Jane Eyre/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 3 ]

FÖRSTA KAPITLET.


Denna dag fanns ingen möjlighet att företaga en promenad. Vi hade visserligen en timme på morgonen vandrat omkring i de aflöfvade boskéerna; men efter middagen (mrs Reed åt tidigt middag, då hon icke hade några främmande) medförde den kalla vinterblåsten så svarta moln och ett så genomträngande regn att någon vidare utflykt ej kunde komma i fråga.

Jag var rätt glad deråt: jag var just aldrig någon synnerlig vän af långa promenader, särdeles under de kalla eftermiddagarna, och det föreföll mig alltid högst obehagligt att komma hem i den kulna skymningen, med stelnade fingrar och tår, med hjertat sorgset och beklämdt af barnflickan Bessies ständiga gnat samt förödmjukad af medvetandet om min kroppsliga underlägsenhet under Elise, John och Georgina Reed.

Dessa senare voro i detta ögonblick samlade omkring sin mamma i salongen, der denna låg tillbakalutad i en soffa bredvid kaminen och, omgifven af sina älsklingar (hvilka nu hvarken greto eller grälade), såg helt lycklig och förnöjd ut. Mig hade hon befriat från att deltaga i denna grupp, under förklaring, att »det gjorde henne ondt att behöfva hålla mig på afstånd, men att hon, till dess hon finge höra af Bessie eller med egna ögon öfvertygat sig, att jag fattat en allvarlig föresats att antaga ett mera sällskapligt och barnsligt väsende — ett så att säga mera lifligt, öppet och naturligt sätt — verkligen såg sig tvungen att utesluta mig från de företrädesrättigheter, som endast tillkomma snälla och förnöjsamma barn.

»Hvad säger då Bessie att jag har gjort?» frågade jag.

[ 4 ]»Jane, jag får säga dig att jag inte kan tåla personer, som göra frågor och invändningar; det ligger för öfrigt någonting högst motbjudande uti att höra barn på sådant sätt svara äldre folk. Sätt dig ned någonstädes der borta och håll dig tyst så länge, till dess du kan uttrycka dig på ett höfligare och mera passande sätt.»

En liten matsal stod i förening med salongen; jag smög mig dit in. Den innehöll bland annat ett bokskåp, och jag satte mig genast i besittning af en bok, sedan jag dock först försäkrat mig om att den var försedd med taflor. Jag steg derpå upp i fönstersmygen, drog fötterna upp under mig, till dess jag satt med korslagda ben, lik en turkinna, och sedan jag tätt dragit ihop de röda sidenförhängena, var jag på dubbelt sätt skild från den öfriga verlden.

Till höger hindrade de skarlakansröda draperierna all vidare utsigt, och till venster hade jag de klara glasrutorna, som skyddade mig, utan att derföre helt och hållet utestänga mig från den dystra novemberdagen der utanför. Allt emellanåt, under det jag vände om bladen i boken, studerade jag anblicken af den ruskiga vinteraftonen. Längre bort i fjerran företedde den endast ett gråblekt kaos af dimmor och moln; på närmare håll, en våt och drypande mark, af vinden våldsamt piskade buskar och träd, tillika med ett oupphörligt regn, som i vilda skurar jagade framför en uthållig och klagande blåst.

Jag vände tillbaka till min bok: Bewicks beskrifning af Englands foglar; sjelfva den tryckta texten intresserade mig i allmänhet taget icke särdeles mycket; dock funnos der likväl vissa sidor i inledningen, hvilka jag, så barn jag var, icke helt och hållet kunde öfverhoppa. Det var de, hvilka handlade om sjöfoglarnas nästen; om »de ensliga klippor och skär,» hvilka endast af dessa bebos; om Norges kust omkransad af tusende öar, alltifrån Lindesnäs, dess sydligaste udde, ända upp till Nordkap —

»Der Norra oceanen uti vida hvirflar
Vildt sjuder kring det fjärrbelägna Thules
Dystert kala öar, och Atlantens vågsvall
Med mäktigt dån ibland Hebriderna sig kastar.»

Hvad som jag ej heller kunde oanmärkt lemna åsido, var skildringen af det isiga, snöbetäckta Lappland, af [ 5 ]Sibirien, Spetzbergen, Nova Zembla, Island, Grönland, tillika med »det breda bältet af den arktiska zonen och dessa dystra regioner, der lifvet upphör och allt liknar en öken — detta eviga förvaringsrum för is och snö, hvarest fasta isfält, alstrade af hundrade vintrar och här och der upptornade till alplika höjder, omgifva polen och i mångdubblad grad öka en köld, som äfven dessförutan skulle vara nästan outhärdlig.» Om dessa i dödens hvita svepning evigt höljda länder bildade jag mig en egen föreställning — dunkel och sväfvande, lik alla de halft uppfattade, orediga begrepp, som genomkorsa barnens hjernor, men dock i högsta grad liflig och uttrycksfull. Orden i denna inledning förbundo sig med de bifogade teckningarna och gåfvo en egen betydelse åt den i ett brusande, vildt skummande haf ensamt stående klippan; åt den sönderslagna, på en öde kust strandade båten; åt den kalla, spöklika månen, som genom ett galler af moln skådade ned på ett i detta ögonblick sjunkande skepp.

Jag kan icke beskrifva hvilken stämning hvilade öfver den stilla, ensamma kyrkogården med dess med inskrift försedda grafvård, dess gallerport, dess tvenne träd, den låga och af den ramlade muren begränsade horisonten samt den nyss uppgångna halfmånen, som betecknade den sent framskridna timmen.

De båda i det stilla, glaslika hafvet ankrade skeppen förekommo mig som tvenne hemska spökgestalter.

Den lede frestaren, hjelpande tjufven att taga på sig sin packning, skyndade jag hastigt förbi, såsom ett föremål för fruktan och förskräckelse; och på samma sätt gjorde jag med det högt på en klippspets lägrade svarta, behornade väsende som bespejade en på afstånd synlig menniskomassa, samlad omkring en galge.

Hvar och en af dessa taflor berättade sin egen historia, ofta hemlighetsfull och ofattlig för mitt outvecklade förstånd, men dock alltid i högsta grad fängslande och intressant — lika rik på intresse, som de historier hvilka Bessie stundom plägade berätta om vinteraftnarna, då hon någon gång händelsevis var vid godt lynne. Vid dylika tillfällen brukade hon nemligen bära in strykbrädet och ställa det framför kaminen i barnkammaren, lät oss derefter taga plats omkring det och tillfredsstälde sedan, under det hon strök [ 6 ]mrs Reeds spetskrås eller veckade banden på hennes nattmössor, vår nygirighet med kärlekshistorier och äfventyr, hemtade ur gamla fésagor eller ännu äldre ballader, eller (såsom jag längre fram upptäckte) ur Pamela och Henrik, grefve af Moreland.

Med Bewick på mitt knä, kände jag mig nu helt lycklig — lycklig åtminstone på mitt sätt. Jag hyste ingen annan farhåga, än den att blifva störd och afbruten i min sysselsättning, något som tyvärr alltför snart inträffade.

Dörren till rummet, der jag satt, öppnades.

»Buh! madam Tjurskalle!» ropade John Reeds stämma, men tystnade strax åter, då han fann rummet tomt.

»Hvar fanken kan hon vara?» fortfor han. — »Lisen, Georgina!» ropade han åt sina systrar. »Jeana är inte här: gå och säg åt mamma, att hon sprungit ut i regnet — den otäcka ungen!»

»Ack, så lyckligt att jag drog för gardinerna!» tänkte jag för mig sjelf och bad en varm bön att han icke skulle upptäcka mitt gömställe.

John Reed, med sina klena ögon och sitt lika klena förstånd, skulle säkerligen icke heller sjelf funnit det; men Elise stack i detta ögonblick hufvudet in genom dörren och sade genast:

»Hon sitter ganska säkert i fönstersmygen, Jack.»

Vid dessa ord trädde jag genast fram, ty jag bäfvade högligen vid tanken på att af besagde Jack blifva framdragen derifrån.

»Hvad vill du?» frågade jag med skygg oro.

»Hvad behagar ni, master Reed, ska du säga,» var hans svar. »Jag vill att du ska komma hit.»

Och dermed slog han sig ned i en länstol och gaf mig en vink att komma fram och ställa mig framför honom.

John Reed var en skolgosse om fjorton år — således fyra år äldre än jag, som då icke var mer än tio; han var stor och starkt bygd för sin ålder med en blek och sjuklig hy, grofva drag, ett bredt ansigte, klumpiga lemmar och oproportionerligt stora händer och fötter. Han plägade sig vanligen öfver måttan vid bordet, hvilket gjorde att hans temperament blef gallsjukt, hans ögon svaga och rinnande och hans kinder slappa och pussiga. Han skulle nu [ 7 ]egentligen varit i skolan, men hans mamma hade tagit honom hem för en månad eller par, »i anledning af hans klena helsa.» Hans lärare, mr Miles, förklarade visserligen att han skulle befinna sig ganska väl, ifall han finge mindre slisk och sötsaker hemifrån; men modershjertat var icke i stånd att gå in på en dylik barbarisk tanke, utan fasthängde snarare vid den mera angenäma föreställningen, att Johns sjukliga hy borde tillskrifvas hans öfveransträngda flit och möjligen äfven hans hemlängtan.

John hyste icke särdeles stor ömhet hvarken för sin mor eller sina systrar, och för mig kände han en verklig afsky. Han slog och skrämde mig, icke en eller två gånger om dagen, utan ständigt och oupphörligt: hvarenda nerv i min kropp bäfvade för honom, och hvarje muskel drog sig tillsamman, då han nalkades. Det fanns ögonblick, då jag var nästan utom mig af den förskräckelse han ingaf mig, helst som jag icke hade någon, hos hvilken jag kunde söka skydd mot hans hotelser eller oförrätter; ty tjänstfolket ville naturligtvis icke stöta sig med sin unga herre, derigenom att de togo mig i försvar, och hvad mrs Reed angår så var hon i detta fall både blind och döf; hon såg honom aldrig slå mig och hörde honom aldrig skymfa mig, ehuru han icke så sällan gjorde båda delarna i hennes närvaro — dock vida oftare då hon hade vändt ryggen till.

Van vid att lyda John, gick jag fram till hans stol. De tre första minuterna använde han att räcka ut tungan åt mig, så långt han möjligen kunde, utan att upprycka den med rötterna; jag visste ganska väl att han skulle slå mig, och under det jag stod och darrade för det väntade slaget, tänkte jag på det fula och vämjeliga utseendet hos honom, som snart skulle utdela det. Jag förmodar att han läste mina tankar i mitt ansigte; ty bäst det var och utan att yttra ett ord, gaf han mig ett plötsligt och kraftigt slag. Jag vacklade, och i det jag försökte att återvinna jemnvigten, drog jag mig ett eller par steg tillbaka från stolen der han satt.

»Der har du för din oförskämdhet att svara mamma för en stund sedan,» sade han, »och för ditt listiga och smygande sätt att gömma dig bakom gardinerna, och för den blick du hade i dina ögon för ett par minuter sedan, din otäcka råtta!»

[ 8 ]Van vid Johns oqvädinsord, hyste jag alls icke någon tanke på att svara honom; min enda tanke var huru jag skulle kunna uthärda det slag, som jag med säkerhet visste skulle följa på detta skymfande tillmäle.

»Hvad gjorde du bakom gardinerna?» frågade han.

»Jag läste.»

»Visa mig boken.»

Jag återvände till fönstret och hemtade den derifrån.

»Du har inte göra att taga våra böcker,» förklarade John; »du är ett nådehjon, säger mamma; du har inga pengar; din pappa lemnade dig inga; du borde egentligen gå och tigga och inte bo här med bättre mans barn, sådana som vi, och äta samma mat som vi och kläda dig på mammas bekostnad. Men jag ska lära dig, jag, att gå och rumla om bland mina böcker; ty de äro mina, ser du; hela huset tillhör mig, eller kommer åtminstone om några år att göra det. Gå och ställ dig vid dörren, så att du inte står framför spegeln eller någon af fönstren.

Jag gjorde så, emedan jag till en början icke anade hans afsigt; men då jag såg honom lyfta boken och svänga den i handen för att kasta den, sprang jag med ett rop af förskräckelse instinktlikt åt sidan. Det var dock för sent: boken kom flygande och träffade mig; jag föll, slog hufvudet mot dörren och stötte mig illa. Såret blödde, och smärtan var ganska skarp: min förskräckelse hade nu uppnått sin gräns och lemnade rum för andra känslor.

»Stygga och grymma pojke!» ropade jag. »Du är lik en mördare — en slafhandlare — du är lik de Romerska kejsarne!»

Jag hade läst Goldschmidts Romerska historia och bildat mig en egen föreställning om Nero, Caligula etc. Jag hade äfven i tysthet anställt mina jemförelser, hvilka jag dock aldrig hade trott mig komma att på detta sätt högt tillkännagifva.

»Huru! Hvad för slag! ropade John. »Sa’ hon det der åt mig? Hörde ni henne, Lisen och Georgina? Men vänta du, det ska jag tala om för mamma. Men först ska jag —»

Med dessa ord rusade han rätt på mig; jag kände hans hand gripa i mitt hår och min axel — men han hade nu råkat i delo med en ursinnig. Jag såg i sjelfva verket i honom en tyrann — en mördare; jag kände ett par [ 9 ]bloddroppar rinna ned utefter min hals, och detta, i förening med en pinsamt stickande smärta, kom mig för ögonblicket att glömma min fruktan, och jag mottog honom med verkligt raseri. Jag vet icke riktigt huru jag begagnade mina händer, men han kallade mig »råtta! råtta!» och skrek af full hals.

Hjelpen var äfven nära till hands: Elise och Georgina hade sprungit efter mrs Reed, som gått en trappa upp, och denna kom nu skyndande till skådeplatsen, åtföljd af Bessie och sin kammarjungfru, Abbot. Man skilde oss åt, och jag hörde orden:

»Kors i Herrans namn! Hvilken ursinnighet att rusa på master John!»

»Har man väl någonsin sett en dylik ilska!»

På hvilket allt mrs Reed svarade:

»Tag och bär in henne i röda kammaren och stäng in henne der.»

Fyra händer fattade mig i ögonblicket, och jag bars uppför trapporna.