Hjertats Dikt

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 17 ]

HJERTATS DIKT.

Oändlighetens Barn! hvem kan förklara
Din gåtas ord? När känslan i ditt bröst
Sitt guda-ursprung lärt att uppenbara
I viljans renhet, i det godas röst,
Då klarnar tidigt för ditt längtansöga
En strimma af ditt hemland i det höga,
Och från den verld, der du ett svar begär,
Hvar glädjens dröm ett himmelskt budskap är.

Ungdomshjerta! fläta kransen
Af din lefnads blomstervår.
Stunderna i glada dansen
Flyga bort i Helios’ spår.
Dock — må deras fröjd förblända,
Och din phantasi fullända
Taflan, der hvar bild du ser,
Du din inre skönhet ger.

Der måla sig de ljusa underlanden,
Dit Kärleken med Psyche flyktad är,
Och Tankan, en Zephir, dig re’n till stranden
Af blomsterön i vakna drömmar bär.
Hvad milda flägtar kring din luftfärd susa,
Att hvarje andedrag med fröjd berusa,
När hoppets sylph ditt lif, i hvar minut,
En saga lik, idylliskt smyckar ut!

Lyssna, lyssna! Englavakten
Från de flydda barndomsår
Sjunger än för dig, och takten
Sällt till melodin du slår:

[ 18 ]

Renare, än vestanvinden
Nyfödd ros med vingen rör,
Oskuldsanden öfver kinden
Sina blyga blommor strör.

I hjertats fibrer, liksom strängar, stämda
Af Skaparns hand, hvad saligt välljud hörs!
Ej äro tonerna med ord benämnda,
Ty himlens språk ej uppå jorden förs;
Men vingade, som vårens fjäril, flyga
Ljusalferna ur bojans band; att smyga
Sig i en funnen syskonblommas famn,
Elysiskt hviskande förbundets namn.

Svärma, svärma! Du har funnit
Edens första tusenskön,
Och med kronan, som upprunnit
Vid Cherubers morgonbön,
Sväfva, ofvan molnen buren!
I ungdomlighet naturen
Ett symboliskt språk dig lär:
Lifvets poesi det är.

O, Kärlek, själarnas förklaring! brinner
En evig sol ej för din tjusningsblick?
För dig den hotande Cherub försvinner,
Som vård om salighetens himmel fick.
Är jorden ock för arm, att flamman nära,
Väl dig! du dock betydelsen fått lära
Af lifvets dröm: — förklingande, en gång
Du hört ett anslag af Seraphers sång!

Klaga, klaga! Näktergalen
Helst i lundens skymning bor:

[ 19 ]

Liksom han, de tysta qvalen
Du åt hoppets rymd förtror.
Så af tårar, bittra, sälla,
Skall det godas helgonkälla
Springa opp, — der minnet ser
Hvarje bleknad bild, och ler.

I sorgens natt, när moln din sol betäcker,
Djupt i ditt inre dina blickar bär:
Hvem vet, hur’ långt sig malmens ådra sträcker,
Förr än han sjelf i bergets schakt det lär?
Du ande i mitt bröst! en skatt du hyser,
Som, likt Aladdins lampa, dunkelt lyser,
Men trollar fram, när lyckans hjul står still,
En underverld, som ej hör jorden till.

Nalkas, nalkas! Gud derinne
Bor, och tempeldômen är
I ditt brösthvalf, om ditt sinne
Ärar Herrens afbild der.
Klara stjernor, än ej kända,
Gå, vid bönens offer tända,
Upp för dig: vid deras sken
Dagas hoppets morgon re’n.

Är hjelten, som en segerfest bebådar,
Mer säll än du, när vunnen är en strid
Inom dig sjelf? Den blick, dig genomskådar,
Dig öfvergjuter med sin himlafrid.
Osynlig är din genius tillstädes:
Med dig han gråter och med dig han glädes:
Din är hans kyss, när morgonsoln uppgår,
Din är hans blick i aftondaggens tår

[ 20 ]


Längta, längta! Trons insegel
Bryts på grafvens tysta mund.
Dunklare i flodens spegel
Gjuts hvar bild i qvällens stund.
När din sol åt vestern skridit,
Dock ej fåfängt här du lidit,
Om i fadershemmet då
Sist du vågar klappa på.

Du blodskrift i hvart bröst, som Mästarn gifvit
Sin lärling, då till okänd ort han for: —
I känslan Han sitt Evangelium skrifvit,
Åt samvetsrösten varnande förtror
Han Lagens taflor. Vexlande än ljuder
Du, æolsharpan lik, än skräckfullt bjuder,
En thordöns stämma, som förkunna vet,
Att Mästarns valspråk heter: evighet.

Väl, när sist du öfverlåter
Skriften, om den läslig är!
Offereld, till himlen åter
Flyg, och altaret förtär!
Jorden ej din syn begränse,
Och med hvita vingar glänse
Engeln, i sin helga skrud,
Som bär flamman hem till Gud!