Ivanhoe/Kapitel 33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Trettioandra kapitlet: Priorn och juden
Ivanhoe
av Sir Walter Scott
Översättare: Hugo Hultenberg

Trettiotredje kapitlet: Mordanslaget
Trettiofjärde kapitlet: I lejonkulan  →


[ 112-113 ]

XXXIII.
MORDANSLAGET


Vet du vad, min vän?
Han ligger mig i vägen som en huggorm,
Och var som helst jag denna fot vill sätta,
Han ligger framför mig. Förstår du mig?

Konung Johan.

Det var stort gästabud på slottet i York, och dit hade prins Johan inbjudit de ädlingar, prelater och partiledare, med vilkas bistånd han hoppades genomföra sina ärelystna planer på sin broders tron. Valdemar Fitzurse, hans sluge och skicklige förespråkare, verkade i hemlighet ibland dem och försökte bibringa dem det mod som behövdes för att öppet bekänna färg. Men utförandet av deras plan fördröjdes genom frånvaron av flera av sammansvärjningens viktigaste medlemmar. Front-de-Bœufs okuvliga, om ock hänsynslösa mod, De Bracys glada och hurtiga sinne, Brian de Bois-Guilberts skarpsinnighet, krigiska erfarenhet och erkända tapperhet voro [ 114-115 ]av vikt för en lycklig utgång av sammansvärjningen. Johan och hans rådgivare förargade sig i tysthet över deras onödiga och oförsvarliga frånvaro, men vågade intet företaga utan dem. Juden Isak tycktes även hava försvunnit och med honom hoppet om vissa penningsummor, som prins Johan skulle erhålla som lån av denne israelit och hans trosförvanter. Detta i kunde vid ett så kritiskt tillfälle bliva mycket farligt.

Det var på morgonen efter Torquilstones fall, som ett rykte började sprida sig i staden York, att De Bracy och Bois-Guilbert samt deras bundsförvant Front-de-Bœuf hade blivit tillfångatagna eller dödade. Valdemar framförde detta rykte till prins Johan; han befarade, sade han, att det kunde vara sant, ty de hade med ett obetydligt följe begivit sig ut för att anfalla Cedric saxare och hans sällskap. Vid vilket annat tillfälle som helst skulle prinsen ansett detta våldsdåd som ett lyckat skämt, men nu, då det hindrade hans egna planer, utfor han emot våldsverkarna och talade om brott mot lagarna, den allmänna ordningen och äganderätten i en ton som kunnat anstå kung Alfred.

»De fräcka stråtrövarna!» sade han. »Blir jag någonsin konung av England, skall jag hänga sådana lagöverträdare över deras egna borgars vindbryggor.»

»Men för att bliva konung av England», sade hans rådgivare lugnt, »måste eders höghet icke blott hava överseende med dessa fräcka stråtrövares tilltag, utan även skänka dem skydd, trots ers höghets lovvärda nit för de lagar de pläga överträda. Det vore just en skön hjälp för oss om de saxiska bondlurkarna toge ers höghet på orden och förvandlade borgherrarnas vindbryggor till galgar. Den där oförskräckte Cedric såg mig just ut att kunna få ett sådant infall. Ers höghet vet ju att det är farligt företaga något utan Front-de-Bœuf och tempelherren, och dock hava vi nu gått för långt för att draga oss tillbaka.»

Prins Johan slog sig otåligt för pannan och började sedan gå av och an i rummet.

»De skurkarna», sade han, »de usla, förrädiska skurkarna — att övergiva mig i denna klämma!»

»Säg hellre de oförsvarligt lättsinniga galningarna», sade Valdemar, »som icke kunna låta bli att företaga sig dårskaper, när så viktiga saker stå på spel.»

»Vad är att göra?» sade prinsen och tvärstannade framför Valdemar.

»Jag vet ingenting annat att göra», svarade hans rådgivare, »än vad jag redan givit order om. Jag kom inte hit för att beklaga denna olyckliga händelse, förrän jag gjort mitt bästa att motverka den.»

»Du är alltid min goda ängel, Valdemar», sade prinsen. »Med en sådan rådgivare kommer Johans regering att bliva berömd i våra hävder. — Vad har du befallt?»

»Jag har befallt Louis Winkelbrand, De Bracys underbefälhavare, att låta blåsa till häst, veckla ut sitt baner och genast skynda till Front-de-Bœufs slott för att göra vad som ännu kan göras till våra vänners undsättning.»

Prins Johan rodnade som ett bortskämt barn, som fått röna vad det anser vara en förolämpning.

»Vid Guds ansikte», sade han, »du har tagit stort ansvar på dig, Valdemar Fitzurse, och det var mer än förmätet av dig att utan vår uttryckliga befallning låta blåsa trumpet och utveckla baner i en stad, där vi själva äro närvarande.»

»Jag beder eders höghet om tillgift», sade Fitzurse, i sitt inre förbannande sin herres lumpna fåfänga. »Men då det brådskade och även några minuters tidsförlust kunde vara ödesdiger, ansåg jag det bäst att i en sak av sådan vikt för eders höghets intressen taga ansvaret på mig.»

»Du har min förlåtelse, Fitzurse», sade prinsen allvarligt. »Din avsikt gottgör ditt obetänksamma förhastande. — Men vem ha vi här? — De Bracy själv, vid det heliga korset, och i en underlig dräkt uppträder han inför oss.»

Det var verkligen De Bracy — med blodiga sporrar och eldröd i ansiktet av den hastiga ritten. Hans rustning bar alla spår av det sista hårdnackade handgemänget; den var söndrig och blodig på många ställen och betäckt med smuts och damm från hjälmkammen till sporrarna. Han tog av sin hjälm, som han lade på bordet, och stod tyst en stund liksom för att samla sig, innan han omtalade sina nyheter.

»De Bracy», sade prins Johan, »vad betyder detta? — Tala, jag befaller dig! Hava saxarna gjort uppror?»

»Tala, De Bracy», sade Fitzurse nästan på samma gång. »Du brukade ju vara en man. — Var är tempelherren? Var är Front-de-Bœuf?»

»Tempelherren har flytt», sade De Bracy. »Front-de-Bœuf [ 116-117 ]skolen I aldrig mera få se. Han har funnit sin grav bland de glödande ruinerna av sitt eget slott, och jag ensam ha undkommit för att förtälja er detta.»

»Den isar blodet, din nyhet», sade Valdemar, »fast du talar om eld och brand.»

»Den sämsta nyheten har jag ännu ej omtalat», sade De Bracy, och i det han steg fram till prins Johan sade han helt tyst, men med eftertryck på orden: »Rickard är i England —jag har sett och talat med honom.»

Prins Johan bleknade, vacklade och grep tag i ryggstödet på en ekbänk för att hålla sig uppe — nästan som en man som träffats av en pil.

»Du yrar, De Bracy, det är ej möjligt», sade Fitzurse.

»Det är så sant som allt i världen», sade De Bracy. »Jag har varit hans fånge och talat med honom.»

»Med Rickard Plantagenet, säger du?» fortsatte Fitzurse.

»Med Rickard Plantagenet», svarade De Bracy — »Rickard Lejonhjärta — Rickard av England.»

»Och du var hans fånge?» sade Valdemar. »Han är alltså i spetsen för en truppstyrka?»

»Nej — blott några fågelfria stigmän hade han omkring sig, och för dem är han okänd. Jag hörde honom säga att han tänkte lämna dem. Han hade slutit sig till dem endast för att deltaga i stormningen av Torquilstone.»

»Det är likt Rickard», sade Fitzurse, »en äkta vandrande riddare är han, jämt inblandad i äventyr och förlitande sig på sin arms styrka som vilken sir Guy eller sir Bevis som helst, medan hans rikes viktiga angelägenheter få vila och hans eget liv hela tiden äventyras. Vad tänker du nu göra, De Bracy ?»

»Jag? — Jag erbjöd Rickard att ställa mitt frikompani till hans tjänst, men han avböjde det. Jag tänker nu med mitt folk begiva mig till Hull och där inskeppa mig till Flandern. Under dessa oroliga tider finner en företagsam man alltid sysselsättning. Och du, Valdemar, vill du taga lans och sköld, övergiva din politik, följa med mig och dela mina öden?»

»Jag är för gammal, Maurice, och jag har en dotter», svarade Valdemar.

»Giv henne till mig, Fitzurse, och jag skall med hjälp av lans och stigbygel giva henne den ställning hennes rang tillkommer.»

»Nej», svarade Fitzurse, »jag skall taga min tillflykt till Sankt Peters kyrka här — ärkebiskopen är min svurne broder.»

Under detta samtal hade prins Johan småningom uppvaknat ur den dvala, vari han försatts genom den oväntade underrättelsen, och börjat lyssna till vad hans anhängare sade sinsemellan.

»De avfalla från mig», mumlade han för sig själv, »de äro ej mer fästa vid mig än ett vissnat blad vid grenen, när vinden kommer! — Djävlar och helvete! Kan jag då icke reda mig själv, när dessa fega uslingar övergiva mig?» Han tystnade, och det var ett uttryck av djävulsk lidelse i det tvungna skratt, varmed han slutligen avbröt deras samtal.

»Ha, ha, ha, mina goda herrar! Vid himladrottningens gloria, jag höll er för kloka, djärva och förslagna män, och nu kasta ni bort rikedom, ära, njutningar, allt som vårt ädla spel lovade oss, just i det ögonblick det kunde vinnas genom ett djärvt ingripande.»

»Jag förstår eder icke», sade De Bracy. »Så snart Rickards återkomst blir bekant, kommer han att stå i spetsen för en här, och då är det ute med oss. Jag skulle råda er, nådige herre, att antingen fly till Frankrike eller söka skydd hos änkedrottningen.»

»Jag söker intet skydd för egen räkning», sade prins Johan högdraget. »Det kunde jag förskaffa mig med ett enda ord till min broder. Men ehuru du, De Bracy, och du, Valdemar Fitzurse, äro så villiga att övergiva mig, vill jag ogärna se edra huvuden svartna på Cliffordsporten därborta. Tror du, Valdemar, att den illsluge ärkebiskopen icke låter dig gripas om det så vore vid högaltaret, om han därmed kan förlika sig med kung Rickard? Och glömmer du, De Bracy, att Robert Estoteville ligger mellan dig och Hull med hela sin styrka och att greven av Essex samlar sina hängare? Om vi hade skäl att frukta dessa uppbåd till och med före Rikards återkomst, tror du väl att det nu kan råda något tvivel om vilket parti deras anförare komma att sluta sig till? Tro mig, Estoteville är nog stark att kunna jaga hela ditt frikompani i Humber.» — Valdemar Fitzurse och De Bracy stirrade förfärade på varandra. — »Det gives blott en väg till räddning», fortfor, prinsen, och hans panna blev mörk som natten. »Den som [ 118-119 ]orsakar vår förskräckelse färdas ensam omkring — han måste omhändertagas.»

»Inte av mig», sade De Bracy hastigt. »Jag var hans fånge, och han gav mig pardon. Jag vill icke skada en fjäder i hans hjälmbuske.»

»Vem talar om att skada?» sade prins Johan med ett hårt skratt. »Härnäst tänker väl den skurken säga att jag menade han skulle slå ihjäl honom! — Nej — ett fängelse vore bättre — om i Österrike eller England, vad gör det? — Allt kommer att bli som det var när vi började vårt företag. Det grundade sig på förhoppningen att Rickard skulle bliva kvar i fångenskapen i Tyskland. Vår farbror Robert levde och dog på Cardiffs slott.»

»Ja», sade Valdemar, »men Henrik, er kunglige fader, satt säkrare på sin tron än ers höghet kan göra. Jag säger att det bästa fängelse är det som iordningställes av dödgrävaren — ingen cell uppgår mot ett gravvalv ! Jag har sagt min tanke.»

»Fängelse eller grav», sade De Bracy, »jag tvår mina händer i denna sak.»

»Usling», sade prins Johan, »du vill väl ej förråda vår plan?»

»Jag har aldrig förrått några planer», sade De Bracy högdraget, »och usling låter jag mig inte kallas!»

»Sakta, herr riddare», sade Valdemar, »och ni, ädle herre, tillgiv den tappre De Bracys samvetsbetänkligheter! Jag hoppas snart kunna skingra dem.»

»Det är mer än din vältalighet förmår, Fitzurse», svarade riddaren.

»Min gode sir Maurice», återtog den illsluge ränkmakaren »skygga nu inte åt sidan som en skrämd häst utan att åtminstone närmare betrakta det som så skrämmer dig. Denne Rickard — för blott en dag sedan skulle det varit din högsta önskan att möta honom man mot man i striden — hundra gånger har jag hört dig önska det.»

»Ja», sade De Bracy, »men det var, som du säger, man mot man och i striden! Aldrig har du hört mig framkasta en tanke på att överfalla honom ensam i en skog.»

»Du är ingen sann riddare, om du hyser betänkligheter för det», sade Valdemar. »Var det i strid som Lancelot och sir Tristram vunno ryktbarhet? Eller var det inte genom att strida med jättelika riddare i de okända skogarnas djup?»

»Ja, men jag försäkrar dig», sade De Bracy, »att varken Tristram eller Lancelot skulle varit Rickard Plantagenet vuxna, och jag tror inte det var deras plägsed att med övermakt angripa en ensam man.»

»Du är galen, De Bracy — vad är det vi föreslå dig, en lejd anförare för ett frikompani, som står i prins Johans tjänst? Du vet, vem som är vår fiende, och du tvekar fastän din herres, dina kamraters och din egen välfärd, ja, allas våra liv stå på spel!»

»Jag säger dig», sade De Bracy mörk i hågen, »att han skänkt mig mitt liv. Visserligen har han skickat mig ifrån sig och vägrat mottaga min hyllning — så att jag är honom icke skyldig tro eller lydnad — men jag vill inte lyfta min hand emot honom.»

»Det behövs inte — skicka Louis Winkelbrand och ett tjog av dina knektar.»

»Ni ha tillräckligt med banditer själva», sade De Bracy, »ingen enda av mina män skall deltaga i ett sådant företag.»

»Är du så halsstarrig, De Bracy», sade prins Johan, »och vill du övergiva mig efter så många försäkringar om nit i min tjänst?»

»Det tänker jag inte göra», sade De Bracy. »Jag vill vara eder trogen i allt som anstår en riddare, vare sig på tornerplatsen eller i fält. Men denna rövarbragd ingår ej i mitt löfte.»

»Ack, Valdemar», sade prins Johan. »Jag är en olycklig furste. Min fader, kung Henrik, hade trogna tjänare. — Han behövde blott yttra att han besvärades av en upprorisk präst, och Thomas-a-Becket fick, så helig han än var, sätta livet till vid sitt eget altare. — Tracy, Morville, Brito, redliga och manhaftiga undersåtar, er ande lever ej mer! Och fastän Reginald Fitzurse lämnat efter sig en son, har han avfallit från sin faders trohet och mod.»

»Han har inte avfallit från någondera», sade Valdemar Fitzurse, »och eftersom det ej är annan råd, skall jag åtaga mig ledningen av detta farliga företag. Men dyrt fick min fader köpa sin berömmelse som trogen vän, och dock var det bevis på trohet, som han gav Henrik, ett intet mot det jag ämnar avlägga. Ty förr skulle jag vilja draga svärd mot [ 120-121 ]alla helgon i kalendariet än fälla min lans mot Lejonhjärta. — De Bracy, dig måste jag anförtro att uppmuntra de vacklande och ansvara för prins Johans person. Om du får sådana nyheter, som jag hoppas kunna sända dig, skall utgången av vårt företag ej längre bliva tvivelaktig. — Page», sade han, »skynda till mina rum och bed min vapensmed hålla sig där i beredskap! Tillsäg Stefan Wetheral, Broad Thoresby och de tre lansknektarna från Spyinghow att genast komma till mig, och likaså spejaren Hugh Bardon! — Farväl, min prins, tills bättre tider stunda!» Med dessa ord lämnade han rummet.

»Han går att tillfångataga min broder», sade prins Johan till De Bracy. »Det bekommer honom inte mera än om det gällde en saxisk franklins frihet. Jag hoppas han åtlyder vår befallning och behandlar vår käre Rickards person med all hänsyn.»

De Bracy svarade blott med ett leende.

»Vid himladrottningens gloria», sade prins Johan, »vår befallning till honom var uttrycklig — fastän du kanske inte hörde den, emedan vi stodo och talade i fönstersmygen. — Klart och tydligt tillsade vi honom att vaka över Rickards säkerhet, och ve Valdemars huvud, om han överträder den befallningen!»

»Det är kanske bäst att jag går till hans rum», sade De Bracy, »och inpräntar hos honom ers höghets befallning, ty eftersom den alldeles undgick mitt öra, skulle det kunna hända att Valdemar inte heller uppfattade den.»

»Nej, nej», sade prins Johan otåligt. »jag försäkrar dig att han hörde mig. Och dessutom har jag något jag vill tala med dig om. Kom hit, Maurice, och låt mig stödja mig på din arm.»

I denna förtroliga ställning gingo de ett varv runt salen, och prins Johan fortfor med en min av den största förtrolighet:

»Vad tycker du om denne Valdemar Fitzurse, käre De Bracy? Han hoppas bliva vår kansler. För visso vilja vi dock betänka oss något, innan vi giva ett så högt ämbete åt en, som genom att så villigt åtaga sig detta företag mot Rickard tydligen visar, huru liten vördnad han har för vårt blod. Du tror kanske, att du förlorat något av vår aktning genom att så djärvt avböja detta oangenäma uppdrag. Men nej, Maurice, jag högaktar dig hellre för din manliga fasthet. Det finnes saker, som nödvändigt måste göras, men vi varken älska eller högakta dem, som utföra dem, och det kan finnas en vägran att tjäna oss, som snarare i våra ögon höjer den som vägrar. Min olycklige broders tillfångatagande utgör ingen så god merit till det höga kanslersämbetet, som din ridderliga och modiga vägran är för dig till fältmarskalksstaven. Tänk på detta, De Bracy, och begiv dig till ditt värv.»

»Vankelmodige tyrann!» mumlade De Bracy, när han lämnade prinsen. »Olycklig den, som litar på dig! Din kansler! — Den som har vården om ditt samvete får ett lätt göra, fruktar jag. Men fältmarskalk av England!» sade han, i det han utsträckte armen liksom för att fatta kommandostaven och med stoltare steg gick igenom rummet. »Det är ett pris, som är värt att spela om!»

De Bracy hade icke väl lämnat rummet, förrän prins Johan tillkallade en tjänare.

»Tillsäg Hugh Bardon, vår spejareförman, att komma hit, så snart han talat med Valdemar Fitzurse.»

Spejareförmannen kom efter en kort stund, varunder Johan oroligt gått av och an i rummet.

»Bardon», sade han, »vad önskade Valdemar av dig?»

»Två behjärtade män, väl förtrogna med dessa nordliga vildmarker och skickliga i att uppspåra man och häst.»

»Och du har skaffat dem?»

»Ers höghet kan lita på mig», svarade spejareförmannen. »Den ene är från Hexamshire — han är van att spåra tjuvar i Tynedale och Teviotdale, som en blodhund följer spåren av en sårad hjort. Den andre är från Yorkshire och har ofta spänt sin båge i det glada Sherwood. Han känner till varje snår och glad, varje dunge och storskog häremellan och Richmond.»

»Det är bra», sade prinsen. »Följer Valdemar med dem?»

»Ja, genast», sade Bardon.

»Hur många har han med sig?» frågade Johan i likgiltig ton.

»Broad Thoresby skall med och Wetheral, som för sin grymhet kallas Stefan Stålhjärta, och tre landsknektar norrifrån, som tillhört Ralf Middletons band — de kallas lansarna från Spyinghow.»

»Gott, gott», sade prins Johan; därpå tillade han efter [ 122-123 ]en stunds tystnad: »Bardon, det är av vikt, att du håller ett vaksamt öga på Maurice De Bracy — dock så att han in märker det förstås — och låter oss då och då veta, vad han företager sig — vem han talar med och vad han har för planer. Glöm inte detta, du är mig ansvarig för det.»

Hugh Bardon bugade sig och gick.

»Om Maurice förråder mig», sade prins Johan, »som hans uppträdande ger mig anledning att frukta, skall jag taga hans huvud, om också Rickard stod och dundrade på Yorks portar.»