Ingwar Widtfarne/Ingwars Saga
Här börjas Sagan, om Ingwar den widtbereste, och hans Son Swen.
|
1. Cap.
|
1. Cap.
|
Eirekr het Kongr er redi fyrer Suithiödu. Hann var kalladr Eirikr hinn sigrsæli. Hann atti Sigridi hina Storadu[2], ok skildi vid hana saker ohæginda[3] skapsmuna hennar, thui at hun var Kvenna stridlyndust, um allt that er vid bar. Hann gaf henni Gautland. Theira Son var Olafr Suenski. I than tima red Hakon Jarl fyrir Norigi, ok atti margt barna; enn fra einne hans Dottr munom ver nokut segia, theirri er Audr het. Eirekr Kongr atti ok Dottr, er eigi er nefnd. Hennar bad sa Hofdinge af Suithiod, er Aki het; enn Konge syndizt varbodit[4], at gipta otignum manni Dottr sina. Litlu sidar bad hennar einn Fylkis Kongr austan ur Gardariki; ok syndizt Kongi at gipta honum meyna. Ok for hun med honum austr i Gardariki. Nokuru sidar kom Aki thar a ouart, ok drap Konginn, enn hafdi i burt med sier Kongs Dottr, ok giorer brudkaup til hennar. At thessu radi bundust atta Hofdingiar med Aka. Og sitia thar um hrid under reidi Kongs; thuiat Kongr villdi ecki beriast vid tha, edr giora so mikit mannspell innan Landz a sinum monnum. Thau Aki attu Son, er Eymundr het. Epter thetta bydr Aki Kongi sættir fyrer thetta bradrædi. Kongr toc thui vel. Ok nu er so var komit, bidr Eirikr Kongr Audar, Dottr Hakonar Jarls ur Norigi. Var theim malum vel svarad; ok liet Jarl sier tha thikia betra, ef hann lieti eigi naudmag sinn sitia jafnhatt sier i Suithiod. Nu var konunni heitit, ok akuedinn brullaupstefna. Ok nu fara ord af nyiu millum theirra Aka og Kongs. Ok bydr Aki Kongi fialfdemi fyrer utan sektir: ok sættast at thui. Kongr byrst nu vid brudkaupi sinu: Og bydr til Hofdingium innan Lands: Ok nefnir fyrstan til Aka, Mag sinn, ok tha Hofdingia, er honum fylgdu. |
Erik het en Konung, som A. C
styrde Swea Rike, och
kallades Erik Segersäll. Han 960. |
2. Cap.
|
2. Cap.
|
At anefndum deigi kom Hakon Jarl af Norigi til Suithiodar; ok verdr thar mikit fiolmenni at Uppsaulum. Thui at thar voro allir hinir berstu Menn ur Suithiod. Thar voru marger skalar ok storer, fyrir thui at thar voru marger Hofdingiar fiolmenner samankomner, tho at Aki væri fiolmennaztr, thegar leid Eirikr Kongr ok Hakon Jarl. Thui var Aka sa skali buinn er mestr var annar. Ecki var Dottir Kongs thar, nie Son theira; thuiat otruligt thotti vera bod Kongs. Nu sitia menn at bordi umhrid med mikilli gledi ok kæti. Aundverda veizluna hafdi Aki mikil vardhaulld a sier: enn thui minni, sem melr leid a brullaupit, thar til at ein nott var epter veizlunnar. Tha kemr Eirikr Kongr thar at theim aullum ovorum, ok drap tha alla atta Hofthingiana, er at motgangi hofdu verit vid Kong, ok einn veg Aka. Epter thetta sleit veizluna: for Hakon Jarl til Norige, ok hver til sinna heim kyna. Thessi rad kenna sumer menn Hakoni Jarli; Enn sumer segia, at hann væri sialfr at drapi theirra. Nu kastar Kongr sinni eigu a allar jardi rok lausa Fe that, er thair atta Hofthingiar hofdu att. Hann hafdi heim til sin Eymund ok Modr hans. Eymundr vegs upp med Kongi i godri virdingu, thar til at Eirikr Kongr andadizt. Sidan tok Olafr[5] Rikit og hellt hinni somu virdingu vid Eymund, sem Fadir hans hafdi giort. Enn er Eymundr var roskinn, tha mintizt hann harma sina, thuiat hann sa hvern dag sinar eigur fyrir augum sier: Ok thottizt suiptur allri sæmd; thuiat Kongur tok alla skatta af eignum hans. |
Å nämndan Dag kom Håkan Jarl af Norje til Swea Rike; 992. Och blifwer en mycket stor Församling i Upsala: Ty där woro alle de förnämste Män utur Swea Länder. Där woro ock så månge осh store Salar tilredde, som månge Höfdingar där folkrikt woro sammankomne; bland hwilke Åke likwäl war den manstarkaste, näst efter Konung Erik och Håkan Jarl. Ty blef för honom största Rumet tilredt. Men Konungens Dotter war icke med: ejhäller deras Son; efter som de tykte, at Konungens Bud icke war nog at lita uppå. De närwarande sitta då någon Tid til Bords med mycken Lust och Gamman. I Början af Gästbudet hade Åke mycken Bewakning af sit Folk omkring sig: men så mycket mindre, som det längre led på Högtiden, ända til en Natt för Brölloppets Slut. Då öfwerfaller dem Konung Erik, emot allas Förmodan, och dräper alle de åtta Höfdingar, som förr hade warit honom emot: samt Åke sammaleds. Och härmed slöts Bröllopet. Håkan Jarl for til Norje, samt hwar och en hem til sit. Somlige beskylla Håkan Jarl för detta Råd, och somlige säga, at han siälf warit wid Mordet närwarande. Konungen tilägnar sig nu alle de Gårdar, och all den löse Egendom, som de åtta Höfdingar hade ägt. Emund och dess Moder tog han hem til sig; och wäxer den unge Emund up hos sin Moderfader i god Wärdighet, til dess Konung Erik afsomnade. Sedan tog Olof wid Riket, och höll 994. Emund i samma Wördning, som hans Fader gjort hade. Men när Emund kom til År och Styrka, påminte han sig sin Sorg, alldenstund han hwar dag såg sin Egendom för sina Ögon, och at Konungen tog all Skatten af hans Ägor. Han tyckte därföre at all hans Ära war honom likafult beröfwad. |
Olafr Kongr atti Dottr er Ingigerdr het. Thau Eymundr unnuz micit[6] fyrir frændsemi sakir; thuiat hun var vel at sier um alla hluti. Eymundr var mikill vexti, ok ramr at afli, ok hinn bezti riddari. Eymundr huglar nu sitt mal, og[7] thotti seinlig leidretting sinna harma, ok thotti betra at bida bradann dauda, enn lifa vid skemdir. Verdr nu that hans rad[8], at tha er hann vard var vid, at XII. Menn af hird Kongs hofdu farit eptir skatti i thau herut ok riki, er Fadir hans hafdi att, tha fer hann med XII. Menn a thann skog, er leid theirra la kongs manna; Ok burduzt their thar; ok vard that hardr bardagi med theim. Thenna dag hinn sama for Ingigerdr epter theim skogi, ok fann tha alla liflatna, nema Eymund; ok var hann tho miok sar. Sidann liet hun leggia hann i vagn sinn, ok ok honum med sier, ok liet græda hann a laun. Enn tha er Olafr Kongr fra thessi tidinde, kvaddi hann things, ok giordi Eimund sekann ok utlægann ur ollu[9] sinu Riki. Ok er Eimundr var heill ordinn, tha feck Ingigerdr honum skip a laun; ok legzt hann i hernat: ok verdr gott til fiar ok manna. |
Konung Olof hade en Dotter, 1000. som het Ingegärd. Hon och Emund älskade hwarandra, för sin Frendsämja skull, mycket högt; hälst hon i alla Stycken war wäl öfwad, och i alt mycket sedig. Emund war stor til Wäxten och stark til Krafter, samt en den bäste Riddare. Han eftersinnar nu sina Omständigheter: och tyckte, det han nästan länge tålt sin Sorg ohämnad, utan någon Försoning. Han skattar det bätre, at wänta en snar död, än lefwa et nesligt Lif: fattar såleds det Beslut, när han förnam, at tolf Konungens Hofmän farit at infordra Skatten af de Härad och Riket, som hans Fader hade ägt, at han jämwäl med tolf Män 1013. drager til en Skog, hwarigenom Wägen låg för Konungens Män: och slogs där med dem, så at en hård Strid wart dem imellan. Samme Dag for Ingegärd efter dem til Skogen, och fann dem alle liflöse, utom Emund allena, som likwäl war mycket sår. Honom lät hon lägga uti sin Wagn, och förde honom med sig, samt lät hemligen läka honom. När Konung Olof fick dessa Tidningar, påböd han Ting och sakfälde Emund, samt gjorde honom landsflygtig af alt sit Rike. När däremot Emund war helbregda worden, gaf Ingegärd honom Skepp i löndom; hwarmed han lade i Härnad, och blef mägtig både på Gods och Manskap. |
3. Cap.
|
3. Cap.
|
Nockurum vetrum sithar bad sa Kongr Ingigerdar, er Jarizleifr het, ok red fyrir Gardariki. Hun var honum gefinn; ok hun for austr med honum. Enn er Eymundur spurdi thau tidindi, tha fer hann austr thangat; ok tekr Jarizleifr Kongr vel vid honum ok thau Ingigerdr; thui at tha var ofridr mikill i Garda Riki. Thui at Burizleifr, brodir Jarizleifs Kongs, geck a Rikit. Vid hann atti Eymundr V. bardaga; Enn i hinum sidazta var Burizleifr handtekinn ok blindadr ok Færdr Kongi. Thar fek hann of fiar i gulli ok silfri ok margskonar gersimum ok godum gripum. Tha sendi Ingigerdr menn a fund Olafs Kongs Faudr sins, ok beiddi at hann gæfi upp jardir thær, sem Eymundr atti: Ok væri their sattir helldr enn hann ætti hers von at honum; ok matti svo kalla, at that lof feingizt a thui mali. Var Eymundr i Holmgardi, ok hadi opt bardaga, ok hafde sigr i aullum ok vann aptr micit skattland under Konginn. Tha fysti Eimund at vitia eigna sinna: ok hefer mikit lid ok vel buit; thuiat hvorki skorti til fe ne vopn. Nu for Eymundr ur Garda Riki med mikilli sæmd ok virdingu af allri althydu, ok kemr nu til Svithiodar, ok sezt at Riki sinu ok eignum, ok bratt aflar hann sier Kvonfangs, ok fær rikismans dottr, ok gat hann vid henne einn Son, er Ynguar het. Thetta fra Olaur Svia Kongr, at Eymundr var vid land kominn med miklu lidi ok nogum fiar hlut, ok hafdi sezt i thau Riki, er att hafdi Fadir hans, ok their atta Hofthingiar: ok thotti honum mikils um vert, enn treystizt tho eigi at at giora, thuiat hvern dag heyrer hann morg storræde fra Eymunde saugd; ok sitia nu hvorir um kyrt, thuiat hvorgi vill tilhnegia vid annann. Eymundr sitr nu i Riki sinu, skipar thui ok styrir, sem Kongar eru vaner, ok æxlar Riki sitt. Thuiat hann giordizt fiolmennr. Han let reisa sier havll mikla ok bua vegliga: Ok helldr thar bord hvern dag med miklu fiolmenni, thuiat hann hafdi marga Riddara ok nogan skipa her. Sitr hann nu umkyrt. Vex Ynguar nu upp heima med Fodr sinum, thar til at hann var niu vettra gamall. Tha bad Yngvar Fodr sinn at fara a fund Kongs ok annara Hofthingia i Suithiod. Hann leifer honum at fara, ok bio ferd hans med sæmd. Yngvar tok hialm Fodr sinn, er hann atti beztann. Hann var Gullrodinn ok sattr gimsteinum: Ok sverd gullbuit, ok margar hafdi hann adrar gersimar. For Yngvar nu med fimtanda mann fra Fedr sinum; Ok voru aller theirra hestar bryniader, ok so their sielfer, ok skialldader, oh hofdu gyllta Hialma ok oll vopn gulli buin ok siltri. Ok vid so buit lid, fer hann austan epter Suithiod. Spyrzt nu vida til ferda hans; ok sækia Hoffhingiar vida imot honum, ok bioda honum til veizlu. Hann teckizt that; ok gefa their honum godar giafer, enn hann theim. Nu fer Yngvars frægd vida um Suithiod, ok kemr til eyrna Olafi Kongi. Hann atti thann Son, er Aunundr het, ok var hit vænzta mans efni, ok eigi fiarri jafnalldri Yngvar[10]. Hann bad Fodr sinn at fara a mot Yngvari frænda sinum ok fagna honum med sæmd; ok tha hann thad er hann bad, ok for i mot Yngvari med micilli sæmd; ok vard thar fagnadar fundr micill. Sidan fara their til Kongs fundar; ok gek hann i moti theim, ok fagnadi theim vel ok Yngvar, ok leider hann i hóll sina, ok setti hann hit næsta sier, ok bad hann leingi med sier vera velkomen, ok allt hans foraneyti. Hann kvezt thar mundu dveliazt um hrid. Sidann ber hann fram tha gripi, sem fyrr var getit, hialminn, sverdit: ok mællti so: Thessar giafir sendir Fader minn thier til styrks fridar ok fastrar vinattu. Kongr tok thacksamliga vid gripunum, enn kvad Eimund eigi sier sendt hafa. Thar var Yngvar thann vettr allann, ok var best virdr allra manna af Kongi. At vori biozt Yngvar til heimferdar, ok Aunundr med honum. Tha gaf kongr Yngvari godann hest ok sodul gylltann, ok skip fagurt. Nu fer Yngvar ok Aunundr a burt med godu yfirlæti af Olafi Kongi, ok fara nu til Eymundar. Ok er their koma a bæ Eymundar, tha var honum sagt hverer komner voru; enn hann let eigi sem hann heyrdi. Nu koma their at hollinni; Ok villdi Aunundr af baki stiga, enn Yngvar bad tha rida i hollina Their giora svo, at their rida allt innar fyrir hasæti Eymundar. Hann heilſar theim vel, ok spyr tidinda, edr thui their dirfdizt at fara med svo miklum styr, at rida i holl hans. Tha svarar Yngvar: Tha ek kom til Olafs Kongs, geck hann moti mier med all hird sina ok fagnadi mier vel ok virdugliga; enn thu villt nu aunga sæmd giora hans Syne, er hann sæker thik heim. Nu vittu at fyrir thetta reid eg i holl thina. Tha spratt Eymundr upp, ok tok Aunund i fang sier af hestinum, ok kysti hann, ok setti nidr, ok kvad alla skylldu honum thiona innan hallar. Sidann færdi Yngvar giafernar Faudr sinum, thær er hann sagdi, at Olafr Kongr hafdi sendt honum til fasts fridar, er that hestr ok saudull ok skip. Tha sagdi Eymundr at Olafr Kongr hafdi eigi honom sent; enn tho lofadi hann miog, at hann hafdi svo virdugligar giafer gefit Yngvari; Var Aunundr thar than vetr. At vori biozt hann heim at fara, ok Yngvar med honum. Tha gefur Eymundr Aunundi hauk, thann er Gulls litur var a fiodrum. Ok fara their burt vid svo buit, ok koma a fund Olafs Kongs; ok fagnar hann theim vel, ok verdr feigenn theira apturkomu. Tha færdi Aunundr honum Haukinn, ok kvad Eimund hafa hann sendann honum. Tha rodnadi Kongr, ok kvad, Eymund[11] hafa matt nefna sic, tha hann gaf Haukinn, enn tho kann vera, at hann hafi that hugat. Nockuru sidar kallar hann til sin Aunund ok Yngvar, ok mælti: Nu skulu thit fara aptur, ok færa Eymundi that er eg gef honum: enn that er merki; thuiat eg hef eigi svo adrar dyrdligar giafer at gefa honum, sem thessi er. That fylgir thui, at sa mun jafnan sigr hafa, er that er fyrir borit; Ok skal thetta vera sattar merke vor a milli. Nu fara their aptr: ok færdu Eymundi merkit med vingiarnlegum ordum Kongs. Eymundr tok thacksamliga vid giof Kongsins, ok kvad tha skiott skylldu aptr fara, ok bioda Olafi Kongi til sin, ok mæla svo: Eymundr thion thinn bydr thier til veizlu med godvilia, ok kann thauck at thu farer. Their foru, ok fundu Olaf Kong, ok saugdu honum bod Eymundar. Tha vard Olafr Kongr hardla feiginn, ok for med miklu fiolmenni. Eymundr tok vel vid honum ok med mikilli sæmd; ok mælltu their til fastrar vinattu med sier, ok hielldu vel. Sidann for Kongr heim med godum giofum; ok var Yngvar jafnan med Kongi, thui at hann unni honum eigi minna, enn sinum syni. Yngvar var mikill madr vexti: væn, ok sterkr, ok biartlitadr, vitr ok malsniallr, milldr ok storgiofull vid sina vini, enn grimmr vid sina ovini, kurteis, ok hinn hradligzsti i ollu vidbragdi: so sem vitrer menn hafa honum tiljafnat, um atgiorfi, vid Styrbiorn Frænda sinn, edr Olaf Kong Tryggvason, sem frægazstr madr hefer verit ok mun vera a nordur laundum, um alldr ok æfi, bædi fyrir Gudi ok monnum. |
Några År efter detta, 1017. friade en Konung wid namn Jarislaf, som regerade uti Gardarike, til Ingegärd. Hon blef honom gifwen, och for öster ut med honom. Hwarom så snart 1018. Emund blifwer underrättad, far ock han til denne östre kant: och blifwer af Jarislaf samt Ingegärd wäl emottagen; hälst wid samme Tid en stor Ofrid war i Landet, för det at Burislaf, Konung Jurislafs Broder efterstod Riket. Med honom höll Emund fem Slagtningar; Dock blef Burislaf uti den sidsta fången, och Ögonen på honom utstungna, samt han i sådant Tilstånd förd til Konungen. Emund fick där ganska mycket Ägodelar i Guld och Silfwer, samt många slags Kostbarheter och store Skatter. Ingegärd sände då Män til Konung Olof, sin Fader, och bad, at han wille lösgifwa de Gårdar, som Emund tilhörde, och häldre förlikas än något fiendtligt af honom förmoda: Han måtte sig ju så yttra, at et godt Slut blefwe på denna Sak, och alla Fordringar å ömse Sidor eftergifna. Emund war imedlertid i Holmgård, och höll många Slagtningar, samt segrade altid, och återwann mycket Skattland under Konungen. Han fick nu Lust, at bese sina Ägor: och hade mycket samt wäl berustadt folk, emedan honom hwarken Gods eller Wapn felades: for derföre ur Gardarike med mycken Heder och Wärdighet af all Allmogen: kommer til Swea Rike tilbaka: och sätter sig uti sit Rike och sin faste Egendom. Han tager sig sedan Husfru, och får en rik Mans Dotter, med hvilken han aflade en Son, som het Ingwar. Detta får Olof Swea Konung weta, at nämligen Emund war kommen til Lands med mycket Folk och nog Ägodelar, samt sig i det Rike nedsatt, som hans Fader och de åtta Höfdingar ägt hade: och tyckte han det wara mycket betydande; men tordes likwäl intet göra därwid, emedan han hwar dag förnimmer många stora Bedrifter talas om Emund. Både suto sålunda stilla, emedan ingendera wille gifwa den andre efter. Emund sitter nu i sit Rike, förordnar där och styrer såsom Konungar äro wane, samt ökar det dymedelst, at han blifwer manstarkare. Han lät bygga sig en stor Sal, och honom härligen tilreda: och där håller han Bord hwar Dag med en stor Folkmängd, emedan han hade månge Riddare och en tilräcklig Skepshär. På detta Wis sat Emund 1025. stilla, medan Ingvar wäxer up hema hos sin Fader, til dess han war nio år gamal. Då bad Ingvar sin Fader, at han måtte få besöka Konungen och andre Höfdingar i Swea Rike. Han tillåter honom fara: och tilredde hans Färd hederligen. Ingwar tog sin Faders Hiälm, den bäste, han ägde, som war med Guld inlagd och med lysande Stenar besatt. Han hade ock et Swärd med Guld beprydt, och dessutom många kostliga Ting. Sålunda for Ingwar med femton Män ifrån sin Fader; och woro alle deras Hästar Brynjade: så ock de siälfwe, som ock med Sköldar och förgylde Hjälmar försedde woro, samt hade alla wapn med Guld och Silfwer utsmyckade. Med et så tilrustadt Fölge for Ingwar östan igenom Swea Rike. Nu spörjes det wida om hans Färd, och månge Höfdingar söka ifrån flere Orter til honom, och bjuda honom til Gästebuds: hwilket honom tyckes mycket wäl wara. De gifwa honom kostliga Skänker: och han dem tilbaka. Nu far Ingwars Rykte wida omkring Swea Rike, och kommer til Konung Olofs Öron. Han hade en Son benämd Anund, som war et det wackraste Mansämne, och icke långt ifrån jämnårig med Ingwar. Han bad sin Fader om Lof at fara emot Ingwar sin Frende, och med Heder undfägna honom. Han fick det han begärte, och for så Ingwar til Mötes med mycken Ståt; hwaraf en stor Glädje upkom, när de råkades: Sedan fölgas de åt til Konungen: som siälf gick imot dem och fägnade dem wäl: förde Ingwar in uti sin Sal, or satte honom näst intil sig. Han bad honom med hela sit Fölge wara wälkommen, och i det längsta hos sig förblifwa. Hwartil Ingwar swarade, at han någon Tid där förblifwa wille: och frambär så de kostbara Saker, som redan äro omtalda, nämligen Hjälmen och Swärdet, tiltalande Konungen sålunda: Dessa Gåfwor sänder dig min Fader, til Frids Styrka, och en fast Wänskaps Tekn. Konungen tog med Tacksamhet emot Klenodierna; men sade det Emund icke sändt dem til honom. Här förblef nu Ingwar hele den Winter öfwer: och war framför alle af Konungen mäst ärad. Om Wåren lagade 1026. sig Ingwar til Hemfärden, och Anund med honom. Då gaf Konungen Ingwar en god Häst med förgyld Sadel, och et skönt Skep. Nu fara Ingwar och Anund bort med mycken Wälwiljas Bewisning af Konung Olof, och ställa sin Kosa til Emund. När de kommo til Emunds By, eller det Ställe hwarest han mest wistades, blef det honom snart berättat, hwilke som komne woro. Men han låddes, som han det icke hörde. De komma ändteligen utanför Hofsalen: och wille Anund då stiga af sin Häst; men Ingwar bad honom rida in: som de ock gjorde: och redo ända fram til Emund, där han satt uti Högsätet. Han helsar dem wänligen, och spörjer, hwad Tidender de hade, eller huru de tordes med så mycket Buller rida in uti hans Sal. Ingwar swarar häruppå: Då jag kom til Konung Olof, gick han emot mig med alt sit Hoffolk, och fägnade mig wäl och wärdeliga; men du wil nu ingen Heder gjöra hans Son, när han dig uti dit Hem besöker. Nu må du weta, at jag därföre red in i din Hofsal. Då spratt Emund up: tog Anund af Hästen uti sin Famn: kyste honom, och satten neder: samt befalte alla inom Hofsalen at tjäna honom. Sedan framförde Ingwar Gåfworna: Hästen, Sadlen och Skepet, til sin Fader, och sade, at Konung Olof hade sändt dem honom, til en fast Frid, Emund swarade, at Konung Olof icke skickat dem til hans Tjänst; men berömde honom likwäl för det han gifwit Ingwar så kosteliga Gåfwor. Anund war där öfwer den Winter, tils om Wåren: Då han lagade sig til at fara hem, och Ingwar med honom. Emund gifwer då Anund en Hök, som war gullfärgad på Fjädrarna; och, när alt war färdigt, fara de sin kos, och komma til Konung Olof, som fägnar dem wäl, och glädes öfwer deras återkomst. Anund öfwerlemnade strax Höken til sin Fader, och sade, at Emund sändt honom densamme. Konungen rodnade därwid och sade, at Emund icke måtte hafwa nämnt sig, då han gaf honom Höken, fastän det wäl kunde wara, at han det ämnat. Något därefter kallar Konung Olof, Anund och Ingwar til sig, och sade: Nu skolen I fara tilbaka, och föra det til Emund, som jag gifwer honom: hwilket är en Fana; emedan jag äljest inga så kosteliga Skänker hafwer at gifwa honom, som denna är. Hänne medföljer den Egenskap, at han altid månde bekomma Seger, som hon bäres före: och skal detta wara et Försoningstekn oss imellan. De fara nu tilbaka, förande Fanan til Emund, tillika med Konungens wängiriga Ord. Emund tog med tacksamhet emot Konungens Gåfwa: och utlät sig, det de snarliga skulle återresa för at bjuda Konung Olof til sig, samt honom med sådana Ord tiltala: Emund din Tjänare bjuder dig med Godwilja til Gästebud, och urtager för en Ynnest, at du besöker honom. De foro, och funno Konung Olof, samt sade honom det, som dem af Emund war anbefallt. Konung Olof blef öfwer detta Budskap mycket glad: och for med et talrikt Fölge åstad. Emund tog wäl och med mycken Heders Bewisning emot honom; Hwaruppå de tilsade hwar annan en beständig Wänskap, samt roade sig med angenäma Samtal på det aldrabästa. Sedan for Konungen hem med goda Gåfwor. Och war Ingwar alt jämt hos honom; emedan Konungen intet mindre godt unte honom, än sin egen Son. Ingwar war en ansenlig och stor Man: wacker, stark, och hwithyad: förståndig och wältalig: mild och frikostig emot sine Wänner, men grym emot sine Owänner: artig i Sällskap, och mäst rådig i alla förefallande Wärf; såsom förståndige Män hafwa honom uti dess Upförande liknat wid Styrbjörn, hans Frände, eller Konung Olof Tryggwason, som warit, och lärer blifwa, den berömligaste Man i Norrlanden, i all Tid och Ålder, både för Gud och Människor. |
4. Cap.
|
4. Cap.
|
Tha er their Frændr voru frum vaxta, Aunundr ok Yngvar, var su thiod i missætti vid Olaf Kong, er Seimgaler heita: ok hofdu ecci skatt goldit um hrid. Tha sendi Olafr Kongr Aunund og Yngvar med thrimr Skipum, at heimta skatt. Koma their vid Land, ok stefna Thing vid Landzs menn; ok heimtu thar skatt af Kongi theira. Syndi Yngvar thar mykla atgiorfi i sinni malsnilld; svo at Kongi, ok mogum adrum Hofdingium, fyndizt ecki annat rad, enn giallda skattinn, sem til var kallat, fyrir utann III. Hofdingia, tha er æ[12] villdu fylgia Kongs radi: ok bonnudu at giallda skattin, ok drogu lid samann. Enn er Kongrinn heyrdi theirra tiltekiur, bad hann tha Aunund ok Yngvar beriazt vid tha: ok feck theim lid. Their baurduzt; ok vard thar mikit mannfall, adr their flydu Hofdingiarner. J theim flotta var sa tecinn, er mest hafdi moti stadit, at skattinn skylldi giallda; ok festu their hann upp: enn II. kuomuzt undann. Their toku thar miklar eigur at herfangi, ok heimtu ut skatta alla, ok fara vid svo buit aptr til fundar vid Olaf Kong: ok færdu honum mikin fiarhlut i gulli ok silfri ok godum gripum. Ok hafdi mikit aukizt virding Yngvars i thessi ferd; svo at Kongr setti hann yfer adra Hofdingia i Suithiod. Yngvar tok sier frillu, ok gat vid henni son, thann er Sveinn het. Med thessi virdingu var Yngvar med Olafi Kongi, thar til at hann var XX. Tha ogladdizt hann so, at hann kvad alldri ord fra munni. A thui thotti Kongi mikit mein, ok spyr hvat velldr⸮ Yngvar svarar: Ef thier thykir mein at ogledi minni, ok thu villt mier so vel, sem thu lætr, tha gef mier Kongs nafn med tign. Kongr svarar: Hveria hluti adra, sem thu beidir, i tign edr fiarhlutum, mun ek giora: enn thetta ma ek eigi; thuiat ek er eigi vitrari vorum frændum: ok eigi kann ek betr, ok[13] vorer fyrri frændr. Thessi hlutr vard theim til sundr thyckis. Thuiat Yngvar bad jafnann Kongs nafns, ok fek eigi. |
När desse Fränder, Anund och Ingwar, woro upwäxte, war et Folkslag, som kallas Semgaller, med Konung Olof uti Misshällighet: och hade en Tid icke betalt någon Skatt. Konung Olof sände därföre Anund och Ingvar med tre Skep at uphämta Skatter af detta Folk. De komma til Lands: stämma Allmogen til Tings: och upboro där Skatt af deras Konung. Ingvar wiste wid detta Tilfälle mycken Tiltagsenhet uti sin Wältalighet; så at Konungen och månge andre Höfdingar intet annat Råd hade, än at betala Skatten, som påbuden war. Dock woro tre Höfdingar som intet wille efterfölja Konungens Beslut, utan wägrade sig at betala de fordrade utskylder, samt drogo Folk tilhopa. När Konungen detta deras Förehafwande förnam, bad han Anund och Ingwar slåss med dem, och fick dem därtil Manskap. De slogos: och blef där et stort Nederlag, förr än desse Höfdingar begäfwo sig uppå Flygten. De flyende förfölgdes; och blef den, som mäst warit emot Skattens utläggning, fången, samt på Stället uphängd; Men de andre twå undkommo. Fosterbröderne fingo här månge Ägodelar och godt Byte, samt utkräfde all Skatten, som återstod: och foro så wäl belastade hem til Konung Olof, med mycken Egendom uti Guld, Silfwer, och dyrbara Saker. Ingwars Beröm och Högagtning hade mycket tilwäxt i denna Färd; så at Konungen satte honom öfwer andre Höfdingar i Svea Rike. Ingwar tog sig Frilla, och aflade med hänne en Son, som het Swen: och war med denna Wärdighet hos Konung Olof, til dess han fylt sina tjugu År. Då blef han så missnögd och oglad, at han talte aldrig et Ord utur sin Mund. Konungen tyckte det mycken Skada wara, och spör, hwad Orsaken därtil wore? Ingwar swarar: Om dig tyckes min Olust wara til Mens, och du wil mig så wäl, som du låts; så gif mig Konungs Namn och Höghet. Konungen swarade: Hwad Gåfwa, du annars begärer, til Hedersnamn eller Ägodelar, wil jag gärna gifwa dig; Men detta kan jag intet, emedan jag icke är förståndigare, än wåre Fränder, ej häller mera tiltror mig at uträtta, än andre uti wår Slägt för mig gjort hafwa, Denna Sak wart en Orsak til stor Oenighet och Söndring dem imellan. Icke dess mindre anhölt Ingwar beständigt om Konungsnamn; men fick det icke. |
5. Cap.
|
5. Cap.
|
Tha biozt Yngvar ur landi, at leita sier utlenzs Rikis: ok valdi sier lid ur landi, ok thriatigi skipa, aull alskiput. Thetta fra nu Olafr Kongr, at Yngvar var ferdar buinn, ok sendi menn a fund Ingvars, ok bad hann dveliazt ok thiggia Kongs Nafn. Yngvar kvadz that mundu thegit hafa, ef thess hefdi fyrr kostr verit: En kvezt nu buinn at sigla, thegar byr gefr. Liltu sidar sigldi Yngvar ur Suithiod med XXX. skipa; ok logdu eigi fyrr seglinn, enn their kvomu i Garda Riki. Ok tok Jarisleifr Kongr vid honum med mikilli sæmd. Thar var Yngvar III. vetr, ok nam thar margar tungr at tala. Hann heyrer umrædu a thui, at III. ar fiellu austan um Garda Riki: Ok var su mest, sem i midit var. Tha for Yngvar vida um austr Riki, ok fretti, ef nockur Madr vissi, hvadann su a fielli; en engi kunni that at segia. Tha bio Yngvar ferd sina ur Garda Riki: Ok ætladi at reyna ok kanna leingd ar thessarar. Hann liet Biskop vigia sier boliarn ok tinnu. Fiorer menn eru nefnder med Yngvari til ferdar: Hialmvigi, ok Soti, Ketill, er kalladr var Garda-Ketill: Hann var Islenzkr: ok Valldimar. Eptir that helldu theiri ana med XXX skipa; Ok snyr Yngvar staufnum i austr, ok lagdi Rigt vid, at eingi skylde a land ganga, utan hans leyfi. Enn ef nockur færi, tha skylldi sa lata haund edr fot. Madr skyldi vaka um nott a hveriu skipi. Tha er their hofdu farit nockura hrid epter anni, er fra thui sagt, at Ketill atti vord at hallda eina nott: Ok thotti honum langt, tha er althydann svaf. Ok soruitnadi hann a land at ganga, at siazt um; ok var gengit lengra, enn hann ætladi. Hann nam stadar, ok hlyddizt um. Hann sa framm fyrer sig Hus eitt hatt, ok geck thangat til, ok inn i husit. Ok thar sa han silfr- ketil yfer elldi, ok thotti that, undarligt. Hann tok ketilinn, ok rann a leid til skipa. Ok er hann hafdi farit um hrid, sa hann a bac sier ogurligann Risa hlaupa epter ser. Ketill gæddi tha ferdinni[14]; ok dro tho samann med theim. Han setr nidr ketilinn, ok tok ur haudduna, ok hleypr tha sem hann ma, ok sier tho aptr stundum. Hann sier, at Risinn nemr stadar, er hann kemr at katlinum. Gengr hann stundum at honum, en stundum fra: Tok tho upp loksins ketilinn, ok geck til Hussins; enn Garda-Ketill geck til skipa, ok braut sundr, ok lagdi i fôta kistu sina. Enn um morguninn, er menn voknudu ok gengu a land, tha sau menn slod liggia fra skipunum, thuiat daugg hafdi fallit: ok sogdu Yngvari. Hann bad Ketil segia, ef hann hefdi thar farit; thuiat hann kvad aungvann annann til: ok kvezt, eigi mundu drepa hann, ef hann sagdi hit sanna til. Hann sagdi, ok bad sier liknar fyrir ohlydni, ok syndi honum haudduna. Yngvar bad hann eigi optar svo giora; ok sættuzt at thui. Sidann sigldu their marga daga, ok um morg herut, ok thar til, at their sau annann sid ok lit a dyrum. Ok af thui skildu their, at their fiarlægduzt sin herut edr laund. Einn aptann sau their langt fra fier, sem halft tungl stædi a Jordunni. Um nottina epter hellt Valdimar vord. Hann geingr a land, a leit thess stadar, er their haufdu sed. Hann kom at, thar sem upphæd var fyrir honum, su er gulls litr var a: ok sa hann hvat thui olli; thuiat thar var allt thakit ormum. Enn fyrer thui, at their svouo, tha retti hann spiot skepti sitt thar til, sem einn gullhringr var, ok dro hann at sier. Tha vaknadi einn Yrmlingr, ok vakti sa thegar àdra hia sier, unnz Jakulus var vaktr, Tha skundar Voldimar til skipa, ok sagdi Yngvari hit sanna allt. Nu bad Yngvar Menn vid buazt orminum, ok leggia skipunum til annarar hafnar, um thvera ána; Ok so giora their. Sidann fea their hrædiligann dreka fliuga thangat yfer ána. Marger faluzt fyrir hrædzlu saker. Ok er Jakulus kom yfer skip that, sem prestar tveir styrdu, tha spio hann so eitre, at bædi tynduzt skip ok Menu. Sidann flo han aptr, yfer thvera ána, til sina staudva. Sidann fer Yngvar marga daga epter anni. Tha hofuzt upp borger, ok storar bygder; ok tha sea their agæta borg. Han var gior af hvitum marmara steinum. Enn er their nalguduzt borgina, tha sau their mikinn fiolda kvenna ok karlmanna. Theim thotti mikils um vert fegurd tha, sem thar var, ok kvenna kurteisi. Thuiat marger voru agætligar synum; tho bar ein af aullum, bædi fyrir bunadar saker ok fegurdar. Su hin verduliga kona teiknadi theim Yngvari, at their sækti fund hen. nar. Tha geck Yngvar af skipi. ok a fund theirrar hinnar tigugligu konu. Hun spurdi, hverir their væri, edr hvert their giordizt? enn Yngvar svarar aungu; thuiat hann will di freista, ef hun kynne fleire tungr at tala. Ok so reyndizt, at hun kunni at tala Romversku, thyversku, donsku ok girzsku, ok margar adrar, er geingu um austur veg. Enn er Yngvar skildi hana thessar tungr mæla; tha sagdi hann henni nafn sitt: ok spurdi tha hana at nafni, ok hverrar tignar hun væri? Eg heita Silkesif sagdi hun, ok em ek Drottning theffa lands ok Rikis. Tha baud hun Yngvari til borgar med sier, ok aullu lidi hans. Hann tha thad. Enn borgarmenn toku skip theirra, med aullum reida, ok baru upp under borgina. Yngvar bio eina haull aullu lidi sinu, ok lukti hana vannliga; thuiat fullt var med blotskap allt um hverfis. Yngvar bad tha vid varazt allt samneyti heydinna manna; ok ollum Konum, bannadi hann at koma i sina haull, utann Drottningu. Nockurer menn galu litinn gaum at hans mali; ok let hann tha drepa. Ok sidann treyztizt eingi at briota that er hann baud. Thann vetr var Yngvar thar i godu yferlæti. Thuiat Drottning sat hvern dag a tali vid hann, ok hennar spekingar. Ok sagdi Yngvar henni af almætti Guds; ok fiell henni vel i skap su trua. So unni hun mikit Yngvari, at hun baud honum at eignazt allt rikit ok Kongs nafn; ok sielfa sig gaf hun at lyktum i hans valld, ef hann villdi thar stadfestast. Enn hann qvezt, fyst vilia tannsaka leingd arinnar ok thiggia thennan kost sidann. Tha er voradi, biozt Yngvar brott, enn bad Drottningu heila sitia med sinu folki. Yngvar for thar til epter anni, at han kemr at fossi miklum ok thraungum gliufrum. Tha voru hafir hamrar; so at their drogu upp i festum skip sin. Sidann drogu their thau aptr a ána, ok foru so leingi, at their urdu vid ecki varir. En et a leid sumarit, säu their fiolda skipa roa i môt sier. Thau voru aull kringlott, ok umhverfiss árar fyrir bordum. Their laugdu so i môt, at Yngvar atti einfkis kost, nema bida i stad. Thuiat so foro skip theirra, sem fugl flygi. Enn adr enn their funduzt, reis einn madr upp ur thessu lidi: su var skryddr kongs skruda, ok mællti margar tungr. Yngvar thagdi vid. Tha mællti hann nockur ord a gridzsku. Yngvar skildi, at hann het Julfr; ok var ur borginni Hieliopolim. Ok er Kongr vissi nafn Yngvars, ok hvadann hann var kominn; edr hvert hann giordizt at fara; tha baud hann honum med sier, til sinar borgar, veter langt. Yngvar let sier eigi hæfa at dveliazt, ok neitadi. Kongr skylldi hann tha til thar vistar than vetr. Yngvar kvad, so vera skylldu. Tha foru their til med lid sitt til hafnar, ok ganga a land ok til borgarinnar. Ok er theim vard aptr litit, sau their, at borgar menn baru skip theirra a herdum sier upp under borgina, thar er læsa matti. Thar sau their um aull stræti mikinn blotskap. Yngvar bad sina menn vera bænrækna ok trufasta. Eina haull gaf Julfr theim. Ok thann vetr geymdi Yngvar so sina menn, at eingi spilltizt, at Kvenna vidskiptum, edr audrum heidnum domi. Enn tha er their foru naudsynia sinna, gengu their alvopnader ok læstu haullina a medann. Engi madr skylldi tha inn koma, nema Kongr. Han sat hvern dag a tali vid Yngvar. Ok sagdi hver theirra audrum maurg tidindi ur sinu landi, ny edr forn. Yngvar spurdi, ef hann vissi, hvadann áa su fielli. En Julfr kvezt that vita med sannleik, at hun fiell ur uppsprettu theirri, er ver kaullum lindibellti: thadann fellr ok aunr til raudahafs. Ok er thar mikill svelgr, sa er gapi er kalladr. A milli siofar ok arinnar er nes that, er Siggeum heiter. Ainn fellr skamt, adr hun fellr af biargi i rauda haf. Ok kaullum ver thar enda heims. Enn i thessi ainni, er thu hefer farit epter, liggia uti illgiorda menn a storum skipum, ok hafa aull skipinn hulinn reyri, so at menn hyggia that eyar, ok hafa allz konar vopn ok skotelld; ok meir eyda their monnum med elldi enn vopnum. Enn borgar monnum thotti Kongr sinn enskis ga, thess er their thurftu, fyrir Yngvari: ok heituduzt, at reka hann af Rikinu, enn taka sier annann Kong. Ok er Yngvar heyrdi thetta, bad han Kong giora vilia liids sins. Hann giordi so. Kongr bad Yngvar, at hann veitti honum lid, at beriazt vid brodr sinn. Hann var theirra mattkari: ok veitti mikinn ojafnad brodr sinum. Yngvar het lidveizlu, er hann færi eptr. |
Då lagade sig Ingwar ur 1036.
Landet, för att söka sig et
Rike utländes: och walde sig Folk
til Fölgeslagare; så at han wid sin
Afresa hade trettio Skep, alla med
full Besättning. När Konung
Olof får weta, at Ingwar sålunda
war resefärdig, sände han Män til
honom, och bad, at han wille
blifwa qwar i Landet, samt
ändteligen emottaga Konungsnamn.
Ingwar swarade, at han det gärna
gjort, om det förr kunnat ärhållas;
men nu wore han färdig at segla, så
snart Winden medgifwa wille. Han
seglade såleds ur Svea Rike med
tretio Fartyg, och fällde intet
Seglen, förr än de kommo i Gardarike;
hwarest Konung Jarislaf honom
mycket hederligen emottog. Där war
nu Ingwar i tre Wintrar, 1037. |
6. Cap.
|
6. Cap.
|
At lidnum vetri helldr Yngvar lidi sinu aullu heilu ur Riki Julfs. Ok er their hofdu farit um stund, komu their at fossi einum miklum. Af honum stod stormr so mikill, at their urdu at landi at leggia. Enn er their kvomu at landi, sau their spor ogurligs risa. That var atta feta langt. Thar voru so hafer hamrar, at their mattu eigi i festum uppdraga skipinn. Their laugdu fram med biorgunum skipum sinum, thar fem af sveif ánni ok strauminum. Var thar hlid litit a biorgunum. Ok gengu their thar a land. Ok var thar slettlent ok blaulent. Yngvar bad tha fella vid, ok giora graptôl. Ok so giordu their: toku sidann at grafta: en mælltu dypt ok breidd dikissinns, thadan fra er ainn skylldi at hlaupa. At thessu voru their, so at manudum skipti, adr their mattu thar skipum fara. Ok er their hofdu lengi farit, sau their hus eit ok hrædiligann risa hia, so illigann, at their hugdu at fiandinn være. Their urdu miog hrædder, ok badu Gud sier miskunar. Tha bad Yngvar Hialmviga syngia salma Gudi til dyrdar; thuiat hann var Klerkr godr: ok hetu sex dægra faustu med bænahalldi. Sidann geck risinn brot fra husinu annann veg med anni. Enn er hann var burtu, tha gengu their til husins, ok sau thar ramligt virki. Ok er their gengu i husit, sau their at einn stolpi hellt thui upp; hann var smidadr ur leiri. Sidann toku their at hauggva stolpann umhverfis allt vid jordina, thar til at husit skalf, thegar their hristu. Yngvar bad tha taka stora steina, ok bera til hussins. Enn er apnadi, bad Yngvar tha ganga i virkit, ok fela sig i reyr. Ok er a leid kvelldit, sau their Risann kom: ok hafdi marga Menn under bellti sier festa. Hann byrgde vannlega virkit, ok so husit. Sidann matadizt hann. Enn er stund leid, forvitnuduzt their hvat hann hefdizt at: Ok heyrdu til hans hryt mikinn. Tha bad Yngvar tha burt taka steina tha, sem their hofdu tangat borit: ok baurdu stolpann, so at ofann fell husit. Risinn brauzt um fast, so at undann komzt annar fotr hans. Tha geck Yngvar til, ok hans foronautar, ok hiuggu af Risanum fotinn med boloxum; thui at hann var so hardr sem tre. Ok er thui var lokit, skildu their at hann var daudr. Their drogu fotin til skips ok solltudu i hvita[15] sallt. Their foru nu thar til at anni skytr i sundr; ok sea their V. eyiar hrærazt, ok fara a moti theim. Yngvar bad menn sina vid buazt; hann let taka eld med vigdu ellz virki. Bratt kom at theim ein eyinn, ok veitte theim harda Griothrid; enn their hlifdu sier ok skutu i moti. Enn er vikingar fundu, at fast var fyrir, tha toku their at blasa smidbelgium, at ofni theim, sem elldr var i; ok vard af thui mikill gnyr. Thar stod ok ein eirtrumba: ok ur henni flo elldr mikill a eitt skipit, ok brann that a litilli stundu; so at allt vard at faulska. enn er Yngvar sa thetta, harmadi hann skada sin, ok bad færa sier tundr med vigdum elldi. Sidann bendi hann upp boga sinn, ok lagdi or a streing, ok let koma a aurvar oddinn tundurit med vigdum elldi. Enn su or flo af boganum med elldinn i trumbuna, tha er stod ur ofninum; ok snyzt elldurinn a sialfa heidingia, ok brann a litlu augabragdi eyinn, med aullu samann, monnum ok skipum. Ok eru adrar eyiarnar at komnar. Enn thegar Yngvar heyrdi smidbelgia blaasturinn, skaut hann vigdum elldi, ok eyddi so tvi diofuls folki med Guds fulltingi, at that vard at aungu, utann faulska. Litlu sidar kom Yngvar til theirrar uppsprettu, er ain sell af. Thar sau their dreka thann, at slikann hofdu their eigi fyrr sed, fyrir uaxtar saker, ok mikit Gull liggia under honum. Their lendu thar skamt i fra; ok gengu aller a land upp, ok kvomu thar at, sem drekinn var vanr at skrida til vazs. Su gata var hardla breid. Tha bad Yngvar, at their sædi sallti epter gautuni, ok draga thangat Risa fotinn: ok kvezt that ætla, at thar mundi drekinn at dveliazt um hrid. Their voru hliodlater, ok leitudu sier hælis. Enn er su tid var kominn, at drekenn var vanr at skrida til vazss, ok er hann kom a gotuna, sa hann at salt var a gotunni fyrir honom: ok tok hann at sleikia. Ok er hann kom thar, sem Risa fotrinn la, sualg hann hann thegar. Hann var nu leingr a veiginum, enn hann atti vanda til; tuiat thrisuar hvarf hann apter at drecka, tha hann var midleidis. Enn Yngvar ok foroneyti hans foru til bælis drekans, ok sau thar mikit gull, ok so heitt sem nyrunnit i afli. Sidann hiuggu their af staupinu med boloxum, ok var that of fiar, er their feingu thar. Tha sau their at drekinn nalgadizt; sneru their a burt mikit fe, og falu that. Thar var reyri vaxit. Yngvar bad thau ecki foruitnazt um drekann. Their giordu sem hann baud, utann faer menn, stodu, ok sau, at drekin vard illa vid skada sinn. Hann reistizt a spordin, ok let, sem tha madr blystrar, ok snerizt i hring a gullinu. Their saugdo slict, er their sau: ok fellu sidann dauder nidr. |
När Wintren war förliden, 1041. förer Ingwar alt sit Folk, friskt och sundt, ur Julfs Rike. Och när de farit någon Tid, kommo de til en stor Forss, hwarifrån Watnet så häftigt frusade, at de måste lägga til Lands. När de kommo intil Landet, sågo de Spår efter en ofantelig Jätte, som war åtta Fot långt. Där woro så höga Klippor, at de upför dem med Repen icke kunde updraga sine Farkostar. De lade därföre Skepen intil Berg, hwarest Ån och Strömen saktades, samt en liten Öpning war imellan Bergen. Där stiga de i Land, och finna marken wara både slät och blöt. Ingwar lät då fälla Skog och göra Redskap at gräfwa med; hwarefter hans Folk siälfwa Arbetet begynte. De målte Djupet och Bredden af det Dike, genom hwilket Ån nu skulle ledas, och woro med dess Fullbordan någre Månader syselsatte, förr än de med Skepen däruti kunde framfara. När de sedermera länge farit, sågo de et fast Hus, och en så förfärlig samt ilsk Rese därwid, at de tänkte det wara Fanen siälf. De wordo mycket rädde, och bådo Gud wara sig nådelig. Ingwar bad ock Hjälmwige siunga Salmer til Guds Heder, emedan han war en god Klerk: och alt Folket utlåfwade en sex dagars Fasta med Framhärdande i Bön och Åkallan. Sedan gick Resen bort från Huset en annan Wäg utmed Ån. Och när han war borte, gingo de, som nyligen woro förfärade, til samma Hus, och funno därikring en stor Wall. Men när de kommo ini siälfwe Bygnaden, sågo de at en af Ler upmurad Pelare honom allenast uppehöll. Denne Stolpe begynte de at hugga alt ikring wid Jorden, därtil at Huset skalf efter hwart och et Hugg, de gjorde. Ingwar bad dem så taga store Stenar, och bära til Huset. Och när det led åt Aftonen, befalte han dem gå i Utanwärken och göma sig i Rör. När Skumrasket war alt, sågo de Resen komma: och hade han månge Män fästade under sit Bälte. Han igenstängde först Wallen och så Huset, samt gaf sig därefter at äta. När det lidit någon Stund, wille Ingwars Folk gärna weta, hwad han hade för Händer och fingo då höra, at han mycket snarkade. Då bad Ingwar dem taga bort Stenarne, som de hade lagt emot Huset: och slogo så til Stolpen, at Taket, och hwad ofwantil war, föll ned. Resen slog hårt ikring sig, så at en hans Fot kom undan; Men Ingwar och hans Fölgeslagare gingo i det samma til, och höggo af Foten med Bolyxor, alldenstund han war så hård som Trä; och därefter kunde de märka, at han war död. Foten drogo de til Skepen, och insaltade honom i hwit och fint Salt. De foro nu til dess Ån delas: och se fem Öar röras, och komma emot sig. Ingwar bad sine Män laga sig til Motstånd; och siälf lät han laga Eld med wigdt Eldtyg. Strax kom en Ö farandes emot dem, och anföll dem med en häftig Stenkastning. Men de wärde sig, och skuto tilbaka. När då Sjöröfwarne funne sådant Motstånd, begynte de at med Smidbälgar blåsa på en Ugn, som Eld war uti; och wart däraf et stort Gny. Där stod ock en Koppartrumma: och ur hänne flög mycken Eld på et Fartyg, som däraf råkade i Brand, så at det inom en liten Stund til Falaska förvändes När Ingwar såg detta, gick honom hans Skada til Sinnes, och fordrade Tunder med wigd Eld. Sedan bände han up sin Båge, och lade en Pil på Strängen, samt fäste Tundret wid Udden på Pilen: sköt så denne Pil med Elden uti Trumman som stod utur Ugnen. Och därmed wändes Elden på Hedningarne siälfwe, och urbrände på et litet Ögnablick Ön med alla dess både Man och Skep. Imedlertid komma de andre Öar fram. Men så snart Ingwar fick höra Smedbälgs-Blåsten, sköt han med wigd Eld, och utödde sålunda detta djefwuls Folk igenom Guds Bistånd; så af til Slut af altsammans intet blef öfrigt, utan Askan allena. Litet här efter kom Ingwar til det Ursprung, hwarifrån Ån föll. Där sågo de en, för sin Storlek skull, så förfärlig Drake, at de förr icke set Maken, och mycket Gull ligga under honom. De landade litet därifrån, och gingo alle up i Land, samt kommo dit, hwarest Draken war wan at skrida til Wattns, igenom en ganska bred Gata. Ingwar befalte sit Folk strö Salt Gatan ända utföre, och draga Jättefoten dit; sägandes at han gissade, det Draken måtte sig därvid någon Tid uppehålla. De gjorde detta i Tysthet, och lette sig et Tilhåll, hwarifrån de kunde se Utgången på altsammans. När Tiden kom, på hwilken Draken plägade krypa til Watnet, och han kom på Gatan, såg han at Salt war strödt framför honom? och begynte at sleka. Och när han kom dit, där som Resefoten war, swälgde han honom strax. Han war nu öfwer Wanligheten länge på Wägen, emedan han tre gånger måste tilbaka at dricka, sedan han hwar gång halfwägs war kommen från Watnet; Imedlertid foro Ingwar och hans Fölgeslagare til Drakeboet, och sågo där mycket Gull flytande; och så hett, som nyrunnet i Ugnen. Detta Stånd höggo de neder med Bolyxor: och war det en obeskriflig Egendom, som de där fingo. När de sedan sågo Draken nalkas, skyndade de sig bort med mycket Gods, och gömde det, där som Rörväxten war. Ingwar bad dem icke widare förwetnas om Draken. De gjorde ock, som han befalte, undantagandes någre få Män, som stodo och sågo at Draken wart illa til Mods öfwer sin Skada. Han reste sig up på Stjerten, och gaf Läte ifrån sig, såsom när en Man wislar, samt slog sig ändteligen i Ring öfwer Gullet. Detta berättade de, som det sågo: och föllo sedan döde neder. |
Cap. 7.
|
7. Cap.
|
Epter thenna atburd, foro their Yngvar a burt, ok kaunnudu nes that, er their voro vidkomner. Their fundu thar ein kastala, ok sau thar i standa mikla haull. Ok er their komu i haullina, sau their hana vel innan buna: ok fundu thar mikinn fiarhlut, ok margar gersimar. Tha spurdi Yngvar, ef nokr villdi thar epter vera um nottina, ok vita, hverra tidinda hann kynni vis at verda. Soti kvezt, that eigi spara. Enn er apnadi, for Yngvar med lid sitt til skipa; enn Soti fal sik einhver stadar. Enn er syd var ordit, syndizt honum diofull med mans asionu: ok mællti. Siggeus het madr, sterkr og mattugr. Hann atti triar dœtur; theim gaf hann mikit gull. Enn er hann deydi, var hann thar grafinn, sem nu sau thier drekann. Epter hann daudann, fyrir munade hin ellzta sinum Systrum gulls og gersima. Hun spillti sier sialf. Hennar dæmi hafdi aunnr systerinn: hin thridia lifdi theirra leingzt, ok tok arf epter fodr sinn, ok forræde thessa stadar, enn at eins medann hun lifdi. Hun gaf nafn nesinu, ok kalladi Siggeum. Hun skipar hveria nott haullina med fiolda diofla; ok em ek ein af theim, sendr at seigia thier tidindi. En drekar atu hræ Kongs ok Dætra hans. Enn sumer menn ætla, at thau se at drekum ordinn. That skalltu vita Soti, ok segia Kongi ydrum, Yngvari, at Haralldr, Svia Kongr[16], fôr fyrir laungu thessa leid; ok forst hann i rauda hafs svelg med sinu foruneyti. Ok er hann nu kominn her til forrada. Ok til vitnis saugu minni, er her vardveitt merki hans i haullinni; ok skal Yngvar that med sier hafa, ok senda that til Shithiodar, til thess at their geingu eige dulder, hvad af Kongi theirra er ordit. That skalltu ok segia Yngvari, at han mun i thessi deyia, med miklum hluta lids sins. Enn thu Soti! ert ranglatr ok trulaus; ok thui skal tu med oss epter dveliazt: enn Yngvar mun hialpazt af tru theirri, er hann hefer til Guds. Tha thagnadi diofullinn, er hann hafdi thetta mællt. Alla nottina var thar thyss mikill ok kall. Enn er morgnadi, kom Yngvar thar, ok sagdi Soti honum thad er hann sied ok heirt (hafdi). Ok er Soti hafdi lokit sinni frasaugn, at theim ollum aseaundum, fell hann daudr nidr. Nu tekr Yngvar merkit, er stod i hollinni: ok for til skipa sina sidann, med lidi sinu. Snyr hann nu aptr staufnum, ok gaf nafn theim hinum mikla forsi, ok kalladi belgsota. Tha giorduzt eingi tidindi, adr enn their komu i riki Hromundar Kongs, er Julfr het audru nafni. Ok er their sigla at borgini, i annat sinn, Hieliopolim; tha lagdi Julfr Kongr imot theim fiolda skipa. Ok bat Yngvar tha lægia seglinn; thui at nu skalltu veita mier lid i moti Biolfi, brodr minum, er Saulmundr er kalladr audru nafni. Thuiat hann sialfr ok syner hans Atta vilia ræna mig Rikinu. Tha for Yngvar til borgarinnar; ok biugust til bardaga. Yngvar let reisa stor Hiol, ok oll sett utann med hvaussum tindum ok broddum; thar med let hann sla herspora. Nu safna Kongar bader lidi: Ok koma til thess stadar, er their hofdu akvedit sin a millum. Ok er Yngvar hafdi umbuizt, var Biolfr sinu fiolmennari. Julfr Kongr fylgti lidi sinu moti brodr sinum. Enn er hverutveggiu voru buner, æptu their herôp. Their Yngvar hleyptu a tha hiolunum med aullum herbunadi; ok var af thui mikit manspell, ok raufzt fylkinginn. Tha kom Yngvar theim i opna skiaulldu , ok drap alla sonu Biolfs Kongs. Enn hann sialfr flydi undann. Julfr Kongr sotti epter fast, ok rak flottann. Enn Yngvar bad sina menn epter dveliazt, ok fara eigi so langt fra skipum sinum, at oviner vorer megi theim na; Helldr takit her fiarhlut mikinn af ovinum vorum, theim vær hofum her drepit. Thar toku their margskonar gersimar ok mikinn fiarhlut, ok baru til skipa. Tha kom Julfr med herinn: ok fylker lidi sinu, ok lystr upp herôpi. En Yngvari kom thetta ovart: ok lætr hefiazt undann. Tha let hann kasta hersporum fyrir fætr theim. That kunu their eigi at varazt: ok hlupu thar a. Ok er their kendu hvasleik broddanna, hugduzt their ordner fyrir fiolkyngi. Enn Yngvar var epter vid herbuder; ok kioru thar ôf gersima. Tha sau their mikinn kvenna-flock ganga til herbudanna. Ok toko at leika fagurt. Yngvar bad tha so varazt konurnar, sem hina versto eiturorma. Enn er apna tok, ok herinn biozt til suefns at fara, geck Kvennfolkit i herbuder til theirra. Enn su er tignuzt var, skipadi sier reckiu hia Yngvari. Tha reiddizt hann, ok tok tygilknif, ok lagdi til hennar i kvennskopinn. Enn er lidit sa hans tiltekiur; toku their at reka fra sier thessar ovendis konur. Ok tho voro nockurer, their at ei stoduzt theirra blidlæti af diofuligri fiolkyngi: ok lagu hia theim. Enn er Yngvar heyrdi thetta, tha snerizt fagnadr silfurs, ok gledi vins, i mikinn harm; thuiat um morguninn lagu atian menn dauder, tha er their kaunnudu lid sitt. Sidann bad Yngvar jarda tha, sem dauder voru. |
Efter denna Händelse, for Ingwars Flock härifrån, och gjorde sig om det Näs underkunnige, som de nu kommit til. De funno där et Kastell: och sågo däri stå en Förstelig Byggning; uti hwilken då de inkommo, de öfwer alt funno hänne wäl tilredd, och därtil många dyrbara Saker. Ingwar frågade, om någon wille där öfwer följande Natten förblifwa och inhämta de Tidender, som han kunde förnimma. Sote swarade, det han icke wille spara sin Möda härwid. När det led emot Aftonen, for Ingwar med sit Folk til Skogen; Men Sote gömde sig hwar han kom åt. När det war blifwet sent, syntes honom en Djefwul i Mans Liknelse, som detta berättade: Siggeus het en stark och mägtig Man. Han hade tre Döttrar, hwilka han gaf mycket Gull: och när han dog, blef han där begrafwen, som I nyligen sågen Draken wara. Efter hans Död missunte den älsta, sina andra Systrar Gullet och Klenodierna; men blef en Själfspilling. Hännes öde hade andra Systren; men den tredje lefde längst, och tog arf efter sin Fader, samt rådde öfwer detta Ställe, så länge hon lefde. Hon gaf Näset Namn: och kallade det Siggeum. Hwar Natt regerar hon här i Huset med månge Djäflar: och är jag en af dem, som sänd är at säga dig dessa Tidningar. Drakar åto Konungens och hans Döttrars As; och hålla det så somlige före, at de ock blifwit til Drakar. Det skal du weta, Sote, och säga det til eder Konung, Ingwar, at Harald, Swea Konung, längesedan for denna Led, och omkom med sine Fölgeslagare i Röda Hafwets Swalg: men nu hitkommit at råda öfver denna Ängd; til Witnesbörd hwaraf, hans Fana här i Slottet förvaras, som Ingwar skal hafwa med sig, och sända til Swea Rike, på det, at de där icke längre måtte wara okunnige, hwad af deras Konung blifwit är. Det skal du ock säga til Ingwar, at han med en stor Del af sit Folk snart månde aflida. Men alldenstund du, Sote! är arg och trolös, skal du efter detta med oss dwäljas. Dock må Ingwar hjälpas af den Tro, som han hafwer til Gud. När detta war sagt, tystnade Djäfwulen; men hela Natten igenom war där mycket Buller och Skri. Wid Morgonens Ankomst, kom Ingwar dit: Och sade Sote honom, hwad han hört och sedt hade. Hvilket då han uttalt, föll han i allas Åsyn neder. Nu tager Ingwar Fanan, som stod i Slottet, och far sedan med sit Folk til sina Skep: och sedan han låtit wända Framstammarne til Återresan, gaf han förenämde store Forss Namn, och kallade honom Belgsote. Därefter hände intet markwärdigt, förr än de återkommo i Romunders Rike, hwilken med annat Namn kallades Julfr. Och när de sålunda woro på Wägen, andre Gången at segla til Heliopolis, mötte dem Konung Julfr med många Skep, och bad Ingwar låta Seglen falla: förty, sade han, nu skal du lemna mig Folk emot min Broder Bjolf, som äljest ock kallas Salmundr, emedan han siälf och hans åtta Söner wilja råna Riket ifrån mig. Då for Ingwar til Borgen, hwarest de lagade sig til Strids. Ingwar lät gjöra Stridswagnar, eller stora Hjul, alt öfwer med hwassa Taggar och Broddar beslagna, och lät därtil slå Fotanglar, som uti en Fältslagtning kunde göra god Tjenst. Nu samla både Konungarne hwar sin Här, och komma ändteligen til det Ställe, som de til Striden berammat. När Ingwar lagat sig i Ordning, war Bjolfr ändå, en Gång Manstarkare. Kong Julfr upstälte siälf sit Folk emot sin Broder: och när både woro tilreds, gåfwo de Härrop ifrån sig. Ingwars Män drefwo sina Hjul uppå dem med all deras Tilrustning: och wart däraf mycken Manspillan, så at hela Slagtordningen åtskildes. Ingwar kom då, imellan Sköldarnes Öpning uppå den, och drap alle Konung Bjolfs Söner, emedan han siälf flydde undan. Kong Julfr sökte fast efter, och dref de flyende framför sig. Men Ingwar bad sine Män dwäljas efter, och icke fara så långt ifrå Skep, at wåre Owänner, sade han: måtte dem bekomma. Tager, for han fort, häldre på Stället mycken Egendom af wåre Fiender, som wi här nedergjort hafwe. De togo där många Slags Kostbarheter och mycket Ägodelar, som de alt buro til Skepen. I det samma kom Julfr med Hären tilbaka och upstälde sit Folk, samt slog up Härrop; Men såsom detta war för Ingwar owäntadt, så lät han wäl sit Folk wika undan, men lät ock tillika kasta Härspårar eller Fotanglar för de efterkommandes Fötter, som de intet kunde märka eller agta sig före. De lupo därföre uppå dem: och när de kände Broddarnes Hwasslek, tänkte de, at de woro utkomne för Trollskap. Men Ingwar blef qwar wid Tälten: och walde sig där med de sine, öfwermåttan månge Ägodelar. I det samma fingo de se en stor Qwinnoflock komma ditåt: som uppå sit Sätt, begynte wackert at leka. Ingwar förestälte då sit Folk, at de borde agta sig för dessa Qwinnor såsom för de wärste Etterormar. När Aftonen började, och Hären fick Befallning at gå til Sängs, kom Qwinfolket til dem i Tälten, och den som förnämst war, lagade sig til Sänglag hos Ingwar. Då blef han ganska wred, och tog sin Bältesknif, samt stack hänne därmed i Skötet. När gemene Man sågo hans Tiltagsenhet, begynte ock de drifwa ifrån sig dessa Fanens Konor. Men likwäl woro någre, som af Djäfwuls Trolleri, icke uthärdade deras smickrande Åtbörder, utan lågo hos dem. Hwilket när Ingwar fick höra, förgick honom Fägnaden öfwer Silfret, och Glädjen wändes i mycken Sorg; emedan Aderton Män om Morgonen lågo döde, då de besågo sit Folk. Sedan lät Ingwar jorda dem, som sålunda omkomne woro. |
8. Cap.
|
8. Cap.
|
En epter thetta, byzt Yngvar af skyndingu i burt med aullu lidi sinu; ok snua nu aleidis, ok fara nu dæga og nætr, so sem their mega vid komazt. Enn so tekur sott at vaxa i lidi theirra, at do allt hit bezta folk theirra; ok meiri hlutr var fallinn enn lifdi. Yngvar tok ok[17] sottina; ok voro their tha komner i Riki Silkisifiar. Hann heimti tha til sin lid sitt: ok bad tha jarda tha, sem daudr voro: Tha kalladi hann til sin Garda Ketil, ok adra vini sina, ok sagdi: eg hefi sott tekit; ok get ek, at hun leidi mig til bana. Ok hefi ek tha thann stad, sem eg hefi til unnit. Enn med Gudz myskun væntr ek, at Guds[18] veiti mier sit fyrir heit; thuiat af fullu hiarta fel eg mig Gudi a hendi, a hveriu dægri, sal mina ok likama: ok eg gætta so thessa lyds, sem ek kunna bezt[19]. Enn that vil ek, at thier vitit, at af rettum Guds domi erum vær[20] lostner thessi drepsott. Ok allramest er sea drep sot ok fiolkyngi til min gior; thuiat thegar sem ek em daudr, tha mun hverfa af sottinn. Enn thess vil ek bidia ydr, ok allra hellzt thik, Ketill! at thier færit likama minn til Svithiodar, ok latit jarda at Kyrkiu. Enn fiarhlut minum, theim er ek hefi her i Gulli ok Silfri, ok dyrligum klædum[21], thui vil ek skipta lata i III. stadi. Einn thridiung gef ek Kirkium. Ok Kenemonnum: annann gef ek fatækum monnum: Hinn thridia skal hafa Fader minn ok Sonr minn. Berit Silkisif Drottningu Kvediu mina. Enn, fyrer allra hluta saker, vil ek bidia, at thier seut samtycker. Enn ef ydr skilr a, hveria stefnu hafa skal, tha latit Garda Ketil rada; thui at hann er ydvar minnigaztr[22]. Sidann bad hann tha vel lifa, ok finnazt a fegins degi. Hann mælltizt marga vega vel fyrir: ok lifdi sidann fa daga. Their bua vannliga um lik hans: ok laugdu i Kistu: ok sneru sidann aleidis um ferd sinne: ok lendu vid borgina Citopolim. Enn er Drottninginn kendi skip theirra, geck hun moti theim med miklum soma. Ok er hun sa tha a land ganga, ogladdizt hun: ok syndizt henni, sem mikit mundi at ordit, ok thann matti hun eigi sea, henni var meira at, enn um alla adra. Hun spurdi tha tidinda, ok inniliga fra atburdum, um liflat Yngvars, ok hvar their letu likama hans. Their kvoduzt, hann i jord grafit hafa. Hun sagdi, tha liuga, ok kvezt mundu lata drepa tha, ef their segdi eigi hit sanna til. Tha saugdu their henni, hveria medferd, at Yngvar baud theim at hafa med sin likama ok fiarhlut. Sidann feingu their henni likama Yngvars. Hun let bera hann til borgarinnar med miklum soma, ok med dyrdligum smytslum til graptrar bua. Tha bad Drottning tha fara i Guds frid ok Yngvars, er sa minn Gud sem ydvar er. Bidit heila Frændr Yngvars, er thier komit til Svithiodar, ok bidit nockuru theirra hingat koma med Kenni monnum, ok Kristna thenna lyd. Ok tha, skal her Kirkiu giora, tha er Yngvar skal hvila at. Enn tha er Yngvar andadizt, var lidit fra burd Jesu Christi M. XL. ok einn vetr. Tha var hann half tritugr, er hann dô. That var niu vetrum epter fall Olafs Kongs hins Helga, Harallzsonar. Their Ketill biugguzt a burt, ok badu Drottningu vel lifa: sueru nu aleidizs: ok hofdu XII. skip. Ok er their hofdu farit um hrid, skildi tha a um veginn; ok skilduzt their med thui, at engi villdi epter audrum fara. Enn Ketill hafdi retta stefnu, ok kom i Garda. Enn Valldimar kom einskipa ut i Miklagard. Tha vitum vær eigi vist at segia, hvar aunnur skip hafa nidr komed. Thuiat menn hyggia, flest farizt hafa. Ok kunnu ver egi at segia af Yngvari fleira. Enn tho vitum ver, at morg stôrvirki hefer hann giort i thessi ferd, thau at froder menn[23] munu mikit hafa fra sagt. Ketill, er ver saugdum, var thar um vetrinn i Garda Riki, ok fôr epter um sumarit i Svithiod, ok sagdi thau tidindi, sem giorzt hofdu i theirra ferd: Ok færdi thangat fiarhlut[24] Yngvars syni hans, er Sveinn het: ok bar honum Kvediu Drottningar ok ordsending. Svein var ungum alldri: ok var mikill vexti. Hann var sterkr madr, ok hinn likazti Fodr sinum. Hann reizt i hernat; ok villdi reyna sik fyst. Ok er nockurer, vetr voru lidner, kom hann med miklu lidi i Garda austr, ok sat thar um vetrinn.[25] |
Efter detta lagade sig Ingwar med altsit Manskap skyndsamligen härifrån. De styra nu rätt fram: och fara både Dagar och Nätter, så fort de hinna. Men Sjukdomen tiltager så i deras Hop, at alt deras bästa Folk dog bort, och flere snart woro döde, än lefwande. Ingwar blef ock smittad af denna Sjuka. Och woro de redan komne i Silkesifs Rike. Han hämtade då sit Folk til sig, och bad dem begrafwa de döde. Men til Gardakettil och andre sine Wänner sade han: Jag är af Farsoten smittad: och spår jag, at hon leder mig til Döden: då jag det Rum bekommer, som jag förtjänt hafwer. Och med Guds Misskund wäntar jag, at han låter mig njuta sit Löfte til godo, emedan jag af fullt Hjärta hwar Dag befaller mig Gud i Händer, både til Själ och Kropp, och hafwer så agtat detta Folk, som jag bäst kunnat, samt så sköt detta Lif, som wore det för Fall aldrig säkert. Och mån I det weta, at wi af Guds rättwise Dom icke hafwe undgåt, utan äre slagne af denna smittosamma Sjukdom och detta Trollskap, som aldramest för min skull tillagadt är. Ty efter min död hoppas jag at Sjukan återwänder. Men därom wil jag bedja eder, och aldra hälst dig, Kettil! at I fören min Kropp til Swerje, och uti en Kyrka låten begrafwa honom. Min Egendom, som jag här hafwer i Guld och Silfwer, dyrbara Kläder och Wapn, wil jag låta dela i Tre Delar. En Treding gifwer jag til Kyrkor och Lärare: en annan til fattigt Folk. Och den tredje skal min Fader och Son hafwa. Framfören til Drottning Silkesif min Helsning. Men för all Ting wil jag bedja eder, at I ären ens til Sinnes, och om I tweken, hwad Wäg, som tagas bör: så låter Gardakettil råda, emedan han är både mest minnesgod och Förståndigast ibland Eder. Sedan önskade han, de måtte wäl lefwa, och ändteligen med honom finnas på Glädjens dag. Han talte wackert om mångahanda, och lefde sedan få Dagar. De laga på bästa Sätt om hans Lik, och lade det uti en Kista, samt höllo sedan sin Wäg fram, til dess de landade wid Borgen Citopolis. När Drottningen fick se deras Skep, gick hon emot dem med stor Heders Bewisning; Men när hon såg dem gå i Land, blef hon wid et ogladt Sinne, alldenstund hon kunde märka, at mycken Förändring förefallit, emedan hon icke blef warse honom, som war hänne mera om Hjärtat, än alla andra. Hon frågade dem, som kommo, hwad Tidningar de hade at förkunna, men i synnerhet, hwad sig wid Ingwars Död tildragit, och hwarest de förborgat hans Lekamen. De sade at de nedergräft honom i Jord; Men hon lät dem weta, at de foro med Osanning, och hotade at låta dräpa dem, om de icke sade hänne Sanningen rent ut. Då berättade de hänne Sammanhanget, huru Ingwar budit dem hafwa med sig sin Kropp och Egendom: och antwardade hänne däruppå Ingwars Lekamen, som hon med mycken Anständighet lät bära til Staden, och med dyrbara Smörjelser til Begrafning tilreda. Sedermera bad Drottningen dem fara uti Guds och Ingwars Frid; ty sade hon, samme Gud som I dyrken, är ock min Gud: Helsen Ingwars Frender, när I kommen til Swea Rike, och beder någon af dem, komma hit med Lärare, och Kristna detta Folk: då ock här en Kyrka må byggas, uti hvilken Ingwar skal hwila. När Ingwar afled, woro lidne ifrån JEsu Christi Födelse 1041. Wintrar: och war han då 25 År gamal, samt nio Wintrar förflutne efter Olof den helges, Haraldssons, Fall. Kettils Män lagade sig til Wägs, och bådo Drottningen lefwa wäl: wände sin Kosa rätt fram, och hade tolf Skep. När de någon Tid farit, blefwo de oense om Wägen, och åtskildes, mest därföre, at ingen wille fara efter den andre. Men Kettil höll rätte Wägen, och kom til Gardarike. Waldemar däremot kom, allenast med et Skep, ut til Constantinopel. Hwarest de andra Skepen stadnat, kunne wi intet med Wisshet berätta; dock tror Man, at de fleste förgäts. Och mera hafwe wi intet om Ingwar at säga; fastän wi wäl wete, at han, utom alt detta, gjort många stora Bedrifter i denna Färd, om hwilka Lärde Män mycket måtte hafwa skrifwit. Kettil som wi sade, war där i Gardarike öfwer Wintren, och for om Sommaren widare til 1042. Swea Rike, samt omtalte de Tidningar, som i deras Färd sig tildragit. Han ditförde mycken, både Sorg, och Egendom, til Ingwars Son, som het Swen, och frambar til honom Drottningens Helsning och Ordsändning. Swen war ännu ung til Åren, fastän stor til Wäxten. Han war en stark Man, och sin Fader aldralikast. Han reste i Härnad, och wille snart försöka sig. Men när någre Wintrar woro förlidne, kom han med mycket Folk 1046. til Gardarike Öster, och sat där öfwer Wintren. Gardakettil är ock nu i denna Färd med honom, och skal wisa Wägen. |
9. Cap.
|
9. Cap.
|
Enn er sagt, at thann vetr geck Sveinn i thann skola, at hann nam margar tungr at tala, thær er menn vissu um austrgang. Sidann bio hann XXX. skipa: ok kvezt hallda vilia thui lidi a fund Drottningar. Han hafdi med sier marga Kenni-menn. Var theirra æztr Biscup sa, er Rodgeir het. Biscup vigdi thrysuar hluti, ok hlutadi thrysvar; ok hlutadizt so til i hvert sinn, at Gud villdi at hann færi. Biscup kvezt tha, feginn fara vilia. Nu byriar Svein ferd sina ur Garda Riki. Enn er their hofdu farit II. daga epter ánni, kvomu heidingiar a tha ovara med niutigi skipa; that kalla Nordmenn Galeidar. Heidingiar buazt thegar til bardaga, ok so hvorer tveggiu; enn hvoriger skildu, hvat adrer saugdu. Enn a medann their herklædduzt, skaut Sveinn sinu mali til Guds, ok let hluta, hvert Guds vilie se, at their berizt, edr flyi, vid so mikit ofurefli. Enn hluturinn baud theim at beriast. Ok het Sveinn, at leggia nidr hernat, ef Gud gæfi honum tha figur. Epter thetta toko their at beriazt; ok drapu their Sveinn so heidingia, sem their villdu. Ok at lyktum flydu heidingiar undann a XX. skipum. Enn allt annat var drepit. Ok feck Sveinn litit manntion: enn fe so mikit, sem mest villdu their hafa, i gulli ok allskyns gripum. Sidann foru their leidar sinnar, thar til at their komu vid land, thar sem Ketill hafdi nad hauddunni. Tha bad Sveinn mestann hluta lids sins herklædazt; ok so giordu their. Ok skamma stund foro their, adr their sau bæ mikinn, ok thar hia mikinn mann; ok sa kalladi hrædiligri rauddu. Siddnn dreif at hvadan æfa lid. Thess kyns lid kalla menn Cikoples[26]. Their hafdu lurka stora i hondum, sem as væri. Their baullrudust samann, ok hofdu hverki hlyfar ne vopn. Tha bad Sveinn at Bogmenn skylldu skiota a tha sem hvatligazt, ok kvat, theim eigi hæfa, at bida ur stad; thuiat their eru so sterker, sem hit oarga dyr, ok hafer, sem hus edr skogar. Sidan skutu their a tha, ok drapu marga, enn færdu suma[27]. Tha vard undarligr atburdr; thuiat tha flydu their, sem meira mattu. Sveinn bannadi theim epter at hlaupa, ok kvad eiga mundu kæli[28]. Sidann runnu their i bæinn, ok ræntu thar miklu fe, i skinnum ok klædum, i silfri ok aullum dyrum malmi: ok foru nu til skipa sinna, ok sneru aleidis. Tha er their hofdu lengi farit, tha sa Sveinn, at fiordr skarzt inn i landit. Hann bad tha thangat leggia skipunum. Their voru thess fuser. Thuiat thar voro margir unger menn. Ok er their nalguduzt landit, sau their Kastala ok marga bæi. Atta menn sau their renna: ok undruduzt ferd theirra. Einn theirra Landz manna hafdi fiodr i hendi: ok retti fiodrstætinn, ok sidar sialfa fiodrina. Thetta syndizt theim fridar mark. Sveinn giordi ok fridar mark af sini hendi. Sidann laugdu their af landi. Enn Landsmenn flyktuzt samann under einum hamre med ymsum Kaupskap. Svein bad sina a land ganga; ok keyptuzt their vid ok Landzmenn; ok skildu tho hveriger, hvat adrer mælltu. A audrum degi gengu menn Sveinns enn til kaupa vid Lands menn, ok keyptuzt vid um hrid. Tha villdi einn Gridzkr madr skina[29] kaup, thad er their hafdu ny keypt. Tha reidizt heidinginn, ok laust knefa sinum a naser honum, so at blod stauck a jord. Tha bra hinn girzki sverdi, ok hiô heidingiann i tvo hluti. Tha hlupu Lands menn a burt med miklu opi ok kalli; ok thui næst kom samann her ovigr. Tha bad Sveinn sina menn herklædazt ok ganga a mot theim. Ok tokzt med theim hardr bardagi ok akafr, ok fell fiolldi heidingia, thuiat their voru aller hlifarlauser. Enn er their sau sik ofurlidi borna; tha flydu their undann. Enn their Sveinn toko thar mikinn fiarhlut, er hiner hofdu fra hlaupit, ok baru til skipa. Enn epter thenna atburd, hallda their Sveinn i burt thadann: ok lofudu Gud fyrir sigur sin. Their fara nu um hrid, Thar til at their sau svina flock mikinn a einu nesi, under gnipu einni vid ana; ok hlupu nockurer menn a land, ok villdu drepa thau. Ok so giordu their. Tha toko thau at hrina hatt, sem undann kvomuzt, ok hliupu a land upp. Enn thui næst sau their mikin her[30] fara af Landi ofann til skipanna; ok for einn madr nockut so fra, lidinu fram. Sa hafdi III. epli, ok varp einu i lopt upp; ok kom that nidr fyrir fætr Sveini: ok thegat audru epter. That kom ok i sama stad. Tha kvezt Sveinn, eigi mundu bida hins thridia eplissins. Thessu fylger nockur diofulligr kraptr ok ramr atrunadr. Sveinn lagdi aur a streing, ok skaut at honum. Aurinn kom a nef honum. Tha var thui likazt at heyra, sem tha horn brestr i sundr, ok vatt hann upp vid hofdinu; ok sau their, at hann hafdi fugls nef. Sidann æper han hatt, ok hliop i mot lidi sinu: ok so hver a land upp, sem fara matti, tha er their sau sidazt til. |
Än widare är det berättadt, at Swen samme Winter gick i den Skole, hwarest han lärde tala många Tungomål, som i dessa Östra Länder brukliga woro. Sedan utrustade han tretio Skep, och sade: det han med samma Manskap wille fara til Drottningen. Han hade många Lärare med sig, och war den förnämste ibland dem en Biskop, som het Rodgeir. Han wigde tre gånger Lotter, och lottade äfwen så ofta, då hwarje Gång Lottandet så utföll, at Gud wille, det han skulle fara. Biskopen sade däruppå, at han med Glädje wille gifwa sig på Resan. Swen börjar nu sin 1049. Färd ur Gardarike; men när de twå Dagar farit Ån utföre, kommo Hedningar oförwarandes uppå dem med nitio Skep, som Norrmän kalla Galejor. Hedningarne laga sig til Strids: och så hwardera Sidan; men ingendera förstod hwad de andre sade. Och emedan de taga sina Wapn uppå, sköt Swen sin Sak til Gud, och lät lotta, om det wore Guds Wilje, at de skulle slåss, eller fly för en så stor Öfwermagt. Men Lotten rådde dem at fägta. Swen gjorde då det Löfte, at nedlägga all Härnad, och aldrig mera fara därefter, om Gud nu gåfwe honom Seger. Härefter började Striden; och nedergjorde Swens Män så månge Hedningar, som de åstundade, til dess Hedningarne ändteligen på tjugu Skep flydde ur Slagtningen. Alt det andra deras Fölge war ihjälslaget, fastän Swen därwid hade liten Manspillan på sit Folk, som här fick så mycket Gods, som de någonsin wille önska i Gull och all slags andra kostbara Ting. Sedan foro de sin Led, til dess de kommo dit, hwarest Kettil fåt Kettelgreparne. Swen böd då större delen af sit Folk taga Härkläder uppå; som de ock genast gjorde. De foro härefter något litet, til dess de få se en stor By, och därhos en stor Man, som gaf et hiskeligt Rop ifrån sig, hwaruppå Folk hoptals framströmmade: sådane som man Cikoples eller Cykloper kallar. De hade alle så store Stafrar i Händerne, som hade det warit Timmerstockar: och wimlade ihopa til en stor Myckenhet; men hade hwarken Sköldar, eller Wapn. Swen befalte sine Bågeskyttar skjuta uppå dem, det mesta de kunde: och förehöll dem, at det intet wore anständigt wika ur Stället, än desse woro så starke, som det argaste Djur, och store, som Hus eller Skogar. Sedan sköto de uppå dem: dräpo månge: och sårade någre, eller ännu flere. Då blef det en underlig Åtbörd, at se huru de, som mäst förmådde, togo til Flygten Swen befalte sine Män söka efter (men förböd dem likwäl icke löpa förlångt), emedan detta Folk måtte hafwa någon Tilflygt. Sedan foro de in i Byn, och röfwade där mycken Egendom af Skin och Kläder, Silfwer och allsköns annan Kostelig Metall: hwarmed de drogo til sina Skep, och widare fortsatte Resan. När de länge farit, såg Swen, at en Fjärd skar sig in i Landet: och bad dem lägga dit med Skepen; hwartil de woro nog willige, alldenstund ibland dem månge unge Män woro. Så fort, som de nalkades Landet, blefwo de et Kastell, eller en Fästning, med flere Byar warse: och sågo åtta Män kommo löpande; öfwer hwilkas Färd de sig nog förundrade. En af desse Landsmän hade Fjäder i Handen, och räkte först fram Fjäderstafwen, och så siälfwa Fjädren. Detta syntes dem wara Fridstekn. Swen gjorde därföre ock Fridstekn af sin Hand. Sedan lade de til Lands. Och Landsfolket förfogade sig tilsammans under en Bergsklippa med hwarjehanda Waror. Swen bad de sine gå i Land; och gåfwo de sig så i Handel med Landsmännerne, fastän ingen förstod, hwad den andre sade. Följande Dagen, gingo Swens Män ännu til at handla med Landsfolket, och uppehöllo sig därmed någon Tid, til dess en Grekisk Man wille uphäfwa et köp, som de nyligen tilförne slutat. Hedningen wredgades häröfwer, och gick med Knytte-näfwar löst uppå hans Näsa, så at Blod däraf föll neder på Jorden. Den Grekiske drog ut sit Swärd, och högg Hedningen i tu Stycken; hwarwid dess Landsmän lupo sin kos, med mycket Rop och Skri: Och strax kom en stor Här tilsamman. Swen befalte sit Folk härklädas, och gå dem til Mötes; och börjades dem då imellan en hård och häftig Strid, uti hwilken månge Hedningar föllo, emedan de alle woro utan Sköldar. När de öfrige sålunda sågo sig wara öfwermannade och slagne, flydde de undan. Och fingo Swens Män mycken Egendom, som desse lupit ifrån, och buro alt til sina Skep. Efter denna Händelse for Swen och hans Folk härifrån, och lofwa Gud för sin Seger. De fortsätta någon Tid sin Resa, til dess de fingo se en stor Swinaflock på et Näs, under en Bergsklint: Då någre Män sprungo i Land, och wille dräpa dem; som de ock gjorde. Swinen, som undsluppo, begynte högt at grymta, och lupo up i Landet. Hwaruppå en stor Här därifrån kom nederfarandes til Skepen, (och därnäst en stor Hök). En Man for något fram för de andre, med tre Äplen; af hwilka han först kastade et i Luften, som föll neder för Swens Fötter: och det andra därefter, som stadnade på samma Ställe; Då sade Swen, at han intet wille afbida det Tredje, emedan någon Djäfwuls Kraft och grufwelig Widskepelse därmed måtte fölga. Han lade därföre Pil på Streng, och sköt åt honom, så at Pilen träffade honom på Näsan. Därwid hördes et Dån, såsom när Horn brister sönder: och wände denne Äplekastare Hufwudet i Wädret; då man såg, at han hade en Fogelnäbb. Han gaf et gräseligt Anskri, och lopp tilbaka emot sit Folk; hwarmed de alle begåfwo sig up i Landet, så fort de hunno, när Swens Män sidst sågo därefter. |
10. Cap.
|
10. Cap.
|
Epter thetta, snyr Sveinn til skipa sinna[31], ok fara nu leid sina. Og er their hofdu skamma stund farit, tha er fra thui sagt, at their sau um daginn, at X. menn leida epter sier kvikindi nockut. That thotti theim nockut undarligt; thuiat mikinn turn af vidum giorfann sau their standa a baki dyrinu. Tha gengu a land L. manna theirra, er mest forvitni var a, hveria natturu dyrit hefdi. Enn er their san skipa lidit, er dyrit leiddu, faluzt their[32], ok fyrir letu dyrit. Enn er Sveinns menn geingu til dyrsins, ok villdu leida epter sier, en that drap hofdinu nidr, so at that geck ei ur stad, tho at their taki allir at toga thær tauger, er a voru hofdinu dyrssins; tha hugdu their, at med nockurum vælum mundi um buit, theim er their skildu eigi, at their X. gatu leidt dyrit. Tha leitudu their sier rads, ok gengu fra dyrinu, ok faluzt i reyri, so at their mattu sia oll tidindi til dyrsins. Ok nockuru sidar risu Lands menn upp, ok gengu til dyrsins. Their toko togit, ok laugdu tveggia vegna aptr med halssinum, ok so i gegnum eit thvertre, er stod i[33] turninum, ok heimta so upp hofut dyrssins; thuiat leikandi var i borunni. Enn er Sveins menn sau dyrit ret standa, hlaupa their thangat til sem hvatazt. Their toko tha, ok leiddu dyrit thangat, sem their villdu. Enn med thui, at their vissu egi natturu dyrssins, ok hvat thui thurfti til matar at ætla; tha laugdu their dyrit spiotum til thess, at that fell daudt. Sidann foru their ofan til skipa, ok toko tha rodrar leidi. Enn thar næst sau their fiolda heidingia a landit upp, ok ganga fram a straundina, ok giora theim Sveini Fridarmark. Enn their leggia thegar at landi skipunum. Thar var hofn god. Ok nu leggia their mot sin a millum; ok keypti Sveinn thar margar gersimar. Tha budu heidingiar sinum kaupnnautum i eitt hus til veizlu; ok that thau their. Enn er their komu i husit, sau their alls konar kraser framsettar, ok nogt hins bezta dryckiar. Enn[34] Sveinns menn settuzt under bordit, signdu their sik. Enn er heidingiar sau tha giora krossmark; tha ærduzt their, ok hlupu at theim. Sumer baurdu tha med hnefunum, enn sumer reitu tha; ok kaulludu tha hvôrer tveggiu sier til lids. Ok er Svein heyrdi kall sina manna, ok sa vidskipti theirra, tha mællti hann: Hver veit, nema sea[35] samkunda snuizt ossz i mikla ugledi. Sidann giordizt hann epter theim: ok bidr alla sina menn herklædazt. Enn er Sveinn hafdi fylkt lidi sinu; tha sau their ok hvar heidingiar hofdu sinu lidi fylkt, ok at their baru mann blodgann fyrir lidinu, ok hofdu hann fyrir merki. Tha radgazt Sveinn um vid Rodgeis Biskup, hvad til rada skylldi taka. Biskup mællti: ef heidingiar vænta sier figurs af likneskiu nockurs vonds mans; hyggium tha at, hve skylldugt ossz er at vænta fulltingis af himni, thar er sialfr Kristur Drottinn lifir, ok liknar, sa er hofdingi allrar Kristni, ok geimandi allra lifendra ok daudra. Fyrir bere their sigurmark Krizts vors, hins Krossfesta, fyrir lidinu, med akalle hans nafns; ok væntum ossz thadann sigurs, enn heidingium alldrtila. Epter thessa aeggiun Biskups, toku their heilagann Kross med likneskiu Drottins, ok hofdu that fyrir merki, ok baru fyrir lidinu. Tha gengu their ohrædder i mot heidingium, en lærder menn til bænar. Ok er samann laust lidinu, urdu heidingiar blinder, ok marger felms fuller, ok flydu bratt undann; ok hliop sinn veg hvor: sumer i ána, en sumer i fen, edr skoga. Thar foruzt margar thusender heidingia. Enn er flottinn var rekinn, tha let Sveinn jarda lik theirra, er thar hofdu fallit. Enn tha er thetta var giort, bad Svein lid sitt thad varazt, at forvitnazt heidinna manna sidu: thuiat meir hefr, segir hann, i thessari ferd aflazt manntions en avaxtar. |
Sedan detta war bestäldt, wänder Swen med sit Folk til sina Skep; och fara de sin Led. När de då åter något litet farit, berättas, at de en Dag set tio Män leda något lefwande efter sig, som dem en underlig Ting tycktes wara; emedan de sågo et stort Trätorn stå på Djurets Rygg. Femtio Män gingo då i Land af dem, som mäst woro förwetne at utforska, hwad Natur detta Djur månde hafwa. Men när de, som ledde Djuret, blefwo Skepsfolket warse, undstungo de sig i Rören, och förläto Djuret. Swens Män gingo icke dess mindre til detta Widunder, och wille ledat efter sig. Men det tryckte neder Hufwudet, så at de icke fingo det ur fläcken, fastän de alle begynte at draga på Tågen, som woro om dess Hufwud. De tänkte då, at det med någon konst, som de icke förstodo, så måtte wara omlagdt, at de Tio kunde leda detta Djur: lade därföre Råd, och gingo därifrå, samt gömde sig i Rören, så at de kunde se alt, hwad widare med Djuret skedde. Något därefter reste sig Landsmännerne up, och gingo til, samt togo Toget och lade det tu Slag ikring Halsen eller Snytet på Djuret, och så igenom et Twärträ, som stod uti Tornet: och hämta så up Djurets Hufwud; emedan det war et Spel uti Öpningen. När Swens Män sågo Djuret stå rätt, lupo de som snarast dit, togo det, och leddet hwart hälst de wille. Men emedan de icke wisste Djurets Natur, eller hwad det tarfde til Mats at åstunda, lade de det med Spjut igenom, til dess det föll dödt til Jorden. Sedan begåfwo de sig åter ned til Skepen, och fullfölgde sin Rodareled. Därnäst fingo de se en Myckenhet Hedningar uppå Landet, som kommo gående fram til Stranden, och gjorde dem Fridstekn. De lägga därföre strax til Lands med Skepen, emedan där war en god Hamn. Nu sätta både Delarne Möte sinsimellan; och köpte Swen där många kostbara Saker. Hedningarne budo sine Medhandlare uti et Hus til Gästebuds, som desse ock emottago: och funno, när de kommo inuti Huset alla slags Kräseligheter framsatte, och nog af de bäste Drycker. Men wid det, at Swens Män satte sig til Bords, signade de sig. När Hedningarne sågo dem göra Korsmärke, förargades de, och lupo uppå dem. Somlige slogo dem med Näfwarne: och somlige drogo dem i Hår och Kläder. Nu ropade hwardera Delen efter Hjälp, så at Swen ock fick höra sit Folks Rop. Han såg huru de nappades: och sade: Ho skal hjälpa oss, at denna Sammankomst icke wändes oss til mycken Olust? Sedan skyndade han sig til deras Undsättning, och bjuder alle sine Män taga Wapn uppå. Och när Swen satt sit Folk uti Slagtordning, sågo de huru Hedningarne jämwäl woro färdige til Strids, och boro en blodig Man framför sig, såsom Stridstekn. Swen rådgjorde då med Biskop Rodgeir, hwad härwid til görandes wore. Biskopen sade: Om Hedningarne wänta sig Seger af någon ond Mans liknelse; så måge vi långt snarare betänka, huru wi böre wänta oss Hjälp af Himmelen, hwarest siälfwer Christus HErren lefwer och förbarmar sig; hwilken är alla Christnas Höfdinge och alla Lefwandes och Dödas Frelsare. Låter därföre bära för Folket wår Korsfäste Christi Segertekn med hans Namns Åkallelse; och wäntom oss däraf Seger, men Hedningarne Död och Undergång. Efter en slik Biskopens Upmuntran, togo de helga Korset med Frelsarens Beläte, och hade det för Fälttekn, samt boro det för Folket. De som kunde strida, gingo därmed orädde emot Hedningarne, och lärde Män, eller Prester och Själesörjare, til Bönen. När både Härarne sålunda kommo ihopa, wordo Hedningarne blinde och af margfallig Förskräckelse intagne. De flydde snart undan: och hwar en lopp sin Wäg: somlige i Ån, och somlige i Kärr eller Skogar. På detta Wis omkommo många Tusend Hedningar. Och när de flyende nog woro förfölgde, lät Swen jorda deras Lik, som där fallit. Sedan det war beställt, förmante han sit Folk icke wara nyfikne at se hedne Mäns Seder; ty, säger han, det hafwer åstadkommit mera Manspillan, än Nytta, på denna Resa. |
11. Cap.
|
11. Cap.
|
Sidann for Sveinn a brott, ok allt thar til, theim syndizt sem halft tungl stædi a jordu. Thar leggia their at landi, ok ganga thar a land. Tha segir Ketill Sveini thau tidindi, sem gjorzt haufdu, tha er their Yngvar voru thær. Sidann bad Sveinn lid sitt fra skipum drifa, til fundar vid drekann. Sidann fara their, ok koma i skog ein mikinn, er stod vid drekabælit, ok faluzst thar. Sidann sender Svein nockra unga menn til drekans, at forvitnazt, hvad thar væri titt. Their sau, at ormarner svafu ok voru harla marger; tho la Jaculus i hring um tha alla adra. Tha tok einn theirra, at retta spiotskapt sitt til gullhrings nockurs; ok kom skaptid vid ein yrmling. Enn er sa vaknar, tha vakti hann adra hia sier. Ok thui næst vaknadi hvor at audrum, unz Jaculus reystizt upp. Svein stod vid eik eina mikla, ok lagdi aur a streing; enn tundr var sett a aurvar oddinn so mikid, sem mans hofud, med vigdum elldi Enn er Sveinn sa at Jaculus færdizt a lopt: ok hann stefndi a skip theirra, ok flaug med gapandi munni: skytr Sveinn aurinni med elldinum vigda i munn orminum. Ok rann so til hiartans, ad a einni vipstundu fell hann daudr nidr. Enn er their Sveinn sau that; tha lofudu their Gud med fagnadi. |
Swen for nu bort frå detta Ställe, och ända därtil, at dem tycktes, såsom en Halfmåne stode på Jorden. Där lägga de til Lands: och gå jämwäl uppå Landet. Kettil omtalar då för Swen, hwad som hände, när Ingwars Fölge drog här förbi: och därföre befalte Swen sit Folk skiljas wid Skepen för at upsöka Draken. De fara åstad, och komma i en stor Skog, som war i Nägden af Drakeboet: och där göma de sig. Någre unge Män blefwo af Swen på Kundskap utskickade: och sågo, at Ormarne, som woro til et stort Antal, såfwo, och at Jakulus låg i Ring om alle de andre. En af Drängarne räkte sit Spjutskaft efter en Gullring, och kom därmed wid en Ormunge, som, i det han waknade, äfwen wäkte de andre, först dem, som lågo honom närmast, och så hwar efter annan, tils Jaculus ock reste sig i Wädret. Swen stod wid en stor Ek, och lade Pil på Sträng, med så stort Tunder uppå Pilsudden, som et Manshufwud, och däruti wigd Eld: och rätt som han såg, at Jaculus färdades i Luften, och wände sig flygande åt Skepen, med en gapande Mun, skjuter han Pilen med wigde Elden i Ormens Gap. Och gick det honom så til Hjärtat, at han efter en liten Stund föll död neder. När Swens Män det sågo, låfwade de Gud med Glädje. |
12. Cap.
|
12. Cap.
|
Epter thenna atburd bad Sveinn, at their hvotudu i burt fra daun theim, ok fylu, er af vard, Sidann snua their til skipa hvatliga a braut: ok giordu so flester aller, fyrir utann VI. menn, er til drekans gengu fyrir forvitnis saker: ok fellu their nidr dauder, Tho angradr enn nu marga menn miog sa daun; tho at ei fengi fleiri liftat thar af. Tha biozt Sveinn thadann hvatliga, ok fer, unz hann kemr i Riki Silkisifiar Drottningar. Hun gengr i moti theim med mikilli sæmd. Enn thegar their Sveinn ganga af skipum; tha gengr Ketill theirra fyrstr i mot Drottningu. En hun gaf ecki ad honum gaum, ok snere ad Sveine, ok villdi kyssa hann; Enn hann hratt henne fra sier, ok kvezt, egi vilia kyssa hæna heidna Konu, edr fyrer hvi villtu mig kyssa⸮ Hun svarar: Thui at thu einn hefr augu Yngvars, at thui er mier synizt. Sidann var vid theim tekit med fæmd ok virdingu; enn sidan er hun vissi, at Biskup var thar kominn, tha vard hun feginn. Tha talade Biskup tru fyrir henni; ok haufdu tha tulk i milli sin[36]. Thuiat hann kunni ei tha tungu at mæla, er hun mællti. Ok fek hun bratt skilning andligrar speki: ok let skirazt. Enn at theim manadi sama, var skirdr allr borgar lidrinn. Eigi miklu sidar, stefndi Drottning thing fiolment med umrade Lands manna. Ok er thar var mikit fiolmenni samann komit; tha var Svein Yngvars Son skryddr purpura, ok sidann sett Coronu a hofud honum; ok kaulludu aller hann Kong sinn. Ok thar med giptizt Drottning honum. |
Efter detta Äfwentyr, befalte Swen, at de skulle skynda sig bort ifrå den Stank och osunda Lukt, som Aset lemnade efter sig. De hasta därföre strax til Skepen samhälligt, sex Man allena undantagandes, som af Förwett gingo til Draken, och föllo döde neder. De woro likwäl flere, som af denne Stank blefwo opasslige, fastän flere däraf icke omkommo. Swen lagade sig snarliga frå denna Ängd, och fortsätter sin Resa ända til Drottning Silkesifs Rike. Hon går med mycken Hedersbetygelse emot dem, och Swens Män stiga i Land. Kettil war den förste, som gick emot Drottningen; Hon gaf likwäl icke Agt uppå honom, utan wände sig strax til Swen, och wille kyssa honom. Men han sköt hänne ifrån sig och sade, at han intet wille kyssa hänne, som war en Hednisk Qwinna: eller hwarföre, sade han, wil du kyssa mig? Hon swarar: Emedan du, såsom mig synes, allena hafwer Ingwars Ögon. Sedan undfägnades hela Fölget med Heder och Wärdighet. Och när Silkesif fick weta, at en Biskop äfwen war däribland, blef hon än mera glad. Biskopen lärde hänne Tron, igenom en Tolk, emedan han intet kunde det Tungomål, som hon talte. Hon fick sålunda snart Förstånd på andelig Wisdom: och lät sig döpas. I samme Månad blef ock alt Stadsfolket döpt. Icke länge därefter stämde Drottningen, med sine Mäns Råd allmänt Ting tilhopa: och när en stor Myckenhet sammankommit, war Swen Ingwars Son med Purpur prydd: och sedan blef en Krona satt uppå hans Hufwud. Alle kallade honom sin Konung; och därmed giftes Drottningen honom. |
13. Cap.
|
13. Cap.
|
Epter thessa veizlu, for Svein Kongr fiolmennr um Riki sitt, ok so Drottning. Thar er ok Biskup i ferd, ok lærder menn; thuiat Svein Kongr lætr kristna landid, ok aull thau Riki, sem Drottning hafdi adr stiornad. Enn er sumra tok, ok so hafdi megnazt kraptr Gudligrar miskunar i thui landi, at that var allt alkristid ordid; tha villdi Sveinn Kongr ok hans foruneyti bua ferd sina heim til Svithiodar, ok lata vita Frændr sina fanindi um hans ferd. Enn er Drottning vard vaur thessarar ætlanar; tha bad hun, at hann sendi lid sitt heim: enn hann fæti kir sialfr. Svein svarar: Egi vil ek senda, lid mitt fra mier; Thui at theim er that mikil haski i morgu lagi, er til thessarar ferdar skulu radazt, so sem fyrr reindizt, er einginn var foringi, ok fyrir forzt allt lidit[37], ok villtist imsa vegu. Enn er Drottning heyrdi thessi ord Kongs, ok sa thar vilia med; tha mællti hun: Ecki skalltu so fara skindiliga, ef ek ma rada: thui at so ma vera, at thu ei vilier vitia thessa Rikis: edr tinizt thu i so mikilla haska ferd, sem thu seger sialfr i fra: ok sia hvad thier hlyder, at styrkia kristnina ok lata Kirkiur reyfa. Thui at fyrst skalltu Kirkiu lata giora innann borgar, mikla ok virduliga. Ok ef su verdr so, sem at ek villda; tha skal at theirri jarda likama Faudr thins. Enn er III. vetr ero linder: tha skalltu fara i fridi. Nu er so giort, sem Drottning beider, at Sveinn Kongr dvaldizt thar III. vetr ad sinni: en ad hinum thridia vetri, var algior mikil Kirkia i borginni. Tha bad Drottning Biskup til koma. Enn er Biskup var skryddr, tha spurdi hann: J hvers nafni villtu Drottning! lata vigia Kirkiuna? Hun svarar: Til dyrdar heilogum Yngvari Kongi, er her hviler, skal thessa Kirkiu vigia. Biskup svarar: Hvi villtu so Drottning⸮ edr hefr Yngvar jarteiknum skinit epter dauda sinn? Thuiat tha eina kollum ver heilaga, er tha skina jarteiknum, er likamer theirra eru i jord grafner. Hun svarar: Af ydrum munni heyrda ek, at meira væri verd fyrer Gudi stadfesti rettrar truar, ok vani[38] heilagrar astar, enn dyrd jarteikna: enn ek dæmi, sem ek reindi, at Yngvar var stadfastr i heilagri ast vid Gud. Tha er Drottning kvad, at so skylldi vera, vigdi Biskup musterid, Gudi til dyrdar, ok ollum helgum, med nafni Yngvars. Sidann var hogg-vin ny stein-thro, ok lagdr i likami Yngvars: ok settr yfer Krosss dyr, med virduligum bunadi. Tha let Biskup messu syngia optliga fyrir saal Yngvars: ok leifdi tho folkinu, at kalla Yngvars Kirkiu. |
Efter detta Gästebud for Konung
Swen med et stort Fölge, och
Drottningen jämwäl, ikring sit
Rike. Biskopen och lärde Män 1050.
äro ock i samma Färd,
emedan Konung Swen låter
Christna Landet och alla de Riken, som
Drottningen tilförne styrt hade.
När Sommaren kom, hade Guds
Miskunds Kraft så mognat i detta
Land, at det öfwer alt fulleligen
war Christet. Konung Swen och
hans Fölgeslagare wille då
anställa sin Hemresa til Swea
Rike, och låta sine Frender weta
huru deras Färd aflupit. Men när
Drottningen detta deras Upsåt
förnam, bad hon, det han måtte
sända sit Folk hem, men siälf sitta
stilla. Swen swarar: Jag wil
intet skicka mit Folk ifrån mig; ty
dem förestår på mångfaldigt Sätt
mycken Fara, som sig uppå denna
Resa skola begifwa: Såsom förr är
pröfwadt, när ingen Anförare war.
Ty då förfors alt Folket, eller det
mesta, och förvillades på
åtskillige Wägar. När Drottningen
hörde dessa Konungens Ord, och
märkte at han hade Alfwar därmed,
sade hon: Du skal lifwäl intet fara
så hastigt, om jag må råda. Ty
det kunde så hända, at du
antingen intet mer wille komma til detta
Rike, eller ock at du förgås i en så
mycket farlig Färd, som du siälf
om hänne berättar. Se nu til, huru
dig ägnar styrka Christendomen, och
låta upresa Kyrkor. Ty först skal
du låta bygga en stor och ansenlig
Kyrka inom Borgen: och om det
blifver såsom jag wil, så skal uti
hänne din Faders Lekamen
begrafwas: och när tre Wintrar 1051. |
14. Cap.
|
14. Cap.
|
Ad thessum hlutum aflidnum, byzt Sveinn til burtferdar, ok fer sunnann, uns hann kemr i Svithiod. Lanzmenn toku vid honum med fagnadi ok mikilli sæmd. Var honum landit bodit. Enn er hann heyrdi that; tha neitadi hann thui skiott, ok kvazt, aflad hafa sier betre Landz ok arsællra, ok letzt enn mundu thangat vitia. Enn er II. vetr voru uti, siglir Sveinn ur Svithiodu; enn Ketill dvaldizt thar epter: ok lezt hann so heyra sagt, at Sveinn væri i Gordum um veturinn, ok biozt um vorit thadann, ok sigldi at sumarmagni or Garda Riki. Ok vissu menn that sidazt til hans, at hann sigldi i ána. En Ketill fôr til Islandz, a fund frænda sinna, ok stadfestizt thar, ok sagdi fyrstr fra thessu. Enn that vitum vær, at nockurer fagnamenn segia, at Yngvar hafi verit Son Aunundar Olafs Sonar; thuiat theim thyker honum that meiri sæmd, at segia hann Kong-son. Enn giarnan villdi Aunundr gefa til allt sitt Riki, ef hann mætti Yngvars lif aptr kaupa; thui at aller Hofdingiar i Svithiodu villdu hann giarnann Kong hafa yfir sier. Enn thessz verdr enn nu af sumum monnum spurt fyrir hui, ut Yngvar væri egi Sonr Aunundar Olafs Sonar. Enn thvi vilium ver tha leid svara: Eymundr Son Olafs atti Son, er Aunundr het[39]. Sa var hinn likazti Yngvari i margri natturu, ok allra hellzt i vydforli sinni: so sem til visar i bok theirri, er heiter Gesta Saxonum, ok er so ritat: "Fertur, quod Eimundus Rex Sveonum misit filium suum Onundum per mare Balzonum, qui postremo venit ad Amazones, & ab eis interfectus est." ɔ: So er mællt, at Aunundr Svya Kongr sende Son sinn Eimund[40], at vandra i giegnum that Balzoniska haf; ok ad thui endudu var; hann af Amazonis deiddur. |
När alt detta såleds war fullbordadt, lagade sig Swen til Bortresan, och for Sundan 1054. ifrån til dess han kom til Swea Rike. Hans Landsmän togo med Fägnad och mycken Ärebewisning emot honom. Landet blef honom och tilbudet; men när han därom blef underrättad, nekade han, utan långt Besinnande, därtil, sägande, det han förwärfwat sig et bättre och fruktsammare Land: och stälte sig såsom han åter dit fara wille. Och när twå Wintrar woro förledne, seglar han ur Swea Rike. 1056. Men Kettil blef där efter honom. Han lät märka sig, så hafwa hört sägas, at Swen warit i Gardarike öfwer Wintren: om Wåren lagat sig därifrån: och uti full Sommar begifwit sig ur 1057. detta Land. Och är det det sidsta, som man om honom wet, at han då seglade i Ån. Kettil for til sine Frender på Island, och blef där boende, samt war den 1060. förste, som förtälgde detta. Dock wete wi at någre Sagomän eller Historieskrifware säga, at Ingwar warit Anund Olofssons Son; emedan de tycka det wara mera hederligt at kalla honom Konungs Son. Och gärna wille Anund gifwa alt sit Rike til, om han kunde igenköpa Ingwars Lif; emedan alle Höfdingar i Swea Rike högeligen åstundade honom til Konung öfwer sig. Dessutom warder ännu af någre Män med Wisshet försport, at Ingwar icke war Anund Olofsons Son. Wi wilje därföre sålunda häruppå swara: Emund, eller Anund Olofs Son, hade en Son, som het Anund. Han war Ingwar ganska lik i många Stycken, och hälst uti sina långwäga Resor, såsom det är at se i den Bok, som heter Gesta Saxonum, hwaräst så skrifwes: Fertur quod Eimundus Rex Sveonum misit filium suum Onundum per mare Balzonum, qui postremo venit ad Amazones, & ab eis interfectus est. d. ä. Emund (eller Anund) Swea Konung, sände sin Son Anund at wandra igenom Baltiska Hafwet: och at han wid samma Resas Slut wardt af Amasonerna dräpen. |
15. Cap.
|
15. Cap.
|
So segia sumer menn, at their Yngvar færi II. vikr, at their sau ecki, nema their tendrudu kerti, thuiat samann luktuzt biorginn yfer anni, ok var sem their reri i helli thann halfann manud. Enn vitrum mennum thyker that ecki sannligt vera mega, nema ainn selli so thrangt, at gnupar tæki samann, edr væri skogar so thraunger, at samann tæki thessz a medal, er gnipr stædizst a. Enn tho at thetta megi vera; tha er tho eigi sannligt. Enn thessza saugu hofum ver heyrt ok ritat epter forsaugn theirrar bækr[41] at Oddr munkr hinn srodi hafdi giora latit at forsaugn frodra manna, theirra er hann segir sialfr i brefi sinu, thui er hann sendi Joni Lopts syni ok Gizuri Halls syni. Enn their sem vita thykiazt innvirduligar, auki vid, thar sem nu thiker a skorta. Thessa saugu segizt Oddr Munkur heyrt hafa segia thann prest, er Isleifr het, ok annann, Glum Thorgeirsson; ok hin tridi heter Thorer heitit. Af theirra frausaugn hafdi hann that, er honum thotti merkiligazt. Enn Isleifr sagdizt heyrt hafa Yngvars saugu af einum Kaupmanni; Enn sa kvezt, hafa numit hana i hird Svia Kongs. Glumr hafdi numit af Fodr sinum. Enn Thorer hafdi numit af Klaucku Samssyni. Enn Klacka hafdi heyrt segia hina fyrri Frænder sina. Ok thar lyktum ver thessa saugu, af Ingvari Vidfôrla ok theim Fedgum. |
Någre Män berätta, at Ingwar och de som woro med honom, foro twänne Wekor utan at kunna se, så framt de icke tände Ljus, emedan Bergen slutit sig samman öfwer Ån, och at det war, såsom de rot i en underjordisk Håla den halfwe Månad. Men förståndige Män tycka, at det icke måtte så i Sanning wara, så framt icke Ån runnit så smal, at Bergsklintar å ömse Sidor, näkats, eller Skogar där warit så täte, at de gåt ihopa mitt öfwer, hwaräst slika Hällar ståt emot. Dock fastän så kunde wara, är det likwäl icke sannolikt. Denna Saga hafwe wi hört och skrifwit efter den Boks Föresägn, som Odder Munk den Wise hafwer låtit göra uppå de lärde Mäns Berättelser, som han siälf nämner uti det Bref, han sände til Jon Loptson och Gissor Hallson. Men de som kunna tyckas med mera Åhoga och nogare här om wara underrättade, måge där tillägga, som nu något synes brista. Odder Munk säges hafwa hört en Prest, som het Islef, en annan, Glum Thorgerson, och den tredje, Thorer, berätta denna Saga: och af deras Berättelse behöll han det honom tycktes märkeligast wara. Islef sade, sig hafwa hört Ingwars Saga af en Köpman: och han hänne uti Swea Konungs Hof. Glum hade lärt hänne af sin Fader: och Thorer af Klack Samsson, samt denne af sine äldre Frender. Och härmed lykte wi denna Saga, om Ingwar den Widfarne och dess Förfäder samt Afkomma. |
- ↑ al. Hier byriar Söguna af Ingvare Vidforla
- ↑ leg. Sigrid hina storrada
- ↑ add. Ok
- ↑ leg. Vanbodit
- ↑ al. add. Kongur.
- ↑ al. unntust mikit
- ↑ alii og non hab.
- ↑ al. rad hans.
- ↑ al. aullu
- ↑ leg. Yngvari.
- ↑ add. eigi meo periculo.
- ↑ leg. eigi
- ↑ alii enn
- ↑ fortè grædde tha ferdina. Sed giædæ, augere. H. Kr. p. 270. Vilk. 381, 383. Sams. s. p. 10.
- ↑ Aliis hveite Langeb.
- ↑ cf. Ad Br. 2: 58.
- ↑ Incip. Fragm. M:sc. Hist. Ingvari Torffæi.
- ↑ leg. Gud.
- ↑ M:sc. cit. oc get sua thessa lifs, at that er fallvalt.
- ↑ add. eige l. c.
- ↑ ok Vapnom l. c.
- ↑ Vittrastur l. c. add. um Liungb.
- ↑ cf. Cap. ult.
- ↑ Harm mikinn m:sc. Torff.
- ↑ Thar er i færd med honum, Gardaketill, oc skal leid segia l. c.
- ↑ leg. Cyclopes.
- ↑ fleirs l. c.
- ↑ Tha bad Sveinn sina menn epter fækia, oc qvad tha eiga mundo ser halt l. c.
- ↑ al. ripta.
- ↑ Fragm. Torff. hek.
- ↑ add. med sit lith l. c.
- ↑ add. i reiri l. c.
- ↑ i stod l. c.
- ↑ Ok er l. c. rectius Enn er.
- ↑ In m:sc. Torff. deest fol. sq.
- ↑ incipit iterum Fragm. Hist. Ingv. & Sv.
- ↑ oc thui forst flesta lit l. c.
- ↑ Vieni deest in Fragm. Torff.
- ↑ at Önunder atti son thann er Önunder er nefndur l. c.
- ↑ leg. Eimundr Svya K. sende Son sin Aunund. cf. Prolog. p. 40-42.
- ↑ al. bokar.