I grönan skog/Kapitel 20

←  Fortsättning på färden

I grönan skog av Thomas Hardy Översättare: August Brunius En bekännelse

De komma överens  →

III.
En bekännelse.

Det var en morgon på sensommaren; en morgon med kvardröjande dagg, då gräset aldrig torkar i skuggan. Fuchsior och dalior voro fyllda till klockan elva med små droppar och vattensamlingar som ändrade färg i sin glans för varje rörelse i luften; och på andra ställen hängde de på kvistarna som små silverfrukter. Trädgårdsspindlarnas trådar syntes tjocka och blanka. På torra och soliga platser flögo dussintals långbenta harkrankar vinande i luften för varje steg som den förbigående tog.

Fancy Day och hennes väninna Susan Dewy, formannens dotter, befunno sig på en sådan plats som denna, sysslande med att plocka sommaräpplen på en frukttyngd gren. Tre månader hade gått sedan Dick och Fancy åkt tillsammans från Budmouth, och deras kärleks lopp hade varit kraftigt under hela den tiden. Det hade varit alldeles lagom med svårigheter som omgivit dess utveckling och alldeles lagom med list för att hålla den hemlig, för att lidelsen på Fancys sida skulle få ett ständigt tilltagande friskhetens behag, under det att Dicks hjärta med eller utan alla dessa tillbehör alltid var så varmt som någon kunde önska. Men nu var det ett moln på Fancys horisont.

— Hon är så förmögen — hon får mycket mer än någon av oss, sade Susan Dewy. Hennes far brukar femhundra acres, och hon kunde bli gift med en doktor eller präst eller någon annan av samma slag, bara hon gjorde sig för en smula.

— Jag tycker inte att Dick borde ha gått med på den där utflykten, när han visste att jag inte kunde komma, svarade Fancy oroligt.

— Han visste inte, att du inte skulle komma förrän det var försent att ge återbud, sade Susan.

— Och hur såg hon ut? Säg!

— Nåja, hon såg bra ut, det måste medges.

— Tala rent ut om allt om henne, hör du! Kom Susan och gör det. Hur många gånger sa du att han dansade med henne?

— En gång.

— Två gånger tyckte jag du sade?

— Det är jag säker på att jag inte sagt.

— Gott, och han ville ha dansat mer?

— Nej, det tror jag inte han ville. Hon var mycket angelägen att få dansa mer med honom, det vet jag. Alla vill dansa med Dick, för han ser så bra ut och är så trevlig.

— Å, jag önskar bara! — Hur var det du sade att hon hade håret?

— Långa lockar du — och hennes hår är lätt och självlockigt: det är därför hon är så söt.

— Hon försöker få honom i sina garn, det är just vad hon gör det. Och bara för den där eländiga skolans skull så kan jag inte ha håret i lockar! Men det är just vad jag vill; jag bryr mig inte om, i fall jag måste lämna skolan och fara hem, jag vill visa mina lockar! Titta Susan och säg om hennes hår är lika mjukt och långt som detta? Fancy tog ned från knuten innanför hatten en länk av sitt hår och lät den falla över skuldran för att visa längden, i det hon såg på Susan för att fånga hennes mening i hennes ögon.

— Det är ungefär lika långt som ditt, skulle jag tro, sade miss Dewy.

Fancy stod tyst och modfälld. — Jag önskar att mitt vore lättare, liksom hennes, fortsatte hon sorgset. Men hennes är inte så mjukt, säg. Säg ut bara.

— Jag vet inte.

Fancy utsträckte tankspritt fältet för sitt övervakande till en gul fjäril och en röd och svart fjäril som fladdrade omkring i varandras sällskap, och så märkte hon att Dick kom gående genom trädgården.

— Susan, här kommer Dick; det är väl för att vi talade om honom.

— Nå då går väl jag in nu — ni behöva mig nog inte. Och Susan gjorde helt om och gick sin väg.

Den trohjärtade Dick uppenbarade sig. Hans enda fel vid picknicken eller utflykten var hans allt uppslukande kärlek till Fancy vilken berövade honom det oskyldiga nöje som tillställningen eljest kunde ha erbjudit honom; han suckade nämligen längtansfullt i hennes frånvaro — och han hade dansat med rivalen i rena förtvivlan om att någonsin komma igenom denna ledsamma, fadda och meningslösa afton på annat sätt; men detta ville hon inte tro.

Fancy hade gjort upp planen för sina lidanden. Göra Dick förebråelser? Ånej, nej då. — Jag är så ledsen, sade hon och tog en som det avsågs hopplöst melankolisk överblick av några små äpplen som lågo under trädet; ett kritiskt öra skulle dock ha märkt ett forskande tonfall i hennes röst, som ville hon se verkan av sina ord på Dick, när hon uttalade dem.

— Vad är du ledsen för? Tala om för mig! sade Dick allvarligt. Älskade, jag vill dela dina bekymmer och hjälpa dig.

— Nej, nej, du kan inte! Ingen kan det.

— Varför det. Du har inte skuld till något, vad det nu är. Säg för all del, käraste!

— Å, det är inte alls som du tror! Det är förskräckligt: min egen synd!

— Synd Fancy! Som om du kunde synda! Jag vet att det inte kan vara så.

— Jo det är det, sade den unga damen i ett litet klädsamt utbrott av sorg. Jag har gjort orätt, och jag vill inte tala om det! Ingen kan förlåta mig, ingen! Och du framför allt kan det inte!… Jag har glömt mig därhän att jag fl —

— Vad? Väl inte flirtat? sade han och behärskade sin sinnesrörelse från synligt uttryck som genom en häftig sammanpressning invärtes. Och det är inte längre sedan än i förgår, som du sade att du inte flirtat i hela ditt liv!

— Jo det har jag; och det är en riktigt ful historia! Jag har låtit en annan kurtisera mig och —

— Gode Gud! Nå, jag skall förlåta dig — ja om du inte rådde för det — ja jag skall det! sade den nu i sin ordning dystre Dick. Uppmuntrade du honom?

— Å — jag vet inte det — jo — nej. Jag tror visst jag gjorde det.

— Vem var det?

En paus.

— Säg!

— Mr Shinar.

Efter en tystnad som endast stördes av ett nedfallande äpple, en länge tillbakahållen suck från Dick och en snyftning från Fancy, sade han med påtaglig stränghet.

— Tala om alltsammans; — vartenda ord!

— Han såg på mig och jag såg på honom, och då sa han: ”Får jag visa er hur man fångar domherrar nere vid floden?” Och jag — ville så gärna — jag hade så länge velat ha en domherre! Det var inte mitt fel! Och så sa jag: ”Ja.” Och då sa han: ”Kom med.” Och jag följde med honom ned till den vackra floden, och då sa han till mig: ”Titta hit och se hur jag gör det, så kan ni det också: jag stryker fågellim på grenen här”, sade han, ”och sen går jag bort och gömmer mig bakom en buske; och sedan kommer den sluge herr domherre och sätter sig på grenen och flaxar med vingarna, och så har ni honom innan ni hinner säga Jack en gång” — något i den vägen; o—o—o, jag har glömt vad det var!

— Jack Sprat, fyllde Dick dystert i ur ett moln av bedrövelse.

— Nej, inte Jack Sprat, suckade hon.

— Då var det Jack Robinson! sade han med det eftertryck som höves en man som oryggligt beslutit uppdaga varje stavelse av sanningen eller dö.

— Ja just så! Och sedan lade jag handen på ledstången till bron och så gick jag över och — det är alltsammans!

— Gott, det är inte mycket heller, sade Dick kritiskt och mera förhoppningsfullt. Inte för att jag kan begripa varför Shinar ska bekymra sig om att lära dig något. Men det förefaller mig — det tycks verkligen som om det skulle ha varit mer än så för att du skulle ta vid dig så förskräckligt.

Han såg in i Fancys ögon. Elände över allt elände — Skuld stod där alltjämt skrivet.

— Nej, Fancy, du har inte talat om allt för mig! sade Dick, tämligen grymt för att vara en så hygglig ung man.

— O, tala inte så hårt! Jag är rädd för att säga det nu! Om du inte låtit så sträv, skulle jag ha berättat alltsammans; nu kan jag det inte.

— Kom, kära Fancy och berätta: kom. Jag ska förlåta; jag måste — vid himmel och jord, jag måste antingen jag vill eller ej; jag älskar dig så högt.

— Alltså: när jag lade handen på räcket, så rörde han vid den —

— Ett sånt kräk! sade Dick och malde en osynlig mänsklig varelse till stoft.

— Och sedan såg han på mig, och till sist sa han: ”Är ni kär i Dick Dewy?” Och jag sa: ”Kanhända det!” och då sa han: ”Då skulle jag önska att ni inte vore det, för av hela min själ vill jag ha er till hustru.”

— Nu har han blivit en riktig usling! Vill ha dig till hustru! Och Dick skälvde under ett bittert satiriskt skratt. Så erinrade han sig plötsligt att han kanske gjort upp räkningen utan värden:

— Såvida inte du vill ha honom förstås — det vill du kanske, sade han med den försmåddes ömkliga likgiltighet.

— Nej det vill jag sannerligen inte! sade hon, och hennes snyftningar började just visa gynnsamma symptom till bättring.

— Nå då så, sade Dick och började bli sig själv igen, du har gjort bra stor affär av det för att få det att räcka till en så fasansfull inledning. Och nu vet jag varför du gjort det — bara för den där tillställningens skull! Han vände sig bort ifrån henne och tog fem beslutsamma steg, som han vore trött på ett otacksamt land inklusive henne själv. — Du har gjort det bara för att jag skulle bli svartsjuk, och jag står inte ut! Han kastade orden till henne över sin axel och vandrade vidare, synbarligen mycket angelägen om att promenera bort till den avlägsnaste av alla kolonierna på minuten.

— O — o — o Dick! Dick, ropade hon och sprang efter honom, som ett litet lamm, äntligen verkligt och på allvar orolig, — du dödar mig! Jag har onda ingivelser — onda och elaka — och det kan jag inte hjälpa, förlåt mig Dick! Och jag älskar dig alltid; och ibland då du ser lite dum ut, som om du inte vore god nog åt mig — det är alldeles detsamma, jag tycker om dig i alla fall! Och så är det något annat och allvarligare, fast det ingenting har att göra med den där promenaden med honom.

— Nå och vad är det då? sade Dick och ångrade sin föresats att utvandra till kolonierna; han övergick i stället till en motsatt ytterlighet och stod så rotad i marken, som om han inte ens kunde komma sig för att gå hem.

— Jo se, sade hon och torkade av begynnelsen till en ny tåreflod, detta är en riktigt allvarlig sak. Far har sagt till mr Shinar att han gärna skulle vilja ha honom till måg, om han kunde få mig; — det vill säga att han har fått fars uttryckliga samtycke att göra mig sin kur!