Hennes hämnd/Kapitel 17

←  I fängelset

Hennes hämnd av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen Sådd och skörd

Nya erfarenheter  →

XVII.
Sådd och skörd.

Merlin väntade en stund i förstugan, tills han hörde bullret av den avtroppande folkmassan småningom dö bort på avstånd. Med en belåten grymtning steg han därefter ånyo uppför trapporna.

Händelserna ute på gatan hade endast tagit några minuter, och madame Déroulède och Anne Mie hade lyssnat till folkhopens larm med så mycken oro och ängslan, att de ej haft någon uppmärksamhet till övers åt Juliette.

De hade ej vågat träda ut på balkongen för att se efter, vad som egentligen stod på, och fattade därför ej vad det betydde, att dörren åt gatan för andra gången öppnades och stängdes.

Men i nästa ögonblick kommo Merlins tungt hasande fotsteg i trapporna Anne Mie att förfärad se sig om.

— Det är bara soldaterna, som komma tillbaka för att hämta mig, sade Juliette lugnt.

— För att hämta er?

— Ja, de komma för att föra bort mig. Antagligen ville de inte göra det, så länge monsieur Déroulède var kvar, för att inte —

Hon fick aldrig tid att tala till slut. Anne Mie stirrade allt jämt på henne, stel av undran och fasa, när Merlin trädde in i rummet.

I handen höll han en gul läderportfölj, söndersliten och uppfläkt vid ena ändan, jämte några stycken delvis svartbränt papper. Han gick rakt fram till Juliette och körde utan minsta hänsyn portfölj och papper i ansiktet på henne.

— Tillhör detta er? sade han barskt.

— Ja.

— Jag förmodar ni vet, var de ha hittats?

Hon nickade lugnt till svar.

Vad var det för papper, som ni brände upp?

— Kärleksbrev.

— Ni ljuger!

Hon ryckte på axlarna.

— Jag gör väl det, då, svarade hon kort.

— Vad har de här papperen varit för slag? upprepade han med en avsiktligt rå och gemen ed, som emellertid ej ägde förmågan att bringa den unga flickan ur hennes jämnvikt.

— Det har jag redan sagt er, sade hon, kärleksbrev, som jag ville bränna upp.

— Vem var er älskare? frågade han.

När hon icke svarade, pekade han utåt gatan, varifrån ropen »Déroulède! Vive Déroulède!» ännu skallade på avstånd.

— Voro breven från honom?

— Nej.

— Ni hade alltså mer än en älskare?

Han skrattade, blinkade förtroligt och tog på sig en illmarig min, som ytterligare förvred den fula fysionomien.

Han stack sitt ansikte tätt intill hennes, och hon slöt ögonen, sjuk av fasa vid beröringen med den gräsliga varelsen. Även Anne Mie hade uppgivit ett sakta rop av ömkan vid åsynen av denna stinkande och snuskige usling, som med avsiktlig oförskämdhet trängde sig så tätt inpå den stackars flickan som möjligt.

Med en rå åtbörd satte han sin kloliknande hand under hennes fina haka och tvang henne sålunda vända på huvudet och se på honom. Hon ryste vid den vidriga beröringen, men förlorade ej sin lugna fattning.

Det var i händerna på dylika hänsynslösa uslingar, som hon med vett och vilja överlämnat honom, som hon älskade. Hennes egen förnedrings mått tycktes henne nu rågat, men trots och upprorslusta sjödo inom henne.

— Du hade alltså mer än en älskare, du alltför söta unge, sade Merlin med ett skratt, som skulle ha klingat som musik i öronen på den onde. — Och så tänkte du skicka i väg den ene till giljotinen för att mera kunna gynna den andre. Var det så?

— Var det så? upprepade han, grep henne plötsligt om handleden och ruskade henne så häftigt, att hon höll på att skrika till av smärta.

— Ja, svarade hon med fast stämma.

— Vet du av, att du narrat mig hit för blankt ingenting? fortfor han i vredesmod. — Säger dig inte ditt sunda förstånd, om du har något, att medborgaren-deputeraden Déroulède inte kan sändas till giljotinen bara på en tom misstanke, va’? Visste du inte det, när du skrev ihop ditt lilla nätta angivelsebrev?

— Nej, det visste jag inte.

— Du trodde, att vi kunde arrestera honom bara därför, att han var misstänkt?

— Ja.

— Och du visste, att han var oskyldig?

— Det visste jag.

— Varför brände du upp dina kärleksbrev?

— Jag fruktade, att de skulle kunna anträffas och visas för monsieur Déroulède.

— Inte illa påhittat, ma foi! hånskrattade Merlin.

Därefter vände han sig mot de båda andra kvinnorna, som bleka och förfärade gjorde sig så små de kunde borta i andra ändan av rummet. Hela uppträdet var för dem en gåta; de visste ej, vad de skulle tänka eller tro.

De hade ej haft minsta kännedom om Déroulède planer i samband med den fångna drottningen; de visste ej, vad brev-portföljen innehållit. Men båda hade en obestämd förnimmelse utav, att den vackra hertigdottern, som stod der så lugnt inför den råe terroristen, ej var den lättfärdiga och samvetslösa varelse, som hon ville låta påskina. Men väl kunde hon vara svårt vilseledd, och kanske var hon rent av vansinnig — eller en martyr.

— Hade ni något reda på detta? frågade Merlin barskt den darrande Anne Mie.

— Nej, inte alls, svarade hon.

— Ingen har haft minsta kännedom om mina enskilda angelägenheter eller min enskilda korrespondens, sade Juliette kallt. — Det var, som ni nyss anmärkte, »inte illa påhittat.» Jag hade hoppats, att min beräkning skulle lyckas. Men jag inser nu, att medborgaren-deputeraden Déroulède är en alltför viktig person, för att han skulle kunna dragas inför domstolen blott på en löslig misstanke, och min angivelse var icke grundad på några fakta.

— Har ni inte kunnat tänka er, min fina aristokratfröken, återtog Merlin, att det skulle kunna bli obehagliga efterräkningar för den, som gäckas med allmänna välfärdsutskottet eller utan orsak anger en aktad folkrepresentant?

— Jag vet, genmälde hon lugnt, att ni, medborgare Merlin, föresatt er, att någon skall få plikta för denna dags missgrepp. Ni vågar nu inte angripa monsieur Déroulède, och därför får ni nöja er med mig.

— Nog nu med detta prat; jag har inte tid att byta ord med aristokrater, sade Merlin barskt. — Seså, bråka inte, utan följ lugnt med karlarna. Motstånd bara förvärrar er sak.

— Jag är fullt redo att följa er. Får jag säga ett par ord till mina vänner, innan jag går härifrån?

— Nej.

— Jag kanske aldrig mera får tala med dem.

— När jag har sagt nej, så är det nej. Seså, framåt marsch! Jag har redan slösat bort alldeles för mycket tid.

Juliettes stolthet förbjöd henne att upprepa sin bön. Hon hade hoppats på tillfälle att med ett par ord stämma madame Déroulède och Anne Mie en liten smula försonligt. Hon visste ej, huruvida de trodde på den bedrövliga osanning, som hon sagt Merlin, men hon var övertygad om, att de naturligtvis ansågo henne vara den, som genom sitt svek dragit all denna ofärd över huset.

Men dessa få och dock kanske tillfyllestgörande ord skulle aldrig få uttalas. Hon nödgades gå bort att möta, säkert sin rannsakning, troligen sin död, i skuggan av det svarta och hemska moln, vari hon svept sig själv och sina handlingar.

Hon vände sig stilla om och gick mot dörren, där de båda männen redan stodo och väntade på henne.

Då fick Anne Mie en plötslig ingivelse, helt visst sänd av hennes goda ängel. Den ofärdiga flickan stod ansikte mot ansikte med en psykologisk gåta, vida höjd över hennes fattningsförmåga, men hon kände dock, att här förelåg en gåta. Någonting i Juliettes ansikte hade redan kommit henne att bittert ångra sitt handlingssätt emot henne, och när nu denna vackra och förfinade unga kvinna stod i begrepp att lämna detta skyddande hem för att överlämnas åt den grymma offentligheten och åt den ohyggliga revolutionsdomstolens marter, svämmade hennes hjärta över av gränslöst medlidande.

Innan Merlin och hans karlar hunno hindra det, hade hon sprungit fram till Juliette, fattat hennes hand, som hängde ned kall och slapp, och kysste den ömt.

Juliette tycktes vakna upp liksom ur en mardröm. Hon såg ned på Anne Mie med ett uttryck av hoppfullhet, nästan glädje, och viskade:

— Det var en ed — jag svor den åt min far och min dödade bror. Säg honom det!

Anne Mie kunde blott nicka. Tala förmådde hon ej, ty tårarna höllo på att kväva henne.

— Men jag skall gottgöra det — med mitt liv. Säg honom det! bad Juliette.

— Packa sig undan hon, puckelrygg, så vida hon inte vill göra sällskap, röt Merlin.

— Förlåt mig! sade Anne Mie mellan tårarna.

Karlarna skuffade henne rått åt sidan. Men vid dörren vände sig Juliette om ännu en gång och sade:

— Pétronelle — ack, tag vård om henne!

Med fasta steg följde hon därefter soldaterna ut ur rummet.

Dörren åt gatan öppnades och slog genast igen med en tung skräll. Huset vid Rue École de Médecine låg åter tyst och mycket öde.