I grönan skog/Kapitel 15

←  På hemvägen

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius Yalbury-skogen och skogvaktarens hus

Dick gör nytta  →

VI.
Yalbury-skogen och skogvaktarens hus.

Dick var den följande måndagsmorgonen vid mera strålande lynne än vad som brukar falla även på ungdomens lott. Det var veckan efter påsk, och han åkte sin väg fram efter märren Smart och i den lätta fjäderkärran, beskådande kullarnas fuktiga sluttningar, där de ångade i solen, som för att vara vid denna ostadiga årstid lyste på gräset snarare med en tillfällig uppsyningsmans vakenhet än den ständige ägarens invanda slöhet. Hans ärende var att hämta Fancy och en del husgeråd till hennes bostad i Mellstock. Landskapet låg framför honom, i fjärran skuggat av mörka moln; men på närmare håll lyste solens strålar tydligt med vitt ljus över landskapet, brytande sig fram genom den tunga grå skuggan där bakom.

— Formannen hade ännu ingenting sagt till sin son om hur det stod till med Shinars hjärta, enligt vad han kunrat förstå av Shinars göranden. Han föredrog att låta sådana grannlaga angelägenheter rätta sig själva; erfarenheten hade lärt honom att en så oberäknelig företeelse som kärleken, sådan den uppenbarade sig hos andra, icke var en grund på vilken någon enda handling i hans eget liv kunde byggas.

Skogvaktaren Geoffrey Day bodde långt inne i Yalbury-skogen; men mitt i skogen låg en äng, inte långt från själva bostaden, och en del träd voro fällda på senare år för att ge dess ensliga invånare en glimt av dem som händelsevis gingo förbi.

Det var ett nöje för främlingar att träda in i skogvaktarens hus en vacker vårmorgon som nu. Det stod rök efter vedeldningen ur skorstenen, och den lade sig ned över taket som den blå plymen i en fruntimmershatt; och solen sken snett ned på den lilla gräsfläcken vid ingången, som återspeglade sin klarhet genom den öppna dörren mot trappan mittför och lyste för den som gick upp med ett strålande grönt sken, som lämnade varje trappstegs trampyta i skugga.

Fönsterbrädet i vardagsrummet låg mellan fyra och fem fot från golvet och sluttade ned mot en låg, bred bänk, som i likhet med hela väggytan inunder alltid låg i mörk skugga; det var olämpligt ur alla synpunkter utom en, nämligen den att ingen främmande kunde märka hur vådligt kanariefågeln i buren ovanför snaskade ned med vatten och frön. Fönstret bestod av små rutor i tjock blyinfattning. Särskilt de nedre rutorna voro av ojämnt glas i alla skiftningar av grönt. Hur väl förtrogen var icke Fancy med dessa runda ojämnheters eller blåsors förmåga att förvrida allt av yttervärlden som kunde ses genom dem — hur de lyfte hattarna från folks huvuden, axlarna från kroppen, hur de strödde omkring hjulekrarna på kärrorna och böjde raka furustammar i båge. Taket bars upp av en väldig bjälke i mitten, på vars sida fanns en stor spik, använd allenast och alltid att hänga Geoffreys hatt på. Över spiken välvde sig en bågformig fläck, orsakad av sagda hatts brätte, när den brukade hängas dit drypande våt.

Det mest anmärkningsvärda i rummet var möblerna. De utgjorde en upprepning i livlösa ting av den gamla princip som infördes av Noak, i det de till större delen uppträdde två och två. Detta dubbelsystem för möbler hade sin upprinnelse i Fancys mors förtänksamhet, utövad från den dag Fancy föddes och allt framgent. Anordningen talade för sig själv: ingen som kände till familjen kunde se därpå utan att förstå att upplagan nummer två var för Fancy, när hon skulle gifta sig och få ett eget hem. Det mest påfallande exemplet härpå var ett par klockor med gröna urtavlor och åtta dagars gång, som turade om med att ticka och som var för sig under två och en halv minuter och tre minuter slogo tolv, den ena utropande Thomas Wood, försedd med många snirklar, som sin mästare och den andra — upptill bågformig och alltigenom av mera bistert utseende — Ezekiel Sparrowgrass. Dessa voro de två berömda urmakarna i Casterbridge, vilkas förtvivlade rivalskap för livstiden aldrig kunde med större eftertryck betonas än här hos Geoffreys. Dessa viktiga föremål i en bosättning fortsattes åt höger av två skänkskåp med fullständig uppsättning av koppar, fat och tallrikar, i sin ordning följda av två serveringsbord, två familjebiblar, två sängvärmare och två par stolar, blandande sig med varandra.

Men den plats i rummet som nu nåddes, spiselvrån, var i alla fall den mest tilldragande i parallellogrammet. Den var rymlig nog för att där skulle få rum, utom Geoffrey själv, Geoffreys hustru, hennes stol och hennes sybord inom spishuven och utan fara eller ens obehag av hettan från brasan; därjämte var den tillräckligt hög för att ge plats åt trästänger, på vilka hängde skinkor, täckta av sotflagor som fladdrade i spisdraget likt sönderslitna fanor på gamla kyrkväggar.

Dessa egenskaper tillhörde de flesta spiselvråar i trakten; men där fanns även en som gjorde Geoffreys spiselvrå icke endast till föremål för tillfälliga förnäma besökandes intresse — för dem var varje lantlig spiselvrå en större eller mindre sevärdhet — utan även beundran från vänner som voro vana vid vanliga spiselvråar i stugorna. Denna egendomlighet var ett litet fönster i eldstadens baksida, nästan alldeles ovanför brasan och runtomkring vilket röken kröp smekande, när den lämnade sin lodräta riktning. Fönsterbrädet var egendomligt dekorerat med svarta rundlar, inbrända där av den varma bottnen på bägare, som man ställt ifrån sig efter det de stått i den heta askan på härden för att få sitt innehåll uppvärmt, med det resultat att sagda fönsterhylla liknade ett kuvert som passerat oräkneliga postkontor.

Fancy gick tyst fram och tillbaka i rummet och rustade till middagen. Hon lutade huvudet än åt höger, än åt vänster och sjöng än den ena än den andra melodistumpen, som stego upp i hennes sinne lika snabbt som svampar växa ur jorden. Mrs Days steg kunde höras från rummet ovanför. Fancy gick slutligen till dörren.

— Far! Det är middag.

En lång, mager gestalt sågs genom fönstret komma närmare med stötvisa steg, och skogvaktaren steg in från trädgården. Han var en man som alltid tittade ned fundersamt som om han försökte minnas något han sagt dagen förut. Hans ansikte var prickigt snarare än rynkigt, och över och under hans ögon lågo veck, som liknade ett slags yttre ögonlock. Näsan hade fått en törn under ett slagsmål med krypskyttar, så att när solen stod lågt och sken rakt in i hans ansikte, kunde man se långt in i huvudet på honom. Det vilade ett barskt lugn över honom, som när han kände sig obehagligt berörd skulle liknat vresighet, om det inte mildrats av hans redliga sinnelag, och som ofta blev till tjurskallighet, därför att det inte förenades med klyftighet.

Han var inte särskilt fåordig bland vänner som stodo något över honom i förmögenhet, men han spillde aldrig ord på utomstående, och med sin jägare Enok meddelade han sig sällan annorlunda än medelst nickningar och skakningar på huvudet. De kände sedan länge till varandras sätt, och arten av deras arbete gjorde orden som tolkar för tanken så gott som obehövliga, medan den förvånande likheten i deras uppfattning och åsikter då och då slog skogvaktaren som synnerligen farlig för teorien om en herre och hans dräng och strängt förbjöd varje närmande med ord som fjäsk.

Bakom skogvaktaren kom Enok (som hjälpt till i trädgården) på ett noga beräknat tidsavstånd av tre minuter — ett osynligt mellanrum, till vilket jägaren icke kommit utan funderingar. Fyra minuter skulle ha betytt likgiltighet för anordningarna inomhus, och samtidighet kunde ha uppfattats som om han varit alltför angelägen om siälva måltiden.

— Lite tidigare än vanligt, Fancy, sade skogvaktaren och såg på klockan. Din Ezekiel Sparrowgrass drar iväg före Thomas Wood igen.

— Jag har rättat mig efter vad som var mitt emellan, sade Fancy och såg även hon på de båda klockorna.

— Det är bäst att du håller dig till Thomas, sade hennes far. Thomas tickar så säkert att man utan vidare skulle kunna svära på att han går rätt. Han är säker som herrgårdstiden. Hur kommer det sig att din styvmor inte är här?

Fancy skulle just svara, då rullandet av vagnshjul hördes och orden ”Ptro Smart”, uttalade med mr Richard Dewys röst, hördes rulla in i stugan förbi hörnet.

— Hallå, där ha vi Dewys skjuts, som kommer för din skull, Fancy — och Dick kör — lite för tidigt den med. Nå, du får bjuda pojken på en sup och en bit mat med oss.

När Dick steg in, var han angelägen om att hans uppträdande alltigenom skulle ge vid handen att han endast intresserade sig för Fancy som för en varelse av samma ras och folkslag som han själv. De satte sig alla till bords. Dick kunde ha önskat att hennes sätt inte varit så helt och hållet fritt från all synlig medvetenhet om deras tillfälliga möten; men han slog bort den tanken. Enok satt vid ett bord borta i en vrå nära hörnskåpet och drack sin cider ur ett högt, smalt trästop med höga granar kretade i brunt på sidorna. Han föll då och då in med ett ord i det allmänna samspråket, vilket medförde den fördelen för honom själv att han kunde deltaga i nöjet av ett samtal utan att bekymra sig om ansvaret att underhålla det.

— Varför kommer din styvmor inte ned, Fancy? sade Geoffrey. Ni får ursäkta henne, mr Dick, hon är litet egendomlig ibland.

— Å — för all del, sade Richard, som om det varit hans vana att ursäkta åtskilliga personer dagligen.

— Hon hör till den sortens fruntimmer som man gifter om sig med: en konstig sort. förresten.

— Jaså, sade Dick med deltagande för ett obestämt någonting.

— Ja, det är prövande för ett kvinnfolk, allrahelst om man som hon varit hustru i första giftet.

— Ja, det måtte vara mycket prövande.

— Ja, hennes första man var helt ung, ser ni, och han lät henne gå för långt. Hon brukade ställa till spektakel för den minsta småsak. Och när jag gifte mig med henne och kom underfund med det, så tänkte jag som så: ”Det är för sent att lära dig annat nu”, och så lät jag henne hållas. Men hon är konstig — mycket konstig ibland.

— Det gör mig ont att höra.

— Ja — hustrur är ett förargligt släkte, för visserligen ha de aldrig rätt, men de ha heller inte orätt mer än till hälften.

Fancy såg ut att känna illa till mods under denna husliga predikan, som möjligen kunde skada den andelikt luftiga natur som Dick tillskrev henne, efter vad hennes flickaktiga finurlighet sade henne. Hennes livlösa tystnad gav Geoffrey det intrycket att något i hans ord inte stämde överens med hennes mera förfinade begrepp, och han bytte om samtalsämne.

— Har Fred Shinar skickat hem fatet med dricka, Fancy?

— Jag tror det — jo, det har han säkert.

— En präktig och hygglig karl, Fred Shinar, sade Geoffrey till Dick, medan han tog sås, vilket skedde så att skeden gjorde en omväg över potatiskarotten till hans tallrik för att undvika en fläck på duken, om han skulle spilla.

Geoffreys blickar hade under de närmast föregående fyra eller fem minuterna hängt fast vid hans tallrik, och när han tog dem därifrån, var det endast för att flytta dem till skeden, som på grund av sin fullhet och avståndet den skulle tillryggalägga, behövde ständig tillsyn under färden. Lika stadigt som skogvaktarens ögon varit fästa vid skeden, hade Fancys ögon varit fästa vid hennes faders, varken med uppsåt eller i smyg; de hade bara stannat där. Detta var orsaken:

Dick satt bredvid henne till höger vid den sida av bordet som var mittemot hennes far. Fancy hade ett ögonblick låtit sin högra hand vila helt lätt mot bordduken, och till hennes häpnad hade Dick, sedan han släppt gaffeln och strukit sin panna som en förevändning, lagt sin egen vänstra hand så att den dolde en tredjedel av Fancys hand och höll den kvar där. Så hade den oskyldiga Fancy börjat stirra på sin far för att vara på sin vakt mot upptäckten av Dicks farofyllda spel, i stället för att dra sin egen hand ur fällan. Dick tuggade vidare; Fancy åt upp sin brödbit och ingenting annat förehades, utom att Geoffreys blickar bevakades. Sedan skildes deras händer; Fancys drogs tillbaka ungefär sex tum på duken, Dicks en tum. Geoffreys blickar hade höjts.

— Jag sade att Fred Shinar var en präktig och hygglig karl, upprepade han med större eftertryck.

— Det är han visst det, stammade Dick, men jag käner honom så litet.

— Lita på det. Si jag känner'n så väl som nån människa kan känna en ann. Och du känner'n bra nog väl, du med Fancy, eller hur?

Geoffrey talade i en ton, som angav att dessa ord nu inneburo ungefär hundra gånger mer än deras ordagranna betydelse.

Dick såg orolig ut.

— Var snäll och skicka mig brödet, sade Fancy plötsligt, och rodnaden i hennes ansikte råkade litet i oordning, medan hon såg så ivrig ut som en mänsklig varelse kan göra, då det gäller en bit bröd.

— Var så god, svarade Geoffrey oskyldigt. — Jaa — fortsatte han och kom tillbaka till sin nyss avbrutna tankegång. Det är säkert att vi blir extra goda vänner med mr Shinar, om allt går som det ska.

— Tackar för det — det vore mycket trevligt, skulle jag tro, svarade ynglingen med anmärkningsvärd betoning, i betraktande av att hans tankar i stället för att följa med Geoffreys tal hela tiden voro ivrigt sysselsatta på två fots avstånd till vänster.

— En ung kvinnas ansikte kommer att bli bistert nog för den skull, master Richard; min själ om det inte blir så. Dick såg allt oroligare ut och blev uppmärksam på allvar vid dessa ord. Jojo, bistert nog, tillade Geoffrey efter en effektfull paus. Och fastän hon är av mitt eget kött och blod så…

— Vill du vara snäll och ta ned en bit ost från hyllan? avbröt Fancy, som om hon varit uthungrad.

— Det ska jag visst det, barn lilla; barn sa jag, och det är ändå inte längre sen än i lördas kväll som mr Shinar frågade… var det ost du ville ha, Fancy?

Dick lade band på sin sinnesrörelse vid dessa mystiska hänsyftningar på mr Shinar — vilket gick så mycket bättre, då han märkte att Fancys hjärta inte klappade i takt med hennes fars — och talade som en främmande om traktens angelägenheter. — Ja, det är ett och annat som kan sägas om ett flickansiktes makt att bestämma våra handlingar, vågade han sig fram, medan skogvaktaren var borta för att hämta osten.

— Samtalet börjar ta en mycket egendomlig vändning; jag har aldrig gjort något som kan ge anledning till att sådant blir sagt! mumlade Fancy med eftertryck och tillräckligt högt för att det skulle nå Dicks öron.

— Ni kan väl tänka er att det måste komma nån gång, ropade Enok från sitt avsides hörn, som för att fylla ut tystnaden under Geoffreys frånvaro. — Gift er ni med henne, master Dewy, så blir det slut på det här.

— Var snäll och prata inte så, Enok, kom det strängt från Fancy, varpå Enok åter gled in i sin tjänande ställning.

— Om vi ska gifta oss, så gifter vi oss, och om vi ska förbli ogifta, så blir vi det, svarade Dick.

Geoffrey hade nu återtagit sin plats; hans läppar tunnades ut, då han drog in dem i munnen, och han såg genom fönstret på utsikten över den avlägsna landsvägen uppför Yalbury Hill. — Det går inte alltid så med somligt folk, sade han slutligen som om han fäst orden på ett anslag längst bort i landskapet.

Fancy såg intresserad ut, och Dick sade: — Inte det?

— Tänk på min hustru. Hon var skapad att inte bli hustru åt någon i hela världen. Men hon satte sig i sinnet att bli gift, och så blev hon det två gånger om. Skapad till? Det betyder ingenting, rakt ingenting för ett äldre fruntimmer — ödet är rakt som ett barn i hennes händer!

Det hördes ett buller i den övre förstugan och fotsteg som gingo ned. Dörren vid trappan öppnades, och den andra mrs Day uppenbarade sig, orörligt stirrande på bordet, när hon närmade sig, låtsande som om ingen annan mänsklig varelse än hon varit närvarande. Korteligen, om bordet varit människorna och människorna bordet, skulle hennes sätt att se på dem varit det naturligaste i världen.

Hon visade sig äga ett mycket alldagligt ansikte, stålgrått hår, en nästan höftlös gestalt och en god portion renlighet uppenbarande sig i ett brett, vitt förklädesband, som avtecknade sig mot hennes mörka klänningsliv.

— Nu ska jag säga att folk kommer att löpa med skvaller om att Jane Days borddukar är lika usla och slitna som den värsta tiggares.

Dick märkte nu att bordduken var lite illa medfaren, och ett ögonblicks eftertanke sade honom att ”folk” på styvmorsspråk antagligen betydde han själv. Då han höjde blicken, fanns han att mrs Day åter försvunnit uppför trappan och raskt återvände med famnen full av damastborddukar, vikta i fyrkanter och hårda som bräder av att länge ha legat i press. Hon slängde ned dem på en stol; därpå grep hon en av dem, skakade ut vecken och bredde ut den på bordet bit för bit, i det hon flyttade fat och tallrikar en och en från den gamla till den nya duken.

— Och antagligen ska di väl också komma och säga att hon inte har anständiga gafflar och knivar i sitt hus!

— Jag skulle då aldrig kunna säga något så gement, det vet jag då — började Dick. Men mrs Day hade försvunnit in i rummet bredvid.

Mrs Day kom tillbaka igen med ett etui fullt av blanka knivar med skaft av horn, silvergafflar och förskärarkniv, allt komplett. Hinnan av olja, som skulle skydda dem torkades bort, och sedan lades kniv och gaffel fram för var och en med en smäll, förskärarkniven och gaffeln stacks in i köttet på sitt fat, och de gamla som förut använts lades undan.

Geoffrey skar medgörligt en skiva med den nya förskärarkniven och frågade Dick om han ville ha mer.

Bordet var dukat för den kombinerade måltiden mitt på dagen, lunch och te, som det brukas på landet. — Folket i den här socknen, fortsatte mrs Day utan att se på en levande själ, men raskt insamlande tegrejorna av brun, glaserad lera, är det lataste, skvalleraktigaste, klåfingrigaste, ohängdaste följe jag nånsin träffat på. Och nu ska de väl prata om min tekanna och mina koppar, kantänka.

Hon försvann med tekanna, koppar och fat och återuppenbarade sig med en teservis av vitt porslin och ett paket, inlindat i brunt papper. Detta togs av tillika med det skrynkliga silkespapperet inunder; och en skinande blank tekanna av silver kom i dagen.

— Jag ska hjälpa till att duka fram det, sade Fancy milt och reste sig upp. — Jag borde ha dukat lite finare kanske. Men (här vidgades hennes synfält, så det kom att omfatta även Dick) jag har varit hemifrån så mycket, och jag gör hemska misstag, då det gäller hushållet. Leenden och muntra blickar bestodos sedan åt alla av den lilla glada fågeln.

Efter ännu några förberedelser och ändringar tog mrs Day plats överst vid bordet, och under måltidens senare avdelning, teet, skötte hon värdinneplikterna med lugn värdighet. Det är måhända ägnat att överraska, att nu då hennes anfall var över, visade hon sig vara en förträfflig person med klok uppfattning och till och med ett visst religiöst allvar i tonen, då ämnet ägde samband med hennes bedrövelser.