Hennes hämnd/Kapitel 18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Sådd och skörd
Hennes hämnd
av Emma Orczy
Översättare: Karin Jensen

Nya erfarenheter
Förvecklingar  →


[ 121 ]

XVIII.
Nya erfarenheter.

Äntligen var Juliette ensam — det vill säga jämförelsevis ensam, ty det fanns för många aristokrater, för många brottslingar och förrädare i Paris’ fängelser just nu, för att man skulle kunna [ 122 ]åvägabringa någon avskildhet för dem, som med det första skulle förhöras, dömas och avrättas.

Den unga flickan hade fått vandra fram genom Paris’ myllrande gator, följd av en larmande folkmassa, som med fröjd såg i denna fint uppfostrade unga flicka ett nytt rov, vilket snart skulle kastas i gapet på revolutionens omättliga hydra.

På senaste tiden hade de smutshöljda åskådarna av det vederstyggliga frispektaklet på Place de la Guillotine fått bevittna endast helt få av dessa särskilt lockande episoder — till exempel en elegant och förfinad dam av stora världen, med vita händer och stolt blekt ansikte, som besteg trappstegen upp till samma schavott, på vilken avrättades de värsta brottslingar och moraliskt förkomna individer.

Madame la Guillotine liknade i så måtto den katolska kyrkan, att hon öppnade sina armar — målade i blodrött, för resten — lika för alla, mördaren och tjuven, den högättade aristokraten och uslingen från rännstenen.

Men på senaste tiden hade valet av offer antagit en nästan uteslutande politisk karaktär. Girondisterna kämpade sin sista kamp på revolutionens blodiga arena. En och en föllo de, alltjämt stridande, alltjämt predikande sans och måtta, alltjämt förespående olycka och fåfängt vädjande till det folk, som de frigjort från ett slags slaveri, blott för att kasta det in under ett annat ok, vida mera omänskligt och tyranniskt.

Det fanns den tiden tolv fängelser i Paris och fyrtiotusen i Frankrike, och alla voro de överfulla. En hel armé drog landet runt för att skaffa ihop fångar. Utrymmet medgav inga enskilda celler, ej ens den mest primitiva avskildhet, och för någonting så barockt som blygsamhetskänsla fanns heller intet rum.

Män, kvinnor och barn, alla föstes de tillsamman för ett dygn eller par, och sedan kom döden och utjämnade alla små förtretligheter och plånade ut den blygselns rodnad, som den snuskiga närheten framkallat på kvinnornas kinder.

Döden jämnade ut allting, strök ut allting.

När Marie Antoinette besteg giljotinen, hade hon glömt, att hon under en tid av sex veckor faktiskt levat dag och natt i omedelbar gemenskap med en flock förfallna soldater.

[ 123 ]När Juliette vandrade fram genom gatorna mellan de båda nationalgardisterna, åtföljd av Merlin, tjöt mobben och kastade glåpord efter henne; man förolämpade och stänkte smuts på henne. En kvinna försökte mota undan soldaterna och slå henne i ansiktet. Hon släpade efter sig vid handen en blek och otvättad liten pojke.

Crache donc sur l’aristo, voyons! sade kvinnan till det stackars eländiga lilla människofröet, medan soldaterna barskt knuffade henne åt sidan. — Spotta på aristokraten!

Och barnet formade till sin skrumpna lilla mun efter moderns befallning och spottade på den vackra, okända flickan.

Soldaterna skrattade och gåvo sitt skämtlynne luft. Även Merlin glömde sin förargelse och fann påfundet lyckat.

Men Juliette hade ingenting märkt av alltsamman.

Hon vandrade liksom i en dröm. Folkmassan fanns icke till för henne; hon hörde varken förolämpningar eller skymford. Hon såg ej de ondskefulla, smutsiga ansiktena, som då och då stuckos tätt inpå henne, hon kände ej soldaternas grova händer, som lotsade fram henne genom mängden, hon hade återvänt till sin egen underbara värld, och där dvaldes hon nu ensam med den man hon älskade.

I stället för de grågula stenhusen med sina eviga deviser om broderskap och jämnlikhet stodo omkring henne härliga träd och buskar av rosor och lager, som mättade luften med sina milt berusande dofter. Ljuva röster från drömmarnas land fyllde rymden med sakta viskningar, medan högt ovan hennes huvud en molnfri himmel välvde sig över detta paradis på jorden.

Hon var lycklig — hon begärde ej mera. Hon hade räddat honom undan följderna av hennes egen blint dåraktiga handling, och nu ämnade hon låta sitt liv för hans skull.

Hennes kärlek till honom skulle han aldrig få veta; nu kände han endast hennes brott, men efter en liten tid, då hon var död och borta, skulle måhända lämnas i hans händer en sönderskuren brevportfölj och några remsor brunsvett papper, och då skulle han förstå, att hon åtminstone försökt att gottgöra.

Därför tillhörde dessa flyende minuter henne. Hon hade rätt att dröja vid minnet av den stund, då hon lyssnade till hans [ 124 ]kärleksförklaring. Hans kärlek hade gällt ett helgon, ett skimrande ideal, som steg mot stjärnorna. Se’n föll det tungt mot jorden, men han hade dock älskat det, som var hennes äkta och sanna jag.

Det låga, lumpna — det var icke hennes rätta natur. Den rysliga eden, avlagd under så dystra och högtidliga omständigheter, hade varit hennes obevekligt pockande tyrann, och hennes religion — en religion av överspändhet och falska rättesnören — hade förblindat henne och dragit henne ned till brottet.

Hon hade fördristat sig till att taga i sina egna händer den hämnd, som tillhör Gud allena, ej förmätna människor.

Att hon trots detta mött kärleken på sin väg och inhämtat dess ljuva hemligheter, var mera än hon förtjänade. Hans kyssar, som ännu brände hennes hand, var en ljuvlig gottgörelse för allt, som hon skulle komma att genomgå.

Så lät hon dem då föra henne fram bland de skränande folkmassorna, som helst skulle ha velat slita henne i stycken på fläcken.

De förde henne till Luxembourg, fordom ätten Medicis palats, den stolte »monsieurs» residens, när Le Roi Soleil förde spiran — nu ett stinkande, överfyllt fängelse.

Klockan led mot sex på eftermiddagen denna minnesvärda dag. Hon överlämnades åt fängelsets guvernör, en kortväxt, undersätsig man i svarta benkläder och en rock av luggslitet svart schagg. Han bar en smutsig röd mössa med en trefärgad rosett, som hängde ned över hans okammade hårtestar.

Han mönstrade den nya fången skarpt, när hon fördes in genom det trånga portvalvet, och mumlade därefter en hastig fråga till Merlin:

— Farlig?

— Ja, svarade Merlin lakoniskt.

— Som ni vet, äro vi förfärligt trångbodda, tillade guvernören. — Och vi önska veta, huruvida speciellt aktgivande påfordras.

— Så mycket är säkert, sade Merlin, att ni inför allmänna välfärdsutskottet står i personligt ansvar för denna fånge.

— Får hon taga emot några besök?

[ 125 ]— Visst inte — det skulle då vara, om allmänna åklagaren ger sin speciella tillåtelse.

Juliette hörde de korta orderna, som rörde hennes framtida öde.

Ingen besökande skulle få lov att råka henne… Ja, kanske att det var bäst så… Hon skulle ha varit rädd för att återse Déroulède, rädd för att läsa i hans ögon sagan om hans döda kärlek.

Hon önskade heller ingen råka. Hon hade sina minnen att tyst dröja vid — några ord, en kyss, den sista, på hennes hand, och den lidelsefulla viskning, som bröt fram över hans läppar, när han knäböjde för hennes fötter:

— Juliette!