Hennes hämnd/Kapitel 19
← Nya erfarenheter |
|
På »Enögda hästen» → |
XIX.
Förvecklingar.
Medborgaren-deputeraden hade undergått enskilt förhör inför allmänna välfärdsutskottet och därefter fått lov att tills vidare vistas på fri fot.
De korta förhandlingarna hade varit av alldeles privat natur; pariserbefolkningen borde ännu ej veta, att skymten av en misstanke fallit på dess utkorade gunstling. När han besvarat alla de frågor, som riktats till honom, och Merlin, som nyss återvänt från sitt ärende till Luxembourgfängelset, avlagt sin rapport angående husvisitationen hemma hos medborgaren-deputeraden, underrättades den senare helt kort och knappt om att republiken för ögonblicket icke hade någon orsak att beklaga sig över honom.
Men han visste mycket väl, vad detta innebar. Han skulle hädanefter stå under misstänksam uppsikt och ständigt bevakas, liksom råttan av katten. Och man skulle störta sig över honom i samma ögonblick, som man ansåg tiden vara inne för hans fall. Och då skulle detta bli ohjälpligt och oåterkalleligt.
Det oundvikliga sjunkandet av hans popularitet skulle följas av skarpa, intresserade blickar och med sin kännedom av människor och karaktärer visste Déroulède fullväl, att folkgunsten förr eller senare, likt alla barn av stunden, skulle flyttas över på någon »värdigare».
Men till dess, under det korta andrum, som hans fiender skulle unna honom, måste all hans omtanke gå ut på att skaffa modern och Anne Mie välbehållna ut ur landet.
Och sedan — —
Han tänkte på henne och undrade, hur egentligen allt sammans var möjligt … Medan han med brådskande steg vandrade över den smala spången och nådde flodens andra sida, trängde sig, minnet av de senaste händelserna på honom med förnyad styrka.
Hans hjärta sved vid tanken på hennes hyckleri och dubbelhet. Det var så förfärande lumpet alltsamman. Han försökte tänka efter, om han någonsin tillfogat henne någon oförrätt — han undrade, om hon älskade någon annan och önskade röja honom själv ur vägen … Han visste ej, vad han skulle gripa till för långsökt bevekelsegrund för att finna lösningen på denna marterande gåta.
Men han hade ju varit så ödmjuk, så anspråkslös i sin kärlek. Ingenting hade han begärt för egen del, han hade varit lycklig, blott han vetat henne i sin närhet.
Varför hade hon handlat så som hon gjort?
Var det för att efter alla dessa långa år hämnas broderns död? … Det var den enda förklaring han kunde finna.
Han visste ingenting om den ed, fadern avtvungit henne, och hade naturligtvis aldrig hört ett ord av den dystra sagan om den unga känsliga och överspända flickan, som i en hemsk stund ställts emellan den döde brodern och den svagsinte fadern. Om han över huvud tog den möjligheten i betraktande, såg han däri endast ett utslag av vanlig, tarvlig hämndkänsla, och själv visste han med sig, att han mycket mot sin vilja blivit orsak till den unge hertigens död.
Och hur han hade älskat henne!
Nu hade hon fallit så djupt, att han ej skymtade någon väg eller stig, som ledde till de kyliga, dimsvepta nejder, dit hennes gåtfulla väsen tycktes hänvisa henne.
Inne i sin förstuga mottogs han av den gråtande Anne Mie.
— Hon är borta, snyftade den unga flickan. — Jag känner det alldeles som om jag mördat henne.
— Borta? Vem? Vart? frågade Déroulède häftigt, gripen av en kall skräck.
— Juliette är borta, svarade Anne Mie. — De otäcka soldaterna togo henne med sig.
— När?
— Strax efter det du gått. Den där ryslige Merlin hittade en del förbrända papper i asklådan i hennes rum —
— Förbrända papper?
— Ja, och likaså en sönderskuren portfölj.
— Store Gud!
— Hon sade, att det var kärleksbrev, som hon hade bränt upp, för att inte du skulle få se dem.
— Sade hon det? Anne Mie, Anne Mie, är du riktigt säker?
Det var alltsamman så gräsligt, och ingenting förstod han. Hans hjärna, som annars arbetade så snabbt och säkert, förmådde härvidlag intet.
— Ja, alldeles säker är jag, svarade Anne Mie, vars tårar alltjämt runno. — Och den där gemene Merlin sade sådana fräcka saker … Men han höll fast vid sitt påstående, att hon hade — en älskare till. O, Paul, jag är säker på, att det inte är sant. Jag hatade henne därför att — därför att du höll av henne så mycket, och jag misstrodde henne, men jag kan inte tro, att hon var så lumpen som så.
— Nej, nej, barn, sade han med tonlös stämma, det var hon säkert inte … Berätta mera för mig om vad hon sade.
— Hon sade mycket litet för resten. Men Merlin frågade henne, om hon hade angivit dig för att skaffa dig ur vägen. Han kastade fram en antydan om att — att
— Att också jag var hennes älskare?
— Ja, viskade Anne Mie.
Hon ville knappast se på honom, olyckan hade gjort hans ansikte så härjat och hårt.
— Och hon lät honom säga allt detta? frågade han slutligen.
— Ja. Och hon följde honom utan en invändning, när Merlin sade, att hon skulle få svara inför allmänna välfärdsutskottet, därför att hon narrat folkrepresentanterna.
— Det kommer att kosta hennes liv, mumlade Déroulède. Och mitt, tillade han med knappt hörbar röst.
Anne Mie hörde ej på honom; hennes ömma hjärta var uppfyllt av ett stort, ett överväldigande medlidande för Juliette och för Paul.
— Innan de förde bort henne, återtog hon, i det hon lade sina tunna, magra händer på hans arm, sprang jag till henne och sade henne farväl. Soldaterna knuffade undan mig, men jag lyckades kyssa henne — och då viskade hon några ord till mig.
— Vad för ord?
— »Det var en ed», sade hon. »Jag svor den åt min far och åt min dödade bror. Säg honom det!» upprepade Anne Mie långsamt.
En ed!
Nu började han förstå … Han betogs av outsägligt medlidande. Hur hennes stackars själ måste ha lidit, sliten mellan å ena sidan medvetandet om det goda och det rätta, å den andra skräcken för att begå mened.
Hon hade valt att med sitt eget liv gälda förräderiet mot honom och hans familj. Hon kom att ställas inför en domstol, som ofelbart skulle dömma henne till döden. O, sorg och elände utan gräns!
Men älskat honom hade hon aldrig!
Det var den värst stingande törntaggen — den sargade värre än den hycklande dubbelheten och sveket.
Aldrig förrän nu, då hon var oåterkalleligen förlorad, hade Déroulède förstått, hur mäktigt bärande hans förhoppningar varit och hur de blivit till en hörnsten i hans tillvaro. Hur han bidat dag efter dag på en blick ur hennes ögon, ett ord från hennes läppar, som gav löfte om, att han en dag skulle finna genkärlek …
Och stundom, när hennes vackra ansikte lyst upp vid hans åsyn, när hon log en hälsning mot honom, då han återvände från sitt arbete, när hon blickade på honom med stolthet och beundran från åhörarnas bänk under nationalkonventets sammanträden — då hade han börjat hoppas, tro och drömma.
Och det hade alltsamman varit tomt sken och bländverk .. En täckmantel, avsedd att dölja den strid, som rasade i hennes själ. Hon älskade honom ej, därpå var han säker. På mäns sätt stod han oförstående inför den gåta, som brytt människor alltifrån tidernas början — en kvinnas hjärta.
De sällsamma, sig ständigt upprepande motsägelser, som bilda en lättrörd och impulsiv kvinnas innersta väsen, voro alldeles obegripliga för honom. Juliette hade förrått honom för att tillfredsställa sin egen rättskänsla; med sin ed som drivfjäder hade hon offrat honom åt sin hämnd. Följaktligen kunde hon ej älska honom.
Det var ett fullt logiskt och följdriktigt resonnemang, och understött av hans egen bristande självtillit och oerfarenhet beträffande kvinnor tycktes det honom omöjligt att kullkasta.
För en man av Paul Déroulèdes skaplynne, en intelligent handlingens man, var tanken på att förråda den älskade, föreställningen, att kärlek och hat kunde vara oupplösligt mängda med varandra, absolut främmande. Han hade aldrig hatat vad han älskade eller älskat vad han hatade. En mans känslor på detta område äro så oändligt mycket mindre sammansatta.
Skulle en man förråda sin vän? Aldrig i världen. Han skulle kunna förråda sin fiende, den varelse han avskydde, vars fall skulle förorsaka honom glädje. Men en vän? Blotta tanken var motbjudande och stred mot alla sunda och normala begrepp.
Juliettes hjältemodiga försök att rädda honom, då hon slutligen insåg det förfärliga dåd hon begått, tillskrev han en av dessa ädla impulser, som han visste hennes natur vara i stånd till, och han lutade för övrigt åt den uppfattningen, att hon handlat så som hon gjort snarare för madame Déroulèdes och Anne Mies skull än för hans egen.
Därför — vad värde hade livet för honom numera? Hon var för alltid förlorad för honom, antingen han lyckades rädda henne undan giljotinen eller ej. Han hade blott liten förhoppning om att kunna rädda henne, men han ville ej vandra livet fram med den känslan, att han hade henne att tacka för sitt liv.
När Anne Mie såg honom försjunka i djupa tankar, hade hon sakta avlägsnat sig. Hennes instinkt sade henne, att Paul Déroulèdes första åtgärd skulle gå ut på att bringa modern i säkerhet utom Frankrikes gränser, medan det ännu var tid.
Utan att invänta närmare instruktioner började hon därför samma afton packa sina egna och madame Déroulèdes tillhörigheter.
I sitt hjärta bar hon ej längre något agg till Juliette. Där Paul Déroulèdes förstånd stod stilla, hade Anne Mies begrepp redan börjat klarna. Hon var nu fullt och fast övertygad om, att ingenting kunde rädda Juliette från döden, och hon erfor en djup och innerlig ömhetskänsla för denna kvinna, vilken hon förut betraktat som fiende och rival.
Även hon hade under dessa korta dagar lärt sig inse, att Gud allena tillhör hämnden.