Jerusalem/Kapitel 05

←  Karin Ingmarsdotter

Jerusalem av Selma Lagerlöf I Sion

Den vilda jakten  →

I SION.

Ingen må förundra sig över att en gammal sockenskolmästare stundom blir en smula självsäker. Där har han gått och delat ut kunskap och lärdom till sina medmänniskor under ett helt liv. Han ser, att alla bönderna leva på just det, som han har givit dem, och att ingen vet mer, än vad han, skolmästarn, en gång har lärt honom. Rår han så för, att han betraktar sockenborna som skolbarn, hur gamla de än bli, och att han tycker, att han är visare än alla andra? Ja, en sådan riktigt gammal skolmänniska har till och med svårt att behandla någon som vuxen, ty han ser var och en med hans barnautseende, med runda, gropiga barnakinder och fromma, stillastående barnaögon.

Det var en vintersöndag strax efter gudstjänsten. Kyrkoherden och skolmästarn stodo och pratade i den lilla välvda sakristian. De hade kommit att tala om frälsningsarmén.

— Det är ett bra besynnerligt påhitt, sade kyrkoherden, aldrig trodde jag, att jag skulle få se något sådant.

Skolmästarn såg strängt på kyrkoherden. Han tyckte, att denne talade rent otillbörligt. Han, prästen, kunde då väl aldrig mena, att en sådan galenskap skulle kunna komma till deras socken.

— Jag tror inte, att kyrkoherden får se det heller, sade han med eftertryck på orden.

Kyrkoherden, som visste med sig, att han var en svag och bruten man, lät mestadels skolmästarn regera som han ville, men han kunde inte låta bli att retas med honom.

— Hur kan Storm vara så viss om att slippa undan frälsningsarmén? sade han.

— Jo, svarade Storm, där präst och skollärare håller ihop, där kan intet sådant otyg tränga in.

— Jag vet just inte, att Storm håller ihop med mig, sade kyrkoherden litet snävt. Ni predikar ju för er själv där borta i ert Sion.

Till detta teg skolmästarn först. Därpå sade han mycket stilla:

— Kyrkoherden har aldrig hört hur jag predikar.

Det där missionshuset var en riktig förargelseklippa. Kyrkoherden hade aldrig varit inom dess dörrar. När det nu hade kommit på tal, blevo de båda gamla vännerna mycket ängsliga över att ha sagt något sårande. ”Jag är nog orättvis mot Storm”, tänkte kyrkoherden. ”Under dessa fyra år, som han har hållit bibelförklaring om söndagseftermiddagarna i missionshuset, har jag haft mer folk i kyrkan på söndagsförmiddagen än någonsin förr, och jag har inte märkt ett spår av någon kyrkosöndring. Han har inte förstört socknen, som jag väntade. Han är en trogen vän och tjänare. Jag ska försöka visa honom hur jag värderar honom.”

Av den där lilla osämjan på förmiddagen kom det sig, att kyrkoherden på eftermiddagen gick och hörde Storms föredrag. ”Jag ska göra Storm en riktigt stor glädje”, tänkte han. ”Jag ska gå och höra hur han predikar där borta i sitt Sion.”

Under vandringen kom kyrkoherden att tänka på den tiden, då missionshuset byggdes. Nej, så luften då hade varit full av profetior, och så säkert han hade trott, att Gud hade tillämnat något stort! Men det hade ingenting hörts av. ”Vår Herre måtte ha kommit på andra tankar”, mumlade han och log åt sig själv på samma gång, därför att han hade så besynnerliga funderingar om Vår Herre.

Skolmästarns Sion var en stor sal med ljusa väggar. Träsnitt av Luther och Melanchton i pälsbrämade kappor hängde på långväggen. Längs takkransen löpte skönt textade bibelspråk, inramade av blommor samt himmelska trumpeter och basuner. Över en estrad långt framme i rummet hängde en liten oljetryckstavla, som föreställde den gode herden.

Den stora, nakna salen var full av människor, och mer behövdes inte för att den skulle göra ett glatt och högtidligt intryck. De allra flesta voro nämligen vackert klädda i den gamla sockendräkten, och kvinnornas stärkta, vitt utstående, vita huvuddukar väckte den föreställningen, att salen var uppfylld av stora, vitvingade fåglar.

Storm hade redan börjat sitt föredrag, när han såg kyrkoherden komma in och ta plats på främsta bänken. ”Du, Storm, är ändå en märkvärdig man”, sade han då till sig själv, ”allting lyckas för dig. Här kommer nu till sist kyrkoherden och gör dig den äran att höra dig.”

Under den tid, skolmästarn hade predikat, hade han förklarat bibeln från den första sidan till den sista. Denna kväll höll han på att tala om Uppenbarelsebokens himmelska Jerusalem och om den eviga lycksaligheten. Och så lycklig var han över att kyrkoherden hade kommit, att han tänkte inom sig: ”För min del skulle jag inte begära bättre lott i det eviga livet än att ständigt få stå i en kateder och undervisa kloka och lydiga barn. Och om då Vår Herre själv någon gång komme och hörde på mig, såsom kyrkoherden har kommit nu i kväll, skulle ingen i himmelen vara nöjdare än jag.”

Men kyrkoherden å sin sida blev uppmärksam, när han hörde, att det var tal om Jerusalem, och genomfors på nytt av sina besynnerliga aningar.

Mittunder föredraget öppnades dörren, och en hel mängd folk kom in. Det var omkring tjugu personer, som stannade vid ingången för att inte störa. ”Se där”, tänkte kyrkoherden, ”jag visste väl, att det skulle hända något.”

Och Storm hade inte förr sagt amen, än en röst, som kom från gruppen nere vid dörren, föll in:

— Jag skulle be så vackert att få säga några ord.

Det var en den allra lenaste och vänligaste stämma. ”Det måtte vara Hök Matts Eriksson”, tänkte kyrkoherden och många med honom. ”Ingen annan i hela socken har en så mild barnaröst.”

Nästa ögonblick trängde sig en liten man med ett snällt utseende upp till estraden, och med honom kom en skara män och kvinnor, som tycktes följa med för att ge honom stöd och uppmuntran.

Kyrkoherden, skolmästarn och hela församlingen höllo sig orörliga. ”Hök Matts kommer för att tala om någon stor olycka”, tänkte de. ”Antingen är kungen död, eller också har vi fått krig, eller också är det några stackars människor, som har gått ner sig i älven och drunknat.”

Hök Matts såg dock inte ut, som om han hade ett sorgligt budskap att framföra. Han var högtidlig och upprörd, men ändå så glad, att han knappt kunde låta bli att småle.

— Jag vill tala om för skolmästarn och församlingen, sade han, att förra söndagen, då jag satt i min stuga med mitt husfolk, kom anden över mig, så att jag började predika. Vi hade inte för halkans skull kunnat gå hit ner och höra Storm, och vi satt och längtade efter ett Guds ord, och då kom det över mig, att jag kunde tala själv. Nu har jag predikat i två söndagar, och nu har de mina där hemma och grannarna sagt mig, att jag borde gå hit ner och låta höra mig av allt folket.

Hök Matts sade vidare, att han var förvånad över att predikogåvan hade kunnat falla på en så ringa man som han.

— Men skolmästarn själv är heller inte annat än en bonde, sade han tillitsfullt.

Efter denna inledning knäppte Hök Matts ihop händerna och ämnade genast börja predika. Men nu hade skolmästarn hunnit sansa sig från den första överraskningen.

— Är det Hök Matts’ mening, att han vill tala här nu genast? avbröt han.

— Ja, nog är det min mening, sade karlen. Han blev ängslig som ett barn, när han såg Storms mörka min. Ja, det var ju min avsikt att först be skolmästarn och alla andra om lov, sade han ödmjukt.

— Det är allt slut här för i kväll, sade Storm avgörande.

Den lilla, snälla karlen började bedja med tårar i rösten.

— Om jag bara kunde få säga några ord! Det är alltsammans sådant, som har kommit för mig, medan jag har gått vid plogen eller aktat på kolmilan, och nu vill det fram.

Men skolmästarn, som själv hade haft en så ärofull dag, kände ingen barmhärtighet.

— Matts Eriksson kommer hit med sina egna funderingar och säger, att det är Guds ord, svarade han bestraffande.

Hök Matts vågade ingenting invända, och skolmästarn slog upp i sångboken.

— Nu ska vi sjunga numro 187, sade han. Han läste upp sången med hög röst och började sedan sjunga: ”Håller du ditt fönster öppet mot Jerusalem?”

Under tiden tänkte han: ”Det var ju bra, att kyrkoherden kom just i kväll, så att han fick se, att jag håller ordning i mitt Sion.”

Men sången var inte väl slutad, förrän en av åhörarna reste sig. Det var Ljung Björn Olofsson, en stolt och ståtlig man, gift med en av Ingmarsdöttrarna och ägare till en stor gård mitt i kyrkbyn.

— Vi säger och tycker här nere, sade Ljung Björn mycket fogligt, att skolmästarn kanske borde ha frågat oss till råds, innan han visade av Matts Eriksson.

— Tycker du det, gossen min, sade skolmästarn i just samma ton, som han skulle ha nyttjat till en liten pojkvasker, då ska jag tala om för dig, att det är ingen mer än jag, som har något att säga i den här salen.

Ljung Björn blev röd som blod. Han hade inte velat söka gräl med Storm, han hade endast tänkt på att mildra slaget för Hök Matts, som var en snäll man. Nu kunde han dock inte undgå att bli retad över det svar han hade fått. Men innan han hade kommit sig för att yttra något, inföll en av dem, som hade anlänt på samma gång som Hök Matts:

— Jag har hört Hök Matts tala två gånger, och jag får säga, att det är förunderligt. Jag tror, att alla här närvarande skulle ha gott av att höra honom.

Skolmästarn svarade genast vänligt och i samma förmanande ton, som när han talade en pojke till rätta i skolan:

— Men du förstår väl, Krister Larsson, att detta omöjligt kan gå för sig? Låter jag Hök Matts predika i dag, så kommer du, Krister, och vill predika nästa söndag och Ljung Björn den nästa.

När skolmästarn sade detta, var det flera, som skrattade, men från Ljung Björn kom svaret hårt och skarpt:

— Jag vet inte varför inte Krister och jag kan vara lika väl skickade att predika som skolmästarn.

Tims Halvor reste sig för att lugna och förekomma all strid.

— De, som har skaffat pengar till att bygga den här salen, bör väl tillfrågas, innan någon ny predikant tillåtes tala.

Men nu hade Krister Larsson också blivit ond och svarade genast:

— Jag minns, att när vi byggde det här huset, kom vi överens om att det skulle bli ett fritt predikohus och ingen kyrka, där bara en enda får förkunna ordet.

När Krister sade detta, var det, som om alla de närvarande hade dragit ett djupt andetag. För endast en timme sedan hade det inte fallit dem in, att de någonsin skulle ha kunnat önska höra en annan predikant än skollärarn, men nu tänkte de: ”Det skulle vara roligt att få vara med om något nytt, vi skulle vilja höra nya ord och se ett nytt ansikte bakom bordet där framme på upphöjningen.”

Det hade dock kanske inte blivit vidare strid, om inte Kolås Gunnar hade varit tillstädes. Han var också svåger till Tims Halvor, en lång, mager karl, med mörklagt ansikte och vassa ögon. Han tyckte bra om skolmästarn, han som de andra, men än mer tyckte han om ett skarpt gräl.

— Ja, det talades mycket om frihet, när vi byggde det här huset, sade han, men inte ett frihetens ord har jag hört här, sedan det blev färdigt.

Skolmästarn blev mycket röd. Detta var det första yttrande, som vittnade om riktig ondska och uppstudsighet.

— Det ska jag säga dig, Kolås Gunnar, sade han, att här har du hört den rätta friheten predikas, sådan som Luther har förkunnat den, men här har inte varit frihet att predika sådana nyheter, som står en dag och faller en annan.

— Skolmästarn vill förmå oss tro, att allt nytt är dåligt, så snart det rör ”läran”, sade karlen lugnande och liksom ångerfull. Han vill nog, att vi ska följa nya metoder i fråga om boskapsskötsel, och han vill skaffa oss nya åkerbruksmaskiner, men vi får ingenting veta om de nya redskapen, som odlar Guds åker.

Skolmästarn började tro, att Kolås Gunnar inte hade menat så illa, som det hade låtit.

— Är det Gunnars mening, sade han och försökte skämta, att här ska predikas en annan lära än den lutherska?

— Här är inte fråga om någon ny lära, for nu Gunnar ut med vass röst, utan om vem som ska predika, och såvitt jag vet, är Matts Eriksson lika god lutheran som både skolmästarn och kyrkoherden.

Skolmästarn hade för en stund glömt bort kyrkoherden. Nu såg han ner på denne. Kyrkoherden satt stilla och orörlig med hakan mot käppkryckan och hade fått en helt besynnerlig glans i ögonen. Och Storm såg, att hans blickar stadigt vilade på honom och inte lämnade honom en sekund.

”Det hade kanske ändå varit bättre, om han inte hade kommit hit just i kväll”, tänkte skolmästarn.

Det föll honom in, att detta, som hände nu, var likt något, som han hade varit med om förut. Det kunde vara så där ibland i skolan någon utmärkt vacker vårdag, då en liten fågel kom och satte sig utanför skolhusets fönster och sjöng och sjöng. Och rätt som det var, började då alla barnen be om lov, de upphörde att läsa, de bråkade och väsnades och voro knappt styrbara. Något sådant var det, som hade kommit över församlingen denna kväll efter Hök Matts’ ankomst. Men skolmästarn tänkte, att han skulle visa prästen och dem alla, att han var man att ta bukt på upproret.

”Nu för det första ska jag låta dem hållas, så att bråkmakarna får prata sig trötta”, tänkte han och gick helt lugnt och satte sig på en stol, som stod bakom bordet med vattenglaset.

I och med detsamma bröt det ut ett helt rasande oväder över honom, för nu började var och en besjälas av den tanken: ”Vi är ju alla lika goda som skolmästarn. Varför ska han ensam få säga oss vad vi ska tro och inte tro?”

Detta tycktes vara nya tankar för de flesta, men det hördes dock på talet, att de hade vuxit och grott inom dem, alltsedan skolmästarn byggde missionshuset och visade dem, att en enkel och ringa man kunde våga utlägga Guds ord.

Om en stund tänkte skolmästarn: ”Nu har väl dessa ungdomarna stormat ut. Nu är det tid att lära dem vem som är herre här i huset.”

Han reste sig upp, slog handen kraftigt i bordet och sade med stark röst:

— Nu ska detta vara slut. Vad är det här för ett pladdrande? Nu vill jag gå min väg, och nu ska ni också gå, så att jag kan få släcka och stänga.

Somliga reste sig verkligen, ty de hade alla gått i Storms skola och visste, att när han slog i bordet, så var det ett tecken till att de alla måste lyda, men de flesta blevo lugnt sittande.

— Skolmästarn glömmer, att vi är gamla karlar nu, sade de. Han tror, att vi ska springa, bara därför att han slår i katedern.

De fortsatte att tala om att de ville höra nya predikanter och undrade vilka de skulle inkalla. De stredo redan om vilketdera det skulle bli, Waldenströms eller Evangeliska fosterlandsstiftelsens folk.

Skolmästarn stod och stirrade på de församlade, som om han såge något ohyggligt. Ty ända hittills hade han sett barnet i varje människas ansikte. Men nu försvunno alla de runda, finhyllta barnakinderna och de ljusa barnalockarna och de fromma barnaögonen. Och skolmästarn såg bara en samling vuxna med sträva, allvarsamma ansikten, och han kände, att över dessa hade han ingen makt. Han visste knappt en gång hur han skulle tala till dem.

Bråket fortgick och brusade allt kraftigare. Skolmästarn teg stilla och lät det rasa. Kolås Gunnar och Ljung Björn och Krister Larsson gingo i spetsen för anfallet. Hök Matts, som hade varit vållande till all oredan, steg upp gång på gång och bad dem tiga, men ingen hörde på honom.

Skolmästarn sänkte åter blicken till kyrkoherden. Där satt han lika stilla med samma glans i ögonen och såg på honom. ”Han tänker nog på den kvällen för fyra år sedan, då jag sa honom, att jag ville bygga missionshuset”, tänkte skolmästarn.

”Ja, han hade rätt, han”, tänkte Storm vidare, ”nu är det här, irrlära och uppror och söndring, och det hade törhända alls inte kommit, om jag inte hade envisats att bygga mitt Sion.”

I samma ögonblick skolmästarn hade fått detta klart för sig, lyfte han huvudet och rätade ryggen. Ur fickan tog han upp en liten nyckel av blankt stål, med vilken han brukade öppna och stänga missionssalen. Han vände nyckeln mot ljuset, så att den blixtrade och syntes över hela rummet.

— Nu lägger jag ner denna nyckel här på bordet, sade han, och jag tar den aldrig mer åter. För jag ser, att allt, vad jag med den har velat stänga ute, det har jag i stället släppt in.

Därmed lade skolmästarn ner nyckeln, tog sin hatt och gick rakt fram till kyrkoherden.

— Jag får tacka kyrkoherden så mycket, som kom och hörde på mig i kväll, sade han. För hade det inte blivit i kväll, hade det aldrig blivit.