I grönan skog/Kapitel 21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En bekännelse
I grönan skog
av Thomas Hardy
Översättare: August Brunius

De komma överens
På nötplockning  →


[ 175 ]

IV.
De komma överens.

Det är verkligen allvarligt, sade Dick i en mera sansat reflekterande ton än han haft på länge.

Faktum var att Geoffrey inte visste något om sin dotters pågående promenader och möten med Dick. När en antydan först nått hans öron om symptom på en gryende böjelse mellan dem, betonade han energiskt att han måste tänka igenom den saken, innan han kunde ge sitt tillstånd; följaktligen voro de båda älskande angelägna om att icke bli sedda tillsammans ute, oklokt nog från Dicks synpunkt hur det nu ställde sig för den unga damen; och Geoffrey, som alldeles glömde bort ryktet, tänkte inte alls igenom saken. Alltså återtog mr Shinar sin gamla plats i Geoffreys medvetande endast i och med att tiden gick sin gång. Och till och med Shinar började tro att Dick inte mera fanns till för Fancy — men denne märkligt bekvämlige herre hade inte tagit några mått och steg för sin egen räkning ännu.

— Och far har inte bara sagt det till mr Shinar, fortsatte Fancy, men han har skrivit ett brev till mig för att säga att han gärna ville att jag skulle uppmuntra mr Shinar, om det passade mig!

[ 176 ]— Jag måste ge mig i väg medsamma och träffa din far! sade Dick och tog ett par väldiga steg österut, men drog sig till minnes att mr Day bodde västerut och kom tillbaka.

— Jag tror det vore bäst, om vi gick tillsammans och sökte upp honom. Säg honom ingenting om varför du kommit, förrän han börjat tycka om dig, och gå på det sättet en omväg till hans förstånd genom hans hjärta, det är alltid rätta sättet att sköta folk. Jag menar på det här sättet: jag far hem på lördag för att hjälpa dem med honungsskörden. Du kunde komma dit efter mig, få lite att äta och dricka och låta honom gissa vad det betyder att du kommit på besök utan att säga det med så många ord.

— Det ska vi göra, käraste, men jag ska be honom om dig, rakt på sak; inte vänta, tills han gissat något. Och hennes trolovade gick tätt intill henne och försökte ge henne en kyss på kinden, men hans läppar hamnade på ett parti av hennes nackhår, på grund av en plötslig impuls som förmått henne att tvärt vända på huvudet. — Javisst, och jag ska ta på mig min näst bästa kostym och en ren krage och blanka skorna som om det var söndag. Det gör ett gott intryck, ska du se, och det är alltid något att börja med.

— Du ska väl inte ha på dig den där gamla västen, eller hur, Dick?

— Nej för allt i världen! Varför —

— Jag vill inte vara närgången, kära Dick, sade hon som en ursäkt, rädd att hon stött honom för huvudet. Det är en mycket trevlig väst, men vad jag menade varr att fastän det är en alldeles utmärkt väst för den som [ 177 ]bara skötte sig själv, är den inte riktigt så bra för — hon dröjde en stund och en rodnad spred sig över hela ansiktet, då hon fortsatte — för att gå och fria i.

— Nej, jag ska ta min bästa vinterväst, med skinnfodret som mor har gjort. Det är en fin och vacker väst på inidan, ja så fin som någon har sett i sin dar. Jo men, bara härom dan knäppte jag upp den för att visa en gök just det fodret, och han sa att det var det starkaste och vackraste foder man kunde vilja se på själva kungens västar.

Jag vet då inte vad jag ska ha på mig, sade hon, om hennes medfödda likgiltighet för kläder hade hindrat henne att tänka på ett så viktigt ämne till denna stund.

— Jo, den där blå klänningen du hade förra veckan.

— Sitter inte riktigt bra om halsen. Jag kan inte bära den.

— Men mig gör det ju ingenting.

— Nej, du tänker aldrig på det.

— Nå, då är det ju som det ska. För du fäster dig ju bara vid hur du tar dig ut för mig, käraste? Och jag klär mig bara för dig, det är bergsäkert.

— Ja, men du förstår att jag kan inte komma med den igen fullt naturligt.

— Om du möter en främmande herre på färden, så kan det ju hända att han märker hur den sitter. Men Fancy, en förälskad man tänker inte så mycket på hur han tar sig ut för andra kvinnor.

Det vore svårt att avgöra om en ton av lekfull retsamhet eller av mild förebråelse övervägde i hans sätt att säga det.

[ 178 ]— Nåväl, Dick, sade hon med godlynt öppenhet, jag skall erkänna det. Jag skulle inte tycka om att en främmande herre såge mig illa klädd, inte ens fastän jag är förälskad. Det är vår natur, kan jag tro.

— Du fullkomliga kvinna!

— Ja; om du lägger tonvikten på ”kvinna”, mumlade hon och såg på en grupp blommande stockrosor, kring vilka en svärm fjärilar samlat sig som damer kring ett butiksfönster med hattar.

— Men vad klänningen beträffar. Varför inte ta den som du hade på vår bjudning?

— Den sitter bra, men en flicka som heter Bet Taylor, som bor nära oss, har haft en som var mycket lik (bara i snittet, fastän av ett uselt, billigt tyg) och jag kan inte ha den för den sakens skull. Du store, jag är rädd att jag inte kan gå med alls.

— Jo visst, du måste det; jag vet att du gör det! sade Dick nedstämt. Varför inte ta den som du har på dig nu?

— Vad! den här gamla! När jag tänker rätt efter, tror jag att jag kan ha den blå på söndag, om jag tar den grå på lördag. Ja, så blir det. En hatt eller en huva, vilket ska jag välja? Vilket tar jag mig bäst ut i?

— Jag tror att huvan är nättast, mera passande för en som ska bli fru.

— Vad är det för ont med hatten? Gör den att jag ser gammal ut?

— Nej för all del; hatten är bra nog; men den kommer dig att se ut — du blir väl inte stött, om jag säga det, käraste?

— Inte alls, för jag tar nog huvan.

[ 179 ]Jo, nästan för kokett och fladdrig för en förlovad ung flicka.

Hon stod och tänkte en minut. — Ja, ja. Men i alla fall, hatten blir nog bäst; hattar är bäst, ser du. Ja, jag måste ta hatten, kära Dicky, för jag får lov att använda hattar, förstår du.