I grönan skog/Kapitel 16

←  Yalbury-skogen och skogvaktarens hus

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius Dick gör nytta

Dick möter sin far  →

VII.
Dick gör nytta.

Geoffreys indirekta hänsyftningar på mr Shinar hade den verkan att en betydande mängd småprat, som eljest skulle kommit från unge Dewy under åkturen hemåt, nu hölls inne. En viss anmärkning, som han vågat sig fram med till henne på ett nästan alltför burdust och otåligt sätt, gjorde den unga damen ändå mera tystlåten än Dick. Det var på ömse håll en tydlig obenägenhet att tala om annat än de mest alldagliga ämnen, och deras yttranden voro sällan utförligare än att de kunde sägas i två eller tre ord.

Som Fancy kommit senare på dagen än hon lovat, städerskan tröttnat att vänta på henne; Dick kunde alltså inte undgå att stanna och se att hon inte hade det alltför otrevligt under den obehagliga stund då hon kom in i och åter skulle göra sig hemmastadd i ett hus som stått tomt under hennes frånvaro en hel vecka. De möbler och husgeråd som ytterligare forslats dit (bland annat en kanariefågel i bur) buros ned från vagnen, hästen selades ifrån och bands på skolgården, där det växte litet saftigt gräs. Dick tände i spisen; och sysslandet började lösa deras tungor litet.

— Se där! sade Fancy, nu ha vi glömt eldgaffeln.

Ursprungligen hade hon funnit i sin bostad, rättfärdigande uttrycket ”så gott som möblerad”, vilket använts av skolföreståndaren i hans brev till henne, ett bord, tre stolar, ett spisgaller och en mattbit. Detta ”så gott som” hade hittills kompletterats av en god vän, som lånat henne eldgaffel och eldtång samt lerkärl, tills hon kunde hämta vad hon behövde hemifrån.

Dick såg till den unga damens brasa, varvid hans piskskaft användes som eldgaffel, tills det blev förstört, och tog han till en staketpinne, som fick tjäna resten av tiden.

— Vattnet kokar; nu måste ni dricka en kopp te, sade Fancy och dök ned i korgen, som hon fört med sig.

— Tack, sade Dick. Åkturen hade gjort honom benäen för en kopp, allrahelst i hennes sällskap.

— Men, här finns sannerligen bara en kopp och ett fat. Vad har väl mor tänkt på? Ni tar väl inte illa upp att vi få samsas om den?

— Ingalunda, miss Day, svarade den artige unge annen.

— Vill ni ha koppen? eller fatet?

— Det är vilket som helst.

— Vad menar ni med det?

— Jag tar gärna koppen, om ni tycker det är bättre med fatet.

— Eller fatet, om jag vill ha koppen?

— Alldeles precis, miss Day.

— Tack mr Dewy, för jag tycker mycket bättre om koppen. Vänta lite, finns det inga skedar heller? Hon grävde åter i korgen, och efter två tre minuter såg hon upp och sade: — Ni blir väl inte ond, ifall jag inte kan hitta någon sked?

— Visst inte, svarade den förekommande Richard.

— Se, skedarna ha nog ramlat ned på bottnen under de andra sakerna. Nej, vänta — här är en, men bara en. Ni vill väl hellre ha en än ingen, mr Dewy?

— Knappast. Jag har aldrig brytt mig vidare om teskedar.

— Då vill jag ha den. Jag bryr mig mycket om skedar. Ni får röra om i teet med en kniv. Vill ni vara snäll och ta kitteln av elden, så den inte kokar torrt?

Dick ilade bort till brasan och lyfte med allvarlig min av kitteln.

— Seså! ni gjorde det så häftigt att ni blev sotig om händerna. Vi använder alltid grytlappar; kan ni inte så pass mycket hushåll? Nåja, era sotiga händer gör ju ingenting. Kom med. Jag ska också tvätta händerna.

De gingo till ett handfat, som hon placerat i det inre rummet. — Det är det enda tvättfat jag har, sade hon. Vik upp ärmarna, under tiden ska jag tvätta mig, och sen blir det er tur.

Hon hade ned händerna i vattnet. — O, så förargligt, utropade hon. Det finns inte en droppe vatten kvar till er, om ni inte själv vill ta upp det, och brunnen är jag vet inte hur många fot djup. Allt jag hade gick åt till tevatten och i handfatet här. Tycker ni det gör något att tvätta händerna i samma vatten som jag?

— Visst inte. Och för att spara tid bryr jag mig inte om att vänta tills ni är färdig, om ni inte har något emot det.

Varpå han doppade ned händerna och de plaskade tillsammans. Som det var första gången i Dicks liv, som han rörde vid en kvinnas fingrar under vatten, annoterade han förnimmelsen därav som ganska behaglig.

— Jag vet sannerligen inte vad som är mina händer och vad som är era, de ha blivit så hoprörda, sade hon och drog mycket hastigt undan sina.

— Det gör ingenting, sade Dick, åtminstone inte vad mina beträffar.

— Sesådär! Ingen handduk! Vem tänker på handduk, förrän händerna är våta?

— Ingen.

— Ingen. Så tråkigt det är när folk är så där fogliga! Kom hit, mr Dewy! Tror ni att ni skulle kunna lyfta upp locket till den där kistan med armbågen och sedan på något vis ta ut en handduk som ligger under de rena kläderna? Men var riktigt noga med att ni inte kommer åt någonting med våta händer, för allt det som ligger ovanpå är stärkt och struket.

Dick lyckades att med hjälp av en kniv och gaffel få fram en handduk, som låg under en musslinsklänning, utan att denna blev våt; och för ett ögonblick försökte han att anlägga en kritisk ton.

— Den där klänningen har ingenting att hoppas, sade han, då de torkade händerna tillsammans.

— Hur så? sade miss Day och såg på klänningen ifråga, där den låg i kistan.

— Å, jag förstår vad ni menar — att pastorn inte kommer att låta mig få ha musslin.

— Just det.

— Nåja, jag vet att alla partier inom kyrkan fördöma det som prål och olämpligt i vardagslag för en flicka som förtjänar sitt bröd; men vi får väl se.

— För kyrkans skull hoppas jag att ni inte menar vad ni säger.

— Jo, det gör jag; men vi får väl se. Hennes mun fick ett bestämt, klädsamt drag, mycket behagligt för den som såg det, ifall han inte var biskop, kyrkoherde eller komminister. — Jag tror att jag kan sköta vilken präst som helst och hans tankar om mig, ifall han är under fyrtio år.

Dick nästan önskade att hon inte kommit på den idén att hon skulle sköta prästers tankar.

— Jag skulle vara glad om jag fick lite av ert delikata te, sade han rätt frispråkigt men ändå försynt, som det tillkommer en vars ställning är mitt emellan besökande och hemmafolk. Och han såg längtansfullt på sitt ensamma tefat.

— Jag med. Är det något mera vi behöver, mr Dewy?

— Jag tror vi har allt nu, miss Day.

Hon ordnade med sittplatser och såg ut genom fönstret, uppmärksam på Smarts tydliga belåtenhet med det saftiga gräset. — Ingen tycks fråga efter mig, mumlade hon med stora, drömmande ögon, som såg in i himlen bakom Smart.

— Kanske mr Shinar gör det, sade Dick med en lindrigt förolämpad mans tonfall.

— Det glömde jag — han gör det, det vet jag. Dick ångrade plötsligt att han nämnt Shinar, eftersom resultatet blev så eländigt.

— Jag är säker på att ni kommer att bli alldeles förtjust i någon längre fram, eller hur, mr Dewy? fortsatte hon och skådade med känsla rätt in i hans ögons matematiska centrum.

— Ja, det är jag säker på, sade Dick, känsligt även han, och såg tillbaka in i hennes mörka pupiller, varpå de vändes bort.

— Jag menade, fortsatte hon och hindrade honom från att tala, just som han skulle berätta en övertygande historia om sina känslor; jag menar att ingen kommer hit för att höra efter om jag kommit tillbaka — inte ens pastorn. — Om ni vill träffa honom, så kan jag gå med bud till prästgården, bara vi druckit te.

— Nej, nej. Låt honom inte komma in, vad ni gör, medan här är en sån oreda. Präster ser så bortkomna och olyckliga ut när allting är upp och ner i huset; de går fram och tillbaka och kommer med omöjliga förslag på akademiskt språk, så att det kryper i hela kroppen på en och man bara önskar livet ur dem. Vill ni ha socker?

Mr Maybold sågs just i detta ögonblick komma vandrande gångstigen fram.

— Där! Där är han. O, om ni inte varit här nu! det är — så rent på tok — kära, kära — ropade hon, och blodet rusade till hennes ansikte, mera som om Dicks närvaro än pastorns hade varit oläglig.

— För all del, oroa er inte för min skull, miss Day — god afton! sade Dick stött, satte på sig hatten och lämnade hastigt rummet genom köksdörren.

Hästen sattes för, och när han lyfte upp skaklarna och fäste dem, såg han genom fönstret hur pastorn stod på några böcker som tornats upp på en stol och slog in en spik i väggen; Fancy stod bredvid med ett sedesamt uttryck i blicken och höll upp fågelburen till honom, som om hon aldrig i sitt liv tänkt på annat än präster och kanariefåglar.