgården, de forna folkförtryckarnas stora, skövlade park, där en gång den sköna Anna av Österrike och käcka musketörer lustvandrade. Det svårt ansatta Frankrike tvingar nationen att försvara republiken; La Patrie far illa fram med sina barn, pinar och förföljer dem och skickar dem mot döden, men hon är alltjämt deras moder och behöver deras vapen mot främmande fiender. England hotar norrifrån, Preussen och Österrike i öster. Amiral Hoods flagga vajar från arsenalen i Toulon.

Men republiken kämpar med förtvivlans mod. Tuillerierna och Luxembourgträdgården äro förvandlade till en arbetarestad av väldiga smedjor, och Anne Mie, som hårt håller om Blakeneys arm, kastar skrämda blickar på de flammande ässjorna och smedernas nedsotade, bistra ansikten inne i skjulen.

»Frankrikes folk, väpnat mot tyranniet!»

Stora plakat, bärande dessa upphetsande ord, äro fästa vid galgliknande ställningar och fladdra för aftonvinden, som blivit glödhet av ässjorna och masugnarna runt omkring.

Längre bort sitter en grupp äldre män nedhukad på marken; de äro sysselsatta med att göra tält, och en del kvinnor — samma rufsiga megäror, som varje dag skräna kring giljotinen — hantera nål och sax för att tillverka kläder åt soldaterna.

Soldaterna utgöras av Frankrikes samtliga befolkning — så många som äro friska och vapendugliga.

»Frankrikes folk, väpnat mot tyranniet!»

Det är deras märke, deras sinnebild. Ett av plakaten, som nyckfullt belyses av en kådfackla, fladdrar över en grupp med barn, som hålla på med att repa upp linne — mödrarnas och systrarnas linne — för att göra scharpi åt de sårade.

[ 62 ]Ljudliga förbannelser och dämpat mummel fylla den rökmättade luften.

Frankrikes folk, som väpnat sig mot tyranniet, böjer sin rygg under det grymmaste och råaste, det mest oinskränkta förtryck, som någonsin Övats mänskliga varelser emellan.

Merlins »Lag angående misstänkta» har nyligen formulerats. Hädanefter måste varje fransk medborgare vakta på sina ord, sina blickar och sina åtbörder, att de ej förefalla misstänkta. För vad — för förräderi mot republiken, mot folket? Nej, värre än så — att de ej misstänkas för att vara misstänkta av den på tronen nyss uppsatta Friheten.

Därför är bland smederna och bland grupperna av tältsömmare ett ögonblicks försumlighet eller vårdslösande av arbetet tillräckligt nog att föranleda ett kort domstolsförhör på morgonen och sedan giljotinen. Försumlighet och tröghet är högförräderi mot Republikens intressen.

Blakeney drog undan Anne Mie från skådespelet. Dessa lågande och dånande ugnar skrämde henne, han förde henne tvärs över Place S:t Michel och ned mot floden. Det var lugnare där.

— Vad människorna ha blivit förskräckliga! sade hon med en rysning. — Till och med jag kommer ihåg, hur annorlunda de brukade vara.

Husen utmed flodstränderna voro till större delen förvandlade till lasarett, i förväntan på den stora belägringen. Några hundra meter längre ned höjde sig det nya barnsjukhuset, medborgaren-deputeraden Déroulèdes gåva. Det tedde sig helt ljust, snyggt och bekvämt i jämförelse med sina tarvliga kamrater.

— Jag tror att vi göra klokast i att inte sitta ned, rådde sir Percy, och bättre vore det, om ni sloge tillbaka huvan från ert ansikte.

För egen del tycktes han ej hysa någon fruktan, och många påstodo ju också, att han var »hård». Men alltsedan amiral Hood hissat sin flagga på Toulons arsenal, fruktades engelsmännen mer än någonsin, och Röda nejlikan var mer hatad än de flesta.

— Ni önskar måhända tala med mig om Paul Déroulède, sade han vänligt, när han såg, att den unga flickan hade mycket [ 63 ]svårt för att lätta sitt hjärta. — Han är, som ni nog vet, min gode vän.

— Ja, det är därför jag gärna vill göra er en fråga, svarade hon.

— Hur lyder den?

— Vem är Juliette de Marny, och varför har hon berett sig inträde i Pauls hus?

— Har hon då gjort det med avsikt?

— Ja visst — jag såg hela uppträdet från altanen. Den gången fick jag inte intrycket att det var komedispel. Jag bara tyckte, att hon har sig dumt och huvudlöst åt. Men sedan har jag närmare tänkt efter. Hon hetsade med fullt uppsåt pöbeln ute på gatan mot sig, just i det ögonblick, som hon kom fram till herr Déroulèdes port. Det var hennes mening att vädja till hans ridderlighet, och hon ropade på hjälp, väl vetande, att han skulle komma till hennes undsättning,

Hon talade nu hastigt och i upprörd ton, i det hon lät sin skygga tillbakadragenhet fara. Sir Percy var tvungen att en smula dämpa hennes iver, vilken hade kunnat uppfattas som »misstänkt» av någon sysslolös medborgare med lust att ställa till ofog.

— Nå vidare? frågade han, ty den unga flickan hade gjort ett uppehåll, som om hon blygdes över sin egen häftighet.

— Och nu stannar hon kvar därhemma i huset, dag efter dag, fortfor Anne Mie, som nu talade lugnare, ehuru med samma allvarliga eftertryck. — Varför reser hon inte sin väg? Hon går inte säker här i Frankrike, och det vet hon. Hon tillhör den mest avskydda av alla klasser — l’ancien régime’s uppblåsta, rika aristokrater. Paul har flere gånger gjort upp planer för hennes emigrering till England. Madame Déroulède, som är en ängel, har fattat tycke för henne och skulle ogärna skiljas från henne. Men naturligtvis, det vore klokare av henne att fara, och ändå stannar hon. Varför?

— Förmodligen därför —

— Därför att hon är kär i Paul? avbröt Anne Mie häftigt. — Nej, nej, hon älskar honom inte, åtminstone … Ja, ibland vet jag inte riktigt. Det lyser till i hennes ögon, när han kommer, och hon blir orolig och håglös, när han går. Hon håller alltid längre på med sin toalett, när vi vänta honom hem till middagen, [ 64 ]tillade hon med en naivt kvinnlig vändning. — Men — om det där är kärlek, så är den kärleken underlig och självisk; det är en kärlek, som inte kommer att bli till hans bästa —

— Varför tror ni det?

— Jag vet inte, svarade Anne Mie okonstlat. — Sådant känner man.

— Känslorna kunna leda oss på villovägar, fruktar jag.

— Hur så?

— I det här fallet har er egen kärlek till Paul Déroulède gjort er blind … Ja, ni får förlåta mig, mademoiselle, det var ni, som sökte detta samtal, inte jag, och nu fruktar jag, att jag har sårat er. Och dock ville jag så gärna ni skulle förstå, hur varmt jag sympatiserar med er och hur uppriktig min önskan är att vara er till tjänst, så framt det står i min förmåga.

— Jag ämnade just bedja er om en tjänst, monsieur.

— Då ber jag, att ni helt och hållet förfogar över mig.

— Ni är Pauls vän — försök att klargöra för honom, att den där kvinnan i hans hus utgör en ständig fara för hans liv och frihet.

— Han bryr sig inte om att lyssna till mig.

— Jo bevars — den ene mannen lyssnar alltid till den andre.

— Utom i fråga om ett enda — den kvinna han älskar.

Han uttalade de sista orden i mycket mild, men mycket bestämd ton.

Det gjorde uppriktigt ont om denna stackars av naturen vanlottade unga flicka, som var dömd att bevittna den vemodigaste av mänskliga tragedier — en hägrande lyckodröm, som försvinner. Men han kände, att i denna stund skulle han bevisa henne den största väntjänsten genom att vara fullt sanningsenlig. Han visste, att Paul Déroulède skänkt sin kärlek åt Juliette de Marny; även han, liksom Anne Mie, hysste ett instinktlikt misstroende för den vackra flickan med det tysta, inbundna väsendet. Men i olikhet med den stackars ofärdiga visste han, att ingen synd, som Juliette kunde komma att begå, skulle slita hennes bild ur vännens hjärta; även om hon visade sig falsk eller till och med förrädisk, skulle hon dock behålla sitt herravälde över Déroulède.

[ 65 ]— Tror ni, att han älskar henne? frågade Anne Mie slutligen.

— Det vet jag med säkerhet han gör.

— Och hon?

— Ah — det är mer än jag kan säga … Därvidlag är er egen kvinnliga instinkt mera skarpsynt.

— Hon är falsk, säger jag er, hon bär svek i sinnet mot Paul.

— Då ha vi ingenting annat att göra än se tiden an.

— Vänta — på att det onda skall ske?

— Vaka och ge akt måste vi naturligtvis. — Men vill ni att jag ger er mitt ord på, att ingenting ont skall vederfaras Déroulède?

— Ge mig ert ord på, att ni skiljer honom från den där kvinnan!

— Nej, så långt sträcker sig inte min makt. En man sådan som Paul Déroulède älskar blott en enda gång i livet, men när han gör det, gives det ingen återvändo för honom.

Hon blev åter tyst och stod med hårt sammanprässade läppar, som om hon vore rädd för vad hon skulle kunna yttra.

Han såg, att hon var djupt besviken, och han letade efter ett medel att mildra slagets hårdhet.

— Det blir en värv att vaka över Paul, återtog han. — När er vänskap vaktar och beskyddar honom, tror jag inte, att vi behöva frukta för hans säkerhet.

— Jag skall vaka, svarade hon stilla.

Han hade småningom åter ledsagat henne tillbaka i riktning mot Rue Ecole de Médicine.

Ett plötsligt svårmod hade lägrat sig över hans stolta, äventyrstörstande själ. Hur full av sorgespel var icke denna stora stad, där allting tycktes vrida sig i oro och vända! Tyranniska lagar, överfyllda fängelser, pinliga förhör och fallande huvuden … Och nu hade han även fått en inblick i den sorg, som sargade denna unga ofärdiga flickas hjärta.

En vild, feberaktig hänförelse göt dock sin trollska glans över de scener, som dagligen utspelades på Place de la [ 66 ]Révolution. Medlen voro fasansfulla men de helgades likväl av det stora och härliga ändamålet, och man handlade som i ett slags yrsel.

Men här fanns endast den dova smärta, det tysta lidandet, ett förtvivlat, men fåfängt försök att hålla fast en svinnande lyckodröm.

Anne Mie visste nu knappast, vad hon hade hoppats, när hon sökte detta enskilda samtal med sir Percy Blakeney. Hon hade med en sista förhoppning gripit efter vad som måhända kunde bli ett medel till räddning. Nu sade henne hennes sunda förstånd, att Pauls vän hade rätt. Déroulède var en man, som aldrig skulle älska mer än en gång i sitt liv. Stackars lilla Anne Mie med sitt tysta lidande — henne hade han aldrig älskat, därtill hade han tyckt för mycket synd om henne.

Ty varför skall man påstå, att kärlek och medlidande äro närbesläktade?

Kärleken, den store och starke härskaren, som betvingar en värld och tar hänsyn varken till dygd eller seder, härkomst, hem eller trosbekânnelse — vad frågar han efter den lätta erövringen av en varelse, som söker deltagande?

Kärlek innebär jämnlikhet — nivån må nu vara hög eller låg. När kärleken sänker sig ned till medlidande, har den upphört att sväva i de fria och gränslösa rymder, den lätta och rusande luft, som från tidernas begynnelse varit dess rätta hemvist.