Irland och irländarna/Sjunde kapitlet

←  Sjätte kapitlet

Irland och irländarna av Johan Gustaf Richert Sjunde kapitlet

Litteraturhänvisningar  →

SJUNDE KAPITLET

RESEINTRYCK

(Resrouterna äro angivna å bifogade karta.)

En arla morgonstund i juni 1924 inskeppade vi oss från den lilla skotska hamnstaden Stranraer på en lång och smal båt, som villigt anpassade sig efter vågornas rytm, och redan efter en timme kunde vi skönja den gröna öns konturer. Vi närmade oss staden Larne, ryktbar vorden genom Sir Edward Carsons ostentativa vapenimport år 1912. Söder om staden går längs kusten en bananformig halvö, Magee Island, med sina höga strandklippor, the Gobbins, utför vilka papisterna år 1641 fingo anträda färden till en bättre värld (s. 31). Redan i halvöns namn ligger något kusligt, och enligt trovärdiga sägner har den av ålder varit ett favorittillhåll för trollpackor, spöken och onda andar. Den sista högtidliga häxbränningsceremonien firades år 1611, då dylika folknöjen ännu voro ganska vanliga i Sverige.

På järnvägen mellan Larne och Belfast frapperades vi av de långsträckta, mörka trädrader, som markera ägogränserna mellan de ljusgröna betesmarkerna. De äro anordnade enkla eller dubbla, planterade längs stenmurar som på avstånd döljas av grönskan. Samma system tillämpas över

allt i Irland och förlänar landskapsbilden en välgörande omväxling.

Belfast, Irlands förnämsta industristad och högsäte för anglosaxisk kultur, har 400,000 invånare, flertalet protestanter.

Vi togo in på Hotel Imperial, beläget vid den fashionabla Donegall Street, helt nära City Hall, Belfasts monumentala stadshus. Redan på vägen från stationen lade vi märke till det stora antal arbetslösa som nära nog trängdes på trottoarerna, och fingo veta att skeppsvarven för närvarande endast kunna sysselsätta halva arbetarstammen samt att i övrigt depression råder inom industri och sjöfart. Då vi stego ur bilen plockades ögonblickligen väskorna ut av ett par föga eleganta men mycket tjänstvilliga medborgare, vilka tyst och värdigt följde oss in i hotellet.

Hotel Imperial befanns vara en gammaldags byggnad med trånga trappor, halvtrappor och kvartstrappor, utan hissar eller andra moderna bekvämligheter i övrigt. Men rummen voro trivsamma, sängarna goda, personalen älskvärd och maten förträfflig. Vi fingo göra bekantskap med den mångbesjungna irländska frukosten, som till och med överglänser den engelska. Vad sägs om följande lilla menu?

• Kaffe eller thé med dopp, rostat bröd, smör och marmelad.
• Havregrynsgröt med mjölk.
• Stekt fisk.
• Bräckt skinka med ägg.
• Katrinplommon med grädde.

Och då klockan slår tio — den helga timma då servering av rusdrycker tager sin början — kan man krydda sin måltid med Guiness’ härliga stout, varvid tanken oemotståndligt och vemodsfullt går till de svunna tider då man i vårt goda land fick porter i stället för svart svagdricka. Sedan står man sig gott till lunchen, en enkel måltid med tre rätter, ost och dessert. Men därmed anser sig irländaren hava gjort nog för sin mage. En enkel thésupé avslutar vanligen dagens arbete.

Då vi begärde nycklar till våra rum möttes vi av förvånade blickar och betraktades tydligen som mycket misstänkta individer. Omsider lyckades man finna en nyckel, som passade till ett av rummen men som vi demonstrativt läto kvarsitta i den öppna dörren. Alla dörrar stå nämligen under större delen av dagen på vid gavel. »Här kommer intet bort», förklarade direktören med stolthet. Samma förtroendefulla förhållande råder på alla irländska hotell. Vilken angenäm trygghetskänsla bereder ej denna traditionella ärlighet!^[1]

Belfasts pulsåder går genom Donegall Street, där ett myllrande liv råder från morgon till afton. Skotska högländare med bara knän och säckpipor giva en diskret antydan om the British Empires överhöghet. Poliserna äro beväpnade med kolossala revolvrar, likaså de offentliga byggnadernas portvakter. Denna försiktighetsåtgärd motiveras därmed, att man aldrig kan vara säker för en ny invasion av Södra Irlands »gunmen». För övrigt gör befolkningen ett fridsamt och vänligt intryck. Om man går in i en butik blir man alldeles säkert tillfrågad om man ej tycker att Belfast är en vacker och trevlig stad, en fråga som man med gott samvete kan besvara jakande.

På Donegall Street följa de elektriska spårvagnarna så tätt på varandra att det ofta är svårt att gå över gatan. De äro stora och rymliga, i två våningar, den övre försedd med ett täckt mittelparti och två halvcirkelformiga öppna bänkrader — en synnerligen praktisk och ekonomisk anordning. Avgiften varierar med väglängden, och man kan åka långa sträckor för en penny.

Vår första utflykt gällde Giants Causeway, dit man lättast kommer med järnväg till Portrush. Banan går genom Antrims vackra, mjukt kuperade landskap, och en älskvärd dam utpekade den bergsluttning där St. Patrick vaktat sina får. (Vi visade vår erkänsla genom att livligt tillstyrka hennes avsikt att köpa aktier i »Swedish Matches» — måtte de giva utdelning!) Likaså fingo vi veta att Mac Kinley, Förenta Staternas framlidne president, härstammar från ett fattigt hem i denna provins.

Portrush är en liten förtjusande stad, ryktbar för sina havsbad, sitt golvspel och sin strandrestaurant. Längst i väster kunna vi skönja Donegals nordligaste udde, den mörka Malin Head, i öster Rathlin Island, uppbyggd av svart basaltlava på vit kalkgrund. En bil för oss längs den höga strandplatån, där vi passera »Giants Head», en klippformation där man med god vilja kan urskilja en viss likhet med ett ansikte, och Dunluce Castle, en av Irlands mest monumentala ruiner, byggd på en lodrät strandklippa som genom en djup ravin är isolerad från fastlandet. Slottet upptager klippkrönet så fullständigt att ett av gemaken hänger fritt över ett nedrasat bergparti, och båda sammansmälta till ett helt, där man även på nära håll har svårt att urskilja var Skaparens verk slutar och människans börjar. Tvärs genom slottsklippan går en av de djupa grottor, varpå denna strand är

så rik, och från vilken stormvågornas dån kan höras långt in i landet.

För många, många år sedan bodde i Ulster en jätte, Fin Mac Coul, Irlands champion i regelrätt slagsmål. En dag kom det till hans kännedom att en skotsk jätte uttalat sig förklenligt om hans bragder och förklarat sig kunna när som helst göra honom groggy. Med rätta förtörnad över en slik oförskämdhet vände sig Fin Mac Coul till landets konung med en underdånig begäran om tillåtelse att från Ulsters norra kust få bygga en väg över North Channel, avsedd för kommunikation med hans skotska kollega. Hans Maj:t, som ogärna ville ådraga sig en så stor och stark mans missnöje, behagade giva sitt nådiga bifall, och Fin grep sig genast an med verket. Han bröt loss från basaltklippan avlånga stenar, fogade konstrikt den ena stenen vid den andra, det ena lagret över det andra, längre och längre ut i havet, och en vacker dag var the Giants Causeway fullbordad, ett sannskyldigt jättearbete. Skotten promenerade nu över till Ulster och de båda resarna togo ett väldigt nappatag, som naturligtvis slöts med en härlig viktoria för irländaren. Längre fram i tiden sjönk the Causeway i havets djup, och nu återstå endast dess båda landfästen samt en öklippa, Rathlin Island.

I denna legend ligger en lovsång till irländarens fighting spirit. Oändligt mera prosaisk är den geologiska skapelseteori, för vilken här nedan skall redogöras.

The Giants Causeway utgöres av ett vidsträckt klipparti, sammansatt av 40,000 basaltkolonner, stående vertikalt sida vid sida. Ytan bildar ej ett jämnt plan utan en oregelbunden yta som måste hava varit ganska obekväm även för jättefötter. Kolonnerna hava i regel hexagonal tvärsektion och äro »skarvade» liksom bamburör. På en del ställen äro de kompakt sammanpackade, på andra stå de mera glest och göra intryck av att luta mot en buktig bottenyta. Ett särskilt intressant parti bildar »the Amphitheatre», en exakt halvcirkelformig arena som Fin Mac Coul måste hava uppfört för den förestående matchen.

Det är ej varje turist förunnat att få beundra detta i sitt slag enastående natursceneri, ty då nordanvinden rasar kan the Causeway under veckor vara överspolad av Atlantens vågor.

Om man från the Causeway riktar blicken inåt land ser man terrängen höja sig i vackra, mörka, regelbundna terrasser, bildade av en eruptiv bergart, basalt, som i forna tider genombrutit kalkmassivet

Giants Causeway.

och i form av glödande lava strömmat ut över landskapet, Samma formation är oss svenskar väl bekant från Kinnekulle, Halle- och Hunneberg m. fl.

När lavan hastigt avkyles, såsom t. ex. då den överspolas med vatten, spricker den sönder och bildar enligt naturens konstnärliga lag ett slags kristaller av regelbunden form, vanligen hexagonaler; och om de sålunda bildade kolonnerna övergjutas med en ny lavabädd, som delar den förras öde, uppstå mellan de båda lagrens kolonner de ovannämnda skarvarna. Ursprungligen var lavans yta horisontal, men under geologiska krafters inverkan har jordskorpan blivit omväxlande höjd eller sänkt, bildande oregelbundna ytformationer, kullar och »amfiteatrar».

Så förklara geologerna bildningen av the Giants Causeway. Skola vi godtaga en så banal tolkning?

På järnvägsresan mellan Belfast och Dublin passerade vi »the scar over Irelands face», tullgränsen mellan Norra och Södra Irland, där våra koffertar underkastades reglementarisk undersökning.

Dublin, Fristatens huvudstad, har ungefär samma folkmängd som Belfast, men här hava katolikerna avgjord majoritet.

Vid framkomsten funno vi endast ett fåtal bilar men fingo göra bekantskap med två för svenskar ovanliga fortskaffningsmedel, »the cab», en liten hästdroska av den typ som för 50 år sedan importerades från London till Lilla London, d. v. s. Göteborg, och där förde en kortvarig tillvaro, samt »the jaunting car», en kärra med två sitsar i längdriktningen, där passagerarna sitta två och två med ryggarna mot varandra och hålla sig fast bäst de gitta kunna, utan minsta skydd mot väder och vind. Namnet är svårt att översätta, skakvagn vore måhända det rätta ordet. I kurvorna sättes armstyrkan på ett hårt prov.

Om Imperial Hotel i Belfast ej tillfredsställer moderna anspråk förtjänar däremot Shelbourne Hotel i Dublin ett mycket högt betyg i komfort och elegans. Allt är up to date, och läget är det bästa möjliga, vid den vackra Stephens Park. Under påskupproret 1916 besattes hotellet av militär och undgick därigenom det öde som drabbade ett annat fashionabelt hotel, Metropole vid Sackville Street, som sköts i ruiner med kanoneld.

Man kan ej gå långt i Dublin utan att konstatera att man befinner sig i the Island of Ruins. Stadens elegantaste gata, Sackville Street eller som den numera heter O’Connell Street, är flankerad av ruiner och vad värre är av ruinhögar, flertalet daterade från 1916, ehuru även inbördeskriget satt sina dystra spår. Av the Post Office återstå endast nakna murar. Följer man den vackra strandgatan längs Liffey finner man i väster vad som en gång varit the Four Courts, d. v. s. Irlands förnämliga justitiepalats, och i öster the Customs Office, varav åtminstone murarna återstå.

Frånsett dessa dystra erinringar om de lidanden, som övergått Irlands gamla huvudstad, finner turisten mycket som gör vistelsen i Dublin givande och angenäm. Det vackraste av allt är Phoenix Park, den största park i världen, med sina ofantliga idrottsplatser och det furstliga Viceregal Lodge, där Fristatens generalguvernör har sitt residens.

Glendalough.

(The Glen of the two Lakes.)

Resor äro mycket dyra i Irland, men på hotellet fingo vi den hugnesamma underrättelsen att en billig utfärd blivit ordnad med tåg till Rathdrum och bil till Glendalough. Vi underläto ej att acceptera detta lockande anbud och hade odelat nöje av järnvägsresan, som bjöd på härliga utsikter över Atlantens lugna yta och Wicklowbergens mjuka formationer. Vid Rathdrum väntade oss den utlovade Fordbilen, den minsta lilla låda våra ögon skådat, förmodligen en kvarleva från den allra första årgången. Vi kommo emellertid överens att med god vilja två personer kunde få plats inombords och den tredje bredvid chauffören. Men helt oväntat framträdde tre medelålders damer, exponenter snarare för irländarens fighting spirit än för irländskans blyga charme, och gjorde resolut sina medrättigheter gällande. På vår stillsamma fråga om

ej en ny bil skulle kunna ställas till damernas förfogande förklarade chauffören att 4 personer mycket väl kunde få plats i lådan och 2 bredvid honom. Det beniga problemet löstes omsider till allmän missbelåtenhet.

Vid framkomsten mjukade vi upp våra styvnade leder med en god måltid på Royal Hotel, som förestås av en sympatisk tjeckoslovak, och strövade sedan omkring i de ovanligt stämningsfulla omgivningarna bland imponerande minnesmärken från Irlands storhetstid. Främst väcktes vårt intresse av the Round Tower, ett av de bäst bibehållna tornen i Irland, över 30 meter i höjd, som dominerar the Valley of the Lakes, innesluten mellan majestätiska men dystra berg. Kring tornet äro grupperade en mängd ruiner, bland vilka må nämnas katedralen, med sina om ädel byggnadskonst vittnande

valvbågar, och det av St. Kevin grundade munkklostret (s. 17).

Dessa fromma stiftelser voro fordom inneslutna i en blomstrande stad, som upprepade gånger brändes och plundrades av våra kära förfäder, »the Danes». Men de voro klåpare i jämförelse med de engelska krigsknektar som år 1398 förstörde staden så grundligt, att sten ej lämnades på sten och den överlevande befolkningen

The Valley of the Lakes.

måste fly för att aldrig återvända.

En kort promenad förde oss genom dalgången först till the Lower Lake och sedan till the Upper Lake, ett natursceneri som i ovanligt hög grad förtjänar epitetet »vildskönt». Man visade oss på avstånd St. Kevins Bed, en i den branta strandklippan urhålkad grotta, där helgonet invigt sju år åt bön och botgörelse (s. 18). Grottan är endast en meter hög men var måhända mindre obekväm än det ihåliga träd vari han tillbragt fyra föregående år.

Återkomna till hotellet blevo vi förevisade en mängd hål av mauserkulor i väggar, dörrar och fönsterkarmar, dystra minnen från 1922, då the irregulars hedrade Glendalough med ett besök. Här arresterades den fanatiske upprorsledaren Erskine Childers, som dömdes till döden för innehav av en automatpistol (s. 123).

Cork.

Järnvägen från Dublin går genom Irlands bördigaste nejder, förbi en mängd historiska minnesmärken. »It is a long way to Tipperary», men mödan blir rikt belönad, ty där finnas Irlands fagraste mör, liksom dess stridbaraste män. »Fighting Tipperary» har skrivit många blad i de stora äventyrens annaler. Vi anstränga oss förgäves att med kikaren urskilja konturerna av Cashels branta klippa, på vars krön den store earlen av Kildare brände den uråldriga katedralen i tro att ärkebiskopen just då befann sig därinne (s. 25). För oss svenskar har Cashel ett särskilt intresse, ty därifrån överflyttade till Sverige en båld riddersman, Hugh Hamilton, som blev stamfader för våra mycket uppskattade »Hamiltänger» (s. 123).

Cork, huvudstaden i provinsen Munster, med omkring 100,000 invånare, har ett utomordentligt vackert läge i en rik vegetation och med en hamn som räknas bland världens bästa. Gatorna skulle vara vackra om de ej vanpryddes av så otroligt fula hus och så många ruiner, minnesmärken från black-and-tans och irregulars operationer. Invånarna i Cork, liksom i denna landsända i allmänhet, äro kända för älskvärdhet och vänlighet — men icke för pålitlighet, påstår man i norra Irland. Thackeray skildrar entusiastiskt kvinnornas ladyhood, varpå vi sågo ett par vackra exempel på Hotel Imperial: städerskan var en drottning, uppasserskan en prinsessa.

Cork är Irlands största exporthamn för smör och kreatur, tyvärr också för emigranter. Dess uthamn, Cork Harbour, är en rymlig havsbassäng omkring 20 km. från staden. Där ligger den lilla staden Queenstown, vackert belägen på en bergsluttning i skydd för nordliga vindar och på grund av sitt milda klimat högt uppskattad som rekreationsort. Staden har fått sitt namn av Drottning Victoria, som år 1849 för första gången satte sin fot på Irlands jord.

Mitt för Queenstown ligger en befästad ö, Spike Island, som fortfarande i kraft av traktaten 1921 är besatt av engelska marinsoldater. I februari 1924 inträffade en mycket beklaglig händelse, i det att en roddbåt med obeväpnade soldater helt nära landningsbryggan blev lömskt beskjuten från en förbiilande bil, varvid flera dödades och sårades. Mördarna äro fortfarande »on the run», men »vi känna dem och skola få dem fast», förklarade en irländsk minister. Från den dagen patrullera vid bryggan Fristatens soldater med skarpladdade gevär.

Icke heller detta lilla samhälle har undgått inbördeskrigets förödelse. En mängd ruiner vittna om the irregulars framfart, och vid ett tillfälle blev staden stucken i brand samtidigt från tre håll och hotad av fullkomlig förstörelse.

På återvägen till Cork passerade vi samma havsvikar som vi beundrat på ditresan men som nu i stället för vatten presenterade en grå, otrevlig bottengyttja. Det var ebben som spelat oss detta lilla spratt.

Vi gjorde en bilfärd till det mångbesjungna Blarney Castle, en imposant slottsbyggnad från 1400-talet som tack vare Cromwells kanoner fått ruinens pittoreska prägel. Dit strömma tusentals turister, kanske mindre för att beundra ruinens skönhet än för att kyssa en på krönbarriären inmurad sten, som enligt traditionen förlänar den kyssande en i Irland högt skattad egenskap, nämligen en oemotståndlig vältalighet, med vars hjälp

»He may clamber
To a lady’s chamber
Or become a member
Of Parliament.»

Helt nära slottet ligger en liten täck sjö, Blarney Lake, ur vars djup man någon gång lär få se en hjord av vita kor stiga upp för att njuta av det rika strandbetet.

Killarney

Den lilla staden är från turistsynpunkt ej särskilt tilldragande, varför vi föredraga att taga in på det förstklassiga Lake Hotel, beläget vid Lough Leane c:a 4 km. från stationen. Därifrån har man ett panorama som ger ersättning för många dagars besvärligheter, över den mörka sjön med sina täcka holmar och omgivande majestätiska höjder, bland vilka vi särskilt intressera oss för en 800 meter hög bergtopp som rymmer en av turister mycket uppskattad tjärn, the Devils Punch-Bowl. Namnet, som framkallar angenäma idéassociationer, motiveras av det välbekanta förhållandet att Den Sure då och då plägar röra om i sjön med en stor slev, varvid uppstår det ljudfenomen som i dagligt tal benämnes åska. Att sjön är bottenlös, därom råder intet tvivel, ty en man försökte dränka sig där, men långt efteråt kom ett brev att han dykt upp i Nya Zeeland.

På en i sjön utskjutande halvö ligger en härlig slottsruin, Ross Castle, som har sin märkliga historia. Borgen byggdes på 1400-talet av den mäktiga clanhövdingen O’Donoghue Ross, som ännu icke är död, ty vart sjunde år kan man, om man har tur, få se honom spränga fram på sin vita springare. Då Munster skövlades av Ludlows horder höll sig detta starka fäste så länge, att det såg ut som om belägringen skulle behöva uppgivas. Men Ludlow fick höra en gammal sägen att Ross Castle aldrig kunde intagas förr än skepp flöto på Lough

Leane, och då lät han från kusten släpa upp stora båtar, vilka bemannades med krigsfolk och kanoner. När flottiljen blev synlig sträckte besättningen genast vapen.

Vi bestiga med frejdigt mod en jaunting car och skaka i väg med Muckross Abbey som första mål. Den ärevördiga klosterruinen ligger inbäddad i en tät skog av uråldriga träd. Vi vandra omkring i samlingsrum, celler och korridorer, kring en gård, där ett gammalt träd sträcker sina grenar mot murarna, upp och ned för en spiraltrappa, som enligt byggnadsteknikens enklaste lag ej borde kunna bära sin egen tyngd. En dyster tystnad råder inom och utanför klostret, som ligger omgivet av gravar, där fromma och lärda män funnit ro efter livets strider. Plötsligt erfara vi en känsla av att vi ej äro ensamma och finna oss vara föremål för en intensiv

Muckross Abbey.

uppmärksamhet från en lång rad av svarta kor, som oavvänt betrakta oss med sina melankoliska ögon. Varför se de så oändligt sorgsna ut? Varför äro de så hemskt svarta? Varför stå de så orörliga just här vid munkarnas gravar? Med kallsvett på pannan klättra vi upp i vår jaunting car.

Färden går vidare på en bred landtunga som skiljer Lough Leane från en annan, icke mindre stämningsfull sjö, Muckross Lake. Vegetationen blir allt rikare, vi färdas genom en tät skog med alla möjliga slags träd, där murgrönan klättrar högt upp på stammarna, mellan häckar av rododendron, vilkas fagra blommor bilda kompakta väggar. Och då vagnen stannar vid de båda sjöarnas föreningspunkt, the Meeting of the Waters, finna vi oss plötsligt i en miljö som kommer oss att spärra upp ögonen av förvåning: Vi stå bland magnolior,

The Old Weir Bridge.

kamelior och palmer. Huru kunna dessa bortskämda barn av söderns flora trivas i norra Europas råa klimat? Så fråga vi och man svarar oss: »Här fryser aldrig, här är julen nästan lika grön som midsommaren.»

Vi promenera fram till the Old Weir Bridge, en ruin från vikingarnas dagar, och se en liten båt staka sig fram genom forsen under det halvt raserade brovalvet.

The Meeting of the Waters är, åtminstone efter vår korta erfarenhet, Smaragdöns pärla. Men fem kilometer därifrån ligger en ohyggligt dyster och ödslig dal, Gap of Dunloe. Irland, liksom irländaren, är rik på motsatser.

Limerick,

vikingarnas gamla huvudstad och i Irlands historia åtnjutande det tendensiösa epitetet the City of the Violated Treaty (s. 35), är enligt Blacks Guidebook icke en stad för turister. Sannare ord hava aldrig skrivits.

Staden genomströmmas av Shannon, Irlands största flod, som nedanför Lough Derg bildar en serie långsträckta forsar med sammanlagt omkring 30 meters fallhöjd. Jag hade turen att sammanträffa med en tysk ingenjör, som för firman Siemens-Schuckerts räkning var sysselsatt med mätningar för ett ifrågasatt vattenkraftverk (s. 170), och gjorde i hans instruktiva sällskap en bilfärd längs floden ända upp till sjön, som ligger c:a 30 kilometer från Limerick.

Även från turistsynpunkt erbjöd denna färd stort intresse. Den lilla staden Killaloe gör ett fridsamt intryck, och längs sjön går en lång allé med oerhört höga träd. För att bese de högsta forsarna promenerade vi genom en vacker park med ett ståtligt slott, som saknade fönster och tydligen ej på länge varit bebott. Jag frågade om anledningen härtill och fick veta, att slottet ägdes av en »absentee lord» som utkrävt väl höga arrendeavgifter, varemot bönderna demonstrerat genom att sätta eld på byggnaden.

Vi intogo thé på hotellet i den lilla välbyggda byn Castleconnel. Jag uppfångade en skymt av värdinnan, en högrest, värdig, gråhårig dam, som för några år sedan förlorade sin man under mycket sorgliga omständigheter. En dag hade från hotellets krogrum en slusk skjutit på en förbipasserande engelsk soldat. Kort därefter marscherade en patrull fram till hotellet och officeren kallade ut värden, som utan vidare nedsköts inför sin hustrus ögon. Förmodligen en ganska vanlig episod.

Galway

var fordom en mäktig handelsstad, som stod i livlig förbindelse med Spanien och vars byggnadskonst ännu företer spanska inslag. Nu gör staden intryck av fattigdom och förfall, men från turistens synpunkt erbjuder den ett mycket stort intresse. Om man promenerar längs de stora och tyvärr nästan tomma hamnbassängerna, som fordom vimlade av galeaser, får man se lämningar av förnäm spansk

byggnadskonst och såsom en beklämmande kontrast långa rader av små stugor, där den fattigaste befolkningen har sin torftiga hemvist. Där bokstavligen kräla trasiga och smutsiga ungar, men sällan får man se vackrare, rosigare och gladare småfolk. Ger man en penny åt någon parvel lysa alla de små anletena upp i oförställd glädje.

Från de gamla fästningsvallarna har man en storslagen utsikt över Galway Bay, och vid klar sikt kan man skönja konturerna av the Aran Isles, sterila, ödsliga öar, där Atlantens hårda vindar obarmhärtigt gäcka människans svaga försök att ur den karga jorden utvinna ett torftigt livsuppehälle. Där bor Irlands fattigaste men i mångas ögon ädlaste folk. De leva där icke i »splendid» men i »perfect isolation», behålla gaeliskt språk, gaeliska dräkter och sedvänjor, äro förnöjsamma, fromma och renhjärtade. Där finnas gamla människor, som aldrig satt sin fot på »fastlandet», för vilka Galway står som ett avlägset och oupphinneligt världens centrum. Och så som där nu är har där varit från hedenhös. Legenderna förtälja att Aranöarna varit Firbolgarnas sista fästen, och kelterna, vilka alltid dragits till väster, hava där fått leva något så när i fred för sina engelska plågoandar. För arkeologen är denna ögrupp ett Eldorado, där han får sitt lystmäte på ruiner av kyrkor, kloster och runda torn.

Vi gjorde en resa till Clifden, i förhoppning att få beundra Connemaras vilda skönhet. Men den dagen — och den enda — voro vädrets gudar oss icke nådiga, ty the Twelve Pins, Irlands mest imposanta bergstoppar, voro dolda av en avundsam regnslöja. Icke heller förunnades det oss att från Clifden njuta av utsikten över Atlanten eller att göra en promenad till de praktfulla ruinerna av Clifden Castle. För att få se ruiner behöver man dock ej gå utanför staden, därför hava black-and-tans sörjt över hövan.

Från Dublin anträdde vi hemfärden över den lilla eleganta förstaden Kingstown, dit vi åkte i hotellets hyrpereleganta bilbuss, förbi förnämliga villakvarter. Vi bestego ångbåten till Holyhead och sågo snart med vemod Wicklowbergens ståtliga silhuett sjunka bakom horisonten.

Vi lämna Irland med oförgätliga minnen av land och folk. Vi ha där fått njuta av en gudabenådad natur, mättad av intryck från en historia av lidanden, uppoffringar, patriotism och hjältedåd. Vi ha fått göra bekantskap med män och kvinnor av vitt

skilda kategorier, alla präglade av den personliga älskvärdhet som är irländarens kännemärke. Vi ha färdats på snabba järnvägståg, som kommit och gått på minuten, i skakfria verkligt »förstklassiga» tredjeklassvagnar med tyvärr förstklassiga biljettpriser. Vi ha sett tusen trasiga människor men ej en enda buse, icke heller någon dandy eller någon målad kvinna, icke en enda berusad person. Aldrig ha vi sett någon tidning, bok eller illustration av osedlig karaktär.

Vi känna en varm sympati för denna rikt begåvade nation med sin säregna kultur och sin säregna folkkaraktär, vari finnes så mycket gott, som under vidriga förhållanden ej kommit till sin fulla rätt, och så mycket ont, som i en lycklig framtid är dömt att försvinna i brist på näring.

1. Jag hoppas att dessa rader ej komma under en hotellråttas ögon.