I Hamburg, en gammal bokhållares minnen/Kapitel 2

←  I. I Alster-Paviljongen och på kontoret

I Hamburg, en gammal bokhållares minnen av Claës Lundin II. En förtröstansfull ungdom

III. En debut i verldsmarknaden  →

II.
En förtröstansfull ungdom.

Gustaf Blom var, för åtskilliga decennier sedan, en förhoppningsfull student. Han läste flitigt — emellanåt. Då och då lefde han glad med de glada uti en vänfast kamratkrets. För det mesta drömde han vackra drömmar om framtida storverk. Han låg på sin soffa med tobakspipan mellan adertonåriga läppar och bygde luftslott i de täta tobaksmolnen. Det var onekligen hans käraste sysselsättning, och i sådana studier hade han hunnit ganska långt innan han blef tjugo år och skulle med allvar tänka på sin embetsexamen.

Gustaf Blom var en svärmisk ungdom. Det han svärmade för var det sköna, sanna och goda, som han ville förverkliga på jorden. Han behöfde icke hafva någon mindre uppgift. Huru förverkligandet skulle försiggå, hade han icke gjort upp för sig. Idealet hägrade för honom alltid, om också alltid något oklart; men han skulle väl en gång komma på det klara med det, tyckte han.

Så tog han sin embetsexamen, ty det låg dunkelt för honom, att embetsman måste han vara för att förverkliga sina drömmar. Hvad skulle han för öfrigt blifva? För militärväsendet kände han ingen håg. Då för tiden funnos inga jernvägar i Sverige, och till andra praktiska yrken kunde en den tidens student omöjligt vända sig. Att stanna i Upsala såsom lärd vore ej heller så lockande, och dessutom tog det så mycken tid att blifva lärd. Det går så mycken tid bort i onödan, brukade Gustaf Blom säga, om någon uppmanade honom att taga filosofiska graden. Alltså tog han sin embetsexamen, som just icke tog bort så mycken tid från framtidsdrömmarne. Då han lemnade Upsala och från ångbåtens däck nickade sitt farväl åt domkyrkan, slottet och »Förderfvet», sved det i hjertat på honom, åtminstone för en stund, ty då kände han att den egentliga ungdomstiden verkligen var förbi. Den låg qvar der borta bakom Ågatans lummiga träd, och den skulle aldrig skynda efter honom eller ila före honom till nya ställen. Men så mycket närmare hade han ju då till förhoppningarnes realiserande. Och han förde med sig kolossala förhoppningar af allahanda slag.

Det var också ungefär det enda han egde. Sjelf ansåg han sig naturligtvis ofantligt rik, så mycket mer som han hade nära femtio riksdaler i kontanter, samma dag han skref in sig i »finansen», och den summan räckte nästan ända till dess han hunnit skrifva in sig i tio andra verk. Då var han välbestäld »kunglig sekter» utan en enda skilling i fickan. Hans föräldrar voro döda och af slägtingar hade han ingen enda, så vidt han kunde veta. Det är en gammal historia, en mycket gammal, vid hvilken vi icke behöfva uppehålla oss, och den upprepas kanske i dag likaväl som för tjugo, trettio och femtio år sedan.

Kunglig sekreter Blom var en ganska hygglig ung man, sade de unga flickorna och de unga flickornas mödrar äfven; men om någon af de förstnämnda skulle kommit på den idén, att tycka om den unge hygglige mannen, kunde ingen af de sistnämnda falla på den tanken, att han vore af sådant träslag, hvaraf man plägar göra mågar. Det skall vara solidare vara.

Gustaf Blom var för öfrigt nog lycklig eller olycklig att icke blifva kär på fullt allvar. Han tyckte om alla unga flickor, med hvilka han kom i sällskap, och voro de ej blott unga, utan äfven vackra, så tyckte han ännu mycket mer om dem; men någon riktigt ordentlig kärlek, några giftermålsprodromer kände han aldrig. Det hade också egentligen varit alltför prosaiskt för Gustaf Blom, som var en poetisk natur och blott sökte idealet. Gustaf Blom ville dessutom vara sin egen lyckas smed, och på samma gång skulle han smida lyckan åt millioner medmenniskor.

Man måste väl snart bemärka mig i »finansen», tänkte Gustaf Blom sedan han tjenstgjort ett par månader derstädes. Det var ingen vanlig fåfänga, ingen lumpen narraktighet, som ingaf honom den tanken. Han var sjelf fast öfvertygad om att hans goda vilja och möjligtvis äfven hans förmåga, ty äfven den var god, skulle genast göra honom bemärkt.

— Kunglig sektern är fan så flitig i »finansen», — sade en äldre man, sjelf tjenstgörande i samma departement, en afton åt Gustaf Blom, då de sammanträffade på värdshuset »Lyktan» vid Riddarhustorget.

— Ja! — svarade Blom med ett uttryck af fast öfvertygelse. — Det är jag och det har jag nu hållit på med i flera månader.

— Nå nå, det svalnar väl snart, — anmärkte den äldre kamraten. — Det var så med mig också i början. Nu har jag varit tjugo år snart i departementet och har ännu ej mer än första gradens tjenst. Tro mig, kunglig sekter ... men får jag ej bjuda på ett spetsglas madeira? ... Charlotte, två glas madeira! ... De ha icke så dum madeira på »Lyktan», men på »Malmens» börjar det blifva klent med den varan ... Kanske jag får lof att proponera det vi lägga bort titlarna? Mjukaste tjenare, min gode bror! Mitt namn är ju kändt?

Gustaf Blom tackade och drack, skakade hand med sin nye bror och fann sig mycket smickrad öfver detta prof på välvilja och uppmärksamhet från en äldre kamrats sida.

— Men hvad menar bror med, att fliten skulle snart svalna? — frågade Blom för att återknyta samtalet och ej så litet förvånad, möjligtvis äfven förnärmad öfver det der uttrycket.

— Jo, hvar var jag nu? — återtog den äldre. — Jaså, jag talade om »finansen», och det kan för öfrigt gälla alla embetsverk i Sverige. Man tröttnar, när man icke finner någon uppmuntran och när man i så orimligt långa år får gå lönlös. Jag var flitig af sjelfva tusan kanske ett helt år, men då såg jag att det icke skulle hjelpa och sedan har jag låtit dagen komma och gå utan mycket hufvudbry och utan ansträngning. Hvarför skulle man anstränga sig i statens tjenst? Liten inkomst ger den oss, men så gifva vi den ej heller stort arbete. Gåfvor och gengåfvor underhålla vänskapen. Det skall bror Blom lära sig. Och derför är det min princip, att göra så litet som möjligt åt den som betalar dåligt.

— Det var en lumpen lära, ursäkta uttrycket! — utropade Gustaf Blom, som icke kunde sympatisera med kamraten.

— Lumpen eller icke, så är den dock den enda riktiga, — vidhöll den andre. — Vänta tjugo år, får väl bror se.

— Nej, jag tänker inte vänta så länge! Det är blott den fege som väntar och låter sig nöja. Den käcke tar landet med storm.

Och dermed skyndade Gustaf Blom ur rummet, helt knapphändigt nickande åt sin nye bror.

— Kantänka, unge titanen! — ropade efter honom den gamle kopisten och beställde ännu ett glas madeira för att trösta sig öfver långsamheten i »finansen» eller kanske i harmen öfver att hafva förspillt sina goda råd på ett så otacksamt föremål, som ett ungt brushufvud.

— Det är en stackare, — tänkte den förtröstansfulle unge mannen, när han vandrade öfver Riddarhustorget för att begifva sig till sin vindskammare vid Vesterlånggatan. — Sådana der ömkliga figurer hafva ingen annan att förebrå, än sig sjelfva, då de icke vinna framgång. Min nya bror står väl qvar ännu som kopist, när jag redan länge varit ... ja, hvad?

— Ja, hvilken plats skall jag egentligen innehafva för att kunna uträtta något, för att sprida upplysning till alla och välstånd till många och sjelf kunna njuta lifvet så som det bör njutas i fullt och rikt mått, omgifven af konstens storverk, ösande ur intelligensens outtömliga skatter, med aldrig sinande källor till höga och ädla nöjen, för tillfredsställandet af en förfinad smak?

Det var en fråga, som kunglig sekreter Blom började allt oftare upprepa för sig, när han satt ensam, fyra trappor upp vid Vesterlånggatan, uti ett litet och mycket tarfligt rum, men som han ända dittills möblerat med sin för en sådan sysselsättning aldrig förlägna fantasi.

Att mödosamt arbeta sig fram till målet, kämpande utan återvändo för att vinna terräng, tum för tum, var icke i Gustaf Bloms smak. Han skulle vinna allt på en gång. Tålamod var just ej heller någon af hans dygder. Han egnade sig visserligen med mycken flit åt sin sysselsättning inom departementet, men belöningen derför fordrade han genast och då den icke straxt utföll, fann han det högst besynnerligt. Icke ville han vänta till dess han blef gammal och slö. Nej, hvad som skall uträttas, bör uträttas i ungdomen, tänkte Gustaf Blom, då han på middagstiden begaf sig upp i kansliet eller då han på eftermiddagen for ut till Blå Porten.

Gustaf Blom for vanligtvis hvarje eftermiddag, så länge sommaren räckte, ut till Blå Porten, med undantag af de eftermiddagar, då han begaf sig till Djurgårdsbrunn eller någon gång till Stallmästargården. Han var visst icke älskare af värdshuslif i ordets egentliga bemärkelse; men han tyckte om Guds fria natur, isynnerhet på Djurgården och i sällskap med några glada vänner. Hvad skulle han dessutom göra på hela eftermiddagen?

— Det måste vara förskräckligt att arbeta på eftermiddagarna, — brukade den unge kunglige sekretern säga till de andra unga kungliga sekreterarne, när de sträckte sig på en trädgårdssoffa utanför Blå Porten eller foro i roddarbåt till Djurgårdsbrunn. — Tänk er, att det gifves personer nog träaktiga att låta stänga in sig uti ett litet, mörkt och på allt sätt otrefligt kontorskyffe på en sådan herrlig Guds sommardags eftermiddag! Jag begriper icke huru de menniskorna äro beskaffade. Att tycka mer om siffror och vexlar och tråkiga affärer, än om sol och gröna träd och ett gladt skämt! Jag beklagar de der affärsmännen, men Gud vet om jag icke på samma gång föraktar dem. Fy tusan, sådana penningmenniskor och schackrare i gross!

— Ja, men det är handeln, som beherrskar verlden, — invände en gång någon af kamraterna.

— Tror du det? — svarade Gustaf Blom med en föraktlig min, men efter en stund tillade han något betänksamt: — Hm! Det der ordet tål kanske att fundera på.

Han umgicks i ett par af de rikaste grosshandelshusen i Stockholm och när han, efter en präktig souper i någon af de lysande våningarne vid Skeppsbron, letade sig i mörkret upp till sitt vindsrum, kunde han icke undgå att göra några jemförelser, som just icke voro behagliga för honom sjelf.

I de nämnda husen fann han en elegant, bildad och älskvärd umgängeston samt för öfrigt allt som kan göra lifvet behagligt.

— Ja, verldshandeln, — tänkte kunglig sekretern, — det är något annat, det, än krämarskap och ömkligt schackrande.

— Hvem är den unge herrn? — hörde han en gång i sjelfva embetsrummet en af förmännen yttra, då han med säker hållning der presenterade sig.

— Åh, det är en af våra extraordinarier, — svarade den tillfrågade helt vårdslöst och utan att ens sänka rösten särdeles mycket. — Jag kommer icke riktigt ihåg hvad han heter, men det är ett mycket alldagligt namn.

— Den vet jag mig aldrig förr hafva sett, — tillade den förste.

Det var en grym upptäckt för vår vän Blom. Han, som skulle väcka så stort uppseende och så hastigt stiga i graderna, hade icke blifvit ens observerad af förmännen. Man kände knappt hans namn, och om man hört det, fann man det vara så alldagligt, att man ej ens bekymrade sig om att komma ihåg det.

En förskräcklig tanke bemäktigade sig honom. Om han icke skulle komma fortare fram än de flesta andra! Om han skulle träla såsom extraordinarie i tio år och sedan i lika lång tid för hvarje högre grad. Huru skulle då någon enda af hans många vackra drömmar kunna blifva verklighet?

Efter ett par års ganska träget arbete stod den tanken allt tydligare för honom. Han fann med grämelse, att han slagit in på orätt väg. Den han beträdt var icke den, som förde till ära och makt att göra stora ting. Han kunde icke foga sig i det lilla, det lugna och sträfsamma, som småningom, men kanske säkert förer framåt.

— Jag skall slå mig på »verldshandeln», — utropade Gustaf Blom en morgon, då han var sysselsatt att skrifva rent en lunta, som han fann öfvermåttan tråkig. Han slängde både original och kopia i väggen och lät bläckhornet följa efter.

---