Jane Eyre/Förord

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ I ]

Författarens företal till Andra upplagan.


Som ett företal till första upplagan af »Jane Eyre» var onödigt, skref jag ej något sådant; men denna andra upplaga fordrar några få ord till uttryckande af min tacksamhet och framställande af åtskilliga anmärkningar.

Det är till tre olika håll jag har att vända min tacksamhet.

Till allmänheten för den godhetsfulla uppmärksamhet den egnat en enkel berättelse med få anspråk.

Till tidningspressen, för det vackra fält dess ärliga omdöme öppnat för en okänd täflare på vädjobanan.

Till mina förläggare, för det stöd deras takt, deras energi, deras praktiska sinne och deras frikostighet skänkt en okänd författare utan några rekommendationer.

Tidningspressen och allmänheten äro för mig obestämda personligheter, och jag måste tacka dem i obestämda ordalag; men mina förläggare äro bestämda personligheter, och så äro äfven vissa ädelmodiga kritici, hvilka uppmuntrat mig så som endast högsinnade män förstå att uppmuntra en kämpande främling; till dem, d. v. s. till mina förläggare och dessa särskilda recensenter säger jag med varm uppriktighet: mina herrar, jag tackar er af mitt innersta hjerta!

Sedan jag sålunda erkänt hvad jag är skyldig dem som bistått mig och skänkt mig sitt bifall, vänder jag mig till en annan klass; till en liten sådan, så vidt jag [ II ]vet, men som derföre likväl icke får förbises. Jag menar de få räddhågade eller tadelssjuka, som tvifla om tendensen i sådana böcker som »Jane Eyre»; i hvilkas ögon allt, som är ovanligt, är orätt, hvilkas öron upptäcka i hvarje protest mot skenheligheten — denne brottets fader — en skymf mot fromheten, denna Guds ståthållare på jorden. Jag skulle vilja för dessa tviflare framlägga vissa i ögonen fallande gränsskilnader — påminna dem om vissa enkla sanningar.

Det som öfverensstämmer med bruket, stämmer icke alltid öfverens med moralen. Sjelfrättfärdighet är icke religion. Att angripa den förra är icke att förgripa sig mot den senare. Att rycka masken från fariséens ansigte, är icke att lyfta en gudlös hand mot törnekronan.

Dessa saker äro diametralt motsatta: de äro lika mycket skilda från hvarandra som last från dygd. Menniskorna förblanda dem allt för ofta; de borde dock icke förblandas; skenet borde icke tagas för sanningen; trånga, menskliga doktriner, som endast tjena till att upphöja och förherrliga några få, borde icke sättas i stället för Kristi verldsåterlösande lära. Det finnes — jag upprepar det — en skilnad emellan dem, och det är en god och icke en dålig gerning att klart och tydligt utmärka gränsskilnaden dem emellan.

Verlden torde möjligen icke tycka om att se dessa idéer sållade ifrån hvarandra, emedan hon varit van att förblanda dem, finnande det lämpligt att låta skalet gälla för kärna — låta hvitmenade väggar vara en borgen för rena helgedomar der innanför; hon torde möjligen hata honom som vågar undersöka och blotta — afskrapa förgyllningen och visa den dåliga metallen der under — att tränga in i grafven och afslöja de dödas ben; men hata huru hon vill, står hon dock i skuld hos honom.

Konung Achab tyckte icke om Micha, emedan han aldrig profeterade godt om honom, utan ondt: antagligen [ III ]tyckte han mera om Chenaannas smickrande och lismande son; men Achab skulle ha undgått en blodig död, om han endast hade tillstoppat sina öron för smicker och öppnat dem för ett ärligt råd.

Det finnes en man i våra dagar, hvars ord icke äro skapade för att kitla ömtåliga öron, en man, som enligt min tanke, uppträder inför de stora i samhället ungefär som Iimlas son inför Juda och Israels konungar; som talar en lika djup sanning, med en lika profetlik och innerlig kraft, med en lika käck och oförskräckt min. Är den satiriske författaren af »Verldsmarknaden»[1] beundrad inom höga kretsar? Jag vet det icke; men jag tror, att om några af dem, bland hvilka han slungar sina sarkasmers grekiska eld och öfver hvilkas hufvud hans hotande blixt fräser fram, ville i tid taga hans varning i akt, skulle de eller deras afkomma möjligen ännu undkomma ett olycksbringande Ramoth-Gilead.

Hvarföre har jag här hänsyftat på denne man? Jag har hänsyftat på honom, läsare, derföre att jag i honom ser en mera djup och enstående intelligens än hans samtida ännu mäktat fatta att han är; emedan jag betraktar honom såsom dagens främste sociala omskapare — såsom sjelfva mästaren inom den arbetskår, som vill reda tidens trassliga härfva; derföre att jag tror att ingen utläggare af hans skrifter ännu funnit den jemförelse som passar honom, de ordalag som rätt karakterisera hans talang. Man säger, att han är lik Fielding; man talar om hans qvickhet, humor och komiska styrka. Han liknar Fielding så som örnen liknar gamen: Fielding kunde slå ned på ett kadaver, men Thackeray gör det aldrig. Hans qvickhet är glänsande, hans humor tilldragande, men båda stå i samma förhållande till hans allvarliga genius, som den blott glimmande kornblixten, hvilken leker vid sommarmolnets rand, står till den krossande vigg, som [ V ]är dold i dess sköte. Slutligen har jag hänsyftat på mr Thackeray derföre att det är honom — ifall han vill mottaga denna gärd af en som för honom är helt och hållet främmande — jag tillegnat denna andra upplaga af »Jane Eyre».




  1. Thackerays »Vanity Fair».