Historien om de svarta hönsen

HISTORIEN OM DE SVARTA HÖNSEN.

Sedemålning ur det odiktade lifvet

af

EDVARD FLYGARE och EMILIE FLYGARE-CARLÉN.

[ 311 ]

1. Hvad stjernorna sågo och hvad månen hörde.

Septemberaftonen hade lidit fram emot midnatt.

En ung man och en ung qvinna vandrade arm i arm utefter gatan och stannade vid ingången till hennes hem. De voro trolofvade. Med en fästmans rättighet hade han följt sitt hjertas utkorade, och invid porten skildes de nu utan ett ord, blott med en kall och tvungen afskedshelsning.

Sedan fästmön med hastiga och ojemna steg, förrådande ett upprördt sinne, försvunnit uppför trapporna, stod den unge mannen ännu qvar. Kanske väntade han att hans trolofvade skulle återkomma, kanske begärde han icke mer än ett halft ord för att sjelf undergå en önskad förvandling — men hvad helst han väntade och begärde, förblef allt tyst, dödt och kallt.

Långsamt — tydligen ovilligt — gick han tillbaka, men för hvarje steg han kom närmare den bro, som de tillsammans nyss passerat, blefvo dessa steg spänstigare, kraftfullare och slutligen erhöllo de en viss hårdhet, som gaf en sträf klang i träbrons botten.

Hunnen till midten af denna promenadplats, som just icke var så kort — ty bron gick öfver en bred å — lutade han sig tankfull ned mot barrieren och betraktade först det klara blå vattnet, i hvilket skummet från ett fall vid qvarnen högre upp nedstörtade och yrde omkring, och sedan himlens blå fäste, der stjernorna sutto så sköna och glänsande, med sina millioner [ 312 ]ögon blickande ned på jordens dårskaper och lumpenheter.

Allt var tyst, och om några steg genljödo på ömse sidor om bron, bortdogo de i forsens brusande dån.

Den unge mannen kastade sin blick åt den lilla stadens båda sidor, och då han tyckte sig vara fullkomligt ensam, höjde han sin panna modigt upp, och stjernorna sågo då ett ansigte, hvilket bar en ovedersäglig prägel af lidande, tvifvel, oro och obeslutsamhet, och dessutom sågo de huru stora tårar rullade nedför de manliga kinderna, tårar, som kommo så omedvetet att den, som fällde dem, sjelf icke syntes gifva akt derpå.

Det var en egendomlig kontrast mellan denna naturligt fria rörelse, der hvarje band brustit, och den person, som deråt öfverlemnat sig. Då man betraktade hans kroppställning, gestalt och utseende, såg man prägladt på hvarje särskilt parti en djerf och vårdslös sjelfständighet, och ett drag öfver munnen bevisade att hån och retlighet icke voro främmande beståndsdelar i hans själ.

Emellertid förrådde läpparna ej ett ord af hans tankar och känslor, men den strålande Venus-stjernan såg dem fullkomligt klart. Hon såg att det i hjertat fanns en kärlek, som fördömde sig sjelf, som ville slita sig lös från en framtid full af anadt elände, men att der fanns en af samma kärlek bestucken falsk hederskänsla, hvilken oupphörligt lade sig emellan, förklarande att det vore fegt, ja nedrigt af en man att bryta med en qvinna, som älskade honom, blott för . . . för några egensinniga nycker och fruntimmers-barnsligheter. Var det väl för en man att låta pina sig af dylikt? Hvartill egde han då kraft, lugn och vilja?

Snart hade vinden fläktat bort tårarna. Denna natts ömkliga vekhet skulle blifva endast ett minne. Bäst vore dock, om den icke blefve ens detta, ty godt är att ej hafva några ömkligheter att minnas.

den gamla födelsestaden och hemta den stackars ensamma modern till sig.

Hon finge ej längre, hette det, multna i ruinerna. Hennes hjerta finge ej upphöra att slå, innan det känt något tecken af kärlek och glädje. Sonhustrun skulle lära henne båda delarne. Och sonen ville visa att hans kärlek, om den än varit tvingad att tiga, dock alltid, jemte det innerligaste medlidande, lefvat på botten af hans hjerta.

— Må de komma! ropade Joachima . . . och moderskänslan böljade genom den ånyo lefvande själen . . . Min trötta dag har slutat. Morgonen har uppgått . . . . . .

Den aftonen blef farmors bibel efter mångårig hvila åter öppnad. Nu förstod Joachima dess gudomliga språk. Nu trodde hon, men med en innerlig suck sade hon, då den åter tillslöts:

— Salige äro de, som icke se och dock tro . . . Aldrig, aldrig mera kan jag tvifla.

Samma vecka började det rustas i det gamla huset.

Sorgens tunga dam sopades bort, och glädjens helgonskimmer lyste än en gång fram . . . . . . . . . . .

Men här stanna vi, tilläggande blott detta:

Son och sonhustru kommo. Och efter ett sista besök, ett jubelbesök vid den lilla vrån bakom kyrkan, följde Joachima, som tycktes hafva afkastat all tyngd, de nu älskade barnen, och hon föresatte sig dyrt att bli en lika värdig farmor som hennes sons varit. För öfrigt såg hon i denna flyttning ett nytt bevis på Guds nåd och hennes egen fullständiga lefnadsförändring.

Först flera år härefter fick Ellika ett bref, som förtäljde att fru Joachima under en ljuf och glad frid inslumrat vid det fordna brödrarikets strand.